I aug. 1964 slutfördes byggandet av en industrihall på industriområdet vid Kovjokivägen. Det var fabrikör Sune Storbjörk, Munsala, som sedan hans spånplattsfabrik i Jussila nedbrunnit år 1963 beslutat börja med båtbyggeri. Som båtbyggmästare anställdes Sven Lindqvist, Öja. Krediter ställdes till förfogande av olika banker i staden, varjämte staten beviljade ett småindustrilån om 40.000 mk. Företaget inregistrerades i dec. s.å. under namnet Uudenkaarlepyyn Veneveistämö — Nykarleby Båtvarv.

[Företagets logo. Karl-Gustav Broo tillhandahöll.]

Företaget utvecklades snabbt och vann förtroende för hög kvalitet i arbetet. Arbetsstyrkan uppgick 1966 till drygt 30 man, de flesta med yrkesskolutbildning i båtbygge och hemmahörande utom i staden och landskommunen även i Larsmo, Munsala och Jeppo. Man gick småningom in för serietillverkning och serierna utökades till sju olika båttyper av en storlek om 4—5,5 m, alla gjorda i ädelträ. Produktionen av träbåtar omfattade till slut elva modeller, men hösten 1968 övergick man helt till plastbåtar. Ungefär 80 % av produktionen gick till utlandet.

För den nya produktionen överflyttade varvet till f.d. Fiskars (Joupers) fabriker, vars nyaste del om 400 m² man hyrde av bolaget. Arbetet kom i gång i slutet av nov. 1968 med c:a 17 anställda, sedan kostsamma ändrings- och anläggningsarbeten ägt rum i fabriken. I den tidigare varvsbyggnaden övergick man samtidigt till produktion av inredningar till husvagnar, som tillverkades av Jaro Ab i Jakobstad.

Under år 1969 utvidgades varvet genom en ny tillbyggnad vid Kovjokivägen och tillverkningen av glasfiberskroven överflyttades dit. Varvet sysselsatte i okt. s.å. 20 man. Som tekniker fungerade Markku Ranta. Trots en välutbyggd försäljningsorganisation i Sverige kunde företaget ej i längden göra sig gällande i den hårdnande konkurrensen utan gick i konkurs år 1970.

Båtbyggeriet har som vi sett gamla anor i Nykarlebynejden, men Sune Storbjörk kan med rätta betraktas som en pionjär för den moderna båtbyggarkonsten på orten. Hans erfarenheter på området blev till stor nytta för hans efterföljare i branschen. Redan i slutet av 1971 övertogs företagets anläggningar av ett nybildat aktiebolag Oy Nykra Ab med 8 aktionärer och Rainer Svenfelt som verkställande direktör.

Det nya varvets huvudprodukter blev till en början havskryssaren Jasmine, 25 fot lång och med 32 kvm segelyta, och motorbåten Karlö 28. Från 1973 tillverkades på rikssvensk order familjesegelbåten Sunwind 20 i serier om 40—50 ex. per år. Båten hade tidigare tillverkats i Norge, men av konstruktören och försäljaren Tord Sundén omplacerats till Nykarleby. Alla delar utom de rostfria var av egen tillverkning och försäljningen skedde utan mellanhänder. Ny arbetskraft skolades i egen regi inom företaget. Detta skedde med stöd av staten i form av lån eller bidrag.

[Är detta en Karlö 28? Frågade jag mig när kapitlet publicerades. Men det var det inte, utan ett specialbygge till en murare från Karleby, bosatt i USA, meddelade Evald Nordling. Som överraskningspresent medlevererade man ett ämbar lingon.Notera vattentornet mitt i bild!
Foto, båda bilderna: Rafael Sjöblom.]

År 1973 hade varvet byggts ut med en tredje hall om 675 kvm och förstorat utrymmena med det dubbla. Den nya hallen inrymde bl.a. en metallavdelning för tillverkning av riggar och från 1975 master, dels för eget bruk och dels för export. Sistnämnda år omfattade varvet en golvyta om 1.600 kvm. Årsproduktionen uppgick till 75 båtenheter. Produktionsprogrammet omfattade vid denna tid huvudsakligen tre segelbåtstyper, Sunrise om 10 m längd, Jasmine 25 om 7,62 m och Sunwind 20 om 6 m, alla av glasfiber. Drygt 90 % av båtarna gick till utlandet, främst Sverige, Danmark, Västtyskland och Norge. Företaget hade år 1975 27 anställda. 19)