Purilfinnan av Paavo Hauta-aho

MAN TALADE OCKSÅ OM FLÖJTARE

Det var en av de kallaste kvällarna i januari 1987. Vi kurar invid elden i stugan, längst bort i den lilla byn, gårdsfolket och några grannar.

En av oss är småbrukare, minkfarmare, ladugårdsavbytare och även skogshuggare vid behov – mångsysslare, så som de flesta alltid fått vara i Österbotten.

Denna kväll är han dock inte trött av skogsarbete. Tiderna är andra nu: när kvicksilvret sjunker mot 40 minusgrader behöver man inte dra till skogs. Numera finns det köldgränser och pengar till dagligt bröd även en iskall dag, en kåtadag. En kåtadag är en dag, då man inte arbetar, då man ger sig ledigt, eller tvingas ta, för att sågen krånglar, yxskaftet gett upp – eller för att det är 40 grader kallt i skogen.

Förr var det inte ont om ”ofrivillig ledighet” och alltid var det ödesdigert. Det var den tiden, då basen bestämde, att bröd fanns, om det också fanns tillräckligt med fällda stammar, flottat timmer eller travad props i strandvattnet. Det var detta sekels första decennier i detta land. Det var då som trävaruindustrin blomstrade och växte. Det var då som flottare redan i medelålder drabbades av ledvärken, lungsoten och fattiggården.

Vi talar invid elden om den tiden och det arbetet.

Om föräldrars tid, om far- och morföräldrars.

Jag, som vuxit upp vid havet, och aldrig upplevt älvflottning, undrar: vad gjorde man, och hur? Vad hette det, hur sade man?

De övriga vid brasan, de som växte i byar invid älven, flottningsleden, ger besked:

– Båtshake? Nej, aldrig här och inte flottningshake heller, men käx, det hade man här i trakten. Käx.

– Och barkspade i skogen... Spade? Jo. Eller böjtel, barkböjtel, som man sade här.

– Vad han kallades, han som sände virket vidare till olika fållor? Han som sorterade...

– Pikar...

– Pikar, kallades han. Han pickade ju med käxet, pickade i propsen, så att den kom sig vidare.

– Ja, det var ett jobb...

– Värst var det för pinkarna, de som skulle trava virket, ordna det i pinor, travar. I kalla strandvatten.

– Du sade att props, virke av olika grovlek och längd, forslades till olika fållor. Fållor? Det talade vi aldrig om, men hagar – till olika hagar skulle propsen.

– Fålla, hage... om bara far min levde. Han visste nog, han flottade – var ”flöjtare” – i många år på älven.

– Mamma visste säkert, för hon var flera somrar med om att hiva purilan – props – i älven. Ett tungt arbete för en kvinna, men man fick ta det som man kunde få, när man inte hade jord att leva av. Och det var hårda tider – tiden mellan krigen.

– Far var också med i flottningen, i strandrensningen på älvbrinken. En dag, när han arbetade där, stannade en seminarielektor och tilltalade honom.

På finska.

– Pappa förstod ju ingenting. Han var finlandssvensk och kunde inte finska. Så när han sade ”va” på vanlig Nykarlebysvenska, blev lektorn lite till sig.

Ja, mången som gärna kallade sig bildad, höll sig ofta denna tid med fördomen, att det var bara finnar som arbetade i flottningen. Att det var de fattigaste, de som inte hade skog och mark, ladugård eller annat som gav arbete och mat i flottningstiden. Men alla de, som inte hade skog och mark, ladugård eller annat att leva av i flottningstiden, var inte finnar. Många var finlandssvenskar.

Obesuttna finlandssvenskar.

¤           ¤           ¤

Det blev folkökning i Nykarleby på somrarna, i flottningstiden. Från grannsocknar kom flottare, jordlösa lantarbetare, skogsarbetare, torpare och backstugusittare som försörjde familjer på säsongarbete.

Också från inlandet kom folk. Från Härmä, Kauhava och Lappo. Lappo å, som väster om Lappo blir Nykarleby älv, var en av de stora flottningslederna i Österbotten.

Många stadsbor i Nykarleby kallade inlandsfolket purilfinnar – eller jetkuna, propsjassaren.

Också de bofasta flottarna – både de finska och de finlandssvenska – fick heta jassare och purilfinnar. Men man talade också om ”flöjtare”.

Om dessa män – och kvinnor – de sämst avlönade och av borgerskapet djupt föraktade, de som ”ansågs vara människor av lägre klass, om de nu alls ansågs vara människor”, berättar Paavo Hauta-aho i ”Purilfinnan”.

Själv var han en av dem.

Han berättar insiktsfullt om slit och blöta, om hunger, fattigdom och dryga herrar, om maktspråk och om utsatthet.

Han berättar om en av lärarna i skolan, en plågoande som hatade fattigdom, arbetarrörelse och – finnar.

Det fanns många, skriver Paavo Hauta-aho, fattiga arbetarbarn i skolan, också finlandssvenska, men de finlandssvenska hade, skriver han, en fördel – de var inte finnar.

Det finns naturligtvis inget skäl att betvivla, att gossen Paavo illa trakasserades av denna lärare. Familjen Hauta-aho var fattig och aktivt med i arbetarrörelsen. Det var säkert nog. Hade familjen ägt jord, pappa Santeri varit direktör eller affärsman, eller haft sina politiska sympatier på annat håll, så hade säkert både herremän och lärare bemött sonen annorlunda.

Om ej om...

Ja, om Hauta-ahos inte varit torpare, utan jord- eller skogsägare i Virdois, så hade det väl aldrig blivit av att söka utkomst vid kusten, i det Österbotten, där majoriteten talar minoritetens språk, finländskt sett. Nu kom familjen, jordlös, fattig, till en främmande miljö – ja, även språkligt annorlunda.

Hur stor betydelse har det?

Vad skulle hända en arbetarfamilj, en fattig finlandssvensk, som gjorde samma vandring, men åt annat håll?

Vad händer fattiga arbetarfamiljer som söker utkomstmöjlighet i Härmä eller Kauhava?

Sannolikt detsamma: familjerna får lov att bo i de kyffen, de har råd att betala för; de får sannolikt ta de jobb som bjuds, det som bönderna inte själva hinner med, och de får sannolikt nöja sig med den knappa lön som brukar råda, när det är gott om arbetssökande och ont om arbete.

Är det inte de jordlösa, de fattiga, som föraktas och förtrycks – på alla språk?

Mönstret går igen: Makten, som har äran och härligheten – rikedomen – föraktar de fattiga, för att de finns, och är rädda för de fattiga, som vet varför de är fattiga.

Finns det något enda språk, på vilket detta inte utspelat sig i vårt förfärliga 1900-tal?

Det är meningslöst att mäta plåga eller lidande. För den drabbade är det totalt – och det drabbar oss på alla språk.

”Tattar-Hjalmar”, som var rom, och som ännu på 1950-talet färdades i dessa trakter, visste att det var pengarna som förde ordet. Fanns inte pengar, så fanns bara hoppet, nattkvarter i någon lada eller bastukammare hos någon nästan lika utsatt. Det kunde bli hos Markkulas eller hos Rosenblads, hos Hauta-ahos eller Marklunds.

¤           ¤           ¤

Varför skriver jag nu detta?

Eller: varför tar jag själv initiativ till översättning av en bok, där de finlandssvenskar, som man möter, mest är maktspråkstalare och småborgare – där tyngdpunkten så starkt är arbetsmomenten, slitet, blötan, utsattheten och hungern, att den språkpolitiska aspekt, som skymtar, mera blir dagsupplevelse än analys?

Varför?

Paavo Hauta-aho berättar hudnära, konkret om hungern, arbetet och det mödosamma vuxenblivandet. Han markerar kärvt och tydligt gränsen mellan myt och verklighet.

”Sången om den eldröda blomman”, Johannes Linnankoskis roman, som hos så mången skapat en bild av flottaren, luktar aldrig svett och sot, slemmig props eller gyttjiga älvstränder – i vare sig original eller översättning. Tauno Palo, Martti Katajisto, Lars Hansson och Jarl Kulle är Olavir och Olofar ur en annan värld. I verkligheten finns de inte.

