Krigsmånaderna i Nykarleby.
Staden och dess närmaste landsbygds insatser

II.

[Del I.]

Den 30 november var emellertid det krig, som alla i det längsta hoppades, att skulle kunna undvikas, ett tungt faktum. Då körde de första ryska bombplanen utan föregående krigsförklaring in över huvudstaden, och spredo omkring sig död och förstörelse . . . Luftvärnet gav eld, och ute vid östgränsen sopade maskingevärens kvastar hårt och skoningslöst, när de första ryska truppmassorna ryckte an.

I lugn besinning sattes stad och landsbygd i krigsberedskap: gatlyktorna släcktes, fönstren mörkades. Befolkningsskyddets alla organ trädde omedelbart i funktion, specialutbildade till sina uppgifter redan tidigare. Varje man visste sin plats. Varje gård var försedd med handspruta, sandlåda, spadar, hackor m. m. Varje kvarter hade sin skyddsgrupp. Man grävde skyddsgravar, man byggde skyddsrum. Staden skaffade sig motorbrandspruta för det fall, att kraftverket skulle förstöras. [Var den gamla eldriven?] Befolkningsskyddet upprättade eget kansli på seminariet med förbandsplats och poliklinik. Här förfärdigades bårar, stegar, sanitetslådor och allehanda förnödenheter för befolkningsskyddets behov. Här hölls också kurser i gastjänst, brandskydd, första hjälpen m. m. Kursdeltagarna förde se'n sina kunskaper med sig ut i bygderna.

Stadens marinskyddskår övertog luftvärnet och luftbevakningen på sin del. På taket av Karleborg uppfördes ett luftbevakningstorn [Har någon ett fotografi?], och på den öppna platsen utanför grävdes skyddsgravar till skydd för bombernas splitterverkan. Redan under krigets första dagar formerade skyddskåren ett flygande kommando för oskadliggörande av fallskärmstrupper. Truppen, vars styrka var 12 man, utrustades med 1 lätt maskingevär, 2 maskinpistoler, gevär, skidor och velocipeder [cyklar]. Dessutom hade avdelningen till sin disposition egen buss. Karleborg blev naturligtvis centrum för den militära organisationen på orten och för nejderna närmast intill. Här hade X och XVI kretsen sina kanslier, och härifrån utgick bl. a. insamlingen av de tusentals flaskor, som sedan vid fronten begagnades som omhöljen för de namnkunniga s. k. molotov-cocktail-handgranaterna, hit sammanfördes vapen, skidor, talluckor, taggtråd, koppar- och mässingsskrot m. m., vilket allt sändes vidare till olika destinationsorter. Redan i början av december tog man initiativet till en insamling av medel till ett tvåpipigt Boforsluftvärnsmaskingevär jämte ammunition. Den erforderliga summan, en för nykarleby-förhållanden imponerande sådan, insamlades också, beställningen effektuerades, och geväret ankom från Sverige till Vasa, men skickades därifrån söderut till någon ort, där man ansåg, att vapnet bättre behövdes. Senare anlände dock som ersättning ett tungt engelskt infanterimaskingevär försett med luftsikte. Det uppställdes uppe på Källbacken nedan skyttegravarna och omgavs av en skyddsmur av sandsäckar.

[Karleborg en vinterdag. Notera skidorna! Förstoring.
Stig Haglund tillhandahöll foto ur stadens arkiv.
(Inf. 2006-01-05.)]

Den 3 december på kvällen stötte stadens luftalarmsirén för första gången sitt avgrundstjut i vintermörkrets stillhet. Den stördes varken då eller senare av någon eller något. Flygalarmens antal var 5, luftvarningarnas 16, de sistnämnda tillfällen, då flygmaskinernas avstånd från staden översteg en radie av 60 km. I stort sett förhöll sig stadens befolkning lugn och sansad vid dessa tillfällen. Kanske med små undantag för det första alarmet, då några lämnade hus och hem med öppna dörrar och osläckta lampor och gåvo sig huvudstupa iväg till skogs.

Efter krigsutbrottet intensifierades naturligtvis lottornas verksamhet i hög grad. De fingo dessutom god hjälp av marthaföreningen och utomstående, bl. a. av ortens många evakuerade. Lotta Svärd utgjorde den sammanhållande organisationen och uppehöll för den skull på Burkebo [Seminaristernas utspisningsandelslag som var inrymt i fröken Bomans gård i Nystan.] en arbetsstuga som central för sin verksamhet. Sålunda sändes härifrån c:a 300 st. paket ut till frontförläggningarna, alla innehållande varma underkläder, halsmuddar, vantar, strumpor, sockor, näsdukar, m. fl. förnödenhetsartiklar. 25 st. snödräkter förfärdigades åt frontsoldater, likaså försågs ortens samtliga skyddskårister med dessa vita skyddsdräkter. Ett 40-tal »pappersvästar« och ett 60-tal hästtäcken sändes även till fronten. När de sårade på militärlasarettet härstädes tillfrisknat i sådan mån, att de tilläts bege sig till sina hemorter på permission, försågs de på Lotta Svärds försorg med ryggsäckar, underkläder, yllejackor, skodon, strumpor och vantar, vilka förnödenheter de ofta av olika omständigheter saknade. Mängder av gamla kläder, paletåer, pälsar och skodon samlades ihop och ombesörjdes vidare till de större insamlingscentralerna. Den summa, som åtgick till anskaffandet av alla dessa förnödenheter av olika slag, torde stiga till något över 32,000 mk.

