K. J. Hagfors av Margit Åström

I Nykarleby

1

Bland Hagfors krönikor finns ett kåseri (17.5. -25) som han kallar ”Snabba äro livets stunder” och där skriver han:

Livet är kort, och vi försvinna såsom rök. Vi blomstra i dag, gömmas i morgon i jorden och glömmas i övermorgon.
     — Tror någon, att ett enda namn av 1925 års människor i Nykarleby lever i minnet efter 100 år?
     — Nej. — Efter 50 år? — Jag tror det inte. Jag har i dagarna ånyo genomläst Z. Topelius' dagböcker från 1839. De ge genom sina talrika detaljer en åskådlig bild av vår goda stad för åttiosex år tillbaka, huru man arbetade, huru man roade sig, huru man flirtade och älskade, huru man drack och huru man kom hem från kalas klockan 8—10 på morgonen.
      Topelius var då 21 år och en vaken iakttagare. Men huru främmande för oss är inte den tidens folk!
      Den 13 januari, en söndag, då pastor Fonselius predikar, firar J. A. Lybeck rådmanskalas och inviger på samma gång sin nya präktiga våning, naturligtvis inte Lybecks nu så kända gård, ty staden brann 1858. Det är en stor fest, och Topelius antecknar noggrant den dansande ungdomen vid tillfället. Bland damerna nämner skalden Augusta Åberg, Emilie Lindqvist, Sophie Topelius . . .
      Alla dessa voro i sin ungdoms fägring, men bland de dansanta nämnas även fruarna . . . kavaljererna . . . bland de gifta männen . . .
      Vem var Augusta Åberg, vem var Sixtus Donner, vem Marie Hammarin . . . Och de övriga?
      Jag som kom till Nykarleby redan 1877, har med egna ögon sett blott Z. Topelius och hans syster, rådman Lybeck och Albert Dyhr. Om de övriga vet jag intet . . .
      Snabba äro livets stunder. De som för 86 år sedan voro unga i Nykarleby, äro för länge sedan bortgångna och glömda, ja, de voro glömda efter 40 år. Ehuru många visste kanske, att de levat, om ock en skolpojke från landet inte visste det.

Hagfors var liksom Topelius en vaken iakttagare, liksom Topelius levde han ”med pennan i handen”. I sista klassen i seminariet lade Hagfors sig till med en annotationsbok, en minnesbok, och från och med 1886, det första studentåret, gjorde han dagligen anteckningar. När han blev 75 år gammal, började han sammanfoga allt till en helhet, till sina ”Levnadsminnen”, för att de som kom senare skulle veta huru det var förr. I detta arbete återuppstod också hans tids Nykarleby.

Men, då hade glansen som låg över Topelius' stad slocknat. Den brinnande tjärtunnan i Nykarleby stads vapen hade inte längre sin motsvarighet i verkligheten. Under den lyckliga guldåldern på 1830—40-talen hade långa karavaner av ”upplandsfinnar” kört sina varulass till Nykarleby, främst tjära, men också savokött och lin, och när de återvände hem hade de hos stadens handelsmän försett sig med järn, salt, kaffe, socker och tobak.

År 1856 då Saima kanal öppnades skrev Topelius en festdikt, där han talar om huru Finlands folk med tillförsikt står vid kanalen och ser emot en ny vår. För hans hemstad är 1856 dock ett olycksår. Nykarleby förlorade sitt uppland och tjäran begynte flyta åt annat håll. Tio år senare drabbades Nykarleby av ett nytt dråpslag. Järnvägssträckan Seinäjoki—Uleåborg byggdes färdig, men spåren passerade 9 km öster om staden. Tågförbindelsen Seinäjoki—Vasa existerade redan då, Nykarleby låg nu inklämt mellan sina båda konkurrenter Jakobstad och Vasa.

Också havet svek. Det drog sig allt mera tillbaka, mynningen på Lappo älv uppgrundades och hamnarna måste flyttas allt längre norrut, bort från staden, från 1700-talets Nålörn och Åminne till 1800-talets Djupsten och Alörn ute vid mynningen. Sista etappen blev Andra sjön, 4 km väster om Nykarleby, vid en annan fjärd. Här såg Hagfors för första gången en ångbåt. Ångbåtarna trängde ut träskutorna. Skeppsbyggeriet avstannade.

Nykarleby var inte längre någon handels- och sjöfartsstad. Slut på alla glada festliga ”döpelsekalas” av nya Nykarlebyfartyg, slut på det roliga sällskapslivet med bjudningar och utfärder, maskerader och soaréer, bröllop och dans. De gamla firmorna upphörde. Skeppsredarna, ”patronerna”, och köpmännen som hörde till stadens patricier dog ut. Rådmannen Johan Adolf Lybeck, grundaren av det stora skeppsvarvet på Alörn, visade sig inte längre utomhus. Hans släkting, konsul Petter August Lybeck, medelpunkten i det glada sällskapslivet under det slutande 1800-talet, kallas av Hagfors nu bara ”en vacker dekoration” i staden — han var lång och smärt, hade örnnäsa och vita polisonger och liknade en engelsk lord. Hans far, rådman Per Abraham Lybeck, stor handelsman i tjära och spannmål, var död, liksom hans vän, Carl Fredrik Grundfeldt, hela traktens rikaste man. Grundfeldt och de tre Lybeckarna hade handlat på Österbotten, Savolax, Tavastland och Karelen och ofta dragit ut på vidsträckta affärsresor med 50 hästlass varor på en gång.

Då Hagfors på 1870-talet kom till seminariet fanns det enligt hans uppfattning endast två affärer som kunde kallas handelshus, firman Gustaf Mauritz Hedström och firman Alfred Häggblom. De hade i sin tjänst riktiga ”bokhållare”, som biträdena då kallades, det stod hästar på deras gårdar och bönderna kom långväga med tjära och råg. Men då Hagfors år 1891 återvände till Nykarleby, hade båda gjort konkurs. Det var bedrövliga tider för handelsmännen i Nykarleby, konkurs följde på konkurs. Det behövdes nytt folk som rättade sig efter den nya tidens fordringar, säger Hagfors. En sådan var Axel Kisor. Han öppnade en helt liten, anspråkslös butik omkring 1890 och efter 50 år var han rik.

Också tjänstemännen i Nykarleby räknade sig till överklassen, men deras fruar ägnade sig mest åt sina barn och hem. En del av dessa fruar hade varken förmåga att representera eller tillgång att föra ett stort hus, det stannade vid kafferep. Andra hörde till ”de allvarliga”, kyrkan intresserade dem mera. Några av herrskapsfamiljerna försökte dock hålla fast vid det gamla sällskapslivets traditioner. Chefen för Vasa bank såg gärna gäster hos sig och hans vackra älskvärda hustru, en rikssvenska, hade ett livligt temperament och kunde sprida glädje omkring sig. ”Men en svala gör ingen sommar”, säger Hagfors. Hos de andra blev umgängeslivet bara tomt sken. Tullförvaltaren, gift med stadens vackraste flicka, hade stora notvarp på sin födelsedag och namnsdag. Stadsfiskalen, herrn på Kuddnäs, senare ägare till Åminne gård, var ståtlig, glad och sällskaplig. Han vurmade för trillor och gamla vagnar, och som kronolänsman tyckte han om att enligt ryskt påbud gå i uniform. Men han saknade skolbildning och kunskap för sin tjänst. Efter hans död gick Åminne under klubban.

