Och så har ju stadens lånebibliotek i detta hus haft sin fristad ända från dess ringa början i ett skåp i en vrå i flickskolans klassrum (i det f.d stadskansliet). Bokskåpet var sparsamt tillgängligt och bibliotekarien verkade tillknäppt så det förslog, men läshungriga pojkar och flickor slukade det mesta av skåpets innehåll. Värst var det att få tag på Fältskärns berättelser, som jämt var utlånade och blev solkiga och illaluktande av flitigt omtummande.
Här skulle man kunna sätta punkt och på H C Anderséns vis säga: ja se det har då varit ett riktigt väl utnyttjat skolhus, säg mig dess like den som kan. Men fortsättning följer. En del av husets äldsta flygel, som varit rektorsbostad, fick i min barndom inrymma stadens första telefoncentral och i personalunion med centralen ett hembageri. Till hembageriet hörde en smal butiksdörr mot gatan. Dörrens smalhet var visst landsbornas enda kännemärke på bageriet, som de därför gav namnet "Smaldöraboden". Sedan flyttades centralen till Brandkårshuset, hembageriet kom i unga kvinnohänder, och den gamla rektorsbostaden blev emellanåt samlingsplats för ett kotteri av stadens unga medelsvensöner och -döttrar, som glammade och doppade, stöpte nyårslyckor och övade sig litet i schottis och pas de espagne.
Kommentar av LP: Dörren till nuvarande barnkonstskolan var tidigare bibliotekets och centralens dörr och dessförinnan centralens och hembageriets dörr — alltså "smaldörabodens".
Jag tycker att lokalitetens användningrätt klart beskrivs, det som utlämnas är användning av flygeln mot Södra torggatan (Sollefteågatan), bl.a. som ortodox gudstjänstlokal under Krimkriget m.m.
(Inf. 2004-11-29.)
Hur det lilla hörnrummet här i västra flygeln kunnat inrymma
både drätselkammare, drätselkontor, skatte-, brandstods-
och andra uppbörder och tillika vara bankkontor för Nykarleby
Sparbank under många årtionden, sådant kan ingen numera
begripa. Efter stadens ödeläggande brand Knutsdagen 1858, måste
som känt stadens magistrat, rådstuvurätten, stadsäldste
och sedermera stadsfullmäktige aptera denna sal till domsal och sessionsrum
och denna flygel fick namn och värdighet av rådhus, en rang
som till yttermera visso underströks av bistra kejsarporträtt
på salens väggar. Snart har hundra år förflutit,
sedan de rättsliga ärendenas brokiga nonstopfilm började
rullas upp i detta rum och nödgade både stadsbor och främlingar
att infinna sig än som kärande, än som vittnen. Konkursstater
har här beedigats i mängd och massa, vittnande om den gamla
goda tidens dåliga ekonomiska möjligheter. Säkerligen
har mången Nykarleby-yngling haft skäl att instämma i
strofen, som jag hörde gnolas här i min ungdom: "Slut med
lyckans dar och slut med hela leken ty morbror, stackars karl, har kommit
själv på kneken, och idag är morbror lika fattig som jag".
Talrika bråkmakare och andra syndare, större och smärre,
har stått inför domarbordet och tillrättavisats med böter,
svårare brottslingar har ådömts fängelse och tukthus.
Förhärdade fångar i fångdräkt har här
rasslat med sina kedjor och bojor, sorgetårar har runnit, och vi
må ej förtänka om domare och rådmän, vittnen
med för den delen, kände sig behöva styrketårar efteråt.
