Nykarleby provinsialläkardistrikt. En 50-års berättelse 1870—1920
av
Woldemar Backman

IV.   Sjukvårdspersonal och sjukvårdsinrättningar.

Läkare.

Läkare i distriktet äro: provinsialläkaren, stadsläkaren i Nykarleby samt ett antal kommunalläkare. Dessutom äro i distriktet verksamma tuberkulosdispensärläkarna i Kronoby och i Östermark (Teuva). Till det förra dispensärdistriktet hör Jeppo, till det senare alla provinsialläkardistriktets finska kommuner.

P r o v i n s i a l l ä k a r n a.  Den första provinsialläkaren i distriktet var ZACHARIAS TOPELIUS d.ä., född i Uleåborg den 13 november 1781. Föräldrarna voro den som kyrkomålare bekanta Mikael Toppelius och Maria Oclavicz av polsk härstamning. Student i Åbo år 1797 började han sina medicinska studier i Uppsala hösten 1799. Vid denna tid stodo tvenne vägar öppna för den blivande läkaren. Den ena, den kortare och billigare, avslutades med avläggande av kirurgiemagistergrad, den andra, den längre och »lärdare» vägen ledde till medicinedoktorsgrad. Av ekonomiska skäl valde Topelius (som begynte skriva sitt namn med ett p) den förra vägen och avlade sålunda 1807 sin sista examen för kirurgiemagistergraden. Men efter att ha innehaft olika tjänster i Stockholm samt under 1808 års krig tjänstgjort vid svenska flottan fortsatte han sina studier och erhöll år 1811 medicinedoktorsgrad och mottog sedan på kallelse från Nykarleby stadsläkarbefattningen därstädes. Följande år, eller närmare bestämt, den 7 april år 1812, förordnades han att samtidigt sköta den nyinrättade provinsialläkartjänsten i Nykarleby distrikt. Då Topelius slog sig ned i Nykarleby var han icke obekant med förhållanden därstädes, ty han hade tvenne gånger tidigare uppehållit sig på orten och där i egenskap av fältskär idkat praktik. Första gången inträffade detta i början av år 1802, då han var på besök hos sin äldre broder Gabriel, som var pastorsadjunkt och lärare vid pädagogin i Nykarleby och stannade hos honom ett halvt år. Mellan 5 augusti 1805 och 16 oktober 1807 skötte han på kallelse av Nykarlebyborna stadsfältskärssysslan, då denna blivit ledig år 1804 genom dess förra innehavares bortflyttning. Han verkade här till sin död 23 januari 1831, de senare åren med bruten hälsa tillföljd av sviter efter en stark förkylning, som han ådragit sig våren 1820 genom att köra ned på svag is.

Han jämte sin maka, som avled först 37 år senare, samt sonsonen Mika, svärmodren och trotjänarinnan Stina Sigfrids vila på samma gravplats på Nykarleby gamla gravgård.

2. Såsom redan tidigare (sid. 10) omnämts existerade mellan åren 1831—1858 icke något Nykarleby provinsialläkardistrikt. Efter att detsamma åter upprättats, utnämndes till provinsialläkare dåvarande stadsläkaren i Nykarleby JAKOB FREDRIK BLANK, som innehade tjänsten från 9 juni 1858—15 maj 1860 (se bl. stadsläkarena).

3. KRISTIAN FREDRIK FORSIUS, utnämndes till tjänsten 26 mars 1861 och kvarstod i densamma till 18 september 1889, då han som emeritus avgick.

Doktor Forsius var född i Borgå 15 februari 1825. Blev med. lic. 29 maj 1860, med. och kirurgie doktor 31 maj 1869 med en disputation »Om nikotinförgiftning». Intresserad kommunalman, innehade han i Nykarleby stad under olika tidsperioder ordförandeposten i fattigvårdsstyrelsen, drätselkammaren, hälsovårdsnämnden och stadsfullmäktige. Efter avskedtagandet flyttade han till Helsingfors, där han avled 8 april 1905. Han har gjort donationer för olika ändamål.

4. KONRAD NEOVIUS tillträdde provinsialläkartjänsten 18 febr. 1890 och innehade den till sin död härstädes, den 6 jan. 1892.

Han var född i Kerimäki 3 jan. 1845. Blev medicinelicentiat den 25 oktober 1873.

Han var född i Åbo 16 febr. 1854. Med. lic. 17 dec. 1880. Erhöll härifrån transport till Ikalis distrikt. Pensionerad den 11 april 1913. Sedan dess bosatt i Åbo.

6. JAKOB STENBÄCK, utnämnd 20 dec. 1899, hann dock ej tillträda tjänsten, ty han avled 24 jan. år 1900.

7. VILHELM BACKMANSSON innehade tjänsten från 29 okt. 1900 till 9 april 1907, då han avled på sin post; han ligger begraven på Nykarleby gravgård.

Han var född i Helsingfors 6 aug. år 1855. Hade blivit med. lic. 22 dec. 1882.

8. NILS DURCHMAN utnämndes till tjänsten 28 okt. 1907 samt tog avsked 1 sept. 1922.

Han var född i Enare 3 mars 1846. Blev med. lic. 29 maj 1883. Efter ansökt avsked bosatt i Helsingfors, där han avled 29 juni 1925. [Hans son var en av alpflygarna.]

9. WOLD. BACKMAN, nuvarande innehavaren av tjänsten, som tillträtts l februari 1923.

Född i Nykarleby 9 mars 1870, blev med. lic. 13 maj 1896 samt med. och kirurgie doktor 11 nov. 1899. Disputation: Experimentella studier över den diätetiska behandlingen vid de s.k. irritativa funktionsstöringarna i ventrikelslemhinnan. E. o. professorstitel juli 1918.