Det är häpnadsväckande huru många konkurser och försnillningar som vid sekelskiftet inträffade i en småstad som Nykarleby med så anspråkslösa levnadsförhållanden. Särskilt tätt duggade konkurserna år 1913 i och omkring Nykarleby bland alla dem som hade stått Nykarleby bank nära. Banken startade 1899 och den unga förbindliga bankdirektören lockade många kunder. Deponenterna var främst bönder och emigranter, som hemma eller i Amerika, Australien eller Afrika under långa år hade samlat rätt stora penningsummor. År 1913 var banken bankrutt och bankdirektören sköt sig. Vid sin begravning hann han ändå få många stora kransar och många vackra ord, innan det avslöjades att försnillningarna hade börjat redan år 1900. Hagfors med sina stränga ekonomiska principer skrev ingen mild artikel om ”Den stora skrällen” och om den man som hade levat flott och varit givmild med andras pengar.

För Hagfors var herrarna i småstaden rotlösa människospillror. Några av dem hade sett bättre dagar, slutligen hade de hamnat i Nykarleby där de gick under. Såsom f. d. borgmästaren i Vasa. Han brukade säga: ”Jag har en gång haft mycket. Men aldrig har jag varit lyckligare än nu, här nere i botten . . . Det är ett sorglöst liv.” Han vikarierade för borgmästaren i Nykarleby, en begåvad man som dock inte tyckte om arbete. Han lade patience och lät tjänstebrev ligga oöppnade på bordet. Han arbetade en timme om dagen, men ”det var en timme för mycket”, brukade han säga. Det slutade för honom med konkurs och bysättningshäkte och avsked från tjänsten.

Här i borgmästargården vid Boulevardsgatan, nära nuvarande Topeliusparken, bodde Hagfors en tid under sina första Nykarlebyår och här blev han bekant också med andra avsigkomna existenser än de två borgmästarna. Middagsgäster i huset var postförvaltaren som var stendöv, tullförvaltaren som sköt sig för en balans på 3 500 mk i kassan och ”apotekaren” som kallade sig apotekare, emedan han behövde en titel och emedan han hade praktiserat på apotek. Han var alltid utan pengar och därför var det brist i de kassor som han skötte.

Postförvaltaren skildrar Hagfors med sympati, krymplingen som var fet och tung och rörde sig mödosamt, men som förde pennan med lätt hand. Han var korrespondent för Åu. Han hörde också till dem som behövde mer pengar än han hade och därför var han också tvungen att ta ur kassan. För övrigt följde han levnadsregeln ”glad och god skall mänskan vara”. Föreståndaren för telegrafkontoret levde samman med sin hushållerska, tecknade på växlar och lämnade Nykarleby barskrapad, kommissionslantmätaren led av sinnessjukdom och provinsialläkaren hade helt och hållet dragit sig tillbaka från denna världen och tog inte emot. Somliga sade att han var galen, andra menade att han var morfinist.

Om kvällarna samlades man på gästgiveriet, ”Gästis”, stadens enda värdshus. Här var man ganska säker på att träffa båda borgmästarna, särskilt stadens egen borgmästare som var sällskaplig, sjöng andra tenor och tyckte om god mat. Han kapitulerade först då benen inte längre bar honom och de mörka trapporna blev livsfarliga. Bankcheferna brukade infinna sig, seminarielektorerna, bröderna Mikael, Werner och John Lybeck och andra av stadens herrar. Den mest omtyckta sysselsättningen på Gästis var att spela skruv och till kortspelet hörde alltid några glas toddy. Här hade man också de största utsikterna att få höra senaste nytt.

Hagfors hade av omständigheterna, ganska mot sin vilja, dragits in i denna krets dit han inte hörde. En läcker supé kunde locka, han kunde skratta åt borgmästarens historier från tingen på landet, förstrött höra på nyheterna, men han var uttråkad då man diskuterade hundar och jakt, mat och flickor och pengar. Fastän han aldrig var absolutist, visste han inte ens huru ett rus kändes, då alkohol inte beredde honom någon glädje. För kortspel hade han motvilja. När han reste till Nykarleby tog han med sig en kortpacke, han rörde den inte på 39 år.

Då Hagfors som gammal man tänkte tillbaka på den krets han under många år tillhörde, förstod han den skräck han i sin ungdom kände för en överflyttning till Nykarleby. Ändå hade han bland stadens herrar vänner som han uppskattade och gärna resonerade med, t. ex. häradshövding Johan Fredrik Barck, som var känd för sin rättrådighet och sitt klara omdöme. Men han var strängt upptagen och saknade sinne för litteratur. På 90-talet hörde provinsialläkaren Alarik Achrén och stadsläkaren Karl Boucht till Hagfors' umgängesvänner. Men de flyttade snart bort, Achrén till lkalis, Boucht till Vasa. Korrespondensen mellan Hagfors och dem visar att de öppet och förtroendefullt diskuterade politik och Nykarleby och också hade intresse för varandra — från Boucht finns det 65 brev till Hagfors — men ändå är det som om resonansbotten skulle saknas. Huru svårt det kan vara att i en småstad där urvalet är så knappt, finna en verkligt samspelt människa, faller en i ögonen, då man läser de brev som Hagfors erhållit av apotekaren i Nykarleby efter hans överflyttning till Åbo. Apotekaren var en smart affärsman som gjorde stora pengar, särskilt under kriget:

Mina affärer kröns med framgång. Numera spekulerar jag i miljoner. Att mitt liv kostar, är säkert, men då man inte kan ta pengarna med sig i graven och jag dessutom har en förtjusande söt hustru, så får de rulla. Ingen människa har en aning om att jag är så rik som jag är. Sant vad som står i bibeln att ”den som har, honom varder givet”! (11.5. -20).

Två människor ur två olika världar skriver i 20 år till varandra och man tycker att utbytet är så litet.

På 90-talet träffades Hagfors och Mikael lybeck dagligen, men inte heller de fann varandra, fastän de var så gott som jämnåriga och i mycket lika varandra, med samma syn på småstadens förlamande grepp om en människa och med samma satiriska läggning. Litterärt omfattade de båda 80-talet, men lybeck var ingen Strindberg- och Zolabeundrare som Hagfors, deras råhet och cynism var honom motbjudande. Den största klyftan mellan Hagfors och Lybeck var naturligtvis att Hagfors inte hörde till dem som trodde på lybecks författarbegåvning, debuten gav ju inte heller anledning därtill. Lybeck flyttade dessutom redan hösten 1893 över till Helsingfors.

Men brodern, Paul Werner, vann Hagfors' sympati. I ett brev till J. J. Huldén (sept. 1930) berättar han huru Torsdagssällskapet kom till. Häradshövding P. W. Lybeck hade inte haft någon framgång som ämbetsman. Svårt hjärtsjuk och dödsdömd återvände han till Nykarleby och bodde med sin syster i den stora hemgården. Han ville gärna ha sällskap och så bjöd han till sig seminarielektorerna Wichmann (Gånge Rolf), Hedström och Hagfors, samt dr Ernst V. Knape, bjöd på te och punsch eller toddy och var livad och spirituell. Man kom samman varje torsdag hos någon av herrarna, sällan berättade man anekdoter, politik diskuterade man aldrig, mest talade man litteratur: Runeberg, Topelius, Tegnér, Tavaststjerna, folklore och språkvetenskap där Paul Werner och Gånge Rolf lekande lätt löste problem som forskare i årtionden grubblat på, säger Hagfors. Oftast kom man in på fornnordiskt hjälteliv  och fornnordisk dikt. Det var en älsklingsidé för både Paul Werner och Gånge Rolf att den svenska allmogen i Finland härstammade direkt från vikingarna och att de i det väsentliga hade samma karaktärsegenskaper. Båda dyrkade de gamla nordborna och Paul Werner hade alltid Snorre Sturlasons Konungasagor på sitt bord. Han skrev småstadsskildringar och folklivsberättelser, hans stil, en blandning av landsmål, gammalt lagspråk och Snorre, var onjutbar för Hagfors som kände till allmogemålet.

I seminariet arbetade Hagfors 40 år. Under en så lång tid förändras förhållandena mycket. Elevmaterialet växlade ständigt och lärarkåren hann i grund förnyas. Första intrycket var negativt. Hagfors var 31 år gammal då han kom. Schalin, Gånge Rolf och Hedström var mellan 36 och 40 år, ändå tyckte Hagfors att de inte alls var unga. Illberg, lektorn i sång, 55 år, ansåg han för så gammal, att han knappast räknade med honom längre. Naturligtvis förefaller åldersskillnaden i ungdomen större än den i verkligheten är, men framför allt var Hagfors även så helt annan läggning än kollegerna. För Jenny Kyrklund berättade han i ett brev att hela staden var delad i partier, det fanns ett religiöst och ett frisinnat parti, ett fennomanskt, ett ultra svekomanskt och ett moderat svenskvänligt, ”nykterister och lärare . . . och, och . . . Gud sig förbarme”. Det var svårt och ledsamt att lotsa sig mellan partierna, men värst var att också seminarielärarna var splittrade genom partiväsendet. Direktor Schalin, lektor i religion, ansågs vara finsksinnad. Einar Hedström, författare till minnesanteckningarna ”Nykarleby, min barndoms och min ungdoms stad”, menar dock att detta omdöme måste tas med försiktighet. Schalins finskhet var antagligen av samma slag som den topelianska, folkligt-nationell, och så som Paul Nyberg i en tidningsartikel år 1933 sammanfattar Topelius' språkpolitiska program: ”Över lika-berättigandet (kursiveringen av Z. Topelius) går jag inte ett steg.” Gånge Rolf däremot ville vara en hövding för svenskarna. Seminaristerna ryckte han med sig med sin entusiasm och hans insats formulerar J. J. Huldén så, att han ”lärde Finlands folkskollärare att känna och handla svenskt”.

Personliga schismer mellan subjektiva och självrådiga pedagoger gjorde inte samvaron gemytligare. Arbetstakten i seminariet var långsam, lärarna fortsatte att samtala fastän klockan ringt, en slentrian som irriterade Hagfors. Hans precision gick åter kollegerna på nerverna. Han karakteriserar själv sitt ordningssinne och sin plikttrohet så här: ”På 40 år kom jag inte en enda gång för sent till min lektion.”

Beklämmande kändes det också att seminariets alla lektorer hade så dålig ekonomi, fastän lönen var hög. I jämförelse med dem kände Hagfors sig rik. Han var skuldfri, han lyfte varje månad 387 mk, i folkskolan i Helsingfors hade han fått endast 163 mk. Den ståtliga, rymliga direktorsbostaden hade kunnat bli en samlingspunkt för seminariets lärare och direktorsfrun hade kunnat spela en roll i sällskapslivet, men familjen Shalin var stor och man saknade råd, då alla barn skulle sändas i skola. Hustru Alma ägnade sig som stadsfruarna i allmänhet åt hem och barn och gick trött och tung i sina sysslor, ”som om hela världens bördor vilat på hennes skuldror”, säger Hagfors. Schalin själv var ingen sällskapsmänniska. Visst hade han gedigna kunskaper i sitt fack och många hobbyn. Han var stor blomstervän och hade också anlagt den vackra Skogsparken där seminaristerna brukade promenera. Han skrev humoristisk dikt på Larsmomål. Men han hade ett långsamt intellekt och var svårtillgänglig.

Många av kollegerna var litterärt intresserade, men litterärt hörde Hagfors och de till olika tider. För Hagfors började den levande litteraturen med författarna från 80-talet, Ibsen, Tavaststjerna, Strindberg . . . Schalin bläddrade hastigt genom deras böcker, stämplade allt som oanständigt och lade åt sidan. Lektor Gustaf Hedström, son till handlanden Hedström i Nykarleby, direktor efter Schalin (1905—1911) undervisade i 46 år vid seminariet i gymnastik, naturvetenskaperna, teckning eller slöjd. Han var medlem i Torsdagssällskapet, men han läste endast Walter Sott, Charles Dickens och jakthistorier, hans stora intresse var friluftsliv och idrott. Han var själv en elegant gymnast, seglare och sportfiskare. Sonen Einar Hedström berättar i sin Nykarlebybok att fadern införde en mängd sportnyheter. Nykarlebyborna såg honom prova den första velocipeden på stadens gator, han lanserade den första sparkstöttingen, det första skridskoseglet, den första centerbordsbåten, det första loggertseglet. Hans jaktkamrat, matematikern lektor Adolf Fredrik Mennander, ”Milo”, glömde bort sig under lektionerna, ty han tyckte sig höra hundskall ända från Torsön, skriver Hagfors en gång till Gånge Rolf (Torsön ligger i yttersta havsbandet utanför Nykarleby).

Direktor K. J. Hagfors. N M 1917—1930 ”Robur et securitas” (Kraft och säkerhet)

Av Gånge Rolf väntade man sig mycket. I Österbottniska avdelningen hade han gjort sig bemärkt som anförare för svenskarna mot fennomanerna. Som 24-årig gav han ut sina första dikter. Tre år senare utnämndes han till lektor vid Nykarleby seminarium i historia, geografi, psykologi och pedagogik. Enligt Hagfors hade han fått tjänsten framom Borgålektorn Anders Allardt, emedan Synnerberg och Estlander hoppades att han skulle bli en ny Runeberg, om han fick utveckla sig i stillhet i en småstad. Det gick tvärtom. Småstadens beundran var för lättköpt och för okritisk. Gånge Rolf förblev den eviga studenten. Han mognade inte och verkade ofta naiv. Så här karakteriserar Hagfors hans dikt i ett brev till Huldén (9.6. -32): ”Det är nog annars egendomligt med Gånges språk: det är kraftfullt och levande men alldeles utan konstnärlig hållning, och man saknar helt och hållet halvtoner däri. Jag orkar inte mera där med, jag har hört honom för mycket. Och allt är osant. Inte så, att han skulle ljuga, men han blandar ihop och diktar sammanhang, där intet sammanhang finnes.”

Ibland låter Gånge Rolfs dikt käck och frisk: Nu sväller seglet och böljan slår med munter klang mot hällen . . . Illberg har komponerat melodin. Gånge Rolf författade också läroböcker, skrev lätt och snabbt och slarvigt, reciterade, höll föredrag och festtalade: ”Jag känner mig aldrig så väl till mods som i talarstolen:” Han blev direktor efter Hedström (1912—1916), men lärde sig aldrig att sköta seminariets eller sina egna affärer. Han var chef för frivilliga brandkåren i Nykarleby och red i spetsen för sina mannar på sin vita häst till exercis och fest. Då han fyllde 75 år var båda rockuppslagen besatta med tecken från alla de föreningar där han var hedersmedlem. De sista åren levde han i stor fattigdom i Helsingfors, men omgift och lycklig.

Hagfors hade svårt att hitta något sällskap som han riktigt kunde trivas med. Han grubblade över om orsaken låg i hans härkomst, landsbon tänkte aldrig och kände aldrig som stadsbon. Eller var det hans vilja att alltid ha eller få rätt, som inte gick ihop med sällskapslivet. Kanske var det helt enkelt så, att inte bara han utan också de andra inte hade behov av att träffas, då de varit tillsammans om dagarna i skolan. Till Gånge Rolf som några år under Bobrikovs tid var ”tjänstledig för studier” i Stockholm skrev han år 1904:

Nu hvilar julens ro öfver den lilla staden vid Bottniska viken. Seminaristerna ha rest och herrar lektorer sitta vid skrufbordet eller vid någon roman eller vid toddyn och spekulera öfver den sista misslyckade jakten. Och snön är så oändligt hvit . . . och mörkret är så tjockt, så tjockt . . .

Som avledare för oförbrukad verksamhetslust i en småstad brukar det kommunala livet fungera, det engagerar och tillfredsställer de flesta herrar. En småstad, lägger också vanligtvis genast beslag på en nykomling. Hagfors reagerade negativt. Kommunala uppdrag var en av de mest drivande orsakerna till att han så ivrigt sökte sig bort från Nykarleby. I ett brev från 1898 beklagar han sig för Heikel:

Ehuru jag inte gör mig några förhoppningar om inspektorstjensten i Skolstyrelsen, ämnar jag söka den, ty jag är så utledsen på Nykarleby, emedan man ej kan slippa att taga befattning med stadens kommunala angelägenheter, huru ointresserad man än kan vara. Ju mera stadens affärer invecklas, desto besvärligare blir det kommunala lifvet. Här har jag fått sitta i drätselkammaren, förmyndarenämnden, hälsovårdsnämnden och bland stadsfullmäktige, utom att man nödgats revidera stadens och kyrkans räkenskaper, något som jag alls icke har sinne för.

Och i ett brev till Estlander en kort tid därpå upprepar han vad han sagt till Heikel, men tillfogar att vantrivseln dödar all den glädje han kunde ha av sin tjänst och av annan andlig sysselsättning. Hagfors slapp aldrig tjänstebefattningarna i staden. Bland sina meriter (”Fädernas gård . . .”) räknar han upp: Stadsfullmäktig i Nykarleby 1898—1920, viceordförande i många år, ordförande 1917—1918, ordförande i taxeringsnämnden under många år, ordförande i förmyndarnämnden, ordförande i sjukhusstyrelsen.

Redan de summariska tidsuppgifterna visar huru oengagerad han var i det kommunala livet. Han stod liksom på sidan om händelserna, som han ofta kommenterade med humor, men också med bitande satir i sina krönikor. Före fullmäktigevalen 1928 skildrade han i ett kåseri, ”Oro i sinnena”, huru laddad stämningen i staden var och han raljerar:

Dessa (kandidaterna) äro många, nästan hela stadens manliga befolkning över 30 och under 60 år. De önska komma till makten för att få regera. Det är nämligen en stor ära att vara stadsfullmäktig i Nykarleby, visserligen inte jämförlig med att komma till nordpolen eller att vinna ett maratonlopp eller att bli president i republiken Finland. Men det är dock blott 15 av stadens 800 invånare som få sitta på de skinnbeklädda stolarna. Såsom stadsfullmäktige hör man till de främsta. Och allting är relativt. Julius Caesar föredrog att vara den första i Gallien framför att vara den andra i Rom.

Några ambitioner att höra till de första i Nykarleby hade Hagfors aldrig. Hans namn nämndes sällan i kommunala sammanhang.

Den verkligt intresserade kommunalmannen var däremot Karl Fredrik Spolander. Han var född i Kronoby, grannsocknen till Hagfors' Nedervetil, han dimitterades två år före Hagfors från Nykarleby seminarium och som överlärare vid seminariets övningsskola var han ett tiotal år Hagfors' kollega. Han var en skicklig pedagog och höll mönstergill ordning. Beröringspunkter fanns således, ändå uppstod det ingen kontakt mellan dem. Redan vid 52 års ålder tog Spolander avsked från skolan, emedan staden intresserade honom mera. Från skolan svängde han om till bankman. Han blev först föreståndare i Lantmannabankens, sedan i Föreningsbankens kontor i Nykarleby. Ett par årtionden härskade han ganska enväldigt i staden. Från 1887 till 1926 satt han i stadsfullmäktige, där han i 18 år var ordförande, och under årens lopp innehade han alla viktigare förtroendeposter i staden. Klok, praktisk, behärskad, viljestark, det var attribut som förskaffade honom stort anseende. Han var imponerande också till det yttre. Ståtlig godsägartyp verkade han då han med strama tyglar styrde sin orloffare genom staden, med hustru Selma vid sin sida, också hon representativ, från ett förmöget hem, uppfostrad i Schweiz.

Då Hagfors på 90-talet kom till Nykarleby, observerade han snart att mörkt klädda kvinnor varje dag kort före kl. 6 e.m. rörde sig på gatorna på väg till någon ”förklaring” och efter någon timme återvände de, stannade kanske i ett gathörn och pratade innan de gick hem. Ett par årtionden senare rådde ungefär samma förhållanden. I ett brev (7.4. -22) skriver Hagfors till Gånge Rolf:

Här är full vinter ännu . . . Människorna domna dock ej bort utan leva intensivt, andligen och lekamligen, mest andligen. Mariedagen och söndagen därefter påminde rentav om den katolska tiden, då — såsom det heter i Boken om vårt land — det i Åbo domkyrka mässades i högkoret och i aderton sidokapeller. Här predikades det samtidigt i kyrkan, i bönehuset, missionshuset, i frälsningsarméns lokal och på Kristliga folkhögskolan . . .

