SKOGEN, BONDEN OCH TJÄRAN

av

Nils Erik Villstrand

I lantmäteriets arkiv i Vasa bevaras i en handskrift en ingående beskrivning av Laihela socken nära Vasa. Den är från mitten av 1700-talet, författad av lantmätare C.F. Stiervald och utnyttjades av allt att döma av lantmäteridirektör Otto Ephraim Runeberg när han sammanställde sin berömda beskrivning över Laihela (publicerad 1758). Stiervald utgick ifrån att det var så få som 10 till 15 hemman i socknen som inte brände någon som helst tjära. Den årliga mängden som framställdes i socknen uppskattade han försiktigt räknat till omkring 1.400 tunnor. Eftersom det låg 21,5 mans- och ökdagsverken bakom varje tunna uppgick tjärdagsverkena på årsnivå till över 30.000 i Laihela. Visserligen hade landshövdingen i Österbotten förbjudit att man använde sig av sådant virke som kunde bli till "storvärke", skeppsvirke, sågstockar och timmer, men utan effektiv övervakning förblev detta en död bokstav. Tjärbränningen betydde att "skogarne otroligen blottas på nyttig skog och Landet altför mycket lider".

Tjärbränningen slukade skog, men den hade också enligt Stiervald andra negativa konsekvenser. Den band arbetskraft som behövdes bättre till annat, nämligen till åker- och ängsbruk "hwilka dock äro en Landtmans egenteliga handtering och tarfwar all den tid som året igenom arbetas kan om därwid något framsteg skall winnas". Formuleringen är mycket avslöjande för Stiervalds sätt att tänka. Bondens och fosterlandets framtid stod att finna i åkerbruk och boskapsskötsel, i dem och absolut inget annat.

Som bevis för sitt påstående om att tjärbränningen slukade dagsverken lämnade Stiervald en ingående kalkyl över hur många dagsverken det gick åt för framställandet av en tunna tjära. Här får vi också veta att man i en vanlig tjärdal radade in 10 famnar tjärved och att varje famn innehöll knappa 9 kubikmeter ved. Ur en sådan tjärdal fick bonden 15 tunnor tjära. Av de uppgifter som redovisas kan det räknas ut att antalet mandagsverken per tunna uppgick till 13,5. Stiervald understryker hur tjärskogarna låg så avlägset från böndernas gårdar att det tog en dag för dem att färdas dit och givetvis lika länge att ta sig hem igen. Han försöker också leda i bevis hur tjärbränningen för bonden var rena förlustaffären.

Jag har uppehållit mig vid Stiervalds uppgifter om och syn på tjärbränningen i Laihela av en bestämd anledning. Han säger nämligen det som också många andra framhöll redan på 1700-talet. Tjärbränningen ödelade skogarna, bönderna slösade bort den tid som kunde ha använts förnuftigare och det pris de erhöll av köpstadsborgaren motsvarade på långt när inte insatsen. Det måste således ha varit i rent och skärt oförstånd som bönderna fortsatte bränna. Den negativa inställning till tjärbränningen som många av dem som beskrivit metoder och lämnat uppgifter om bl.a. virkes- och tidsåtgång delade utgör en svårighet för historikern. Berättarna överdrev rimligen för att understryka det angelägna i sitt budskap om tjärnäringens fördärvlighet. Utmaningen till källkritisk skärpa förminskas ingalunda av att de olika uppgifterna bildar en veritabel snårskog.

I denna uppsats kommer fyra olika frågor som belyser möjligheterna till och konsekvenserna av massproduktion av tjära inom det svenska riket att upp till behandling, nämligen:

Den som önskar en detaljerad faktaredovisning hänvisas till min uppsats i Historisk tidskrift för Finland från år 1992. Som en bakgrund ges i det följande en del uppgifter om exporten av tjära och beck från det svenska riket och om huvudsakliga produktionsområden.


Tjärexport från det svenska riket
Tjäran är känd som svensk exportvara redan från 1300-talet. Det var emellertid länge fråga om ytterst små kvantiteter. Omkring år 1559 kan mängden tjära som producerades för export inom det svenska riket beräknas till närmare 3.500 tunnor (en tunna = 125 liter). Motsvarande summa vid sekelskiftet 1600 var omkring 18.700 tunnor.

Mängderna var ingalunda obetydliga, men kring sekelskiftet 1600 var det trots allt fortsättningsvis så att de flesta tjärtunnorna från Östersjöområdet exporterades över preussiska hamnar. Preussen var alltjämt det viktigaste tjärbränningsområdet vid Östersjön, men brist på råvara inom det gamla storproduktionsområdet innebar att förhållandena snabbt förändrades. Tjäran blev på kort tid en nästan helt svensk produkt på världsmarknaden.

