Det var alltså nu även i högsta instans utrett, att kvarnen ej stod på Nygårds hemmans mark. 40)

Då arrendator E. Hägglöf ej kunde till staden inbetala det kontraktsenliga arrendebeloppet fråntogs han i juni 1939 arrendet. Som ny arrendator antogs bonden Anders Nyman från Munsala, Monäs.

Arrendekontraktet gick ut på att kvarnens yttre väggar och tak skulle underhållas och repareras av staden, medan det övriga underhållet ålåg arrendatorn. Denne förband sig att i kvarnen insätta två nya mjölpar jämte två 14 hkr el.motorer. Dessa maskiner skulle vid arrendetidens utgång bli stadens egendom.

Arrendetiden utgjorde 15 år, räknat från den 1 juli 1939. Arrendeavgiften var 0:50 mk för förbrukad kilowattimme el.ström. 41)

Stadskvarnen fortsatte sålunda att mala, men småningom med allt sämre resultat. Kvarnen skulle ha behövt en grundlig och dyrbar reparation och modernisering för att motsvara sitt ändamål. Arrendatorn A. Nyman började därför planera flyttning av kvarnrörelsen. I febr. 1945 anhöll han om att på 25 års tid få arrendera den s.k. sportplanen på Kampen invid Kuddnäs för att där uppföra en modern kvarn- och sågbyggnad. Han anhöll även om rätt att dit överflytta maskineriet från stadskvarnen.

Stadsfullmäktige biföll och fastställde arrendet till 10 mk per år + index och byggnadstiden till tre år. Staden förebehöll sig rätt att tillämpa kontraktet av den 2 juni 1939 med Nyman.

Utan att höra staden sålde Nyman sedan den 4 april 1945 arrenderätten till stadskvarnen och till det av honom arrenderade jordområdet till mjölnaren Wiktor Heselius. Denne i sin tur överlät den 6 april halva rättigheten till kvarnen, och tomten till mekanikern Erik Fors.

Stadsstyrelsen ansåg, att kvarnen genom de nya arrendatorerna skulle komma att hållas i bättre skick än dittills. Heselius var även känd som en skicklig mjölnare. Stadsstyrelsen rekommenderade därför ett godkännande av arrendeöverlåtelsen på villkor att de nya arrendatorerna övertog de skyldigheter, som stipulerats i kontraktet av den 2 juni 1939. Stadsfullmäktige godkände förslaget.

I febr. 1949 erhöll Nykarleby Kvarn importlicens för vetemaskiner från A.B. Kvarnmaskiners dotterbolag "Darnas" i Köpenhamn. De var av modernaste konstruktion och beräknades vara i gång till den inkommande skörden. 42) Under Wiktor Heselius' skickliga ledning utvecklades den nya kvarnen till ett modernt och lönande företag.

Arrendet varade till år 1954. Redan dessförinnan var den gamla stadskvarnens saga all. Den hade tjänat troget i över 300 år, men nu tog förgängelsen snabbt hand om trävirket, balkar och stöttor ruttnade, golvet störtade in och snart återstod endast stenväggarna som ett minnesmärke över gångna tiders arbete och idoghet. Även i muren gapade ett stort hål ut mot älven på det ställe, där kvarnfönstret tidigare satt, och vid mitten av 1970-talet var det endast en tidsfråga, när även gråstensmurarna störtade in. Kvarnen raserades av staden sommaren 1984, emedan man ej ansåg sig ha råd att flytta den till någon annan plats och då den annars skulle ha dränkts av vattenmassorna efter regleringen av vattennivån i samband med den nya dammbyggnaden.

Kriget vållade en allt snabbare prisutveckling i inflatorisk riktning också vad el.verkets tariffer beträffade. Under 1940 steg kraftverkets självkostnadspris för försåld el.energi , till 57 pi per KWh. Med vattenkraft producerades nämnda år 1.149.800 kWh. Från Jakobstads el. verk inköptes 30.920 kWh. Försäljningen uppgick till 996.458 KWh, vilket gav 698.933:90 mk i strömavgifter, d.v.s. c:a 70 pi per KWh. Bristen på materiel, ökande underhållskostnader och knapp vattentillgång åren 1940 och 1941 samt vintern 1942 medförde ökat behov av inköp utifrån av energi, ransonering och stigande tariffer.

Till ny teknisk ledare för kraftverket valdes den 24 febr. 1941 ing. Joh. W. Mouritzen, som närmast uppehållit sig i Helsingfors. Denne inrättade kontorslokal för verket i sin bostad och förvarade där kraftverkets arkiv, handlingar och korrespondens.

[Elna Andersson vid kraftverksdammens västra landfäste år 1942.
Elna Andersson tillhandahöll. Inf. 2005-09-25.]

Distributionsnätet utvidgas
Vid årsskiftet 1941—42 träffades överenskommelse med bl.a. K. J. Joupers fabriks AB, om leverans av kraft- och belysningsström till verkstaden och bostadsbyggnaderna. Samtliga till distributionsnätet anslutna konsumenter uppgick den 31 dec. 1942 till ett antal av 1890. Det totala anslutningsvärdet uppgick till 1.764,6 KWh. För nedtransformeringen av den högspända strömmen stod inalles 34 st. transformatorer till förfogande med en effekt av 905 kVA.

En stark stegring i strömförbrukningen på landsorten hade observerats. Orsaken var bättre belysning i hemmen samt ökad användning av motorkraft i lantbruket. Stadens strömförbrukning hade däremot nedgått, vilket berodde på större allmän sparsamhet till följd av kriget samt minskad förbrukning vid stadens sjukhus och övriga anläggningar.

Den 29—30 juni och 1 juli 1943 hade el. inspektoratet besiktigat kraftverket, transformatorstationerna och luftledningarna. Anläggningen godkändes för fortsatt drift, men borde så snart material och arbetskraft kunde erhållas samtliga återstående ledningskorsningar försättas i föreskriftsenligt skick. 43)

Årsvinsten steg den 31 dec. 1944 till 704.366:90 mk eller med avdrag för motorsprutan = 78.080:50 mk, en återstående vinst om 626.286:40 mk. Detta belopp översteg 1943 års rekordvinst med 22.625:75 mk.

Kraftverkets skulder uppgick nu till 4.403.078:80 mk mot 4.442.792:40 mk år 1943. 44)


Erik Birck (1988) Nykarleby stads historia del III, sid 528—531.


Nästa kapitel: Kraftverket efter kriget.


Läs mer:
Stadskvarnen i kapitlet Fakta.
(Inf. 2004-04-14, rev. 2007-11-21.)