Någon kan kanske hävda, att de kan vara nödvändiga för att det samhälle, som födde dem, skall klara av den brutalitet, det tolererar: den ”pittoreska” fattigdomen, de svältande barnen, ”så vackra i sina trasor”, just innan de dör...

Grymhet råder och tiden är kort. Vi hinner nästan aldrig och vår självtillit är svag.

Jag vet: man kan inte säga att, exempelvis, Karl Oskar Severins självtillit var svag. Karl Oskar Severin Rosenblad – ofta omtalad som Lippjärv-björn, för han var stor och stark – erbjöds under depressionen välbetald plats, och uniform och makt, i Kanadas ridande polis.

Han var arbetslös, men sade nej.

Aldrig skrev han sina memoarer. Aldrig har han i bok berättat om varför han, när arbetet ”tog slut” i Österbotten, for till Kanada i stället för att fresta framtiden på vägarna i Finland, som Paavo Hauta-aho.

Hur kom de att välja som de gjorde?

Jag vet inte. Vet bara, att Paavo Hauta-aho, när valet gjordes, var en yngling, Karl Oskar Severin närmade sig medelåldern.

Båda hade de stretat på stränderna, båda kände de älven, dess nyckfullhet och strömmar. Båda hade de känt hur slem och blöta, gyttja, sipprade ur propsen ner för handleden, över underarm och armbåge och vidare längs överarmen in mot armhålan: barkrester, dy och vatten.

De hann arbeta i lag. Karl Oskar Severin har inte berättat om det, Paavo Hauta-aho har.

Därför.

¤           ¤           ¤

Kanske också för att det är möjligt, att Paavo Hauta-aho – illa bemött som fattig finsk arbetarson i borgerligt styrda, finlandssvenska Nykarleby – hade en aning om, att på de flesta vägarna i Finland talade arbetssökande samma språk som han.

Karl Oskar Severin tvingades lära sig ett nytt, antingen han, 1929, valde vägarna i Finland eller Kanada, den dag då älven inte längre gav arbetarsöner arbete.

Lippjärv i maj 1987   Anna-Lisa Sahlström

[Inf. 2007-01-28.]

VÄGLEDNING

”Flottarpojken ej sorgerna känner,
han ränner i forsar och sjunger.
Var än han går och hur han än hamnar,
finner han flickornas famnar.”

Denna, välkända sångstump ur Teavo Pakkalas sånglustspel ”Stockflottarna” har skrålats på finländska teaterscener otaliga gånger. I strofen finns alla stockflottarens ingredienser. Där finns yvig sorglöshet, bålda [djärva] forsfärder, vandrarens längtan, kärlek och sång.

”Stockflottarna” som hade premiär år 1899, lade grunden till en flottarlegend, som det tryckta ordet, grammofonskivor och filmer under åren upprepat till leda. En sorts glansbildshöjdpunkt når den redan 1905, när Johannes Linnankoskis ”vågade” roman, ”Sången om den eldröda blomman”, kommer ut. Den stilige Olof, denna från blomma till blomma svävande, ödemarkens renodlade Don Juan-variant, blev en sorts urtyp för legenden, även om han, i slutet av romanen, blir offer för dyster skuldkänsla, fjärran stockflottarkarskheten.

Numera minns mången den typen kanske bäst i Tauno Palos eller Martti Katajistos gestalt. I mångens medvetande har denna typ mycket gemensamt med en annan lönearbetarelegend, en som till sin omfattning än mer internationell än flottarlegenden; legenden om boskapsskötaren – cowboyen.

Det är lätt att finna gemensamma drag. Individen och den individuella gärningen, som på ett eller annat sätt präglas av hjältemod. Framfarten i naturen: timret i älven – boskap på bete. De personliga redskapen i arbete och verksamhet: lasso och revolver för den ene, käx och kniv för den andre. Likartat utmanar man också naturkrafterna. Mannen i väst samlar ihop boskapshjorden, som skingrats i åskstormar, medan flottaren lossar timmerbröt mitt inne i den strida forsen. Den mästerliga ritten till häst är ett lika aktat skicklighetsprov som balansakten på en timmerstock i forsen. Och om sången är ett ofrånkomligt inslag i de båda hjältegestalternas liv, så inte är det långt heller till kärleken för någon av de två. Såväl i Vilda Västern som i Norden tycks känslorna ofta gälla en kvinna som, förvånande ofta, är dotter till boskapsägaren eller hemmansägaren.

I bakgrunden finns i legenden om både flottaren och cowboyen någon sorts längtan efter frihet – ett hopp eller kanske en illusion om en tillvaro eller en livsvandring fri från mammons eller markens fjättrar. Det förefaller motsägelsefullt med denna legend om lyckan att intet äga i ett samhälle, där pengarna och ägandet mera genomgripande än någonsin tidigare, blivit en avgörande brännpunkt i den sociala verkligheten.

Länge kunde man fortsätta att dra paralleller, ett faktum är ju, att man även då skulle börja finna olikheter.

Om cowboy-legenden, eller ”myten” har det skrivits otaliga verk. Flottaren och hans legend väntar fortfarande på sina utforskare.

Hur kommer det sig att flottaren, som till och med har sämre betalt än lantarbetaren, blir ett så kärt motiv i litteratur, schlager och framförallt film? Flottaren och hans värld har varit motiv för otaliga andliga skapelser, eller lämplig färgstark rekvisita i landsbygdsskildringar. De till en början tillspetsat tecknade forsfararförförarna har faktiskt fått låna sina bättre drag åt den nya flottargestalt som skapats av Pentti Haanpää, Jussi Hagberg, Veikko Huovinen, Väinö Kataja, Jussi Lainio, F. E. Sillanpää, Kalle Päätalo och många andra.

¤           ¤           ¤

Pentti Haanpää förefaller vara lika oöverträffad som flottarskildrare, som Väinö Linna som skildrare av den finske soldaten.

Bland de flottare, som fötts ur fantasin, höjer sig över de andra ”Häxkittelns” Pate Teikka – en som resonerar, arbetar som ett geni, som säger emot, misstänker och ifrågasätter alla påbud som kommer från institutionerna där uppe – från stat, kyrka, partier, till och med arbetarpartier – en skarp analytiker under den stora ekonomiska depressionen. I Pate Teikka finns ”Okänd soldats” Rokka, såväl som Lahtinen.

Fjärran den för intelligentian ofta egna arbetarromantiken hedrar Haanpää, sin vana trogen, ”den lilla mäniskan”, skogshuggaren och flottaren.

”Pate Teikka var en av de hundratals män, som böjde sig där vid trädens rötter. Av utstyrsel, framtoning och levnadsvanor att döma, tillhörde han i människors stora stam arten: skogshuggare, flottare. Han var en av dem, som omständigheterna gjort lämpad att handskas med den nordiska florans mäktigaste produkt; barrträdet. Han var en oansenlig kugge i maskineriet. Skulle han försvinna, fanns nya upplagor att tillgå, kopior...

Och ändå var envar av dessa skogshuggare en individ. Knotor och muskler var av olika form, storlek. I deras rörelser, tal, spottloskor, fanns små olikheter. Envar hade de eget sinne. Envar var de världens centrum, Jag.

”Häxkitteln” blev färdig depressionshösten 1931. På den tiden, då Pate Teikka irrade från den ena förläggaren till den andra, gick Haanpää på biograf för att bland annat se en andens skapelse vid namn ”Stockflottarena brud”. I sin dagbok analyserade han 27.11.1931:

”Hemmansdottern och flottaren, som i verkligheten faktiskt var en herreman, och hans rival, en rikemansson, som förblev oskarp i konturen. Tvångsauktion hemma hos flickan och flottarens far som budgivare. Slutet givetvis filmatiskt”.

”Den där konstgjorda flottarromantiken”, var Haanpääs kommentar.

På något sätt verkar den bekant, situationen han gestaltar.

”Häxkitteln”, som Haanpää själv ansåg som sin bästa, utkom först ett kvartssekel senare – efter författarens död.

Måhända ”Häxkitteln” öde förklarar varför olofarna i mångens fantasi fortsatt med fart ränner utmed forsarna och flottarnas brudar bekymrade suckar på stränderna.