 [Thalia. Nord. fam. bok.] |
Men utom fru Justitia har även Thalia [En av muserna; den dramatiska
konstens gudinna.] tjänats här med den äran. En sviktande
scen, en sliten ridå, enkla kulisser uppställda av kringresande
skådespelare eller av lokala amatörer, frejdigt uppträdande
på scenen av aktörerna, växlande grad av framgångar
och misslyckanden, men i regel en tacksam publik. Här har Värmlänningarnas
Anna och Erik sjungit ut sin kärleks lycka och smärta vem vet
hur många gånger, Magister Bäckstadius har roat publiken,
och Per svinaherdes sångtablå har rört unga hjärtan
till svärmeri, som dock hastigt förvandlats till hosta och nysningar
av röken efter den bengaliska elden. Edvard Persson och Karl Gerhard,
då vid namn Gustafsson, har bl.a. uppträtt i rampljuset ifrån
scenen här. Den
första biografföreställningen i Nykarleby anordnades
i denna sal [1908] av två nykarlebysöner, som från Amerika
medförde en filmapparat med karbidbelysning och inhöstade hela
165 mk av en häpen publik som bl.a. såg en simtävling
där de tävlande simmade bakåt i st.f. framåt och
från vattnet hoppade upp på trampolinen i st.f. att hoppa
ned. Apparatägaren hade glömt att spola om filmrullen.
Men varför glömma Terpsichores [Också en av muserna.]
dyrkan och dansens virvlar i denna månganvända sal. Och alla
de balklädda, vackra, blyga, täcka små damerna och de
frackklädda mer eller mindre stiliga kavaljererna och Gånge
Rolf som ledare av fransäsens
konstiga turer. Här har blomstrande ungdom flugit på dansens
vingar i Donauwellen och andra Wienervalser, kotiljonger, potpurri, polka
etc. allt till musik av stråkar, hornkapell eller fortepiano. Nyårsbaler
hörde sedan Topelii ungdomsdagar till festritualen i Nykarleby, slädpartier
under julhelgen likaså. Seden att hålla nyårsbal fortlevde
ännu efter sekelskiftet i vår goda stad. Själv minns jag
ett par tre sådana baler eftersom jag hade nöjet att vara med,
dock inte som balkavaljer utan som biljettkontrollör. En gång
försiggick nyårsbalen i gästgiveriets stora sal i nuv.
Pensars gård [Nylunds, Bankgatan 4].
Kommentar av LP: Balen i Pensars gård är säkert korrekt, men att där funnits gästgiveri har jag inte nånsin hört nämnas. Måste försöka undersöka om möjligt.
(Inf. 2004-12-08.)
Men inte var det balfröknarnas fägring, som förtrollade pojkhjärtan i min barndom i denna sal. Det åstadkom folkskoleflickorna och deras sånglekar på julfesterna här. Pojkarnas egna julfester i seminariets stora sal den 13 dec. gick i tecknet av Nalles dans för Fjällkungen, och blindbocksleken "Jakob var är du" mm. Bullersamt, som visserligen var väldigt roligt, men lämnade både morska pojkars och drömpiltars innersta och känsligaste väsenssträngar oberörda. Därför hängde pojkarna kring väggarna här i alla rum på flickornas julfester med den påföljd att vi de närmaste dagarna efteråt var på något sätt i olag. Ständigt ringde i våra öron flickornas vackra lekmelodier. För vår inre syn såg vi älvlika varelser, som med mjuka rytmiska rörelser lekte räfserskor på höängen, svävade som flyttfåglar med lyfta vingar eller agerade det skrämda mösset som fångades i fällan. Flickornas kinder blossade, ögonen lyste, och hårflätorna, prydda med nya rosetter, svängde i kapp med kjolarna i ringen, och allt försiggick sirligt och mjukt under melodisk sång. Höga skratt och stoj hördes ej ens från oss åskådare, som med hungriga ögon följde med, ty Fröken med stort F var allestädes närvarande. Hennes ansikte uttryckte visserligen julfestvänlighet, men så väl avvägd, att den utestängde varje uppsluppenhet som ej stämde med värdighetsnormerna för hennes skola.