Från svenska östersjöhamnar fördes år 1641 sammanlagt 101.616 tunnor tjära eller beck, vilket var 86 % av den mängd som passerade de danska sunden. Till denna kvantitet skall fogas de 2.455 tunnor som lämnade Göteborgs hamn samma år. För senare hälften av 1600-talet finns bl.a. tillgång till exportsiffror från åren 1673—79 och 1684—87. De visar att exporten ett normalår med bred marginal översteg 100.000 tunnor i tjära räknat (1 tunna beck = två tunnor tjära).

Genom freden i Nystad 1721 gick viktiga produktionsområden förlorade, och den svenska exporten av tjära och beck var länge klart under 100.000 tunnor. Trenden var emellertid solklar fr.o.m. 1740-talet, den svenska exporten ökade på nytt. Räknat i tjära var medelexporten av tjära och beck åren 1751—60 närmare 117.000 tunnor och ökningen fortsatte så att medeltalet för perioden 1801—08 uppgick till nästan 183.000 tunnor.

Tjära och beck blev under stormaktstiden den tredje viktiga svenska exportvaran efter de oslagbara metallerna koppar och järn. Under senare hälften av 1600-talet hade Sverige nära nog monopol på handeln med tjära och beck i Västeuropa. Efter stora nordiska kriget [1700—21] måste svenskarna konkurrera på världsmarknaden med ryska och amerikanska tjär- eller beckproducenter, vilket de gjorde med framgång.


Produktionsområden
Under 1600- och 1700-talet brändes tjära för världsmarknaden inom tre områden i riket, nämligen södra Sverige, framförallt Småland, östra Finland, särskilt kring Vuoksens insjösystem och kring Bottniska viken, i synnerhet Österbotten.

Österbottens historia är full av rök och väldoft fr.o.m. 1600-talet. Tjäran blev landskapets i särklass viktigaste utförselvara. Kring sekelskiftet 1600 stod Österbotten för knappa 22 % av den svenska exporttjäran, år 1641 för 34 % och år 1686 för 43 %. Österbotten var vid den sistnämnda tidpunkten det främsta tjärbränningsområdet i riket, en position som landskapet kom att bibehålla under följande sekel. Tjärbränningen i den västra halvan av "Norlanden" var och förblev länge obetydlig. Den totala införseln av tjära och beck till Stockholm från det bottniska produktionsområdet var under åren 1758—62 i tjära räknat i medeltal dryga 107.000 tunnor, varav 12.000 tunnor hade sitt ursprung i Norrland och över 95.000 tunnor i Österbotten.


Kunnandet
Tjärbränningen är ett hantverk med långa traditioner i Finland, men den massproduktion som inleddes på 1600-talet var förknippad med förbättrad teknik. Den äldsta bevarade beskrivningen av hur den storskaliga tjärbränningen gick till torde vara från 1655. Från 1700- och 1800-talet finns ingående beskrivningar av tjärbränningsmetoderna, som på det hela taget inte ändrades särskilt mycket efter 1600-talet. Tjärbränningen tycks redan då ha fått de former som den skulle komma att bibehålla. Tekniken blev av allt att döma aldrig någon flaskhals i produktionen.

Man förberedde ursprungligen ingen särskild tjärved utan utnyttjade kådrikt material som råkade finnas tillgängligt i naturen. Den tjärved som bildades spontant i skogen förslog inte långt när bönderna började producera tjära som marknadsvara. Man måste komma underfund med hur det gick att "hjälpa" naturen. Övergången till att använda preparerad tjärved av tallstammar tycks ha skett under slutet av 1500- eller början av 1600-talet. Användningen av stubbar som råmaterial torde ha spelat en mycket liten roll inom den storskaliga tjärbränningen i Finland. Den skogsslukande tekniken att bränna tjära av barkade trädstammar var en förutsättning för massproduktionen.

Den äldsta kända metoden för själva torrdestillationen, d.v.s. brännandet av tjära skiljde sig i hög grad från den som utvecklades för massproduktionen. Orden "tervahauta" och "tjärdal" eller "tjärgrav" ger en antydan om att tjäran ursprungligen framställdes i ett avlångt grunt dike som grävdes i en sluttning. Senast vid slutet av medeltiden blev en ny och mera avancerad metod känd i Finland. Man grävde en trattformad grop med branta sidor i torr jord. Redan på 1500-talet introducerades en förbättrad version. Med en reglerbar avtappningsanordning i form av en urholkad stock som ledde ut från dalkonens spets kunde avtappningen kunde ske under pågående bränning, vilket gav ökad säkerhet och förhöjd kvalitet. Tekniken var därmed så långt utvecklad att produktion i stor skala var möjlig.