I dr Roos' [Topeliusesplanaden 15, f.d. Bergfeldts.] — senare Knutars gård [Borgaregatan 3, Nikonen år 2003.] hade sanitetssektionen uppställt en fullständigt utrustad 1:sta förbandsstation med egen läkare, sanitär och sköterska. I militärsjukhuset på normalskolan hade Lotta en kantin för kaffeförsäljning under sjukhusets hela sejour här.

Utdelningen av understöd åt medellösa reservistfamiljer, invalider, de stupades anhöriga och evakuerade ombesörjdes likaså av Lotta Svärd. Genom dess försorg och förmedling utdelades sålunda inte mindre än 27,000 mk, fördelade i mindre poster. En del av dessa pengar hade ihopsamlats på vår egen ort, huvuddelen förmedlades dock genom distriktet i Vasa och utgjorde medel från »löntagarnas storinsamling«.

En händelse av det märkligare slaget var naturligtvis förläggandet av ett militärlasarett till vår stad. Det uppställdes den 11 februari och inrymdes i normalskolan. Sjukhusets bar officiellt namnbeteckningen S L 26/VII och hade tidvis ända upp till 180 patienter, då deras antal var som störst. De flesta av de sårade hade endast lättare skador, dem de erhållit mest på Kuhmo- och Suomussalmifronterna, vilka trakter också voro deras hemorter. Sjukhusets personal bestod av 2 läkare, ekonom, kanslist, översköterska, 5 avdelningssköterskor —  bland dem också en dansk sköterska — 12 sanitetslottor, 1 kokerska, 6 köksbiträden, 10 städerskor, 4 vakter, 3 tvätterskor och 4 stafetter. Utgiftsstaten för tiden 11 febr.— 10 april, då sjukhuset upphörde med sin verksamhet steg i runt tal till 1/2 milj. mk. Alltså en inrättning av inte alldeles obetydliga mått.

Under krigets sista skeden uttogs i våra trakter — liksom också från andra kommuner — ett antal arbetspliktiga för befästningsarbeten bakom frontlinjerna. Staden sände sålunda 11 och Nykarleby länsmansdistrikt 87 man. Vidriga förhållanden, dålig organisation och ständig irritation av ryskt flyg gjorde dock, att deras insats blev föga effektiv. Men för deltagarna själva blev denna resa söderut under brinnande krig och den sensationsmättade vistelsen i omedelbar närhet av frontlinjen ett outplånligt minne.

Nykarleby är en liten stad med knappa 1,000 invånare. Nejden närmast intill är ju ej heller den stor eller folkrik. Inom stadens och socknens gränser rymmes ej heller någon industriell inrättning av större betydenhet! Mot denna bakgrund får Nykarlebynejdens insats i kriget som relief, sina proportioner och sitt rätta perspektiv. Mot bakgrunden av hela kriget med sin väldiga apparat var Nykarlebys insats naturligtvis ej stor, det förstår envar. Ett vågar man dock väl fastslå utan förhävelse: Nykarlebynejden fyllde sin plikt på sitt frontavsnitt, varje man och varje kvinna höll sin post såsom frontsoldaten ute vid eldlinjen höll sin — i ständig beredskap att offra allt om så krävdes, för att rädda fosterlandets frihet och oberoende.


Rolf Herler1941 Österbottniska Posten.
Lars pensar tillhandahöll.



Det verkar som om kriget ännu inte fått det namn som används i dag; vinterkriget. I juni 1941 utbröt fortsättningskriget som varade ända till 1944.


Läs mer:
Del I.

molotovcocktail tillverkades på olika sätt (ännu idag!!) — enklast med en tygtrasa applicerad på en tom jalluflaska som fyllts med bensin. Tygtrasan indränktes före kastögonblicket med bensin (eller liknande: man tager vad man haver) och antändes. Lyckades kastet krossades flaskan och den brännbara vätskan antändes och antände i sin tur fordonet, stridvagnen, eller vilket målet för förstörande var. Som korthållsvapen krävde det stor djärvhet.

Mera sofistikerad cocktail: två sammanbundna flaskor, den ena med en lösning av stenkolstjära, vill jag minnas, samt bensin. Den andra med salpetersyra (eller var det nu svavelsyra) som när flaskorna krossades genom kemisk reaktion antänder den klibbande bensin-tjärblandningen. Påminner om napalm som ju är petroliumgele som klibbigt fastnar och brinner med hög temperatur.

Lars Pensar juni 2003.

Uppkallad efter Sovjetunionens utrikesminister.

I största möjliga mån försöker jag undvika att skriva ned sådant jag inte själv vet vad det är. Lars Pensar bistod med förklaring till dessa för mig tidigare helt okända ord:

tallukor, ett slags damasker av resttyg och diverse material. Vanlig produkt av lottor och smålottor. Syddes på talko bl.a. och sändes till fronten för att användas som fotvärmare till skyttegravsvaktposter m.m.

pappersvästar av mångdubbelt papper, ofta bara tidningspapper, ihopsytt i flera lager. Skydd mot blåst och kyla för vaktmanskap. I Tyskland ordnades "Winterhilfe" där Tysklands damer kunde skänka sina pälsverk till frontsoldaterna. Eva Braun, liksom de övriga ledande nazisternas fruar, hängde sina pälsar i förrådet.