Det som Hagfors inte kunde låta bli att driva med var att alla dessa sekter tjänade samma Gud, men några ord i bibeln som de tolkade olika, skilde dem åt och på den tolkningen trodde de att Gud lät saligheten bero. Dessa sekterister menade Hagfors var knappast speciellt egendomliga för Nykarleby, i en småstad märktes de blott mera och kanske ”förklaringarna” var deras nöjesliv. Österbottningarna har alltid varit religiöst intresserade, men Hagfors avvisar bestämt Erik Kihlmans åsikt i hans Lybeckbiografi, att någon religiös väckelse skulle ha förekommit i Nykarleby under Mikael Lybecks ungdomstid. Trots sekterna, säger Hagfors, var kyrkan i Nykarleby verkligen ett Guds hus, där menigheten infann sig talrikt. Den gula träkyrkan tätt vid älvbranten vid Stora bron är kanske den vackraste i Österbotten. Byggmästaren heter Elias Brenner och byggnadsåret 1708 står ovanför kyrktornets ingångsdörr. Anders Benjamin i Huldéns ”Österbottnisk lustresa” jämför tornet med karolinernas slanka högresta gestalt. Om somrarna brusar forsen nedanför, svalorna skriar kring tornet med den förgyllda kyrktuppen. Det var en utsikt som Hagfors hade det första året, då han bodde i hörnet av Kyrkogatan och Bankgatan, 50 m från kyrkan. Först efter kyrkobranden 1929 och Axel Haartmans restaurering fick han skåda 1700-talets dråpligt naiva barockmålningar, i taket svävande änglar bland dragande ulliga moln, på läktarskranket alla apostlar utom Judas och predikstolen var ”som en uppenbarelse”, skriver Hagfors till Heikel.

Det intryck som Hagfors fick av Nykarleby under sina första år blev för alltid bestående: I ett brev till Heikel (22.12. -00) karakteriserar han med ett litet lån från ”Magistrarna i Österås” livet i Nykarleby. ”Enformigt: tid och rum liksom upphöra.”

2

År 1895 skriver Hagfors från Nykarleby till sin vän Heikel:

Men förfärlig är ensamheten under de långa, mörka kvällarna. Jag har inte riktigt lust att arbeta häller, ehuru jag borde skrifva en grammatik för folkskolan. Och tråkigt är det att ensam sitta på krogen. Jag har riktigt bedt till Herren att han, medan jag sofver, tager ett eller ett par refben ur min sida och skapar mig en kvinna, som kunde sprida en smula värme och lifsglädje öfver tillvaron. Ty nog måste jag säga, att det är märkvärdigt, att en frisk 34, 35 års man med 5 000 mks säkra inkomster ej skall få en lämplig hustru, äfven om han ej är så förföriskt vacker eller så öfverlägset begåfvad. När man begifver sig på resor, tycker man nog, att ensamhet och oberoende är bra. Ingen skulle sörja, om det ock ginge en illa. Men här hemma, då lampan tändes och gardinerna fällas ner, här vore dock en kvinna som ”blomdoft och skogarnas ro”. Och så skulle jag vilja lefva upp i en ny generation, ha en pojke . . . Oh! . . .

Det var således inte bara orten som gjorde att han vantrivdes. Den sot han led av var hemlöshetskänslan. Han längtade efter kärlek, efter hustru och son. Nu hade han bara en lekfull katt och en pratsam tjänarinna.

Vännerna kom med sina råd. ”Gift dig och uppfyll landet med raska pojkar”, skrev Heikel. ”Du lär bara längta efter den lugna hamnen. Hvarför tar du inte en duktig österbottnisk piga?” frågade Ståhl. Och Slotte: ”Att vara gift, det är ändå att lefva det fulla lifvet . . . När man håller en sådan här liten en i famnen, som min lilla, så är det som att ha ett fast tag om lifvets flyktiga poesi.” Särskilt Hagfors' mor tog gärna upp giftasfrågan.

Varför gifte han sig inte? Han svarar själv på frågan i slutet på den version av memoarerna som han kallar ”Livets spel med människorna”. Hans ungdom hade övergått i mannaåldern, ”som mäter kärleken med ett annat mått och ställer andra fordringar på den älskade”. Han förälskade sig inte längre blint och han trodde inte längre på att äktenskap kunde byggas bara på passionen. Till Jenny Öhberg (f. Kyrklund) skrev han: ”Hvarpå bero de många olyckliga äktenskapen? De ha byggts på passionen blott. Den bör och skall nog finnas, annars är inte äktenskapet byggdt på den fullkomliga öfverensstämmelsen, men passionen är äktenskapets kroppsliga sida, det bör ha ock en andlig, som ger glans och helighet åt förbundet.” Han krävde det onåbara. För Emma Irene Åström beskrev han en gång sin älskade:

Men jag älskar henne mest, som jag hoppades finna liksom dold i lyckans drömda fyrtorn, henne, som jag ville ha liksom en belöning för i ansträngningarna: hon skulle öppna sin varma famn och med mjuk hand torka bort svettpärlorna. Hon skulle ge mening åt lifvet . . . Men jag ville se henne, se henne bära lifvets färg och verklighetens drag icke ha hennes drömda bild blott i min barm. Men denna bild är det väl ändock som uppehållit ens intresse för lifvet. Men huru detta intresse skall kunna uppehållas, om hon inte kommer snart, vet jag ej. Jag ville ha henne här i soffan, då jag skrifver, eller höra hennes djupa, lugna andedrag i rummet bredvid. Det är redan sent på kvällen. Jag ville se blodets färg på hennes kinder, känna hennes hjärtas taktfasta slag . . .
      Men hvad skall man göra, då hon inte visar sig? Jag har sett hennes ansigte, hennes växt och hennes goda hjärta här och där ute i stora vida världen. Jag har stundom sett hennes klara förstånd, stundom sett hennes sunda, oreflekterade lifsglädje, sett huru poetiskt hon uppfattar lifvet, d. v. s. hon uppfattar det med hjärtat, icke med förståndet, och då gifver hon ro, lägger balsam på sjuka nerver — men henne själf i en person: hvar finnes hon???
      Stundom har hjärtat sagt: där är hon; stundom har förståndet sagt: där är hon. Men jag skulle vilja, att förstånd och hjärta sade det på samma gång. Men det ha de ännu aldrig gjort. Skall man då vänta, vänta i oändlighet . . .

I ett av sina första brev från Nykarleby till Jenny Kyrklund anmärker Hagfors helt kort: ”Här är torftigt med fruntimmer.” En del av ungdomen hörde till de religiösa och ville inte ”vara med”, en del skolades på annan ort. Av kavaljerer fanns inte heller så många: Gånge och ”herrn på Kuddnäs” — en av dem anförde alltid fransäsen — bankdirektörerna, Mikael Lybeck och Hagfors. Men redan en månad senare kunde Hagfors berätta om en ”baluns” på Gästis med supé, där han haft hjärtligt roligt, fastän musiken bestod endast aven dragharmonika. Hans omdöme om Nykarlebydamerna var nu mera positivt. De var inte övermåttan vackra, men de flesta var naturliga och glada. Nu nämnde han för första gången en fröken Betty Carlsson, som har en ”förunderligt lång och vacker hårfläta”. Hon var lärarinna i matematik och naturkunnighet i Nykarleby fruntimmersskola. Hon kom från ett förmöget hem i Pargas, fadern, lanthushållaren K. W. Carlsson, ägde Parsby frälsehemman och ett kalkbruk. Om man betänker att kvinnobildningen tog sin början först på 1870- och 1880-talen, inser man att fadern gett sin dotter en sällsynt gedigen uppfostran. Hon hade genomgått Åbo fruntimmersskola fullständigt och Ekenäs seminarium. Till dessa ”utvalda” som sändes till seminariet, hörde på den tiden endast de mycket begåvade, kvinnor med verkligt behov av kunskaper. Betty Carlsson hade bara berömliga vitsord på sitt betyg, utom i sång och musik. Hagfors medgav själv att hon hade ett skarpare förstånd och ett bättre minne än han. ”Mycket, mycket intelligent”, säger han om henne.