Man började småningom göra dalarna grundare och med längre radie. Veden som radades in kunde därigenom vara längre. Detta hängde samman med att man började rada in veden liggande och inte stående. Redan på 1600-talet tycks man också ha lärt sig spara tid genom att inte klyva tjärveden i så små stycken.

De förbättringar i tjärbränningstekniken som var nödvändiga för en övergång till en storskalig produktion kan spåras tillbaka till 1500- och 1600-talet. Den tekniska nivån höjdes, men var det fråga om innovationer utifrån eller ett processkunnande som utvecklades av bönderna själva inom det svenska riket? Betydelsen av tekniköverföring från storproduktionsområdet Preussen har betonats av olika forskare. De odiskutabla bevisen lyser emellertid enligt min uppfattning med sin totala frånvaro.


Råvaran
Det krävdes stora mängder virke för att få fram all den tjära som förbrukades i Europa. I Preussen tog skogen slut, men inom det svenska riket bör det ha funnits skog i överflöd. Eller var det så? Det är mycket svårt att uppskatta virkesåtgången, som i olika källor vanligtvis anges i antalet stammar per famn tjärved (en famn beräknades allmänt innehålla minst 10 kubikmeter tjärved) eller framställd tunna tjära.

Utgående från olika i hög grad varierande uppgifter kan det konkluderas att en virkesåtgång på 50 medelstora stammar per tunna var det normala. I en skog av normaltyp i Österbotten, d.v.s. skog av medelgod typ, växte 788 träd per hektar. Det årliga behovet av tjärved inom den bottniska bränningen översteg lågt räknat 5 miljoner stammar vid mitten av 1700-talet, vilket krävde en avverkning av tallskog på inemot 7.000 hektar.

Det årliga virkesuttaget förefaller stort. Fanns det således en reell risk för att skogen skulle ta slut, eller var det myckna talet om befarad eller faktisk skogsbrist bara överdriven omsorg om metallindustrins skogsbehov och ett resultat av bristfällig kännedom om rikets resurser?

Svaret kan inte inskränkas till ett enkelt "ja" eller "nej" även om en sak är fullständigt klar, nämligen att det aldrig var fråga om en exploatering som hotade tömma skogarna i riket. Det fanns övernog av skog, men det avgörande i sammanhanget var huruvida den var exploaterbar eller inte. Tjärbränningen antog i själva verket lokalt sådana proportioner att skogsförbrukningen mycket väl kan ha överskridit tillväxten. Skogarna tömdes på tallar och granen bredde ut sig på karga marker där den växte dåligt. Bristen på tallskog är en av de faktorer som förklarar varför den storskaliga tjärbränningen som fenomen lämnade kusten och spred sig inåt landet i Österbotten.


Arbetskraften
Tjärbränningen var arbetskrävande, något som klart framgår av den information som två i tjärbränningens enskildheter väl insatta har publicerat, nämligen Eric Juvelius (1747) och August Fredrik Soldan (1861). De uppgifter som lantmätare Stiervald gav om Laihela (1755) framstår i en intressant dager om de jämförs med vad Juvelius och Soldan, som jag uppfattar som tillförlitliga vittnen, meddelade om dagsverksåtgången. I följande uppställning anges hur många mandagsverken det låg bakom 100 tunnor tjära levererade till närmaste köpstad

Från Laihela var det kort väg till tjärhovet i Vasa, men tjärskogarna låg långt borta från tjärdalarna i en socken där näringen länge hade varit viktig. Stiervald räknade med att transporten av tjärved var fyra gånger arbetsdrygare än vad de två andra uppgav. Någon annan förklaring till att Stiervald hävdar att förberedandet (inradandet av tjärved 227 dagsverken!) och brännandet av dalen tog så lång tid än att han ville leda arbetskraftsslöseriet i bevis torde inte vara möjlig att finna. Alla enskildheter i kalkylerna kan inte kommenteras i detta sammanhang men utgående från Juvelius och Soldan möjliggörs slutsatsen att antalet mandagsverken per tunna tjära levererad till närmaste stad uppgick till mellan 8 och 10.

Kring mitten av 1700-talet uppgick, som det redan framgick, årsproduktionen av tjära kring Bottniska viken till åtminstone 107.000 tunnor. För framställning av denna mängd tjära utfördes således närmare 900.000 dagsverken. Över 3.400 man skulle ha varit fullt sysselsatta om bränningen hade utförts som heltidsarbete.