S t a d s l ä k a r n a  i  N y k a r l e b y.  Före år 1811 handhades läkarvården i Nykarleby, såsom också i andra småstäder, av s.k. stadsfältskärer. Den sista av dessa var den från Sverge år 1795 inflyttade fältskären GEORG KJELLMAN, som 1804 återvände till sitt hemland. Trots mycken möda från stadsbornas sida lyckades man sedan icke få tjänsten ordinariter besatt till följd av brist på hugade aspiranter. År 1805 lät visserligen dåvarande fältskären Zacharias Topelius övertala sig att tills vidare sköta tjänsten, vilket han också gjorde till 1807, då han till stadsbornas grämelse och mot sin egen önskan av Collegium medicum sändes som biträde åt provinsialläkaren i Uleåborg. Efter slutförd examen kallades han att mottaga den nyss inrättade stadsläkaretjänsten i Nykarleby, vilken han tillträdde den 4 oktober 1811.

Efter Topelii död den 23 januari 1831 synes staden och hela distriktet under flere år saknat läkare. Vid behov måste man vända sig till Jakobstad, där då den som läkare ansedda CARL VILHELM FONTELL var stadsläkare. (Född 16/1 1794, stadsläkare i Jakobstad 1/9 1832, provinsialläkare i Jakobstads distrikt 28/2 1839. Död 1862.) Denne besökte under den mycket svåra rödsotsepidemin, som år 1834 härjade i Nykarleby och omnejd, dagligen eller varannan dag staden.

Huruvida orsaken till denna saknad av läkare berodde endast på en allmän läkarbrist eller om ock andra omständigheter bidrogo därtill, därom är det svårt att uttala sig. Av en anteckning i skalden Zachris Topelii dagbok av den 12 mars 1835 synes framgå, att stadsborna själva måhända givit anledning därtill. I dagboken heter det nämligen: »Vi hava roat oss åt en ansökan av Ny Carleby stads äldste om reform med stadsläkarena. Den var uppåt väggarna och skämde bort en god sak.» För 13 mars finnes ytterligare följande anteckning i dagboken. »— — — Det var muntert (hos Rosenkampffs) och vi skrattade åt Nykarleby inlagan, vilken jag tänker beskriva i en fabel i Ephemererna.» 1)

1) Jag har försökt taga reda, på ifrågavarande inlaga, men icke lyckats. Magistratens i Nykarleby protokoll finnas i Nykarleby stads arkiv bevarade endast fr.o.m. 1837. Vid genomgående av diarierna i Statsarkivet har jag ej heller påträffat ifrågavarande inlaga. I den nyligen utkomna sista delen av dagböckerna antager utgivaren av desamma mag. PAUL NYBERG, att ifrågavarande inlaga aldrig blivit inlämnad till vederbörlig ort. Detta synes troligt, ty sannolikt hade studenten Z.T. av sin stad anlitats som ombud, vilket också förklarar hans ingående kännedom om inlagan, och han fick i så fall sina uppdragsgivare att icke fullfölja sin avsikt med inlagans inlämnande till vederbörlig ort.

I alla händelser fick staden sin andra stadsläkare, då

2. ABRAHAM FROSTERUS valdes därtill den 28 september 1835 och kort därpå mottog tjänsten.

Han var född i Pulkkila 29 april 1895, son till kaplanen därstädes. Legitimerad 29 maj 1835. Avgick som stadsläkare 24 maj 1848, då han erhöll provinsialläkartjänsten i Kuopio, där han avled 27 juli 1869.

3. JAKOB FREDRIK BLANK, född i Vasa 24 februari 1808, mottog först »i enlighet med Borgerskapets åstundan» av magistraten 13 juli 1848 förordnande som t.f. stadsläkare. Ordinarie stadsläkare blev han sedan följande år och stannade här till sin död, 15 maj 1860.

Liksom doktor Topelius, när han tillträdde sin stadsläkartjänst, var icke heller doktor Blank någon för stadsborna främmande person. Efter nyss avlagd studentexamen blev han år 1826 informator för den 8-årige Zachris på Kuddnäs och stannade där såsom sådan ett par år. Från denna tid stodo den forna informatorn och f.d. eleven på intim fot med varandra, om ock åsikter, tänkesätt och intressen i mångt och mycket gingo åt olika håll. Mycket ofta var doktor Blank under studietiden sommargäst på Kuddnäs.

Efter doktor Blanks död beslöt stadens magistrat i samråd med stadens äldste den 23 maj 1860 att med återbesättande av den ledigblivna stadsläkartjänsten skulle anstå, till dess provinsialläkartjänsten i distriktet blivit besatt och under tiden skulle enligt avtal doktor Fontell i Jakobstad två gånger i veckan besöka staden för att »gå dess befolkning med läkarråd och -skötsel tillhanda». Detta fortgick till 27 aug. 1860, då t.f. provinsialläkaren Karl Albert Strengell också övertog stadsläkarens göromål.

4. KRISTIAN FREDRIK FORSIUS, 27 augusti 1861—18 september 1889 (se bland provinsialläkarna).

Efter doktor Forsius avgång skiljdes stads- och provinsialläkartjänsterna åter från varandra.

5. KARL OSKAR BONDE innehade stadsläkaretjänsten 11 november 1890—25 september 1891.

Född 1854 i Närpes. Vid avflyttningen från Nykarleby övertog han först underläkarbefattningen samt 1893 överläkartjänsten vid länssjukhuset i Gamla Vasa; avled på denna post 4 maj 1897.