¤           ¤           ¤

Samtidigt som ”Häxkitteln” åkte runt bland förläggarna, åkte Paavo Hauta-aho – en flottare som vid 18 års ålder förtjänat sitt uppehälle på Nykarleby älv – arbetslös omkring i Finland. Han var en av de många som Haanpää sög sitt stoff ur.

Paavo Hauta-aho – i sin ungdom flottare och skogsarbetare, senare sjöman och poliskonstapel – har skrivit ner sina minnen av två skäl. För det första har han alltid varit irriterad på den så kallade flottarromantiken – speciellt den som den finländska filmindustrin serverat. För det andra: har han kommit att fundera på varför flottarna inte finns i de stora trävarubolagens historiker, i de forskningsrapporter som skildrar arbetarrörelsen och – icke minst – i hans förra hemorts, Nykarleby stads, historia.

En sorts lust att försöka börja skriva berättar Hauta-aho att kan fick av folkets Bildningsförbunds projekt ”Bygd i förvandling”, som startade år 1975.

Som glädjande många andra likartade projekt representerar ”Bygd i förvandling” en riktning inom Historieskrivningen som kunde kallas ”muntlig historia”, ” vardagshistoria”, ”folkets historia”, ”den vanliga människans historia” osv.

De närmaste förebilderna kom från Sverige och England, där bland andra gruppen History Workshop skördat lagrar som representant för den alternativa historieforskningen. Denna mångsidiga riktnings ärelystna tanke kan uttryckas med den engelske historieforskaren Paul Thompsons ord: ”Avsikten är att återge människorna historien med deras egna ord”.

Projektet. ”Bygd i förvandling” strävar till att få vanliga människor att intressera sig för sin egen historia (och för sin samtid) och till och med utforska den. Det var också tänkt att professionella historieskrivare skulle kunna hjälpa till. Så förstod i alla fall jag saken, när min vän Mika Böök på folkets Bildningsförbund, någon gång på våren 1981 ringde, och sade, att fyra före detta flottare i Nykarleby var intresserade av att formulera sin historia.

Snart befann jag mig i Nykarleby, där magnetofonbanden fylldes av Paavo Hauta-ahos, Väinö Hauta-ahos, Eino Markkulas och Uno Rinnes utomordentliga berättelser. De berättade om de glömda flottarna på Nykarleby älv.

Jag besökte dem även en andra gång och på band samlades 8 timmar material. Material? På historieskrivarens språk: källmaterial – ett utmärkt sådant, men vem skulle bearbeta det? Flottarna höll på att förvandlas från forskningssubjekt till forskningsmaterial, objekt. Studiecirkeln kom heller inte igång så som Böök planerat, men kanske något ändå kom igång.

En höstdag 1981 ramlade ett knippe, 50 sidor maskinskriven text, in genom brevluckan. Texten åtföljdes av ett brev från Paavo Hauta-aho, som försynt hörde sig för om huruvida en flottares minnen från Nykarleby älv, kanske någon gång skulle kunna tjäna något syfte i något arkiv? Småningom kom det mera text. Slutresultatet finns inom dessa pärmar. Paavo Hauta-aho har skrivit en bok som inte precis har något gemensamt med glansbildslegenden om flottaren. Han levandegör förbiglidande ögonblick, stämningar, arbetsmoment och flottare med en äkthet som en ”utomstående” historieskrivare aldrig skulle kunna klara av. Förhoppningsvis ger boken även andra ”barfotaforskare” mod att försöka – i grupp eller ensamma. Paavo Hauta-aho fattade sitt beslut genom att gripa tag i en penna, och placera, ett rent pappersark på sitt bord.

Martti Ahti

EN FLOTTARES MINNEN
FRÅN NYKARLEBY ÄLV

[Barndomen]

När trävaruhandeln omkring sekelskiftet blev livligare, började man i större omfattning skeppa massaved, timmer och sågat virke till utlandet. Som transportvägar anlitades i huvudsak vattendrag; bäckar, älvar och insjöar. Vid den här tiden blev flottningen årligen återkommande i Lappo å – Nykarleby älv.

I socknarna längre upp vid älven var det huvudsakligen traktens jordlösa lantarbetare och småbrukare som ansvarade för att timmer höggs och transporterades till flottningsleden. Det rådde ingen brist på arbetskraft. På vårarna sökte sig mången på förtjänst till flottningen vid älvstränderna. De kom småningom att bilda en yrkeskår, flottarna. Män behövdes inte bara till den egentliga flottningen utan också till arbetet vid åmynningen, till timmertransporter, bogsering och diverse arbeten på virkesupplag och i lastningen.

De finlandssvenska urinvånarna i Nykarlebytrakten, också de löneanställda, undvek flottningen och arbetet vid älvstränderna. Detta berodde närmast på, att det rörde sig om ohälsosamt arbete, som var tungt och framförallt dåligt betalt.

Några av de män, som följt timmerflottan ner till älvmynningen, blev bofasta där, och de kom att bli järngänget bland flottarna. Dessa män arbetade med flottningen från vår till sena hösten och på vintrarna sökte de sig till skogsarbete. Vid åmynningen arbetade under sommarmånaderna, utöver järngänget, också skogs- och flottningsarbetare, som inte hade familj eller eget hem. Dessa kringvandrande, skogsarbetare, dagakarlar, flottare och vad de nu kallades, uppenbarade sig på våren, så fort isen gått, och försvann på hösten, när arbetet var gjort. Några av de kringvandrande stannade på äldre dar, när kringflackandet blev dem för tungt, i Nykarleby, där också mången livsresa ändades.

De mest hektiska åren arbetade hundratalet män under sommaren på älven och vid åmynningen. Någon oansenlig grupp rörde det sig inte om. Även om dessa män huvudsakligen rörde sig på och omkring sin arbetsplats, och i trakten av ”Vist Sannas” (senare Koskinens) matservering vid brofästet var de så många, att de utgjorde en alldeles egen färgklick i småstadsidyllen Nykarleby.

Flottarna, både de bofasta och de som kom i arbete bara på somrarna, ansågs av någon anledning vara människor av lägre klass, om de nu alls ansågs vara människor.

Eftersom den här yrkeskåren helt och hållet försvunnit, och eftersom man alltid tigit om den har jag lust att berätta något om den. Också jag var en av flottarna i Nykarleby älv.

¤           ¤           ¤

En sommarnatt år 1899 vandrade min farfar August Hauta-aho, från sitt hem i Virdois till Alavo järnvägsstation. Här träffade han en resande, som han kände, och som, precis som August, var ute för att söka arbete. Medan de väntade på tåget norrut, diskuterade de sina resplaner.

August berättade, att han var på väg till Limingo, på höbärgningsarbete. Han hade hört talas om ängarna i Limingo och som vida känd slåtterkarl antog han att han skulle få jobb där. Kamraten berättade, att han för sin del, tänkte söka sig till kusten, till de finlandssvenska trakterna. Där hade han varit förut och han sade, att under den bråda sommartiden kunde man vara säker på att få arbete där. I de finlandssvenska gårdarna åt man gott, och inte krävdes där för mycket av arbetsfolket, berättade han. August avstod då från sin ursprungliga plan, och så reste männen tillsammans till kusten. Resan slutade i Munsala socken.

[”Storkyro åker och Limingo äng ha icke sin like i bredd eller längd.” Fältskärns berättelser, Första cykeln, Svärdet och Plogen, 1. En man från klubbekriget.]

Augusts familj, hustrun Riika, min far Santeri, hans bror Salu och deras två systrar stannade kvar i Hauta-ahos torp i Virdois. Min far var då 18 år gammal och den äldre av de två bröderna. På torpet fanns en häst. Odlingsmark fanns inte. Fattigdom fanns.

August bodde och arbetade i Monäs by i Munsala. Sommaren gick och på gården fanns gott om arbete långt in på hösten. När lantbruksarbetet började vara över, kom det bud om att timmerbolaget skulle börja fälla skog, och så bestämde August sig för att stanna kvar som timmerhuggare. Timret skulle fällas med justersåg 1) och August behövde därför en kamrat. Då kom han att tänka på min far och naturligtvis på hela familjen. Han bestämde sig för att be dem komma till Munsala, men han kunde inte skriva.

