Häjyt


häjyt, ”de elaka”, ogärningsmän som terroriserade sin omgivning genom att ställa till knivslagsmål; dessa artade sig ofta till formliga krig med grannbyarnas ungdom (jfr byslagsmål) H. förekom under åren 1790—1885 företrädesvis i de finska sydösterbottniska socknarna, främst Kauhava (jfr d.o.) och Härmä (jfr Alahärmä och Ylihärmä).

H. var ofta ogifta unga män, t.ex. drängar, hantverkare eller soldater, utan stadigvarande arbete eller bostad. Brist på arbetskraft rådde, varför också dessa misshagliga personer behövdes i arbetslivet under högsäsongen. Särskilt populärt var det att bråka i samband med danser, marknader, kortspel och bröllop, som på denna tid inte sällan blev verkliga blodsbröllop. Våldet tog sig vidare uttryck i rov och plundring samt annan skadegörelse i en stigande spiral som kulminerade i så pass subtila brott som bedrägeri. H. drevs till detta av olika orsaker, bl.a. spelade svikna sociala förväntningar (jfr tjärbränning [skall vara tjärhandel]), omåttlig alkoholkonsumtion (jfr våldsbrottslighet) och rent okynne in. I betydande utsträckning var det fråga om en eskapistisk [”undflyende av verklighetens problem”] företeelse.

H. blev i samtiden och senare föremål för mytbildning i positiv anda, t.ex. i A. Järviluomas skådespel Pohjalaisia (1914). Man diktade formliga mördarsånger om de märkligaste knivdåden; den mest kända visan är den som börjar med orden: Isotalon Antti ja Rannanjärvi, ne jutteli kahden kesken. Ryktbarast av ”knivjunkarna” var just Antti Isotalo (1831—1911), en välbeställd hemmansägare från Alahärmä, som på grund av sitt hetsiga lynne fick sitta 12 år i tukthus för sina missgärningar. Vid sin sida hade Isotalo en annan förmögen bonde, Antti Rannanjärvi (1828—82) från Ylihärmä; denne mötte slutligen själv sitt öde i form av en annan våldsman.

Förtjänsten av att Isotalo och Rannanjärvi kuvades tillkommer i första hand ordningsmakten med länsmannen Adolf Hägglund (1838—1903), känd som ”Kauhavan herra”, i spetsen. Uppbragta pietister tog saken i egen hand och tillfogade bl.a. en skara hästtjuvar ett svidande nederlag i ett våldsamt slagsmål vid Hirvijoki landsvägsbro i Kauhava (skildrat av Santeri Alkio i Puukkojunkkarit, 1894). Dom över Isotalo, Rannanjärvi och deras anhang föll på tinget i Alahärmä 1869, men själva företeelsen ebbade ut först under de följande decennierna. Väckelserörelsen, folkskolan, ungdomsrörelsen och inte minst emigrationen gav den slutliga dödsstöten åt h. Näringsstrukturen var också förändrad i det att utbudet på arbetskraft numera översteg efterfrågan. (Y. Alanen, Puukkojunkkarien aika, 1931; H. Ylikangas, Härmän häjyt ja Kauhavan herra, 1974, Puukkojunkkareitten esiinmarssi, 1976)

 

Uppslagsverket Finland (1982).


Läs mer:
Isotalon Anttis eskapader i Nykarleby i Min barndoms marknader av J. L. Birck.
Nykarleby distrikt i Finska läkaresällskapets handlingar, Underdånig Årsberättelse om Medicinalverket i Finland för 1862.