Kyrktuppen

Saga för små barn

[Nykarleby kyrktupp. Foto: Bildström. De tunna "strecken" är åskledare.]

Kanske var det inte så: kanske var tuppen fordom premiärtupp i den mäktiga fedrottningen Gilimiliadolgas hönshus och gjorde i sitt högmod uppror mot sin härskarinna och blev till straff förvandlad till en trätupp och fastspikad på tornet.

Detta kan ingen så noga veta. Alltnog, där satt han på tornet allra högst upp, ja högre än det högsta tak och det högsta träd på sju mils omkrets. Och så högt satt han, att hela jorden omkring honom inte såg mycket större ut än en pannkaka, och människorna såg ut som flugor på pannkakan.

En liten tid såg tuppen dem surra, och så såg han dem jagas bort med den stora flugsmällan.

Kyrktuppen var mycket stor. Han hade en hög, rödmålad tuppkam ovanför näbben, gröna ögon, stora som tallrikar, och en mycket yvig stjärt. I hans mage rymdes väl tre tunnor råg, så glupsk var han. För att han var så stor och satt så högt upp, tyckte han, att ingen i hela världen var en så hög herre som han. Alla tuppar är högfärdiga; det kan man se på deras fasoner, när de bröstar sig i sophögen och sträcker näbben i vädret, som om de ville ropa till var och en: vad är du för en puttefnasker? Men kyrktuppen var en av de värsta. Sådant slutar aldrig väl. Mången stormodig tupp har mist nacken, när hans herrskap ställt till kalas, och sedan har han utan krus blivit plockad och lagd i stekgrytan och uppäten som annat fjäderfä, med sås, gurkor och lingonsylt. Kanske visste kyrktuppen, att han inte dugde att halshuggas och ätas, och detta gjorde honom högfärdigare än andra tuppar. Han hade en egenskap, som är mycket vanlig här i världen, och det var att beständigt vända stjärten efter vädret. Han kunde därför se sig omkring åt alla väderstreck. Men vart han än såg med sina stora gröna ögon, såg han ingenstädes på jorden sin like. Han började därför tro, att han var betydligt bättre än alla andra, och att hela världen borde vara honom underdånig. Därför tänkte han för sig själv:

— Jag är en stor tupp, en mycket förnäm och ståtlig tupp är jag. Min like bland tuppar finns inte. Jag är ett verkligt tuppmajestät. Det är ju klart att kyrkan är byggd enkom för min skull och för att skaffa mig en plats, som är värdig min höga rang. Varför skulle människorna var söndag samlas här omkring kyrkan, om inte för att beundra och tillbedja mig? Ja, det är säkert, att jag är en stor tupp; en högst förnäm och värdig tupp är jag.

[Så här kunde det ha sett ut om Karamatti hade utfört sitt konststycke mellan klockstapeln och kyrktornet den härliga höstdagen 16 oktober 2005. Foto: FL.]

Men förnämt folk har ibland rätt tråkigt, och det hade även kyrktuppen. Flyga kunde han inte, arbeta ville han inte, och äta behövde han inte. Vad skulle han göra? Det var inte utan, att han ibland med en viss avund betraktade prostens höns, som någon gång trippade fram ända till tornfoten och krafsade upp sanden, för att plocka i sig ett och annat korn.

En dag hände det, att en kråka råkade flyga över kyrkan och helt nära förbi kyrktuppen, som satt där fnurrig och tvär och förargade sig över att någon understod sig att flyga nästan lika högt, som han behagade sitta.

— Kva! Kva! skrek kråkan. Hur står det till, tupp? Brrr! sade tuppen, snurrade kring efter vinden och vände stjärten åt kråkan. Jag tycker att du åtminstone kunde kalla mig excellens. Ser man på! sade kråkan. Nå, har inte ers excellens tråkigt i längden, att sitta så där ensam och göra ingenting? Jag tycker ers excellens kunde gifta sig.

