Så tändes en eld
Nykarleby missionsförsamling 1896 - 1986
NYKARLEBY MISSIONSFÖRSAMLING
(NYKARLEBY FRIFÖRSAMLING)
90 ÅR
SÅ TÄNDES EN ELD
Svenska Missionsförbundet i Sverige sände under sin första tid ut missionärer också till Ryssland och Finland. En av dessa var Nils Fredrik Nyreen (1859-1908), som efter att ha verkat i St. Petersburg arbetade en tid i Kotka och besökte också Viborg, där en mäktig väckelse utbröt. Detta var år 1884. År 1887 beslöt man dock i Stockholm, att inte mera understöda missionsarbete i Ryssland/Finland, men missionär Nyreen stannade kvar i Finland och fortsatte sin predikogärning utan ekonomiska garantier från sitt hemland. År 1890 kom Fredrik Nyreen åter till Viborg och blev stationär predikant i den församling som bildats där. Han stannade där i 3 år, varefter han flyttade till Jyväskylä. Såsom på alla platser, där Nyreen verkade, blev det också i Jyväskylä väckelse. I Jyväskylä bodde en folkskolinspektor Kunelius, som med sin familj kom till tro genom Nyreens verksamhet. År 1893 flyttade denna familj till Nykarleby och eftersom elden tänts i deras liv gav de sig ingen ro förrän de fick pastor Nyreen på besök till Nykarleby. Pastor Nyreen kom och höll sitt första möte den 13 januari 1894. Det blev inte bara ett möte, utan det blev en serie på 9 veckor, då elden tändes i den lilla staden och många upplevde en livsförvandling och tro på Gud. Dessa möten hölls i rådhussalen och i Karlbergska gården vid nuvarande Bankgatan. Det berättas om jubel och lovsång, men också om varnande röster för detta nya och man möte motstånd.
EN
FÖRSAMLING STARTAS
De som kommit till tro fortsatte att samlas, trots att de saknade en synlig ledare. De studerade Ordet och sökte hjälp hos varandra. De förstod snart att de behövde en starkare sammanhållning och studiet av Guds Ord väckte tanken på en församling på Nya Testamentets grund. En bidragande orsak var kanske att till gruppen slutit sig f.d. prästmannen Pekka Cederberg, som av samvetsskäl lämnat sin prästbefattning vilket för övrigt hade väckt stor uppmärksamhet.
 Fredrik Nyreen |  Pekka Cederberg |
NYKARLEBY MISSIONSFÖRSAMLING 90 ÅR
Den 1 februari 1896 samlades man till ett möte, då "från den Heliga Skrift upplästes de bibelställen, som tala om församlingen, dess väsende, ställning och kallelse samt varje på Jesus Kristus troendes rätt att sluta sig till en i överensstämmelse med Guds Ord ordnad församling" för att citera protokollsboken. Vid samma möte antecknade sig 11 personer som medlemmar. Dessa var:
Tullförvaltarfrun Helena Strålman
Folkskolinspektorfrun Maria Sofia Kunelius
Seminarielektorsfrun Olga Hedström
Rådhusvaktmästarfrun Maria Grenman
Målarehustrun Sofia Örling
Kantorshustrun Mathilda Nessler
Tullvaktmästare Evert Josef ngström
F.d. prästmannen Pekka Cederberg
Trädgårdsmästarhustrun AnnaCharlotta Thunberg
Postiljon Herman Häggström
Till föreståndare och predikant utsågs Pekka Cederberg och till ordförande utsågs märkligt nog en kvinna nämligen Helena Strålman. I ögonenfallande är också att majoriteten är kvinnor. De flesta hade gått ur statskyrkan och de flesta var också vuxendöpta eller döptes inom den närmaste tiden.
En tydlig radikalism präglade alltså dessa medlemmar och det var kanske en av orsakerna till att deras män blev utanför. Kanske var det deras ställning i samhället, som gjorde dem tveksamma till anslutning till en friförsamling.
Innan året 1896 var till ända hade den nya församlingen ökats och hade nu 33 medlemmar, varav 26 kvinnor och 7 män.
FORTSATT
VERKSAMHET
Inom två år hade man fått hälsa femtiotalet medlemmar välkomna och det var också det största antal församlingen haft. Här är några medlemssiffror:
| 1915 | 34 |
| 1925 | 35 |
| 1935 | 27 |
| 1942 | 21 |
| 1955 | 17 |
| 1975 | 18 |
| 1984 | 19 |
Man kan väl säga att det är de kvinnliga medlemmarna, som allt från starten varit de som burit upp verksamheten, detta trots att församlingen otvivelaktigt också haft många bröder, som gjort en fullödig insats.