1) Normalsvenska: stocksåg, en såg som kräver två man – en i vart handtag. (Övers. anm.)

I Hirvlax by fanns en handelsman, som kunde finska, och som naturligtvis var skrivkunnig. Handelsmannen skrev ett brev, enligt Augusts order. Där räknades upp allt, som borde lastas på kärran. I brevet fanns också en noggrann beskrivning av vägen från Virdois till Munsala och ett kort omnämnande om den förestående avverkningen.

August behövde en kamrat i det arbetet. Brevet var skrivet till min far.

På något sätt hade handelsman skrivit fel adress. Brevet som skulle till Kangasniemi gård i Virdois kom att fara i väg till Kangasniemi socken i Savolax. I tre månader befann sig brevet på irrfärder. Det kom i alla fall fram. Men kärrföret hade då redan blivit slädföre.

Min far följde anvisningarna i brevet och kom med familjen till Munsala. En föreställning om Augusts karaktär, får man kanske av hans snäsiga välkomsthälsning, när familjen anlände: ”Var i helvete har ni hållit hus”.

Saken blev utredd och familjen bosatte sig i Monäs by. Härifrån flyttade man till Vexala by där man bodde ett par år.

I Nykarleby levde och verkade vid denna tid en kyrkoherde, som hette Petrell, och som i Hedströms något kortfattade historik över Nykarleby, klandras för att han skulle ha favoriserat finnar. Månntro detta kan ha haft något att göra med det faktum, att torparfamiljen från Virdois, antogs som torpare på Långören, som ägdes av Nykarleby församling. Torparkontraktet gjordes i min fars namn. August dög inte som undertecknare för han hade i Virdois anklagats, och straffats, för skogsskövling och var följaktligen en brottsling.

Livet på denna ö gjorde männen i familjen till flottare. Fartygen lastades intill ön, vid Kråkskärssundet, på vintrarna kröp man i skogen. Min far blev Santeri från Långören, eller ”Långöyns Sander”.

August och Riika lämnade torpet 1917. Min far hade redan före det gift sig och flyttat till fastlandet. Min mor var en backstugusittardotter från Perho. Jag föddes, som deras första son, år 1913.

Redan i barndomen fick jag uppleva de brutala metoder som brukades för att hopa det kapital, som dagens trävarubolag byggt sin maktposition på. Jag fick också uppleva det tryck, som man från svenskspråkigt håll bestod oss, vi finskspråkiga, som levde nästan som emigranter i vårt eget land.

Diskrimineringen vi utsattes för, från den svenskspråkiga kommunens sida, var på sätt och vis förståelig, när man betänker hurudana tiderna var. Dessa människor, som arbetade för eländiga löner, kunde ju inte ens betala skatt. Men ofta nog kom de och bad om hjälp av kommunen. Gnisslet ökades av att de trävarubolag, som verkade på orten, hade sina högkvarter i Jakobstad eller någon annanstans, så att inte heller de betalade skatt till Nykarleby stad, eller till landskommunen. Därtill fanns språkfrågan med vars hjälp man konstlat upprätthöll spänning mellan språkgrupperna. Att uppleva detta var styggt, speciellt när man var barn och inte förstod vad det handlade om. De vuxna finnarna förhöll sig likgiltigt till språkfrågan. För dem var det kanske naturligt, man var ju annars också så olika, speciellt i frågor som gällde arbetet.

Man kom inte särdeles mycket i beröring med den finlandssvenska befolkningen, utom när man var i skogsarbete i finlandssvenska byar. Då var man inkvarterad i finlandssvenskarnas gårdar, betalade för sig och huserade i överenskomna rum eller vrår. ”Purilfinnan”, ”propsjassarna”, ”jetkuna”, som folket i byarna kallade flottare och skogsarbetare, behövdes. Såld skog måste fällas, och det arbetet föll nu inte riktigt byamännen på läppen.

¤           ¤           ¤

I Nykarleby bodde vi i utkanten av staden, på Nygårds marker. Vi flyttade ofta från det ena eländiga kyffet till det andra. Ibland bodde vi också på stadens mark, men för det mesta i landskommunen.

När vi bodde i gårdsbyggnaden på Nygårdas, var jag fem år gammal. Vägen var kort från gården till älvstranden. Där fanns en mäktig fors, för älven hade då ännu inte tämjts till elkraftsproducent.

När efter inbördeskriget de första timmerflottarna kom nedför älven, och forsen fylldes med bröten, var det naturligt att vi barn, trots förbud, försökte ta oss till stranden. Det var spännande att klättra på strandbrötena, som bildades ovanför Brunnsholmarna. Vattnet fräste och kokade i bröten och omkring. Då gällde det för pojkarna att tävla om vem som kunde komma närmast flottningsrännan mellan brötena. I rännan gled timret ner för älven och invid rännan gick väktaren med sitt käx och såg till att ingen stock fastnade och täppte till rännan.

Jag minns också att min far en gång tog mig på sina axlar och bar mig ända ut till rännan. Jag vet inte om han den gången var rännvakt vid forsen eller om han annars bara var där. Kanske han visade de rätta ställena för en kommande generation flottare?

Min far var en stor och stark, en fridsam och godlynt man. Jag tror, att alla som hade med honom att göra, tyckte om honom.

Mina första minnesbilder av mamma är också från den här tiden. Det var krigsvinter 1918. Matbristen var skriande och fars inkomster naturligtvis otillräckliga. Mamma gick runt i byarna och tiggde mat. Jag minns att vi jublade, när hon kom hem och tömde påsen, där det fanns de mest olikartade brödbitar. Nästan aldrig fanns där ett helt bröd.

Mammas kjolfåll, som nådde till vristen, var frusen. Hon frös om fötterna. Hon masserade dem och tittade samtidigt på oss, som kivades om brödbitarna. Några av bitarna var mjuka och det fanns sådana, som var riktigt söta.

Far och mor var mycket allvarliga den här tiden. Efteråt fick jag veta, att far i hemlighet förde en del av brödbitarna till fånglägret, där de ryska krigsfångarna hungrade, några svalt ihjäl. Det var farligt företag och far blev några gånger gripen av vakten. Man hade också krävt att han skulle arkebuseras. Det kravet hade ställts av en man, som ansågs höra till de bildade. Hans namn må förbli onämnt. Att föra hoptiggda brödbitar till svältande fångar var ett stort brott på den tiden. Arkebuseringskravet vann synbarligen inte understöd, eftersom Hauta-ahos Santeri fick fortsätta sin livsvandring.

Vi bodde i en sorts bagarstuga. Där fanns öppen spis och en stor bakugn. I rummet fanns ett fönster, där utanför gick byvägen. I fönstret fanns antagligen bara enkelt glas, för varje vinter var det nedisat.

Vi var fyra barn. Min äldsta syster var åtta, min yngsta bror två år gammal. Min lillabror krävde att man skulle tina titthål i isen, så att han kunde titta ut på vägen. Han nådde nätt och jämnt upp till fönstret och var nöjd.

Rummet var så kallt, att vattnet i ämbaret frös på nätterna. På kvällen flyttades sängarna närmare spisen, som hårdeldats. Min far sov på det kalla golvet, för i sängarna fanns det inte plats för alla. En gång en natt bet en råtta far i örat, så att det rann blod.

I detta rum, i denna tid, börjar mina minnesbilder ta gestalt.

Jag visste redan som barn, att jag skulle bli flottare, en det gröna guldets väktare. Som mycket ung visste jag också, att en människa som befinner sig i den situationen, blir utstött av samhället och utsugen av trävarukapitalisten. Jag hörde ofta karlarna diskutera detta.

Utsugningen gällde inte bara flottarna utan också skogsägarna, som berövades sin ägandes skog för en spottstyver. Jag kan nämna ett litet exempel. Min far hade före första världskriget tjänat hos en affärsman i Nykarleby, en som vid sidan av sin övriga verksamhet köpte upp skog och lät hugga ned den. Min fars uppgift var att verka som arbetsledare vid hyggen och transporter. Därtill värderade han de skogar som erbjöds affärsmannen. En gång hade denne blivit erbjuden en skogsbacke. Far hade värderat den, fastslagit hur mycket virke man kunde få ur den. Och han hade meddelat sin uppdragsgivare resultatet. Skogsägaren hörde sig för om priset, som han skulle få för sin skog. Affärsmannen hade gett besked om det och sagt, att priset grundade sig på Santeris, min fars, värdering. Summan han uppgivit var mycket lägre än den far uppgett. Far fick av skogsägaren reda på saken och det var det främsta skälet till att han lämnade jobbet som bas och på nytt tog till såg och yxa. Han tillät inte att hans namn användes i bedrägligt syfte.