— Jag gifta mig! sade kyrktuppen. Var skulle jag finna en höna, nog hög och förnäm, för att jag utan skada för min rang kunde fria?
— Ers excellens har rätt, svarade kråkan, en sådan höna är inte lätt att finna, ty jag minns inte, att jag någonsin hört talas om kyrkhönor. Men ers excellens kunde åtminstone företaga sig något arbete. Så gör jag, det förkortar tiden, och av det blir man glad och munter till sinnes.

— Arbete! fnurrade tuppen åter och såg på kråkan med djupt förakt. Stort och förnämt folk brukar aldrig arbeta. Det passar sig inte.

— Håhå, tänkte kråkan för sig själv, när hon flög bort, du tittar och tittar omkring dig, herr tupp, och vet ändå så litet om hur det går till i världen. Jag har ofta sett de höga och förnäma ha mer arbete och mer bekymmer, än de ringa på jorden. Men sådana dumma kaxar som du tror att förnämheten består i, att man inte gör Guds skapande grand, utan sitter stocklat, låter andra passa upp på sig och har hjärtans ledsamt. Det märks också, att kyrktuppen är flera hundrade år gammal och tänker så, som mången tänkte förr i hans ungdomstid. Men nu begriper man bättre än förr, att alla måste arbeta och vara flitiga, om de vill vara lyckliga och nöjda. Det förstår inte tuppen. För att han är så genomlat, säger han: det passar sig inte.

Och så var det verkligen. Tuppen var lat och högfärdig, det var hela saken. I flera hundra år hade han suttit där uppe på tornspetsen och inte gjort ett dugg; han hade inte galit en gång. Ja, han var så lat, att han inte rört sig ur fläcken på alla de hundra åren; då kan man tänka sig hur lat han var.

En vacker dag, när kyrktuppen som vanligt satt och stirrade ut i himmelens blå och såg mycket menande ut, fastän han inte tänkte just någonting, såg han med förundran en stor hop folkhop nedanför kyrkan.

— Vad kan det vara? tänkte han, i dag är det inte söndag. Snart nog fick han likväl se vad det var.

Det var den store lindansaren Karamatti, som hade spänt upp ett tåg mellan kyrktornet och klockstapeln. På tåget hoppade en liten gosse och en liten flicka och dansade mot varandra och gjorde förunderliga svängningar.

— Jaså, tänkte tuppen, var det ingenting annat. Jag trodde, att det var någon ny högtidlighet, som de dumma människorna firar här till min ära.

Rätt som det var, kastade den lille Karamatti en slängkyss åt folket, och så klättrade han som en katt uppför kyrktornet, ty där var av gammalt järnpinnar inslagna i tornspiran, den ena ovanför den andra. Upp efter järnpinnarna klev nu den lille Karamatti allt högre och högre; till slut var han nära tuppen.

— Åhå! tänkte tuppen och såg rosenrasande ut.

Men Karamatti lät sig inte förskräcka, utan, mir nix, dir nix, med ett språng var han uppe på tuppens rygg, satte sig grensle på den och skrek av alla krafter:
— Hoppsan, min häst! Hej, hoppsan, min häst!

Då skall man tro, att tuppen fick stora ögon där han satt i sin högfärd och trodde att ingen i hela världen var hans like. Och nu satt där en liten parvel och red på honom och ropade:
— Hoppsan, min häst! Hej, hoppsan, min häst! Först väntade tuppen, att hela kyrkan skulle ramla av förundran över en sådan näsvishet. Men kyrkan stod lugnt stilla, där den stod, och nu började tuppen i sin stora förödmjukelse vrida och svänga åt alla håll. Vad skulle han göra? Han hade varit så lat, att han varken lärt sig att flyga eller gala; därför fick han nu stå ut med att allt folket nedanför ropade: bravo! bravissimo! och tyckte att det var mycket duktigt av lille Karamatti att rida på kyrktuppen.

Ja, så går det här i världen: när någon är lat och högfärdig, kommer lille Karamatti och rider på honom, liksom han red på kyrktuppen. Var säker på det.