Betty Carlsson K. J. Hagfors' första hustru

Men han tvekade. Det som skrämde honom var hennes ålder; hon var gammal, ansåg han, d. v. s. hon var lika gammal som han, 35 år. För gammal? Han älskade barn. Vid tanken på ett barnlöst äktenskap ryste han. Han ville leva upp i en ny generation.

Den väsentligaste orsaken låg väl i honom själv, i hans själviska natur, förstärkt av många års ungkarlsegoism. Han var fängslad av henne, men han kände inte den kärlekens blindhet och frihet från egoism som var nödvändig för ett äktenskap. Han insåg det själv och talade med sina vänner öppet därom. Ståhl svarade på ett av hans brev:

Du nämner i ditt senaste bref om natur, färdiga åsikter och vanor. Det är ju naturligt att man i början af ett äktenskap måste kompromissa och billigheten fordrar att det sker å ömse sidor . . . Men om också ett dylikt kompromissande skulle vara något påkostande, måste man betänka, hvad alt man vinner. Känslan af att hafva någon, som man står så nära . . . kan i mitt tycke icke nog högt uppskattas och är värd uppoffringar. Känslan af att vara ensam är bra tröstlös . . .

Heikel skrev:

Har man ej gjort ett alldeles oförnuftigt val, tror jag att man måste blifva åtminstone relativt lycklig, bara man bjuder riktigt till. Om man förlorar frihet i ställning och fantasi, vinner man större fasthet i hela sin åskådning af lifvet. Man slipper den pinande tomheten, måste frigöra sig från en god del af sin egoism. Och detta är ju en plikt och en lockelse. Alltså försök att taga lyckan fången . . .

År 1894 inbjöd Hagfors Betty Carlsson som sin kransbinderska till magister- och doktorspromotionen den 31 maj. Hon var lycklig, och hon var betagen av all glans och ståt.

Men först år 1896 kort före lysningen den 19 juni sände Hagfors och Betty sitt förlovningskort till vännerna. En av dem lyckönskade Hagfors så här:

 
Med kännedom om dina pretentioner vis a vis en ledsagerska genom lifvet, antar jag att din tillkommande måste vara ett ”fenomen” på vår jord . . . Då du räknade upp alla dina fordringar på din blifvande fru i somras, antog jag för gifvet att ett så fullkomligt väsen aldrig skulle kunna uppletas å vår syndiga planet . . . Antog att du skulle vanka igenom lifvet ensam med dina stora fordringar.

I sina dagböcker har Hagfors före förlovningen som sin önskan antecknat att Betty skulle genomgå en kurs i matlagning. ”Hon måste — här börjar fordringarna — kunna laga en omelett och en kalvstek, koka en soppa och en risgrysngröt d. v. s. mina älsklingsrätter.” Han frågade sig för sista gången: Skulle hon kunna fylla de fordringar han ställde på henne? Men han var inte heller så säker på att han skulle bli en bra man för henne. Han ställde en motfråga: Skulle han kunna fylla de fordringar hon hade rätt att ställa på honom?

Till Heikel skrev han före eklateringen den 2 april:

Ett oförklarligt inre tvång har nödgat mig att handla såsom jag gjort. Jag ångrar mig icke, men känner mig stundom vemodig. Under långa år har jag tyckt mig öfver lexika och afhandlingar se ett segerpris för ansträngningen, ett segerpris i kvinlig gestalt. Hon skulle komma som en stormvind; jag skulle känna en bäfvande fröjd och veta: nu eller aldrig. Men intet af allt detta har inträffat. Mitt hjärta klappar med lugna slag och jag sofver om nätterna. Hon är i Tammerfors och jag här, men då jag ser henne i andanom, känner jag blott en stilla fröjd. Naturligtvis har jag sagt henne allt, och hon vågar dock. — Hon känner sig så lycklig. Hon är ju gammal, men dock ett barn. Hon har ett så klart hufvud, i synnerhet i matematik och grammatik, men hennes känslolif är så underligt beslöjadt, såsom väfdt af drömmar. Då hon är sorgsen är hon blek och utan uttryck; då hon är glad, har hon rosig hy, är vinnande och varm. Hon har en beslöjad, något tjock röst, böljande mörkt hår, fylliga lemmar och mjuka linjer. Det hvilar nog mycket poesi öfver hennes väsende, om hon icke drar sig inom sitt skal . . . Ja, Gud gifve lycka! Jag känner mig maktlös och svag att skapa den. Jag fruktar ej att bli olycklig. Hon är så snäll. Men jag fruktar ljumheten. Det kan finnas mera poesi t. o. m. i olyckan.

Ett tecken på giftermål för nyhetshungriga småstadsbor var en notis i Österbottniska Posten vårvintern 1896, att Hagfors hade köpt den Essenska gården vid Rådhusboulevarden, som gatan då så storståtligt hette. (Nu Östra Esplanadgatan 13 a, men huset brann ned våren 1971.) Gården var rätt stor med uthus, stall, foderlada, vagnsskjul och vedbod. Hagfors lade ned mycket pengar på reparationer. Herrum, sal, matsal och sängkammare låg alla i en lång fil med västersol och utsikt mot Boulevardens björkallé. Man såg också den del av torget där fiskarna bjöd ut sin fisk åt Nykarlebyfruarna. Gårdssidan med gästrum, tambur och kök hade morgonsol. Hagfors lät bygga en glasveranda, där det redan tidigt om våren var varmt och skönt att sitta, att äta frukost och se huru allt i trädgården rörde på sig. Trädgården planerade Hagfors och Betty tillsammans. De planterade äppelträd och rosenbuskar och anlade rabatter och snart blommade många slags blommor, lövkojor, georginer, astrar, lejongap . . . Gångar drogs mellan granarna, tallarna och de vitstammiga björkarna. Starar och rödstjärtar trivdes och byggde bo i holkarna. Hit flyttade Hagfors och Betty efter sin bröllopsresa till Italien och de var ett soligt, ståtligt par, då de promenerade i Nykarleby parker och esplanader.

En gång år 1924, året efter Bettys död, framförde två hospitanter vid en seminariefest Gounods Ave Maria. Märta Segerstråle sjöng och Ingegerd Kjellberg ackompanjerade. Båda var mycket musikaliska. Hagfors blev så rörd att han grät. Han hade hört den sången i en liten by i Italien, ”och då var jag lycklig”, sade han till dem.

Som för en äkta Nykarlebybo blev småningom också för Hagfors skärgård och skärgårdsliv ett drömt ideal. Till Heikel skrev han år 1904:

I dag har jag köpt en liten bit af vår fosterjord ute på Aspskär, därifrån man har en härlig utsikt mot havet i väster och nordväst, där solen går ned bortom Tornskär med sitt sjömärke. Där finns en djup, lugn vik med en ostremmare i mynningen, en sandig strand med ung gran, skog, och där i granskogen skall jag lyssna till den bekanta susningen, medan min båt rycker i sina förtöjningar . . .

[Anspelar Hagfors på ”Lyss till den granens susning vid vars rot ditt bo är fästat”? Motto för Kalevala.]

Att Hagfors nu såg på Nykarleby med rätt så nya ögon, berodde mest på Betty. I hemmet ordnade Betty allt så, att mannen skulle ha det bra. Hon kunde stå vid fönstret och passa på när han skulle komma hem, för att maten skulle ha den rätta temperaturen. Också i hans arbete deltog hon och var honom en god rådgivare. ”Jag skulle stått mig slätt, om ej Herren hade gifvit mig 'ena hjälp' i Betty”, yttrade han en gång året 1898, då han gav ut sin andra upplaga av Folkskolans språklära, där han måste ta hänsyn till två ortografier och många slags stilar. Hon läste igenom varje krönika som han skrev och kritiserade den, berättar Lisi Granlund, en ung flicka som många år hade ett hem hos Hagfors och Betty. Ett vackrare eftermäle kan en man väl inte ge sin hustru än de ord som Hagfors skrev till Heikel efter Bettys död: ”Hon har varit så varm och så trogen och funnit sin lycka i att tjäna, tjäna den hon älskat.”

Men varje äktenskap har sina skuggsidor. Redan ett par år efter giftermålet skrev Hagfors till Heikel: ”Men nog är det ändock som om lifvet förlorade sin glans, sedan man får umgås med tanken att ej få lefva upp i en ny generation.” Barnlösheten var inte en besvikelse som Hagfors övervann, smärtan fanns alltid kvar. Fyrtio år senare skrev han till Huldén: ”Det måtte ändock vara underbart att ha två pojkar och se, huru fädernas och mödernas arv går igen i en ny släktled.” Seminaristerna som främst såg det kärva draget hos Hagfors, anade inte att det fanns en mycket sårbar punkt i hans inre och hade därför bara ett skeptiskt småleende till övers för de tårar som de upptäckte i hans ögon, då man i klassen läste ord som:

”Du skulle ha blivit en ädel man, ditt fosterlands hopp och ära . . .” Hagfors älskade barn. På gatan stannade han alltid och pratade och skämtade med dem. Och barnen tyckte om honom. Farbror Hagfors, det är min barndoms älskade ”Fabbo Kalle”, säger Birgit Damstén, Nykarlebyflicka och dotter till direktören i Wasa bank. Han och Hagfors var umgängesvänner och Birgit och ”Hagforsas Lisi” lekte ofta tillsammans. Lilla ”Jibbun” i Vasa (son till Hanna Söderström) brukade säga: ”Jag har så många kära, men Tant Betty och Farbror Kalle är nog mina allra käraste kära.” Hagfors' porträtt hängde över hans säng och Jibbun presenterade fotot för alla: ”min bästa vän”.

För de många systerbarnen och deras barn, var Hagfors ”allas Er morbror”. Han intresserade sig för dem, sände dem gåvor, skrev brev och gav lån om de behövde pengar för sina studier.

Redan 1899 föreslog doktor Achrén, att Hagfors och Betty skulle ta ett fosterbarn. Hagfors har aldrig själv yttrat sig i den frågan. ”Hagforsas Lisi” var egentligen fosterdotter till Hanna Wenman, telefoncentralens föreståndarinna, en god vän till Betty. Lisi Granlund kom redan som tvååring år 1905 till Hanna Wenman, men mycket snart kände hon sig lika hemmastadd hos ”Fabbo Kalle” och ”Tambetta” (Tant Betty) som hos fostermodern, ibland bodde hon i det ena hemmet, ibland i det andra. År 1920 då Hanna Wenman dog, flyttade hon helt över till Hagfors. Hon var då 17 år gammal. Hon var en intelligent och levnadsglad flicka, säger Hagfors. Hon blev student våren 1921 och hospiterade ett år vid Nykarleby seminarium. Ett år senare fick hon tjänst som folkskollärarinna i Pensala, där hon 1929 gifte sig med bonden Joel Byman. Hon brevväxlade med Hagfors ända till hans död. Hon berättade för honom om ”Enhärjarna”, sina små vilda präktiga pojkar, hon gladde sig över när han kom och hälsade på, så att hon ett par timmar fick rå om honom. Hon öppnade sitt hjärta för honom på vid gavel och talade om alla sina bekymmer. Hon såg tydligt alla hans fel, hans egoism, sparsamhet, hans härsklystnad och hans häftighet han kunde som ett barn stå och stampa med fötterna i golvet och skrika, när han inte fick det så som han ville. Men hon var tillräckligt självständig för att kunna hävda sig gentemot honom och hon blev inte heller blind för allt det goda hos honom. Hon skrev alltid kärleksfullt till honom, för henne förblev han inkarnationen av allt manligt, redbart, starkt och karaktärsfast. Hon säger att han var en människa ”med delad håg”, ibland en tyrann, men som allt Nedervetilfolk också en ”solskensmänniska”.

Det finns ett foto från de första lyckliga åren i Nykarleby, från idyllen vid Rådhusboulevarden, taget den 7 juni 1901. Ett brev från Hagfors till Heikel ett par veckor senare, den 23 juli, är liksom text till fotot och samtidigt en karakteristik både av Hagfors och Betty och ett varsel att de tu ändå var för olika för att bli ett:

Betty älskar inte hafvet och icke flacklandet. Hon skulle önska en villa vid en lugn vik med värmande sol och fruktträdgård, där äppelträden skulle snöa midsommartiden och stora frukter rodna om hösten. Allt det där vore visst bra, men jag ville dessutom ha utsikt mot öppna hafvet med fräsande vågor och röda kobbar, mellan hvilka många ångbåtar dagligen skulle gå . . .

På fotot böjer Betty sig över en rosenbuske, han kommer på gången, bredaxlad, stark och energisk. Hon var blyg och saktmodig, inåtvänd, utan självförtroende, han utåtriktad och självsäker. För sent skulle han inse att hans koleriska temperament varit för svårt för henne att uthärda. ”Hon var visserligen glad att min hand var stadig, men kanske väl fast ibland”, skriver han till Heikel, och Lisi Byman säger att Betty beundrade Hagfors, men att hon också var rädd för honom. År 1916 talade Hagfors för första gången med doktor Boucht om Bettys nerver. Och Lisi Byman som var 14 år gammal, då Tambetty blev sjuk — det var år 1917 — säger: sen var hon alltid sorgsen. Betty kom från en nervöst belastad släkt, men hon talade inte om det för Hagfors då de gifte sig. Och Hagfors säger, att han många år levde tillsammans med en sinnessjuk människa utan att veta och förstå det. Hagfors själv hade en jättes kropp, men dåliga nerver. Dessutom led han av svår reumatism; Nykarlebyborna såg honom ofta långsamt vandra den långa vägen till seminariet stödd på två kryckor. Varje sommar reste han till Nådendal — ibland också till någon annan kurort — för att bada och för att samla krafter för det nya arbetsåret. Betty tyckte inte om att resa, och hon stannade ensam i den stora direktorsbostaden, ensam i sju stora rum. Men just på sommaren brukade Bettys depression bryta ut, och då kände hon sig så hjälplös att hon längtade efter döden. Hagfors och hon talade ofta om döden, och hon bad honom ta bort rakdonen från spegeln, emedan de frestade så. Men han kunde inte tro att hon menade allvar, emedan hon var rädd för allt som gjorde henne kroppsligt ont. Det sista året hörde till deras allra bästa. ”Här råder nu hälsa; friskhet och vid seminariet stor arbetsglädje”, skrev Hagfors till Heikel den 15 mars. Men i maj började den vanliga sommarförstämningen för Betty. Han ville föra henne till sjukhuset i Nykarleby eller till Jakobstad, men hon sade att hon inte orkade med att igen sex månader vara sjuk, om hon också sedan blev frisk. Hon kände sig ängslig inför seminariets 50-årsfest, han var också trött och nervös av allt extra arbete, särskilt av arbetet på seminariets historik. Kort före festen, den 14 maj på morgonen, då Hagfors redan börjat lektionerna i övningsskolan, sände Betty tjänsteflickan till staden och gick upp på vinden ”där det fanns så starka klädstreck och så fasta bjälkar . . .” Och där dog hon. Hon dog emedan det fanns ”en gnagande svartalf” i hennes själ, säger Hagfors.