Utan tvivel är det så, att andan i en skola återspeglas i hög grad vid skolårets festliga tillfällen. Barnasinnet och minnet lämnar kvar en solgata, som strålar och värmer livet långt. Ännu på ålders dar blir man lyrisk vid minnet av lekmelodier och ord som sjungits i denna sal.: "Gräset meja gossarna av på våra ängar, efter kommer flickorna, räfsa lätt i strängar", eller fågelleken "Lyft nu vingen lilla vän, flyg till Finlands stränder" eller " O, mösset du, o mösset du, du går ju rakt förlorat nu". Och inte minst fängslas minnet av den vackra blomleken: "Av skogens täcka blommor vill jag plocka åt mig en frisk och skön bukett, jag vill den röda rosen bryta och där en smultronblomma nätt, den bleka ljungblomman jag ej glömmer och blå violen jag gärna gömmer. Men ibland alla jag väljer en, som blir min käraste vän allén. Linnean vill jag till vän begära och henne glatt vid mitt hjärta bära, jag henne gömmer fast år förgår som dyrbart minne från barnaår."
Där var ingenting av "Stina, här har du mej" eller bullrande klitsch klatsch- filibom mentalitet över våra flickors julfest; dess romantik var av finare slag och utövade ett förädlande inflytande på oss pojkar, — utan att vi visste det.
Sedan sammanfördes vid sekelskiftet, såsom redan omnämnts, flickor och gossar till samklasser i seminariets övningsskola. En drömmarpilt från denna senare tid har vid slutskedet av sitt liv tänkt sig tillbaka till de år, då han som skolpojke stod med den stundande julfesten i hågen och pumpade luft i seminariets pedalorgel à 10 penni i timmen. Den orgeln är minnesvärld för generationer av nykarlebypojkar för den var deras enda säkra inkomstkälla. Pilten Edgars tankar har hamnat på pränt i bok och lyder sålunda:
"Julfesten, julfesten. Kanske var det dumt att han alls kom med i dansen (som skulle uppföras). På julfesten får de ju alla se, hela slurven av mammor och pappor och lärare och andra. Där dansar Edgar och Fanny. Fastän Edgar och Fanny inte är par i dansen, så märker de, det är klart. Som om det stod skrivet på honom, ser de att han har Fanny i tankarna då han står framför alla stolraderna (och skall läsa upp). Och så skall han förstås bli blodröd i synen igen och komma av sig. — — — På övningarna är det inte så farligt som på själva julfesten. De har sina vanliga kläder på. De skuttar och tar om och är ivriga. Men det är inte dansen Edgar tänker på. Det är som om han enkom var där för att träffa Fanny. Det är han också fastän hon inte vet det. Eller kanske hon vet ändå. Kanske vet hon — — — Medan pumptimmen allt raskare rycker mot sitt slut försjunker Edgar i ljuva minnen och möjligheter. Han upplever på nytt lakritsbiten, denna tummade, solkiga klump, som är märkvärdigare än alla andra lakritsbitar i världen. Den biten smög Fanny till honom en av de första gångerna de hade bibliska historien i barnkrubban (lägre fsk), det var därigenom han först kom att lägga märke till henne. Edgar drömmer och pumpar.
Han letar i minnet bland de situationer han sett Fanny i. Han får ännu en gång blicken hon gav honom på en övning. De snuddade vid varandra under dansen. Då såg Fanny honom in i ögonen. Det var inte så att hon bara tittade och strax såg på något annat. Hon menade någonting med den blicken. Edgar pumpar och sjunker i sin vrå. Fanny är omkring honom. Hennes ögon är milda som altarljus. Han känner sig som i kyrkan där han står. Mörkt som altartavlan bakom ljuslågorna är Fannys hår. Orgeln brusar. Men plötsligt är det slut. Lärarn stiger upp och skjuter in pedalerna. Edgar låter spaken sjunka. Han känner sig smått besviken."
Det var drömmarpilten Ragnar Eklunds visioner vid orgelpumpen i julfesttid. Och han var blott en bland många likar i drömmar vid pumpen, men ensam om att få drömmarna i pränt.
Kommentar av LP: Kan du tänka dig, pumporgeln som JLB omnämner fanns kvar in till 1960 talet, visserligen då el-motordriven och placerad i bakre delen av nuvarande sammanträdesrummet i skolkansliet.