6. OSVALD MYRÉN, 20 december 1892—31 oktober 1898.

Född i Nystad den 5 sept. 1863. Med. lic. den 16 mars 1892. Sedan den 10 augusti 1904 provinsialläkare i Gamlakarleby distrikt.

7. KARL AUGUST BOUCHT, 15 maj 1899—10 december 1900.

Född i Jyväskylä 7 juni 1868. Med. lic. 13 Mars 1887. 1900—1923 prakt. läkare i Wasa. Sedan 17 augusti 1923 första stadsläkare i Wasa.

8. ARTUR VON BONSDORFF, 28 maj 1901—20 maj 1902.

Född i Tammerfors den 23 februari 1872. Med. lic. 31 maj 1899. Med. o. kirurgie doktor 23 oktober 1906. Disputation: Om fractura basis cranii. Sedan 20 juni 1902 föreståndare för medicinska avdelningen vid kommunala sjukhuset i Åbo.

9. ERNST VIKTOR KNAPE, 24 november 1902—16 november 1908.

Född i Gamlakarleby den 8 juli 1873. Med. lic. 21 dec. 1931. Med. o. kirurgie doktor 6 mars 1902. Disputation: Ueber die Veränderungen im Ruckenmark nach Resection einiger spinalen Nerven der vorderen Extremität. Docent i ögonsjukdomar. Skald och författare. Praktiserande läkare i Gamlakarleby.

10. KARL GUSTAF AHLSTRÖM, 10 maj 1909—26 april 1916.

Född på Kattegat 28 juli 1877. Med. lic. 25 Maj 1907. Död i Nykarleby 26 april 1916 och begraven på dess gravgård.

11. OTTO BLÅFIELD, 7 december 1917—20 april 1922.

Född i Tammerfors 9 december 1867. Med. lic. 31 maj 1895. Tandläkarexamen 1 juni 1894. Nu provinsialläkare i Kajana distrikt.

12. ELISABET BACKMAN, född NYLUND, nuvarande innehavaren av tjänsten sedan 1: sta februari 1923.

Född i Nykarleby 12 december 1870. Med. lic. 31 maj 1903.

K o m m u n a l l ä k a r n a.  Kommunalläkarinstitutionen är för vårt land egenartad, utan direkt motsvarighet i andra länder. Utan att i ålder kunna tävla med provinsial- och stadsläkarinstitutionerna har densamma dock redan vuxit fast i vårt land, emedan den visat sig väl motsvara sin uppgift. Den första kommun, som anställde egen läkare, var Viitasaari. Detta var år 1882. Sedan dess har i rask följd den ena kommunen efter den andra, antingen ensam för sig eller i förening med grannkommunerna, följt exemplet.

I Nykarleby provinsialläkardistrikt finnas också numera sex kommunalläkardistrikt, omfattande åtta kommuner. Dessa äro, ordnade efter tiden för deras tillkomst, följande:

Följande ordinarie läkare hava tjänstgjort i resp. distrikt

Lappo distrikt.

1. GUSTAF ALBERT BACKMAN från 1 maj 1888 till 1 juni 1897.

Född i Joensuu 25 febr. 1861. Med. lic. 21 mars 1888. Sedan 17 okt. 1917 medicinalråd. E.o. professorstitel 28 dec. 1915.

2. KAARLO NISKANEN, 1 sept. 1897 till 3 nov. 1903.

Född i Kuopio 25 maj 1865. Med. lic. 26 maj 1897. Nu provinsialläkare i Idensalmi distrikt.

3. JOHAN ALFRED LEVONIUS, 18 dec. 1897 till 1 sept. 1907.

Född i Haapavesi 14 jan. 1865. Med. lic. 27 okt. 1892. Död som provinsialläkare i Villmanstrands distrikt 30 dec. 1921.

4. JUHANA VIKTOR MANNER, 27 nov. 1907 till 24 april 1910.

Född 18 dec. 1867 i Halikko. Med. lic. 15 maj 1907. Död 28 febr. 1921 såsom kommunalläkare i Kumo.

5. HERMAN TIITINEN, sedan 17 juni 1910.

Född i Rautalampi 10 dec. 1873. Med. lic. 7 dec. 1907.

Vörå, Maxmo och Oravais distrikt.

1. KARL BOUCHT, 11 febr. 1898 till 1 febr. 1899. (se bl. stadsläkarna).

2. KONSTANTIN TENNBERG, 28 okt. 1900 till 1 okt. 1906.

Född i Lappi socken 7 febr. 1870. Med. lic. 31 maj 1898. Med. och kirurg. doktor 16 maj 1913. Disputation: Undersökningar rörande tuberkulosens förekomst i Pedersö socken. Död 28 aug. 1921 som sekreterare och ombudsman i Föreningen för bekämpande av tuberkulosen i Finland.

3. ELIEL NESSLING, 14 okt. 1906 till 23 jan. 1908.

Född i Åbo 29 sept. 1871. Med. lic. 31 maj 1904. Nu kommunalläkare i Vetil.

4. KARL WANGEL, 14 febr. 1908 till 29 mars 1916, då han avled på sin post sistnämnda dag.

Född i Oravais 3 sept. 1867. Med. lic. 7 mars 1903.

5. HUGO TÖRNQVIST, 1 sept. 1916 till 17 okt. 1916.

Född i Finström 15 maj 1879. Med. lic. 31 dec. 1908. Nu kommunalläkare i Norra Ålands distrikt.

6. EINAR JUSELIUS, sedan 17 okt. 1916.

Född i Jomala 13 dec. 1887. Med. lic. 3 nov. 1920.

Kauhava distrikt.