Sådana och ännu fräckare metoder användes i jakten på det billiga virket. Ofta var bönderna inte medvetna om hur värdefull deras skog var och lätt föll de för herrarnas ord.

¤           ¤           ¤

Vi flyttade snart till åmynningen, till Åminne. Det var sommaren 1919. I åmynningen finns Sandliden, stranden åt Socklot till, som alltid användes som virkesupplag. Här hade man lyft upp gruvprops med hjälp av vagnar som gick på räls. Det hände på den tiden, då trävaruexporten upphörde på grund av kriget. Nu var havsvägarna åter öppna. Propstravar fördes på rullande vagn till vattnet och lastades vid Torsö fjärd på fartyg som fraktade virket till utlandet.

Propsvagn ”hittad” vid Nålörn.
Foto: Leif Söderlund september 2009. Förstoring.
(Inf. 2009-09-30.)

På arbetsplatsen vid Sandliden såg jag för första gången flottare – ja, även kvinnor arbetade i flottningen. Med de andra kvinnorna vadade också min mor omkring i de strandvatten, som skulle komma att bli mig mycket bekanta. De som vadade omkring där, arbetade ofta med vatten upp till midjan. Jag minns att mammas kjol, under arbetet, flöt på vattenytan, som en stor ballong.

När far och mor arbetade, och vi barn fick följa med, hände det ibland att vi fick åka snålskjuts i vagnarna när de tomma baxades uppåt. När vagnarna var på väg nedåt med sin last, var snålskjuts alls inte att tänka på. Då gällde det att hålla sig på avstånd. Vagnarna var tungt lastade och arbetet var farligt, även för vuxna. Timret ägdes, så vitt jag vet, av Hällnäs-bolaget och W. Kronlund var arbetsledare.

Vi bodde länge vid åmynningen, även om vi ibland tillfälligt flyttade därifrån. Eftersom jag levde invid älven, kunde jag dagligen följa propsgrimmornas väg från sorteringen till upplagsplatsen. Jag blev bekant med karlarna, som arbetade där. Speciellt flottarna inifrån landet var trevliga bekantskaper. De, som var hemlösa och utan familj, var ofta intresserade av barn. Jag minns ännu många av dem. Där fanns Philman, Saarikoskis Kalle, Saxbergs Gust, Jussi från Kauhava, ”Korvkaveri” och många, många andra. Somliga kallades vid sina riktiga namn, andra vid smeknamn, som den här ”Korvkaverin”, vars riktiga namn jag aldrig har hört.

De försvann småningom, en i taget, men nya kom i deras ställe. Anledning till att de försvann var ibland olyckor, ibland lungsoten och döden, som den ledde till. Värst av de olyckor, som inträffade vid åmynningen, var den, där fyra miste livet. Olyckan inträffade, när man med bogserbåt forslade folk till Torsö fjärd, för lastningsarbete. Bogseraren lämpade sig inte för persontransport, och eftersom det fanns gott om folk ombord, så var det trångt på däck. Det var kallt. Alla hade klätt sig varmt. På bogserbåtens däck stod ett oljefat. Av någon anledning kom den olja som fanns utanpå fatet att fatta eld. Det blev panik. Många hoppade, i sina tunga kläder, i vattnet innan elden blev släckt. Bogserbåten låg mitt i älven. Avståndet till strand var något tiotal meter. Några goda simmare tog sig till stranden, men för fyra man slutade färden i det iskalla vattnet. En av dem minns jag namnet på; Elis Kuoppala, som bodde tillsammans med min faster. Också min faster var med på resan. Hon hoppade i vattnet, men grep tag i en tross, som dinglade vid bogserbåten. När bogserbåtens skeppare, kapten Andell, märkte att min faster låg i vattnet, gastade han ”å här hänger en jävel”. Han halade upp faster på däck.

Den här olyckan, som upprörde alla, inträffade i början av tjugotalet. Jag var barn och jag minns min sorg. Farbror Elis, som täljt en så vacker trähäst åt min bror, hade dött i vattnet. De vuxna grät.

Mycket senare ... när jag redan själv deltog i detta arbete, märkte jag, att arbetsgivaren inte gjorde just någonting för att skydda arbetarna från olyckor eller likartade tillbud. Ordet arbetarskydd var nog inte uppfunnet. Speciellt persontransporterna sköttes så dumdristigt, att man efteråt förundras över att allvarligare olyckor inte inträffade oftare.

[Inf. 2007-02-08.]

[Skolåren]

Det vore frestande, att från barndomen flytta över till minnena från arbetslivet, men i så fall får jag lov att hoppa över skolåren. Gärna gjorde jag det hoppet, för från skoltiden finns minnen, som förbittrar sinnet ännu hos den gamle mannen. Eftersom erfarenheterna från den tiden dock delvis fostrat mig, är det kanske skäl att berätta något.

Vårt hemspråk är finska. Utöver oss bodde i Nykarleby bara några finska familjer; de flesta var skogsarbetarfamiljer och flottarfamiljer, som i fattigdom levde på olika håll i staden och i dess omgivningar. Någon möjlighet att prata finska med andra barn fanns inte. Redan i min tidiga barndom, så snart jag vuxit mig så stor, att jag kunde röra mig utomhus, mötte mig en främmande språkmiljö. Så blev svenska mitt andra språk, redan när jag var barn. Jag vet inte ens vilket av språken jag lärde mig först. Snart kunde jag leka med svenska barn och jag tror inte att mitt tal avslöjade att jag var barn i en finsk familj. Detta fick jag i alla fall dagligen erfara och höra. Vid minsta lilla oenighet i kamratkretsen fick jag genast höra mig kallas ”finntupp”. Med detta tillmäle retade man oss. Det tog. Jag kände mig villrådig och fattade inte varför de retades. Nog hade ju också de finlandssvenska kamraterna ett modersmål. Varför skulle då inte jag få ha ett? Benämningen ”finntupp” fick jag ofta höra också av äldre människor. Knappast skulle nu heller barnen ha hittat på det.

Det var också en annan sak, som den här tiden störde mig oerhört. När vi lekte, eller annars bara var tillsammans med finlandssvenska barn, kändes det nästan alltid som om man lät mig vara med. Känslan var densamma ännu under ungdomsåren, den trängde sig på och förbittrade sinnet. Jag talade deras språk och använde aldrig något skällsord om dem, för språkets skull. Jag ansåg det naturligt, att de borde tycka, att jag var en av dem. Jag förstod då ännu inte, att urkällan till denna diskriminering, fanns på en nivå ovan mina lekkamrater. Den där tiden rådde i Nykarleby och dess omgivningar ett mycket trångsynt enpartisystem. Ett parti, Svenska folkpartiet, beflitade sig på allt sätt om att det inte skulle uppstå sprickor i språkmuren. Detta tillstånd aktades noga av de bildade finlandssvenskarna, och av andra, som hade möjlighet att påverka. Och situationen accepterades av dem, som skulle haft möjlighet, att ändra på attityderna.

Eftersom jag kom att nämna enpartisystemet, är det skäl att säga, att de människor jag talar om, inte hade rösträtt. På den här tiden gällde en lag, som stadgade, att de som fick hjälp av kommunen, fråntogs sin rösträtt. Till den kategorin hörde nästan utan undantag alla finska familjer. Kommunens fäder, och andra med makt, såg nog till att den här lagparagrafen tillämpades.

När jag kom upp i skolåldern, hade jag redan känt diskrimineringen i skinnet. Jag var naturligtvis rädd. Det råkade i alla fall bli så, att jag under de första två åren, som lärare hade en den raraste lärarinna. Hon behandlade mig aldrig annorlunda än de andra barnen. Hennes attityd gentemot mig påverkade också de andra eleverna. Jag hade redan före skolstarten lärt mig läsa och kunde också skriva lite. Jag var visst något före de andra barnen. Kanske var det också därför lärarinnan uppskattade mig.

Situationen förändrades när jag kom till de högre klasserna i folkskolan. Här fick jag stifta bekantskap med en lärare, som var näst intill fanatiker. Jag lärde mig snart, att det fanns tre ting, som fick honom att se rött. Han mer eller mindre hatade barn, som var fattiga, finska, eller som kom från hem, som ansågs hysa vänstersympatier. Eftersom alla tre kännetecken gällde mig, blev jag en nagel i ögat på honom. Min reaktion på det elaka bemötandet var, att jag alltid försökte klara av skoluppgifterna, och kunna läxan bättre, än de övriga eleverna. Med detta lyckades jag något så när, och eftersom läraren var erkänt skral i sitt yrke, lättade det något på trycket.

De här tråkiga händelserna har för evigt etsats in i mitt minne. Det vidrigaste inträffade i sista klassen. I skolan var det tradition, att sista klassens pojkar, sågade och högg den ved, som behövdes i skolan. Eftersom skolan hade kakelugnsuppvärmning, och rummen, lärarbostäderna medräknade, var många, krävdes det ansenliga mängder ved på vintern. ”Veddejourerna”, de pojkar, som för en vecka i taget utsågs till vedhuggare, var fem. Veden höggs på rasterna. Om behovet krävde det, så måste man, när skoldagen var slut, stanna kvar och arbeta. På sånglektionerna fick hågade pojkar gå till vedlidret och ”sjunga”. Veden ifråga bestod av gammalt hustimmer, som kapats i meterlånga klabbar. Det var tungt att såga timmerstockarna. Speciellt när sågen var i dåligt skick. En gång, när jag var veddejour, räckte mängden inte till. Det var kallt, och läraren bestämde, att vi skulle stanna kvar efter skoldagens slut, för att såga och hugga. Vi fick inte ge oss iväg, innan han hade kontrollerat, att vi huggit tillräckligt mycket.

Matrasten i skolan var bara en halvtimme lång. Jag bodde ganska långt ifrån skolan och hann inte gå hem för att äta. Det fanns också andra, som inte gick hem, men de hade i allmänhet rejäla smörgåsar och mjölkflaskor med sig. Jag hade ofta bara en brödbit och bara sällan lite mjölk. Jag var alltid hungrig efter skoldagen.

Vi stannade kvar och sågade ved, som läraren hade befallt. En stockklabb låg på sågbocken och jag sågade tillsammans med en olycksbroder. En i var sågända slet vi allt vad vi orkade. Sågen gick trögt. Den trängde, som man brukade säga, om en såg, som inte löper. Vi försökte vårt bästa, för alla ville vi ju hem. Vi turades om att såga.

När min ”tur” kom, började jag känna mig svag. Det svartnade för ögonen. Jag såg ingenting och var nära att svimma. Jag tog stöd mot sågbocken, och när jag om en stund återhämtat mig, kom jag att tänka på, att det var hungern som gjorde det. Mina kamrater såg skrämda ut. Jag fattade ett beslut, som överträffade alla mina tidigare beslut: ”Gör som ni vill, jag går hem.” Jag gav mig snabbt iväg från vedlidret, Jag vet inte varför, men kamraterna följde efter, och hela veddejouren smet hem.

Gärningen var ett så hårt slag mot läraren och hans skolsystem, att han var nära att ryka på mig följande dag. Jag hade brutit mot skoldisciplinen å det grövsta, och dragit andra med mig. Som slutvinjett på sitt utbrott kungjorde han domen. Som straff skulle jag hugga ved tio extra timmar; två timmar i fem dagar efter lektionstid. Han hotade personligen övervaka, att jag verkligen arbetade flitigt under strafftiden. Det betvivlade jag inte alls, för jag kände honom. Jag minns inte vad de andra pojkarna fick för straff, men de bar ju i alla fall inte på tre förbannelser som jag.

Den första bestraffningsdagen stannade jag lydigt kvar i vedlidret. Jag arbetade i två timmar. Jag sågade det jag orkade. När jag försenad kom hem från skolan, råkade pappa vara hemma. Mamma frågade, sin vana trogen, var jag hade dröjt. Något ängslig berättade jag om föregående dags händelser, om det jag gjort och om straffet som jag fått. Jag var rädd, att pappa inte skulle förstå, och att han inte skulle godkänna mitt handlingssätt. Han satt allvarlig en stund, och utan att fråga någonting, drog han rocken på sig och gick ut.

När pappa småningom kom hem igen, berättade han att han varit i skolan. ”Aldrig mer behöver du klyva ved i skolan”, sade han. Jag fick aldrig veta vad som hade hänt i skolan. Men i och med detta var det slut med vedhuggningen för skolpojkarna. Det blev visst så, att en karl fick betalt för att från och med detta kapa timmer med cirkelsåg. Det blev seger för hela laget.

I skolan fanns faktiskt också barn från fattiga finlandssvenska familjer. Rikedomen följde inte språkgränsen, även om det där ena partiet hävdade, att det representerade alla finlandssvenskar. Fattiga finlandssvenska barn hjälptes dock med allmosor, som inte förunnades de finska barnen. Varje höst fick fattiga finlandssvenska barn nya skodon. De fick gå till garvare Engs skobod där man provade ut nya pjäxor åt dem. På grund av fattigdomen var det svårt för oss att få tag i skodon på hösten, när skolan började och vädret blev kallare. Far reparerade vanligen gamla kängor, som mor fått av mer välbeställda människor, eller hittat på avstjälpningsplatsen. Bara en gång, minns jag, att jag fick nya pjäxor, köpta med pappas lön. Alla kände till denna skohjälp, som gavs till fattiga barn på språklig grund och i de finska familjerna ansågs den naturligtvis orättvis. En gång gick mor till någon inflytelserik person och frågade varför hennes barn inte får gratis skor som de finlandssvenska barnen? Man svarade henne då, att skor ges bara åt de finlandssvenska barnen. Trots detta, eller kanske just på grund av detta, fick jag faktiskt gratispjäxor, när jag inledde mitt sista skolår. Också min yngre bror fick kängor. När han, liksom de andra pojkarna, skrinnade på den isiga skolgården med sina nya skor, sade en rikemansson, att skor, som kommunen köpt, inte får slitas på det sättet.

Kraftverksbyggare år 1925. Bland pojkarna finns författaren, 12 år gammal. Sommaren därpå fick han för första gången pröva arbetet i sorteringen. – Bilden tillhör Paavo Hauta-aho.
[Inf. 2007-02-15.]

[Med i flottarlaget]

Barndomen var inte lång för en blivande flottare. Snart var det dags att gripa tag i käxet och ge sig iväg till flottarlaget på stranden. Detta gjorde jag våren 1926. Jag var 13 år gammal, när jag ”fick” arbete på sorteringspontonen, i sorteringen.

Arbetsplatsen låg nedanför kyrkogårdsforsen (Ragnörsforsen) vid Nålören. Manskapet på pontonen bestod av ett tiotal, och vi minderåriga, var två, Haapaniemis Ilmari och jag. På pontonen fanns två lavar, landgångar. Ilmari och jag arbetade på den bakre. Naturligtvis fanns där också vuxna karlar. Arbetet på den laven ansågs tyngre. Landgångarna bestod, såvitt jag minns, av fyra plankor som spikats ihop. Det var relativt stabilt att röra sig på dem. Fållorna, sorteringsfållorna, var tre eller fyra. Till dem skulle man dirigera virke av olika längd.

Stockarna flottades till egen hage. Detsamma gjorde man med pappersveden, som var av gran. Den travades nästan aldrig på upplagsplatsen utan fick ligga i öppen grimma och invänta utskeppningen. Granvirke drog under sommaren inte i sig lika mycket väta som tall, och procenten virke som sjönk, var låg. Till den tredje fållan lotsades gruvprops av olika längd. De staplades på upplagsplatsen. De var av tall och hade redan under flottningen dragit i sig mycket vatten och sjunkprocenten var avsevärd. Det fanns två skäl till att gruvpropsen skulle staplas – pinkas – vilket jag berättar mera om senare. Gruvpropsen sorterades och timret torkade i stapeln, pinon. Så minskade man den skada sjunken props, sjunkpurilan, innebar.

Pontonen var byggd så, att landgångarna låg ungefär en halv meter ovan vattenytan. Propsarna forslades under dem. Pontonen låg mitt i älven, ungefär fyrtio meter från stranden vid Nålören. På stranden hade vi en stockeld, som brann hela tiden. Den sköttes av Seijaris Liisa från Kuortane.

Arbetstidslagen gällde inte flottningsarbetet. Strömmarna och vindarna bestämde arbetstiden. När virket åkte nerför, och när motvind inte lade hinder i vägen, löpte arbetet i ett, natt och dag i flera dygn, utan längre vilopauser. Åt gjorde man på stranden, där envar hade sin ryggsäck med matranson. Liisas kaffepanna besökte man varannan timme. Ibland blev karlarna uttröttade och då tvingades man avbryta jobbet för någon timme, även om ”föret” fortsatt var gott. Ett par tre dygns oavbrutet arbete kunde stoppas med ett vrål från basen: ”Vi tar paus pojkar, vi fortsätter om fyra timmar”.

Vi var uttröttade. Fyra timmar var litet. En halvtimme av den tiden skulle gå åt på hemvägen och en annan halvtimme på återvägen. Sådan resa var inte att tänka på. Det gällde, att som de andra flottarna, kasta sig raklång i gräset. Ibland när man vakat, och ansträngt sig för mycket, var det svårt att få sömn. För det mesta kom den i alla fall, så snart man intagit ledighetsposition.

Stockar och props i lugnvattnet nedanför Stadsforsen, före år 1925, då kraftverket byggdes. I bakgrunden Lybeckska gården. Johannes Schalin fotograferade och bilden är nu i Holger Haglunds ägo.

Kring kaffebrasan fanns ett lortigt område, som karlarna trampat ner. Där låg cigarettfimpar och där hade under sommarens lopp mången avfyrat sin spottloska. Det var inte så gärna man vilade sitt huvud där. Man sökte sig en bit ifrån. Men om vilan inträffade nattetid, blev det svalt innanför blusen, och i sömnen svängde och drog sig alla närmare elden, så att när man vaknade, kunde det gott hända, att man låg i smutsen kring elden.

Vanligen passade Liisa elden och lade på en klabb vid behov. Hon behövde inte mycket sömn. På överenskommen tid väckte hon basen, som också han sov invid elden. Denne gnuggade sig i ögonen ett tag och när han fått situationen klar för sig hojtade han: ”Plikten kallar, pojkar”. Småningom började en och annan masa sig fram till Liisas kaffekoppar. Tysta, och med undrande blick, glodde de litet hur som helst. De halvsov fortfarande. Kanske kom någon ihåg sin mor. Jag gjorde det i alla fall. ”Låt mig sova ännu en liten stund, mamma”, tänkte jag, när jag inte för mitt liv kunde fatta och acceptera tanken på att ge sig av till pontonen och fiska props med käxet. Men bolagets bästa krävde, att propsarna skulle vara i rörelse när det var före, att de skulle vara på väg mot sin bestämmelseort. Det visste alla. Flottarens trötthet var ingenting i jämförelse med bolagets bästa.

”Om man åtminstone fick ordentlig ersättning för det”, tänkte man ibland. Men, om du inte orkar, så kliv åt sidan, och någon annan träder till.

Liisas kaffe blev uppdrucket. Somliga betalade 50 penni koppen. De, som inte hade pengar, antecknade Liisa till minnes, som de som fått ”paffe”. På avlönings- eller förskottsdagen betalade man.

Åt oss pojkar betalades hälften av de vuxnas lön. Det var, om jag minns rätt, en mark och 75 penni i timmen. Karlarna fick 3,50 – 4 mark. Någon övertidsersättning utbetalades inte i det här jobbet.

Vad fick man för den här lönen? Vid denna tid kostade ett kilo smör 18 mark, ett kilo rågmjöl 3,25 och mjölken ungefär en mark litern. Pjäxstövlar eller pjäxor kostade halvannan hundramark. Työmies-cigaretter kostade 3,75 och Armiro två 3,50 per ask. Smuggelsprit var billig, jämfört med annat, och kostade ungefär 20 mark litern.

¤           ¤           ¤

När Liisa hade sin uträkning klar, började karlarna resa sig. Någon tog några kliv åt sidan för att uträtta sina behov. De flesta begav sig genast på stela ben mot stranden, där båten väntade. Karlarna packade sig tätt samman i den 16–17 fot stora båten. En grep tag i årorna och båten gled de 30–40 metrarna till pontonen, där käxen väntade. Envar ställde sig på sin plats: ”Opp med porten”. Första propsen gav sig iväg. Arbetet gick trögt i början, mekaniskt på något sätt, för de trötta karlarna, men småningom började det löpa smidigt. Någon började till och med prata.

Efter ett par timmar ropade Liisa igen att kaffet var klart. Man piggade upp sig, tog sig en tugga ur ryggsäcken, en tugga av det man nu råkade ha där. Dygnsrytmen gjorde kullerbytta. Nätterna var tysta. Någon kunde bryta tystnaden och flöjta ur sig en sångstump. Några söndagsskolesånger rörde det sig inte om. Hjältetyper, som dem man ser i finska filmer, mötte jag aldrig bland flottarna. En karl, som hela sommaren slitit på de smutsiga älvstränderna, och som vakat i veckor, stämmer nog inte med den bilden, han må då se ut hur som helst och vara hur kraftfull som helst.

Arbetet fortsatte, en props gled under landgången, nästa kom. Även om man slöt ögonen, såg man virke som rörde sig i vattnet. Till och med fåglarna går till vila om natten, men bolaget kräver, att virket skall vara i rörelse, i graven får flottaren vila. Var detta nu alltså det där vuxenblivandet? Alla möjliga tankar kom för en. Propsen hamnade i fel fålla, basen märkte det, och gormade: ”Si nu, pojk, vad du gör”. Det var inte dess mer med det, men det irriterade ett tag. I gryningen steg dimma ur forsen vid kyrkogården. Dimman svepte in över sorteringspontonen. Dimman förde med sig svala fläktar. En kråka kraxade och lyfte från den sten, där den tillbringat natten. Dess flykt iakttogs, för den lyfte från sitt nattläger i motvind. Även om det fortfarande var alldeles lugnt, visste man, varifrån blåsten skulle komma under dagen.

Solens klara strålar sköt över skogsbrynet, det sved i ögonen, foten slant en aning och käxet träffade inte propsen jag siktade på. Balansen svek, jag ramlade från landgången ner bland propsarna. Badet var kylslaget. ”Igen en gång gick pojken ner i källaren”, kommenterade en av flottarna, när jag sökte mig från propsarna tillbaka till pontonen. ”Gå till elden och torka dina byxor, men stanna inte onödigt länge”, sade basen.

När en olycka inträffade, fick man på arbetstid gå till elden och torka sina byxor, men ”stanna inte onödigt länge”. Där skymtade det igen, det där viktiga, bolagets bästa. Den, som råkade ut för en olycka, fick lön för den tid det tog för byxorna att torka. Det var ju en stor fördel för flottarna det.

Vid elden hjälpte Liisa till med klädtorkningen. Det kändes lite jäkligt, när hon talade med någon sorts medömkan i rösten. ”Du går inte dit, innan kläderna är ordentligt torra, den där basfan må då säga vad han vill”, menade hon. Liisa var kanske 60 år gammal. Hennes hemort var Kuortane. Hon hade följt flottningen, som kaffekokerska, ända därifrån, och när sorteringsarbetet började, kom hon till Nålören. Hon tyckte om sig där, för hon behövde inte ständigt flytta, som när flottningen pågick i älven.

Liisa vakade vid älvstranden, precis som flottarna. Hennes egentliga viloläger fanns under en kullstjälpt gammal båt invid elden. Där hade hon sina enstaka personliga ägodelar och det hon behövde för kaffekokningen. Där sov hon, när hon gav sig tid att vila. Liisa skötte om att karlarna fick sitt kaffe när de skulle ha det. Hon var mycket omtyckt av flottarna och hon fick alltid den hjälp hon behövde. Oss pojkar bemötte hon lite mammigt. Det retade oss båda två en del.

¤           ¤           ¤

Ett par gånger under sommaren hände det, att någon av karlarna, med basens medgivande, gick på ”ärende”. Laget hade arbetat länge utan uppehåll, något dygn. Basen var naturligtvis lika uttröttad som de andra, för han vakade på pontonen hela arbetstiden. Ibland knuffade han till någon props med käxet, för att hålla sig vaken, men för det mesta satt han i ändan av landgången och täljde på någon pinne för att få tiden att gå.

När mannen, som var ute i ”ärende” återkommit, bar det av till Liisas eld. Han, som varit på ”ärende”, hade skaffat sprit. Blandad i Liisas kaffe livade drycken på ett ögonblick upp karlarna. Tröttheten tycktes vara försvunnen. Somliga bröt arm. Några brottades i gräset. Man hejade och gav brottarna goda råd. Det kaverades ganska bra ett tag. Men vederkvickelsen försvann på otroligt kort tid och en efter annan lade sig karlarna i gräset.

Ilmari och jag deltog inte i kraftmätningarna, men följde noga med, så länge vi orkade. Spriten gjorde verkan. Om en stund vilade hela laget i olika ställningar i gräset. En dreglade, en annan försökte få tag i en melodi, någon svor i sömnen och somliga snarkade ljudligt. Liisa kröp in under sin båt. Också hon hade tagit lite.

Flottarefesten kom kanske att beskådas av ett eller annat struntförnämt herrskap på väg till sommarvillan tillsammans med en eller annan fröken, som högdraget snörpte på näsan. Alltid när det blev tal om flottarna, ”purilfinnan” eller ”propsjassaren”, så kom de ihåg just denna syn.

Nu hade allt stannat upp. Porten till pontonen var stängd. Timret låg stilla. Bolagets bästa var för ett ögonblick glömt. Någon svor i sömnen. Men man vaknade, och något fröjdefullt uppvaknande var det inte. ”Blev det alls något kvar”, undrade någon, och tänkte på spriten. Somliga ville ha en återställare. Nog fanns där någon skvätt, och i Liisas uppvärmda kaffe tycktes spriten smaka. Nog piggade det ju upp, och så gav sig laget igen iväg till sin plats, pontonen. Porten öppnades och åter började samma tröttsamma enahanda arbete med att peta in props i rätt fålla. Timret var i rörelse och flottaren skapade, utan att själv riktigt vara medveten därom, grunden för kommande välstånd.

En gång, under en spritvila, gick en av båtsmännen – vars uppgift var att flytta timmerflottarna längre från pontonen, till älvstranden, och hämta nya bommar i stället – i fyllan ner till stranden, lösgjorde spelbåten och hoppade i den. Båten började glida utför älven. Mannen satt på sin plats och började veva på spelstocken. Strömmen förde båten till älvmynningen och därifrån ut på Alörns fjärd, ungefär 5–6 kilometer från utgångspunkten. Vem vet var denna spelfärd hade slutat om inte en bogserbåt kommit emot. Den märkliga färden blev upptäckt. Eftersom mannen var bekant, och man med lätthet kunde konstatera vilket tillstånd han befann sig i, togs båten på släp och kom med man och allt till Nålören. Man talade om den här färden och man skrattade åt den. Somliga ansåg, att båtsmannen borde få timlön för spelfärden, för den om något visade, hur en sin uppgift och sitt bolag trogen karl, också när han sover ruset av sig, tänker på arbetet. Nog roade händelsen också timmerspelaren. Hur det gick med timpenningen vet jag inte.

¤           ¤           ¤

Bara någon enstaka gång var jag, på grund av dåligt före, hemma och sov under den där sommaren. Annat än vila var det aldrig fråga om. Någon hemifrån hämtade ätbart åt mig. Också min far hämtade mat ibland. Han arbetade med pinkningen i Åminne och i det jobbet tog karlarna ledigt på söndagen. Pinkandet var inte så beroende av vädret, som vårt arbete. Ibland när far kom med mat, frågade jag: ”Är det söndag nu”. Tidsbegreppet blev så bortblandat, att jag inte alltid ens visste, vilken veckodag det var.

Somliga hade cykel. De kunde åka hem under lediga stunder, om de bodde i närheten. Annars levde och bodde arbetslaget på stranden under sommaren. Regnade det mycket så kröp vi under någon båt eller in i något öppet båthus. Det fanns inte ens ett enkelt tak som skydd för flottarlaget, fastän det sommar efter sommar var ett lika stort flottarlag i arbete. Ett tak hade inte kostat mycket, men inte ansåg man att man behövde bekymra sig för huruvida flottarna blev våta. I sinom tid torkade de ju.

Ofta såg jag pojkar i min ålder meta vid stranden. Jag måste medge, att den synen gjorde mig lite bitter. Nog hade också jag gärna fördrivit min tid med att lura på fiskar.

Ibland granskade Ilmari och jag våra händer. De hade under sommarens lopp blivit valkiga. Först fick de blåsor av käxets smekningar. Sen sprack blåsorna. Tidvis gjorde det ganska ont i händerna, spruckna blåsor sved. Men det blev bättre och snart började det uppstå förhårdnader, det blev valkar i stället för blåsor. Vi var nog också lite stolta över händerna. Käxskaften hade under sommaren blivit blankslitna.

Allt tar småningom slut, så även min första flottning. En dag uppenbarade sig vid kyrkogårdsforsen flottningens rumpgäng, som ledda av sin bas, rev brötena i forsen och rensade älvbrinkarna från props. När det arbetslaget närmade sig sorteringspontonen, grydde den stund, då flottningsrumpan dragits, även den sista stocken hade passerat sorteringen. Det var gryning, när detta skedde. Rumplagets karlar äntrade pontonen och så följde en långvarig diskussion om sommarens händelser, de som hade anknytning till flottningen naturligtvis. Tiotusentals kubik timmer hade forslats på älven, som rinner genom Nykarleby.

Jag satt ytterst på pontonen och såg in mot staden, medan jag lyssnade på karlarnas diskussioner. Tyst, mycket tyst, föreföll det vara i den riktningen. Stadens invånare sov ännu.

På sorteringspontonen satt ett lag utmattade flottare, som hade forslat timret till älvmynningen. Nu skingras arbetslaget, många ger sig iväg uppför älven till sina hemtrakter, somliga ända till Kuortane. De flottare, som ingen hemort har, stannar vid mynningen i olika arbeten och söker sig till skogsarbete, när sådant börjar dyka upp. De bofasta stannar naturligtvis kvar vid älvmynningen och söker sig på vintern till skogen. På hösten uppstår ofta en svacka, när arbetet vid stränderna är gjort och skogsarbetet ännu inte börjat. Ingen börs tål ett längre uppehåll utan förtjänst. Sommarlönen är uppäten. Det verkar som om ingen skulle ha besparingar för ledigheten. Lönen, som utbetalades, var så noggrant utmätt, att den höll jämna steg med matutgifterna.

Ilmari och jag hade varit med om vår första sommar i flottningen och vi förstod båda två, att nu hade vi lämnat barndomen bakom oss. Det enda, som under denna sommar kunde liknas vid lek, var vår tävlan i att under lediga stunder lära oss hålla balansen på en stock. Nog måste ju flottare lära sig den konsten. De äldre flottarna skrattade naturligtvis, när vi föll pladask i älven.

När man väl hamnat i det här jobbet, märkte man snart, att glädjeämnena var få. Gavs det arbete, så fick man lov att ta. Bara sällan hade man möjlighet att välja. Lönevillkoren, och annat som hörde till arbetet, dikterade förmannen, arbetsgivarens representant. Man hade naturligtvis rätt att försöka förhandla om lönen, försöka pressa ut lite mer än det som bjöds, men det gav bara smulor, om det nu gav något alls. Alla förmännen kunde man inte heller tinga med. Somliga var så stora på sig, att diskussionen genast slutade: ”Ta eller låt bli.” Det var ont om alternativ. För det mesta fick man lov att ta det som bjöds.
[Inf. 2007-02-22.]