Z. Topelius dagböcker 1833—40 ger goda inblickar i de högsta samhällskretsarnas julfirande och nöjesliv i staden. Som illustration må anföras beskrivningen av nyårsdagen 1836 med titeln
"Caffe, thé och Soupé med dans hos Turdins" Bjudningen som inte var allmän, innefattade Lithéns, Calamniuses, Bergers, Hammarins, I Lindqvists m.fl. — en nätt samling Fruntimmer. Cavaljerer voro bland andra: Högdahl och Ljungen från Vasa, I Svahn med ombundet öra, doct. Frosterus, I Lybeck, Hindrik B, Albert Dyhr, Zachris T. m.fl. — också en nätt samling eller hur. Musiken något skral, taktlös och disharmonisk, tills slutligen morbror Calamnius stråke hjälpte upp saken. Dansen började kl 6, litet mer, och slöts kl 6 på morgonen. Först vals, sedan Qvadriljer, Françaiser, Potpurrier, omväxlande. Aftonen var en av de roligaste. Alla ansighten glada, alla fötter i rörelse. Hindrik Backman missmodig i början, sedan uppspelad. Thilda Lithén mycket i tour. Lotta B. höll sig rak för cousin Jung. Doctorn mycket jämn. Jung pratade persilja, men spelade fortepiano fermt. Högdahl artig, inte fjäskig. Platen på briljant humör, sade sig hädanefter tänkt dansa mera och höll ord. Albert Dyhr inte till humörs före soupén, Sophie B. raljant. Moster Kerrman gav kritik över skvaller. Jag intog soupé i slutet sällskap, nämligen med Thilda Lithén, Sophie Topelius, Emilie Lindqvist, Marie Hammarin, Albert Dyhr, ett mycket trevligt sällskap inne i Turdins sängkammare.
Dansen fortsattes. Hindrik och jag, sittandes under en quadrilj, bekikade
de söta flickornas ring. Och där dansar "hon", sade
Hindrik. Sista valsen var stormande yr. Musiken slöt, och med högröda
kinder och klappande bröst satte sig de unga. Men endast för
en momang, de gingo snart hem varma och oförsiktiga. Klockan var
ungefär 6 på morgonen. Avträdde även jag snart därpå.
"Sådan var denna nyårsdag, glad och rolig i åminnelse
" slutar den 18 årige ZT, som i sina dagböcker ej heller
glömmer bort att varje jul på Kuddnäs annotera, att han
hissat lantärnor på två stänger vid grinden och
att lantärnor och stjärnor finns både i staden och bygden
runtomkring. Julgran och julträ kom enligt ZT:s dagböcker i
bruk i Nykarleby först julen 1838.
För söner och döttrar av Nykarleby intar julstjärnan,
lantärnan, en central plats i deras julminnen från barndomen.
Känsligt och varmt tecknar Gertrud Wichmann i tidskriften Liv och
Spänst, årgång -47, hågkomster från sina
barndomsjular i Nykarleby.
"Den mest spännande av alla julseder i hemmet var likväl att hämta den stora julstjärnan ned från vinden för att hissa upp den i den höga stången vid grinden. Vilket stort ögonblick det var att se den glimma däruppe. Varje gård med självaktning hade sin egen lantärna, som lyste under julhelgen. Det var för oss barn som om jord och himmel möttes i denna enkla avbild av Betlehemsstjärnan och rymde eviga stjärnor. För några år sen kom jag på en bazar över en österbottnisk julstjärna av mindre format. Nu lyser den varje jul här hemma i huvudstaden och väcker något kärt och varmt till liv inom mig. Något i det närvarande har fått anknytning till det förgångna, och det går som en levande ström mellan den jul som är och min barndomsjular."
I julspelet Stjärngossarna, uppbyggt på nykarlebytraditioner, formas samma tanke så: "När andra stjärnor slocknat ren, barndomsjulens stjärna än i minnet blänker."
(Inf. 2004-12-15.)
Slut
J. L. Birck vid vid Röda Kors-soarén i Nykarleby rådhus
den 8 januari 1956.
Lars Pensar digitaliserade och tillhandahöll.