1. OTTO BLÅFIELD, 24 sept. 1901 till 30 sept. 1907 (se bl. stadsläkarna).

2. JUHO EMANUEL WARPULA, 19 nov. 1907 till 2 febr. 1909.

Född i Kauhava 21 maj 1876. Med. lic. 13 febr. 1907. Nu kommunalläkare i Tavastkyro.

3. CARL JOHAN CORELL, 2 april 1909 till 1 juli 1912.

Född i Kristinestad 18 maj 1869. Med. lic. 13 mars 1897. Död 21 juli 1922 såsom kommunalläkare i Laihela.

4. LAURI JÄRVINEN, 6 jan. 1913 till 15 aug. 1916.

Född i Ikalis 18 mars 1886. Med. lic. 30 maj 1914. Nu stadsläkare i St. Michel.

5. V. V. SOMMELO, 3 jan. 1917 till 1 juni 1921.

Född i Borgnäs den 10 okt. 1882. Med. lic. 19 jan. 1916. Död såsom bruksläkare i Mänttä till följd av den hemska röntgenolyckan därstädes den 21 okt. 1924.

6. ARMAS BRANDER, 14 juni 1921 till 15 april 1922.

Född den 13 mars 1893 i Valkeala. Med. lic. 16 sept. 1921. Nu tuberkulosdispensärläkare i Kristinestad.

7. STEN VON TROIL, 24 april 1922 till 1 juni 1925.

Född den 16 juni 1894 i Åbo. Med. lic. 16 sept. 1921. Nu bruksläkare på Mänttä.

8. LASSILA, VALTER, från den 4 aug. 1925.

Född i Vasa 13 maj 1894. Med. lic. 12 maj 1925.

Alahärmä och Ylihärmä distrikt.

1. CARL JOHAN CORELL, 11 febr. 1919 till 1 nov. 1921 (se ovan).

2. K. RUUSKANEN, 24 febr. 1922 till 3 april 1925.

Född den 3 jan. 1889 i Maaninka. Med. lic. 3 nov. 1920. Nu kommunalläkare i Kerimäki och Enonkoski.

3. YRJÖ PESONEN, från och med 7 juli 1925.

Född den 15 mars 1897 i Viborg. Med. lic. 17 sept. 1924.

Nurmo distrikt.

1. EERO RANTANEN, 28 juni 1921 till 25 okt. 1923.

Född 13 maj 1888 i Krikois. Med. lic. 31 maj 1921. Nu praktiserande läkare i Lappo.

2. JAAKKO MATIAS TORKKOLA, sedan 25 okt. 1923.

Född i Kalajoki 29 mars 1890. Med. lic. 11 maj 1923.

Oravais distrikt.

GÖSTA KORSSTRÖM, sedan 26 jan. 1923, med kand.

Såsom av skildringen om läkarförhållandena i distriktet framgår har antalet läkare, som ända till 1888 var en enda, provinsialläkaren, successivt vuxit till 8. Beräkna vi antalet invånare per läkare komma vi till nedanstående förhållanden, om vi taga i betraktande tiden 1871—1924.

I detta kapitel, ägnat åt läkarförhållandena i distriktet, kan jag icke underlåta att omnämna en man, både präst och läkare, som här under en följd av år utövade verksamhet i förstnämnda avseende. Denna man var JACOB WEGELIUS. Han var född 1779, blev fil. mag. 1892, med. kand. 1804, prästvigdes 1805, avlade medicine licentiatexamen 1807. Tjänstgjorde under 1808—09 års krig både som fältläkare och fältprost. Mellan åren 1810—1828 var han kapellan i Oravais samt avlade under tiden medicine doktorsgrad år 1817. Denna sistnämnda omständighet visar att han, ehuru ordinarie präst, icke fullkomligt skjutit de medicinska studierna åt sidan. Huruvida han i sin verksamhet praktiskt betjänat sig av sina medicinska insikter, känner jag ej, men det förefaller sannolikt att han så gjort åtminstone i någon grad, ty läkarkrafterna voro ju denna tid mycket få. Från Oravais kom Jacob Wegelius via Solv till Malax i egenskap av kyrkoherde och avled därstädes år 1861. År 1857 hade han tagit teologiedoktors grad. Som medicinestuderande hörde han till en av de tre första av Hushållningssällskapet år 1803 utsända stipendiaterna. för vaccinationen i Österbotten, och föll på hans lott bland andra de kommuner, som nu bilda Nykarleby provinsialläkardistrikt. Under sin vistelse i Oravais visade han stort intresse för vaccinationen och belönades år 1819 av Hushållningssällskapet med silvermedalj.

I detta sammanhang må några ord nämnas om en man, som visserligen ej var läkare i officiell bemärkelse, men dock på sätt och vis hörde till skrået och med tiden erhöll ett rykte, betydligt större än flertalet läkares. Denna man var folkkirurgen JOHAN JAKOB BÄCK. Han var född år 1825 i Forsby by av Nykarleby landsförsamling, dit fadern, som var bonde, inflyttat från Munsala. I fädernehemmet var bosatt en madam Renström från Nykarleby stad, och anlitades hon, som i tiden erhållit någon undervisning av doktor Zacharias Topelius, vid skötande av benskador och sår av allmogen vid olycksfall. Jakob Bäck biträdde ofta madam Renström, fattade intresse för facket och började självständig praktik år 1839. Doktor Fontell i Jakobstad begynte intressera sig för hans verksamhet och såsom flerårigt biträde åt doktor J. Blank i Nykarleby vid dennes obduktioner erhöll Bäck en inblick i anatomiens grunder.

Hans rykte som »kirurg» (led- och benåkommor) växte år för år, och sjuka sökte honom från när och fjärran. Han var t. o. m. kallad till sjuka både i Sverge och Ryssland. Han fick också den officiella hallstämpeln av Collegium Medicum år 1863 att »inom sin församling, där han är bosatt, tillhandagå mänskligheten vid behov med biträde i den lägre fältskärskonsten. År 1867 kallades han till stadsfältskär i Vasa, dit han också överflyttade, fortsättande sitt med så stor framgång bedrivna yrke. Han avled därstädes år 1879. Av landets regering hade han erhållit en penningegratifikation och en silvermedalj med påskrift »för nit». Efter Jakob Bäcks bortflyttning från Nykarleby fortsatte hans äldre, år 1820 födde broder MATTS BÄCK dennes verksamhet, efter att dock redan tidigare idkat någon praktik. Han nådde dock aldrig broderns rykte, om också han var en på sin tid mycket anlitad praktiker i sitt fack. Han hade icke heller broderns försynta, tillbakadragna väsen. Han stannade på sin fädernegård till sin död år 1891.

Vad kvacksalveriet i distriktet beträffar, tyckes detta ha en god jordmån både i de svenska och finska kommunerna. Stationära kvacksalvare finnas för närvarande endast i Lappo, däremot besökas distriktets olika kommuner tid efter annan av ambulerande sådana, som kvarstanna på ett ställe så länge lönande praktik gives.

Tandläkare.

Med tandvården har det överhuvud varit ganska klent beställt i distriktet ända till senaste tider, då på detta område en utveckling till det bättre ägt rum. Efter att tidigare då och då för någon månad i sänder haft besök av tandläkare från andra orter, fick Nykarleby stad en stadigvarande sådan i det doktor OTTO BLÅFIELD blev stadsläkare därstädes år 1917, dels emedan han själv var utbildad tandläkare, dels också doktorinnan ELIN BLÅFIELD under hans överinsikt utövade en omfattande tandläkarpraktik. Efter deras bortflyttning slog sig i början av år 1923 tandläkare ned på orten.

För närvarande finnas praktiserande tandläkare på landsbygden i Lappo, Kauhava och Oravais.

Djurläkare.

År 1888 bildade Vasa län ett enda djurläkardistrikt med Vasa stad som stationsort för veterinären. År 1889 delades länet i tvenne distrikt, varefter antalet djurläkardistrikt tid efter tid ökats till sitt nuvarande antal, som är 8, och kallas dessa av staten avlönade veterinärer numera officiellt distriktsdjurläkare. Någon sådan finnes för närvarande icke bosatt inom Nykarleby provinsialläkardistrikt. Tidigare var detta fallet mellan åren 1898—1901, då Lappo var stationsort.

Två kommunala djurläkartjänster finnas inom provinsialläkardistriktet, den ena omfattande Nykarleby stad och landskommun samt Munsala och Jeppo, den andra endast Lappo. Den förra tjänsten inrättades 1905, den senare 1913. Båda distrikten åtnjuta statsunderstöd.

Av ett allmänt intresse är omfattningen och resultatet av de tuberkulinundersökningar, som företagits på nötboskapen för utredande av förekomsten av tuberkulos hos dessa.

Nedanstående tabell visar oss antalet av de t.o.m. 1920 gjorda undersökningarna jämte antalet av de reagerande djuren. Undersökningarna i de olika kommunerna ha varit tämligen varierande. Det är främst i Lappo och därnäst i Vörå dylika i större antal utförts, så att av alla gjorda undersökningar icke mindre än 80 % komma på dessa båda kommuner, enbart på Lappo 62 %. Detta motiveras till fullo av det faktum, att kreatursstammen i Lappo i högre grad än i andra av distriktets kommuner varit angripen av tuberkulos.

Över huvud synes reaktionsprocenten i de svenska kommunerna utfallit betydligt lägre än i de finska. Av 3,489 tuberkulinundersökta kreatur i de svenska kommunerna reagerade sålunda endast 1,4%, medan i de finska kommunerna av 7,302 undersökta reaktionsprocenten var 17,2, främst beroende på den stora tuberkulosfrekvensen i Lappo. Dock har också i de finska kommunerna reaktionsprocenten starkt gått nedåt, från 61,9 före 1901 till 8,3 under perioden 1916—20. För de andra enskilda kommunerna hänvisas till tabell XXI.

Tabell XXI. Tuberkulinundersökningar.

[Reager= Reagerande. Ant. und.= Antal undersökningar.]

Apoteksförhållandena.

Det äldsta apoteket i distriktet är stamapoteket i Nykarleby stad, vars första innehavare, J. JULIN SEN. erhöll sitt privilegium 11 juli 1782. Detta apotek var det 17:de i ordningen av landets apotek.

Det andra apoteket i distriktet inrättades i Lappo 1868, till vilket provisor K. A. BRUNBERG erhållit privilegiebrev den 12:te mars 1867.

Sedan i februari 1871 hade i Vörå upprätthållits en s.k. apotekslåda av apotekaren i Nykarleby. Den 5 mars 1872 erhöll provisor K. H. SUNDVIK privilegium på ett självständigt apotek därstädes, men han uppställde ej detsamma. Apotekslådan var därför fortsättningsvis i verksamhet ända till 1875, då ett självständigt apotek uppställdes av farmaciestuderanden ARTUR GRUNDFELDT, som erhållit privilegium på detsamma 24 november 1874. Sedan 26 juni 1895 har apoteket upprätthållit en filial i Oravais.

Sedan 1901 hade i Kauhava existerat en apoteksfilial, tillhörande apotekaren i Lappo. Privilegiebrevet på det självständiga apoteket är daterat 30 januari 1905, då provisor K. BÖHME mottog detsamma.

Det 5:te självständiga apoteket inrättades i Alahärmä år 1915, sedan provisor GUNNAR ARTUR NORDLING år 1914 erhållit privilegium på detsamma. En filial hade därförinnan apotekaren i Nykarleby upprätthållit sedan 8 juni 1906.

Slutligen det 6:te och sista apoteket uppställdes i Nurmo i slutet av dec. 1922 av provisor ERNST JÄGERHORN.

Alla dessa apotek utom det i Nykarleby äro s.k. personella; de i Lappo och Vörå kunna dock överlåtas på andra intill år 1929.

Följande personer ha från nedannämnda datum innehaft apoteken i Nykarleby, Lappo och Vörå:

Sedan 1891 ingår i Medicinalstyrelsens årsberättelser uppgift över de årligen i apoteken expedierade receptens antal. I nedanstående tabell är medeltalet för 5-års perioder angivet. För tiden 1921—24 äro uppgifterna hämtade från Farmaceutiskt Notisblad. Recepturens storlek kan inom vissa gränser betraktas som en exponent för ett apoteks verksamhet. Som av tabellen framgår har utvecklingen varit stor på en del apotek, störst i Lappo, därnäst i Alahärmä och Vörå. Endast en långsam stegring av receptens numerär kan däremot konstateras å Nykarleby apotek.

Tabell XXII. Receptens antal, medeltal per år.

[Läs mer: Apoteket i kapitlet Fakta.]

Barnmorskorna.

Det var under föregående århundrade tämligen skralt beställt med barnmorskeförhållandena i distriktet. Ett undantag erbjöd endast Nykarleby stad. Från vilken tid barnmorskor har funnits anställda har jag icke lyckats utreda, men åtminstone från och med 1832, från vilken tid stadens räkenskapsböcker finnas i behåll, fanns i staden en avlönad barnmorska. År 1835 ökades antalet till två, men nedgick åter mellan 1845—58 till en. Från och med år 1859 finnas åter tvenne barnmorskor anställda, år 1867 voro de tre ända till 1890, då antalet reducerades till en, vilket sedan bibehållits.

Med undantag av Nykarleby och omnejd var det de »kloka gummorna», som skötte om förlossningarna. Det räckte ända till 1878, innan någon utveckling på detta område kunde skönjas. Detta år anställde både Vörå och Lappo barnmorskor i sin tjänst.

År 1887 kom turen till Munsala samt 1888 till Oravais. Munsala kommun hade visserligen redan år 1874 beslutit anställa barnmorska, men då lönen bestämdes endast till 200 mark, erhölls inga aspiranter. En förhöjning av lönen var flere gånger till behandling vid kommunalstämma, men blev avvisad ända till dess det vid en kommunalstämma i slutet av 1886 lyckades få frågan om en höjning av lönen till 500 mark genomdriven, och i början av år 1887 hade kommunen sin barnmorska.

År 1896 erhöll Nykarleby landskommun sin första ordinarie barnmorska, som dock redan under flera år tidigare praktiserat i kommunen. Samma år antogs också en gemensam barnmorska för Ylihärmä och Alahärmä. Två år senare skedde detta i Kauhava. Vid sekelskiftet saknades således barnmorskor ännu i Jeppo, Maxmo och Nurmo. I Jeppo var visserligen anställd av kommunen en självlärd, äldre kvinna, vars avskedande påyrkades av provinsialläkaren år 1902, men lämnades dock provinsialläkarens skrivelse av kommunen utan avseende. Först 1908 anställdes en examinerad barnmorska. Nurmo antog likaså samma år barnmorska, samt slutligen Maxmo år 1911. Sedan Ylihärmä och Alahärmä år 1912 antagit var sin barnmorska, hade distriktets samtliga kommuner i sin tjänst utbildade barnmorskor. Lappo har sedan år 1906 tre barnmorskor, i Kauhava ökades antalet till två år 1921 samt likaså i Nurmo år 1922. År 1925 tillkom en andra barnmorska i Alahärmä, samt i början av 1926 en andra barnmorska i Vörå. Fast anställda barnmorskor i distriktet finnas nu 17.

Anlitandet av de examinerade barnmorskorna var till en början relativt ringa; man hade synbarligen större förtroende till de gamla »kloka gummorna». Detta var i synnerhet fallet i de finska kommunerna. Så t.ex. i Lappo, där en barnmorska anställts redan år 1878, var hennes anlitande ännu under första 5-årsperioden så litet, att i medeltal endast 4 procent av de födande kvinnorna sökte hennes bistånd (se tabell XXIII). I Alahärmä var det icke stort bättre: procenten var här 5,3. Vi finna dock icke blott i dessa, utan också i övriga finska socknar, att med varje följande 5-års period procenttalet av de förlossningar, där barnmorska biträtt, jämt ökats, dels beroende på stigande upplysning, dels därpå, att barnmorskornas antal ökats.

Över huvud synes dock förtroendet för den utbildade barnmorskan i de svenska kommunerna hastigare vunnit rotfäste, och i allmänhet är ända till nuvarande tid procenttalet av de förlossningar, där barnmorska biträtt, betydligt större i de svenska än i de finska kommunerna, vilket tydligt framgår av omstående tabell. Särskilt har Oravais i detta avseende utmärkt sig, där numera alla lita till barnmorskans hjälp. En nästan lika hög procent möter oss i Nykarleby landskommun, något lägre i Munsala; däremot är i Vörå och Maxmo procenttalet betydligt lägre samt för de sista åren också i Jeppo.

Sjuksköterskeväsendet.

Kommunala sjuksköterskor tillhöra en nyare tid. De äro fullt utbildade sköterskor eller sådana, som genomgått en kortare utbildningskurs vid något länssjukhus eller ock diakonissor. De äro dels anställda direkt av kommunen, dels av kyrkoförsamlingen eller ock av någon Martaförening eller någon speciellt för ändamålet bildad diakonatförening. Dessutom förekomma tuberkulos-, spädbarns samt skolsköterskor. De förstnämnda äro i regel anställda samfällt av kommunen och någon tuberkulosförening. Under de sista tvenne åren hava i distriktets svenska kommuner tidtals verkat »systrar», i tjänst hos »Folkhälsan i Svenska Finland». Dessa hava anordnat kurser för vården av spädbarn samt sedan hösten 1924 också verkat som skolsköterskor i Munsala samt sedan 1925 gemensamt med Nykarleby landskommun. Planer äro också å bane att anställa dylika i Jeppo och Oravais.

De första ambulerande sjuksköterskorna eller diakonissorna i distriktet anställdes i Kauhava samt i Lappo, båda år 1908. Följande år kom Munsala i ordningen (skötersketjänsten var dock obesatt åren 1911—13.) I Nykarleby stad och landskommun vidtog sjuksköterskeverksamheten år 1910 och samma år i Vörå. I Lappo och Munsala är sjuksköterskan antagen av diakonatföreningen (i Munsala dock ursprungligen av Martaföreningen), i Nykarleby distrikt av kyrkoförsamlingarna, i Kauhava av Martaföreningen samt i Vörå gemensamt av denna och diakonatföreningen.

Något senare följde andra kommuner exemplet. Sålunda antogs år 1914 en gemensam sköterska för Oravais yllespinneri och kringliggande byar. Denna tjänst indrogs dock i oktober 1923.

År 1915 anställdes direkt av Alahärmä kommun en sjuksköterska; likaså antogs i Lappo ytterligare en diakonissa, avlönad av församlingen.

År 1919 antogs av Nurmo diakonatförening en ambulatorisk sköterska. Också Ylihärmä kyrkoförsamling anställde samma år en sjuksköterska.

Speciellt för tuberkulosens bekämpande finnas sköterskor i följande kommuner:

a) I Lappo sedan år 1917; sköterskan är avlönad av kommunen och »Föreningen för bekämpande av tuberkulosen i Finland» gemensamt.

b) I Jeppo sedan år 1919, avlönad som i föregående kommun.

c) I Kauhava, sedan år 1921, avlönad som i föregående kommuner.

d) I Nurmo sedan år 1921. Avlöningen också här som i föregående kommuner.

e) I Alahärmä och Ylihärmä gemensamt sedan år 1923; sköterskan är avlönad av kommunen och Södra Österbottens tuberkulosförening.

Av distriktets elva landskommuner är det endast Maxmo, och för närvarande även Oravais, som äro utan skolade sköterskor. Vad Maxmo beträffar ligger sedan flere år en ansökan om diakonissa inne hos diakonissanstalten i Helsingfors, men beror dröjsmålet av bristen på svenska diakonissor.

I detta nu äro således inom distriktet såsom ambulerande sköterskor verksamma 14, därav 4 i de svenska kommunerna och 10 i de finska.

Sjukhus och kommunalhem.

I distriktet finnas för närvarande tre sjukvårdsinrättningar. Den äldsta av dessa är Lappo sjukstuga (Lapuan sairastupa) som öppnades i mars 1897. För uppförandet av densamma hade beviljats ett statslån, stort 15,000 mark. Antalet sjukplatser var ursprungligen 10, men genom en tillbyggnad år 1912 ökades platserna till 15. De nya äro så belägna, att de kunna avstängas från det övriga sjukhuset och vid behov användas vid epidemier. Sjukhuset åtnjuter statsunderstöd.

Det andra sjukhuset i ordningen, Nykarleby kommunala sjukhus, öppnades för allmänheten år 1910 den 2 maj. Det har tillkommit på initiativ av dåvarande stadsläkaren ERNST V. KNAPE genom medel, dels hopsamlade på enskild väg, dels genom ett 20,000 mark stort bidrag från Malmska donationsfonden. Platsernas antal är 10. Från och med 1913 åtnjuter sjukhuset statsunderstöd. Orsaken, varför sjukhuset så länge fick vänta på sitt anslag, var den, att ryska ministerrådet ej godkände senatens hemställan om anslag.

Slutligen ha vi Vörå lungsotssanatorium, inrättat av den lokala tuberkulosföreningen i Vörå år 1912 i en för ändamålet inköpt och inredd äldre tvåvånings träbyggnad. Antalet sjukplatser, som till en början var 16, har sedermera ökats till 19.

Under åren 1907—16 upprätthölls i Nykarleby ett privat barnbördshus, inrättat av dåvarande stadsläkaren ERNST V. KNAPE och vid dennas avflyttning från orten övertaget av hans efterträdare som stadsläkare, doktor GÖSTA AHLSTRÖM; vid hans frånfälle våren 1916 nedlades dess verksamhet. Detsamma förfogade över 4 platser. Under dess nioåriga verksamhet hade i detsamma varit intagna 423 kvinnor.

Sjukhusens verksamhet belyses genom nedanstående tabell, dock endast vad beträffar patientantalet per år samt medelbeläggningen per dygn.

Tabell XXIV. Sjukhusens verksamhet.

I distriktets landskommuner finnas tre kommunalhem i förening med sinnessjukhus. De kommuner, som förfoga över dylika inrättningar äro Nykarleby landskommun, Kauhava och Lappo.

Av dessa inrättades Nykarleby landskommuns kommunalhem år 1900 efter inköp av Kuddnäs egendom, bekant som skalden Zacharias Topelii födelsegård (se sidan 18). Inrättningen kan mottaga cirka 30 interner. Sinnessjukhuset med 14 platser är uppfört år 1907.

I Lappo inrättades kommunalhemmet år 1906; platsernas antal är 50. Ett sinnessjukhus för 24 interner uppfördes år 1912.

I Kauhava tillkom kommunalhemmet jämte sinnessjukhuset år 1916. Det förra av egentligen avsett för 55 interner, men i regel äro där intagna 60 à 70. Sinnessjukhuset har 12 platser.

En stark utveckling i den kommunala sinnessjukhus vården har under senaste år ägt rum i vårt land genom inrättandet av s.k. distriktssinnessjukhus. Dessa hava uppförts under sammanslutning av ett större antal kommuner och möjliggjorts genom rundliga understöd av staten både för uppförandet och underhållet. Av distriktets landskommuner hava de finska kommunerna andelar i det i Seinäjoki år 1920 uppförda sjukhuset med 250 platser. I detta sjukhus har Alahärmä 2, Ylihärmä 2, Kauhava 4, Lappo 5 samt Nurmo 3 andelar.

Våren 1925 lades grunden till Österbottens distriktssinnessjukhus i närheten av Vasa. I detta sjukhus har Munsala 2, Oravais 3, Vörå 5, Maxmo, Jeppo och Nykarleby stad envar 1 andel.

[Läs mer: Sjukhuset och Frihemmet i kapitlet Fakta.]

Nykarleby hälsokälla.

Förrän detta kapitel avslutas, återstår att nämna några ord om Nykarleby hälsokälla. S.k. surbrunnar med järnhaltigt vatten funnos och anlitades för medicinskt syfte under 1700- och 1800-talet flitigt i vårt land. Nykarleby hälsokälla var eller rättare är, ty den existerar ännu, om den ock icke tagits i bruk under de senaste 50-åren, belägen tätt söderom staden å Nygårds hemmans mark på älvens östra strand. Över källan var uppfört ett brädskjul, genom vars golv en stege ledde ned till densamma. Denna s.k. brunnssalong stod genom en spångbro i förening med de i älven belägna idylliska Brunnsholmarna. Dessutom fanns åtminstone under 1800-talets mitt i källans närhet en liten badinrättning, i vilken serverades finsk badstu, kar-, ång- och gyttjebad jämte duscher.

Tidpunkten för hälsokällans första användning har jag ej lyckats fastställa. Vi veta, att den användes åtminstone så tidigt som 1784, då kyrkoherden JOHAN FORSHAELL omnämner, »att den under flere år med mycken förmån blivit nyttjad för åtskilliga sjukdomar». En stark utveckling synes densamma varit underkastad, sedan doktor ZACHARIAS TOPELIUS börjat sin verksamhet i Nykarleby (1811). Hälsokällan skulle nämligen under hans ledning under några år vuxit från intet till en av de mest besökta kurorter. Skalden ZACHARIAS TOPELIUS ger i sina dagböcker en livlig skildring av förhållandena under 1830-talet. Brunnsgästerna, också från andra orter, voro rätt talrika. Badsocieteten roade sig tappert mellan glasen från den hälsobringande källan med lekar och danser i det enkla brunshuset, »vars golv hade tycke av en rännbacke». Senare torde en viss avmattning i hälsokällans bruk gjort sig gällande. Ännu år 1864 voro de inskrivna kurgästernas antal 15. Följande år inträdde en kritisk tid. Detta år utgick nämligen det 50-åriga kontrakt staden hade med ägaren till den mark, där källan var belägen. Markens ägare fordrade nämligen nu för arrendets förnyande så pass höga avgifter, att staden icke var villig att betala dem. På denna grund kunde hälsokällan icke anlitas mellan åren 1865—70. Sistnämnda år var inrättningen åter i verksamhet och de inskrivna kurgästernas antal 80. År 1872 var de brunnsdrickandes antal endast ett tiotal och därefter upphör provinsialläkarens redogörelser helt och hållet: Surbrunnens saga var all. Enligt en av borgmästaren JOHAN HAEGGSTRÖM år 1844 avgiven berättelse 1) skulle vattnet från hälsokällan icke varit synnerligen »minerelt», samt »enligt verkställda undersökningar, vad luftsyran beträffar, övergå Spaa- och egallera med Pyrmonter vatten». Enligt en nyligen gjord analys av vattnet innehöll detta 23 mgr. järn på 1 liter.

1) Nykarleby Magistrats arkiv.

[Läs mer: Brunnsholmarna i kapitlet Fakta.]

Källor.

Zachris Topelius. Självbiografiska anteckningar. Utgivna av Paul Nyberg. H:fors 1922.
V. VASENIUS: Zacharias Topelius. Del. I, H.-fors 1912.
ZACHARIAS TOPELIUS, Dagböcker Del. II.
HJALMAR BERGHOLM, Biografica. Helsingfors 1907 och 1917.
Medicinalstyrelsens matrikel.
Medicinalstyrelsens årsberättelser.
VALTER KARSTEN, Apoteksväsendets i Finland historik och författningar. H:fors 1901.
Magistratens arkiv i Nykarleby.
TOR CARPELAN, Finsk biografisk handbok, H:fors 1933.
JOHAN FORSHAELL, Kort beskrifning öfver Nykarleby stad, Åbo Tidningar 1784 N:o 5—7.


Woldemar Backman (1927) Nykarleby provinsialläkardistrikt. En 50-års berättelse 1870—1920 (1924), sid 68—89.


Nästa kapitel: V. Sjukdomsförhållandena.


Stig Haglund digitaliserade text och FL tabeller.
(Inf. 2004-11-15.)