Ingen var emellertid tjärbrännare på heltid. Juvelius visar i sin magisteravhandling hur väl tjärbränningen kunde anpassas till lågaktivitetsperioder under bondens år. Åtta av tio tjärdagsverken kunde utföras under den årliga "vinterdvalan" och resten under den "latsommar" som inträffade mellan vårarbeten och höskörd. Arbetet kostade således i stort sett bara den skillnad i kaloriåtgång som kom sig av att människo- och hästkroppen befann sig i rörelse i stället för i vila. Det var på denna punkt som det brast i reformivrarnas argumentation under nyttans tidevarv. Enligt dem inte bara borde utan också kunde all disponibel tid inom bondehushållet, oberoende av årstidsväxlingar, satsats på utvecklandet av åkerbruk och boskapsskötsel. Bönderna insåg motsatsen. I deras årsplanering och överlevnadsekvation var tjäran ett förnuftigt alternativ om de hade tillgång till tallskog och rimliga transportvägar.


Skogen som bonderäddning
Varför omvandlade bönderna med början under stormaktstiden sin sysslolöshet till produktivt arbete? Vad fick dem att ändra beteende och attityder, frångå nedärvda och invanda mönster för tidsanvändning?

Tjärbränningens expansion i Finland brukar förklaras med hänvisning till den växande efterfrågan i Europa och bristen på exploaterbara skogar i Preussen, vilket innebar att lönsamhetsgränsen för framställning av tjära försköts längre bort från världsekonomins centrum. De skogar i det svenska riket som transporttekniskt låg bäst till blev nu möjliga att utnyttja. Det uppstod, skriver en finländsk historiker, "liksom av sig självt ett nytt produktionsområde vid norra Östersjön". Bönderna kunde sedan länge konsten att bränna tjära, och "tjärbränningen hade således länge legat alldeles som i sin linda för att när tiden var fullbordad vara redo att tillfredsställa den stora efterfrågan som utsträcktes till vårt land". I min doktorsavhandling ger jag en annan tolkning som tar sin utgångspunkt i den resurskrävande svenska stormakten.

Att det fanns de som ville köpa tjära saknar inte betydelse i sammanhanget, det är ett faktum att lönsamhetsgränsen försköts längre bort. Men marknadens lagar om efterfrågan, utbud och priser räcker knappast ensamma till som förklaring. Vad rörde det en bonde i Lappo om ett skeppsvarv i Nederländerna behövde tjära? Bönder och bondehushåll skall uppfattas som riskminimerare som ogärna gjorde sig mera beroende av omvärlden än vad som var absolut nödvändigt för att trygga hushållets fortbestånd. Bondehushållen var inga isolat, men i mycket hög grad autonoma enheter. Man behövde salt för att konservera maten. Saltet kunde inte undvaras trots att det var dyrt. Bönderna köpte litet järn till redskapen och tobak för att lindra tandvärken. Mer än så behövde man inte såvida inte skörden slog fel.

Sökandet efter en förklaring bör rimligen ta sin början i det faktum att genombrottet för tjärbränning i stor skala i Sverige kan lokaliseras till Gustav Adolfs-tiden. Det sammanföll således med en period av stor statlig resursmobilisering. Det mesta var som förr i böndernas värld, men en sak var sig definitivt inte lik i och med att Sverige blev en stormakt, nämligen centralmaktens anspråk på bondehushållens resurser.

Kronan krävde mer än förr, tryggheten och jämvikten mellan produktion och konsumtion var hotad. För anmärkningsvärt många bönder var tjärbränningen det minst mödosamma sättet att klara av kronans växande krav på skatter i pengar. Det var som känt inte nog med skatterna. Kronan skulle också ha folk till krigsmakten. Det fanns de som gick ut frivilligt i stället för en annan, men de gjorde det inte gratis - långt därifrån. Priset var högt eftersom det var säljarens marknad. Det egna hushållets medlemmar kunde räddas från den förhatliga knekttjänsten om man kunde få fram en så stor summa pengar att det lockade någon att låta leja sig. Naturresurserna fanns praktiskt taget gratis i omgivningen, och den enda kännbara "kostnaden" för att rädda hushållets fortbestånd var arbetets möda jämfört med vilans sötma.

Tjärbränningen banade på sikt väg för en förändring i den österbottniska mentaliteten. Kalkyl, risktagande och individualism fick större plats. Levnadsregeln "envar sin egen lyckas smed" blev en bärande bjälke i det mentala nybygget.

Nils Erik Villstrand (FD), ämnesansvarig professor i nordisk historia vid Historiska Institutionen vid Åbo Akademi.

Uppsatsen återfinns i Tjära och beck — på alla möjliga sätt. Maritimhistorisk konferens. Bottnisk kontakt X. Österbottens museum i Vasa 4—5 februari 2000. Skrifter utgivna av Österbottens museum nr 24 (Vasa 2001).


Läs mer:
Innehållsförteckning till kapitlet Tjära.
(Inf. 2003-10-26, rev. 2007-01-27)