Men inte blev kyrktuppen just mycket visare av det. Där satt han kvar på sin tornspets år i efter år, det ena släktet efter det andra sjöng sina psalmer till Guds ära i kyrkan därunder och levde sin tid och gick sedan i graven, och nya människor kom i stället och sjöng desamma gamla psalmerna i densamma gamla kyrkan. Men tuppen satt alltjämt lika lat och lika förnäm på sitt torn och väntade allt, att ändå till slut någon underbar lycka skulle vederfaras honom för hans stora förnämhets skull. Kanske väntade han, där han satt, att bli förgylld med klaraste guld och skina som solen, eller väntade han att en dag bli utropad till hela världens stortuppsultan. Ja, vem kan så noga veta? Han väntade och väntade, och aldrig ville den stora lyckan komma.

Hur länge han nu väntade, blev han till sist mycket gammal och murken, så att den ena biten efter den andra föll av honom, när det blåste. En dag var det en stark storm. En stormil kom vinande över kyrkan, blåste bort hela tuppen från tornspiran och förde honom genom luften med sig till sjön. Där fick nu tuppen, vimmelkantig som han var av den ovanliga resan, för allra sista gången ångra, att han inte lärt sig flyga och gala. Ty hade han kunnat det, så hade han inte blåst i sjön, utan i stället flugit till rådstugutaket och satt sig att gala där, så att magistraten och hela staden hört det. Men nu blåste han i sjön och kastades av vågorna av och an, så att gäddor och abborrar gapade på honom och undrade vad han var för ett sjöspöke. Till slut blev han kastad upp på en strand, och där blev han liggande.

På stranden var en liten stuga, och där bodde en gammal gumma, som hade två barn, en gosse och en flicka. Gossen och flickan byggde en gång små dammar vid stranden, liksom rum för de små fiskarna, som simmade ut och in där. När de gick litet längre bort för att leta efter stenar, hittade de den stackars gamla kyrktuppen, och då var han rätt bedrövlig att se på. Vågorna hade alldeles sköljt bort målningen och han hade skavts mot stenarna, så att han mist både näbb och stjärt.

[En riktigt präktig kyrktupp.
Lars pensar tillhandahöll.]

Då sade barnen:
— Nu är ingen nöd; mor klagar alltid, att kråkor och sparvar gör skada på ärtsängarna. Men se här får vi en fin kråkskrämma. Kom låt oss taga ett rep och hala upp honom till ärtlandet.

Och så blev kyrktuppen på gamla dagar uppspetsad på en gärdsgårdsstör till kråkskrämma vid ett ärtland, i stället för att bli förgylld och utropad till hela världens stortuppsultan. Då hände sig, att kråkan, som i hans välmaktsdagar kallat ers excellens, en dag kom flygande för att göra kalas i ärtlandet. Huj — då såg hon kråkskrämman och flög sin väg. Men under flykten råkade hon se sig om och kände igen sin bekant.

— Kva! Kva! skrek kråkan, jag har den äran! Se på hans excellens, som har blivit en kråkskrämma! Jo, jo, högmodet, högmodet, så går det i världen.
— Håll din näbb! kraxade en förståndig korp, som satt på en tallstubbe i närheten. Tuppen har varit högfärdig och lat, och därför har det gått honom illa. Men nu är han gammal och olycklig, och de gamla och olyckliga får man inte smäda. Ingen kan veta hur det går med en själv på gamla dagar.

Allt detta hörde kyrktuppen. Men han kunde inte svara ett ord, ty han var utan näbb och satt uppträdd på en gärdsgårdsstör. Där sitter han troligen än i dag.


Zacharias Topelius Sagor: ur Läsning för små barn, Schildts (1974).
Nykarleby stadsbibliotek tillhandahöll.


Läs mer:
Gustaf Hedström skriver om Kyrktuppen och andra sagor i Några Nykarlebyminnen i Topelii skrifter II.
Se hur stor tuppen egentligen är.