En månad efter hustruns självmord sände Hagfors ett brev till Emma Irene Åström:

Muntligt skulle jag ej kunnat tala om vad som försiggått, ty jag är nog alldeles uppriven. Men det går bra att skriva, ja, är t. o. m. en stilla vemodig glädje . . . Man vet nämligen först efteråt, huru nära man stått varandra.
      Jag har ju egentligen ej känt sorgen förut. Pappa dog efter långvarigt hjärtlidande, då jag stod mitt i ungdomens jäsningstid och mamma vid 89 års ålder. Svårt var det nog. Men jag kunde då ännu säga: det är världens gång. — Nu är det nog mycket, mycket annorlunda. Och jag vet inte egentligen, om det är sorg: jag ville bara gå efter, efter, efter . . .

En ny period i hans liv började, en period av stor ensamhet.

I januari 1926 ingick Hagfors sitt andra äktenskap. Han härdade inte längre ut ensam i sin stora direktorsvåning. Något år efter Bettys död började vännerna bjuda honom ”att se på flickor”, och många intresserade sig för honom. ”Det är tydligen ont om män, när man spekulerar t. o. m. i min ålder”, skrev Hagfors till sin syster Sofia.

Han lärde känna sin nya fru under en av sina Nådendalsejourer sommaren 1924. Hon hade ett frappant utseende, en stilig figur som kunde bära upp också en dyrbar festdräkt, praktfullt hår och ett vackert ansikte med fräsch färg, hon liknade ”den mogna sommaren med dess friskhet och överflöd”. Visserligen var hon för gammal att bli mor och skänka honom en son, men för övrigt passade hennes ålder honom, d. v. s. hon var tjugu år yngre än han. Hon ”verkade herrskap”. Hennes namn, Johanna Olivia Bergh, stod i ”Sukukirja” (Släktboken). Hon hörde till en gammal präst- och skollärarsläkt med anor från 1680. Den mest kända, farfadern Jul. Em. Bergh, teologie doktor, pietistledare, dog som prost i Limingo. Fadern var lärare, hon själv småskollärarinna. Från hemmet i Uleåborg reste hon en dag till Helsingfors för att personligen ansöka om en tjänst. Vanligtvis fick de unga lärarna vänta 10—15 år innan de blev fast anställda. Som genom ett under anställdes hon genast som ordinariter, men hon trivdes inte. Kvällarna var ändlösa, pengarna räckte bara till en konsert eller bio. Hon är tydligen inte någon drivande arbetsmänniska, i synnerhet om man betraktar henne från vår arbetsamma släkts synpunkt”, betygsatte Hagfors henne för syster Sofia. Men hon var glad och vital och ville gärna gifta sig.

Hanna Bergh K. J. Hagfors andra hustru

Hanna Bergh och K. J. Hagfors började korrespondera, besökte varandra och förälskade sig i varandra, ändå behövde de ett och ett halvt år för att dryfta alla ”punkter”. Det var han som noggrant vägde och mätte henne till kropp och själ, innan han ville binda sig. En ömtålig punkt var finskhetsfrågan. ”Du blev, min vän, i somras så fasligt allvarsam då du hörde det 'fruktansvärda', att jag var finsk lärarinna. Jag förstod strax, att mina aktier föll . . . ” Varför skulle klyftan göras så stor mellan svenskt och finskt, frågade hon honom. Hon hade gått i finsk skola, men visade inga tecken på fanatism. Tvärtom. Hon röstade med Svenska folkpartiet, gick på Svenska teatern och läste Hufvudstadsbladet. Varför skulle hon inte göra det? Hennes modersmål var svenska. Varför neka sig en konstnjutning som Pauline Brunius och Gösta Ekman? Henne kvittade det lika, om han läste ”en negertidning eller en röd tidning”.

Frejdigt bemötte hon honom också i några andra punkter.

Om hon var snäll? — Ja! Vännerna tyckte det.

Om hon hade god hälsa? — Ja då! Gott blod 85 % och varmt blod 100 %! Hon var inte heller en brädbit — långtifrån.

Kunnig i matlagning? ”Tja!? Tyvärr kan man ej vara allt. Du fordrar fullkomlighet av mig, bästa du! Eller rättare sagt, om du söker fullkomlighet, kanske kan du finna den på annat håll, inte här, men knappast där häller, ty alla äro vi människor, du med!”

I andra brev går hon mera bröstgänges [bryskt, rakt på sak] till väga. Männen var så förskräckligt kloka och förståndiga och försiktiga, men de glömde att det fanns något som var viktigare än allt annat, kärleken, den som omtalas i kärlekens härliga höga visa, den som fördrager allt. Hon hoppades också att det inte fordrades mera mod av honom än av henne att våga.

Då han hösten 1925 sände henne förlovningsringen, svarade hon med att berätta, huru en bekant gratulerade en brud. Han sa: ”Vänta ej att han skall göra dig lycklig, utan gör du honom lycklig . . . kanske skulle vi också ha nytta av de orden . . . Du skall vara så kär som en skolpojke i sin flicka.”

Vigseln ägde rum den 12 januari 1926 i Helsingfors, den 13 skedde avfärden och den 14 började deras nya liv i Nykarleby. Tre månader senare skriver Hagfors till J. J. Huldén: ”Ljuvligt har det varit att åter ha en fru, som skapat ett hem av de stora rummen.” Och ett år senare i ett brev till Mimmi Bergh, Hannas faster: ”Annars är jag mycket lycklig nu, då jag åter har min hälsa och mitt härliga arbete. Och så har jag Hanna. Inom några dagar komma stararna och våren. Så god är Gud, att han låter allt omskifta i mörker och ljus, vilket skapar livets skönhet.”

[nf. 2008-06-16.]

Margit Åström (1972) K. J. Hagfors.


Läs mer:
Fler stadsbeskrivningar.
Fortsättning: Tidningsmannen.
Inf. 2008-06-16 .)