En sådan broder var postiljon Häggström,
som år 1900 inköpte den frivilliga
brandkårens hus och sedan hyrde ut det åt församlingen som
möteslokal. Detta hus var byggt år 1890 och hade fått namnet
"Asgård" och använts
som en samlings- och nöjeslokal i staden. På grund av de ryska myndigheternas
misshag måste den frivilliga brandkårens verksamhet upphöra,
varför huset blev till salu. Församlingen eller egentligen ett för
tt för ändamålet grundat andelslag "Mission" inköpte huset år 1907. Det är detta samma Missionshus, där församlingen samlas ännu i dag. Övre våningen [de yttersta delarna] är en tillbyggnad, som församlingen gjort. Så fortsatte verksamheten mycket regelbundet. Det finns väl ingen organisation än den kristna församlingen, som kunnat hålla fast vid en kontinuerlig verksamhet som under tidernas lopp förändrats mycket litet. De första tiderna kanske mera präglades av bibelsamtal, undervisning och uppbyggelse, medan det senare blivit mera av väckelsemöten för att senare kanske återgå till mera inåtriktad verksamhet.
De första medlemmarna avspeglade väl på sitt sätt stadens befolkningsgenomsnitt; de var representanter för den dåtida societeten, de var hantverkare och lägre tjänstemän, men småningom fick man representanter för alla folkgrupper också från landsbygden. Men man kan väl med fog säga att det alltid legat något av förfining över församlingen och dess medlemmar. Prägeln av seminariestad med vad det innebar av unga lärarkandidater har också betytt mycket. Många av dessa har under olika tider medverkat i församlingens arbete och säkert också själva fört med sig intryck ut över Svenskfinland.
ELDEN
HÖLLS BRINNANDE
Församlingen har under åren hållit elden brinnande och försökt verka på olika vägar. Symötena är den äldsta av dessa utåtriktade arbetsformer. Denna verksamhet började genast vid församlingens start och har fortgått år från år. Ungdomsverksamhet i form av en CE-förening startade redan 1912 och var mycket livaktig ända in på 1930-talet. Söndagsskola startades också mycket tidigt och år 1913 hade man 100 inskrivna, 1921 170 barn. Den fortgick ända in på 1970-talet.
År 1919
upplevde församlingen på nytt en andlig väckelse med Frank Mangs
som redskapet. Många kom till tro och följande år hölls
en bibel- och evangelistkurs med missionsföreståndare P.W. Lindahl
och församlingens dåvarande pastor A.W. rosenberg som lärare.
Pastor Rosenberg på vars lott det ankom att taga hand om de nyfrälsta
måste ha lyckats väl, ty församlingen upplevde under tjugutalet
en mycket livaktig period med mycket ungdom och en livlig mötesverksamhet,
inte blott i staden utan också på landsbygden. Man cyklade, man åkte
båt till Munsala, man hade möten i Socklot. Det var en tid av glöd
och entusiasm.
Fru Karin Rosenberg ledde en sångkör och lärare
Froste tjänade som organist och hjälpte också till som sångledare.
En juniorförening startade år 1921 och verkade väl med olika avbrott för att år 1935 taga ny fart med pastorsfrun Agnes Palmstam som ansvarig. En stor insats vid denna tid gjorde dock en lärarkandidat Lindberg från Sverige, som kom med idéer från sitt hemland. Under denna tid tycks också många andra lärarkandidater ha hjälpt till. Detta juniorarbete har fått vara till stor välsignelse. Det fortgick ända till år 1959 med olika ledare. År 1979 startade scoutverksamheten, som blomstrar i dag.
Också för yttre missionen har funnits intresse i församlingen under alla tider. En av dess medlemmar Hanna Hedström arbetade i Kina 1908-1911. På grund av svag hälsa kunde hon inte antagas som missionär, men hon brann för missionens sak och som 45-åring reste hon ut på egen bekostnad för att åtminstone hjälpa missionärerna. Hälsan höll blott i te år och hon fick sin viloplats i Kinas jord.
I dag har församlingen en egen missionär Terese Andersson-Dilworth i Brasilien.
Församlingens verksamhet har i alla tider stötts av sina medlemmar med en säregen trohet och hängivenhet. Här kunde nämnas många namn och ändå skulle någon bli bortglömd. Låt oss bara nämna två exempel: Maria Holstius som var församlingens sekreterare 1918-1951 och Hanna Skog, som inte synts så mycket i protokollböcker och officiella sammanhang, men som arbetade i det tysta.
FÖRSAMLINGENS ARBETARE
En blick i församlingens protokollböcker visar att det ständigt återkommande problemet för församlingen var att få predikanter och arbetare för verksamheten. Många är det också, som under kortare eller längre tid arbetat i församlingen och gjort insatser, som ingen annan än Gud kan mäta. Ofta har man haft samarbete med Jakobstad, ofta har man fått hjälp av distriktsmissionen, det som senare hette Österbottens Svenska Missionsförening.
Listan på arbetare blir lång utan garantier att den är fullständig. Här följer en lista: