MINNEN FRÅN ANDRASJÖN

av

Karl Wenelius

Hamnen, vägen och ångbåtsbryggan
Andrasjöminnen från min uppväxttid
Villabebyggelsen 2010-06-03

HAMNEN, VÄGEN OCH ÅNGBÅTSBRYGGAN

Vill man definiera begreppet Andrasjön och dess utsträckning i norr och söder, d.v.s. gränserna för dess strandlinje, kan man konstatera att dessa i stort sammanfaller med de gamla rårna mellan stadens och f.d. landskommunens marker. Norrom räknas stranden höra till Bådan, söderom till Bonäs. Huruvida det lilla berget med sina villor söderom ångbåtsbryggan skall anses höra till Andrasjön kan väl diskuteras då det ligger just utanför rån.

Andrasjöstrandens attraktion som plats för villabygge och utflyktsmål har alltid varit stark för Nykarlebyborna och på senare tid också för ”utbys”. Närheten till staden, möjligheterna till havsbad, givande fiske och båtfärder i den rika skärgården utanför har utövat sin lockelse. Vad som undgår mången som färdas på strandvägen är befintligheten av de vackra randbergen som sträcker sig i strandens riktning några tiotals meter ovanför vägen, men som skyms av skog och sly. Där hittar man hundraåriga, märkligt stormvridna martallar, små mossar med tranbär och hjortron i dalarna, underliga klippformationer och överhuvud ett rikt varierat landskap, lätt att ta sig fram i. – Numera ännu lättare, om man begagnar sig av de skidspårsgator som dragits kors och tvärs genom hela skogen, men som tyvärr förfular landskapsbilden.

Redan före flyttningen av hamnen1863–64 bör det ha funnits en stig eller möjligen en kärrväg till Andrasjön eftersom handlanden, skeppsredaren och den främsta tillskyndaren till hamnflyttningen, Gustaf Mauritz Hedström, hade byggt en sommarstuga där. Mera om den stugan senare.

Går vi ytterligare något decennium tillbaka i 1800-talet kan man ifrågasätta om det ens fanns stigar ner till sjön, eftersom Zacharias Topelius med sällskap skulle göra en utflykt dit till fots och skriver om företaget i sin dagbok den 11 juli 1837 så här:

”Brunnssällskapet ... tågade kl. ½ 8 från Brunnsholmen up ofvan Smedsbacka åt andra sjön ... under Benzelstjernas (stadens apotekare) ledning. Men vår general var föga bekant med denna okända verldsdel, sällskapet kom vilse, gjorde långa omvägar över sumpiga ängar, enrisbackor m.m., och det var endast Sophie Olssons lokalkännedom som bragte oss på rätt, så att vi sluteligen, efter ½ mils promenad sågo hafvet”.

Nämnda G. M. Hedström tillika med handlanden Elias Roos var år 1864 initiativtagare till byggandet av ”en 12 alnar bred väg genom stadens utmarker från den s.k. Remahlsbacken till saltsjön”. Föregående år utmärktes en ny kronofarled till den nya hamnen. Landsvägens dragning har sedermera ändrats, bl.a. genom uträtning av kurvorna kring Halvvägsbacken, och senare i samband med byggandet av Skogsvallen, då vägens inledande avsnitt flyttades till sin nuvarande sträckning söderom idrottsanläggningarna. Genom dessa ändringar försvann en del ”referenspunkter” längs vägen, bland annat ”krutkällaren”, en överbyggd liten bergsklyfta intill vägen. Här förvarade i tiden handelsman Joel E. Nordling sitt förråd av explosiva varor, krut, dynamit och patroner m.m. Denna ”Nordlings källare” befann sig ungefär mittför den västligaste delen av den nuvarande idrottsplanen Skogsvallen. Man frågar sig om det var en bra plats ur stöldsäkerhetssynpunkt att förvara dylika ämnen på. Försvann gjorde också ”lyckostenen”, ett rätt stort flyttblock vid den sista kurvan före väggrenen nära stranden. Det sades bringa lycka om man klarade att kasta sju småstenar i följd upp på bumlingen utan att någon av dem trillade ner.

Borta är givetvis också ”Lama-Hannas grind” som fanns på vägens gamla sträckning mittför Idrottsgården. I min barndom på trettiotalet var det vanligt att tiotals av stadsbornas kor på kvällskvisten stod och råmade på ”sjösidan” av grinden väntande att deras ägare skulle komma och hämta dem hem. På morgnarna släpptes korna genom grinden för att vandra ner till lötena på stranden där betet var gott, och där de sörjde för att vass och sly hölls borta, till villabornas nytta. Någon mänsklig följeslagare var sällan behövlig på vägen ner, oftare då på återvägen. Före morgonvandringen fick många kor beta på torget mitt i staden och tjänstgjorde på så sätt som gräsklippare. Kornas vandring längs stranden var inte enbart av godo, då man ofta hade dem intill stugorna råmande och nedsmutsande. Därför hade alla villor staket runt tomterna. På väg ner till vattnet för att bada trampade man ibland i ”koplättar” om man inte såg sig för, vilket ju var mindre trevligt. Många av korna blev bekanta för en, exempelvis den folkilskna ”bräkuddon” som hade en brädstump hängande från hornen framför ögonen för att förhindra dess eventuella anfallsplaner, ”böulkuddon” som bölade oavbrutet för att den hade svalt en spik (trodde vi), och ”gälinkuddon” som bara var allmänt beteendestörd.

Kogrinden vaktades av Lama-Hanna, en liten lytt gumma som från morgon till kväll satt i en minimal gulmålad kur bredvid porten. Hennes ena arm var förlamad och handen hängde slapp. Hon var ytterst blid och vänlig, också mot oss cyklande småpojkar, och vi kände oss besvärade när hon måste halta ut ur sin kur för att öppna för oss. Själva fick vi inte öppna. För den som kom i bil hörde det till att kasta en slant åt Lama-Hanna, eller Grind-Hanna som hon också något finkänsligare kallades. I folkbokföringen är hon noterad som Johanna Holmbom, född 1873, död 1956. Hon var djupt religiös, och det sades att hon hade uppenbarelser i form av änglar och lysande guldskrift med bibelord ”i luften”.

Då jag genom åren färdats uppskattningsvis 12 000 gånger ner till eller upp från Andrasjön är givetvis varje meter av vägen bekant, och otaliga reminiscenser av större eller mindre episoder inställer sig när jag nu färdas där; några möten med älgar, kullkörning med cykel i barndomen resulterande i hål i huvudsvålen med ansenlig blodspillan, iakttagelser av ovanliga fåglar som nattskärra, varfågel, näktergal bland andra, och ormar, i synnerhet vid Halvvägsbacken, många i ett nystan en gång.

Ett lätt obehagligt ställe på vägen att passera när jag i tonåren cyklade hem till villan i mörkningen efter något rendezvous i staden var ”stadslindan”, strax före Halvvägsbacken. Ängen är sedan tiotals år bevuxen med planterad granskog. På lindan stod då en stor dyster ria vid vars vägg man hade arkebuserat ryska soldater år 1918, därav mitt obehag.

Den vägdel som löper utmed stranden från ”Kisors” norrut och nu heter ”Andrasjö strandväg” var på min barndomstid inte stort mera än en kärrväg, med en sträng av högt gräs på mitten och djupa hjulspår som efter regn var vattenfyllda.

Stadens köpmän och skeppsredare på 1860-talet väntade sig en livlig trafik till och från den nya hamnen, och därför byggdes på hamnkassans bekostnad en landningsbrygga under vintern 1864–65. Den gjordes av sten med en förlängning av trä och blev totalt 225 alnar (ca 135 meter) lång. Småningom flyttades därtill några packhus från den tidigare lastageplatsen till den nya hamnen. Det stora magasinet, ditflyttat 1876, renoverat 2001 och nu inhysande Café Tullmagasinet, är ett av dem. Bryggans trädel vilade på bastanta stockkistor fyllda med sten. I utrymmena mellan kistorna kunde man ro eller simma ”under tak” från den ena sidan av bryggan till den andra.

Ångfartyget ”Österbotten” fört av Nykarlebybon Carl Olson blev det första fartyget att anlöpa den nya hamnen. Såväl person- som godstrafiken blev till en början livlig, men började av olika orsaker avtyna redan på 1870-talet. För att åstadkomma en uppryckning planerade man senare att t.o.m. förlänga ångbåtsbryggan till Långörn, vilket dock inte blev godkänt av stadsfullmäktige. Däremot byggdes den smalspåriga järnvägen mellan Kovjoki station och staden ut ända till hamnen år 1899. Trots allt minskade ändå sjötrafiken, mycket beroende på landhöjningen och den därav förorsakade uppgrundningen av hamnen. Järnvägen från Kovjoki till Andrasjön blev olönsam och såldes år 1916 till affärsmannen Aleko Lilius, som demonterade rälsen och, som det sades, sålde den vidare till Ryssland. Ett stycke av banvallen mellan staden och Andrasjön togs sedan rälsen avlägsnats i bruk av skyddskåren som övningsbana för gevärsskytte. En kulvall komplett med markörgrav byggdes tvärsöver banan, och som småpojkar var vi ibland där och plockade kulor för att komma åt blyet. Den raka och ända till sjön rätt jämntsluttande banvallen blev, och är fortfarande, en omtyckt led för joggare, skidåkare och cyklister.

Zachris Topelius var, klarsynt nog, genast från början emot hamnetableringen vid Andrasjön och skrev i samband med planeringen av järnvägen att ”ett parti ville föreviga dumheten med hamnen vid Andrasjön medels en järnväg”. Han förespråkade Torsöfjärden som lastageplats, vilket den sedermera också blev.

Ännu i min ungdom anlöptes hamnen och bryggan av seglande vedskutor. Det sista litet större fartyget jag såg ligga vid bryggan var Frälsningsarméns koster ”Ouchterlony”, benämnd efter Hanna O. som introducerade armén i Sverige. Båten måste ha varit ganska grundgående, då djupet vid bryggkanten rörde sig om högst halvannan meter. Från vår strand kunde man se när någon större farkost angjorde bryggan, och då hoppade man på cykeln för att åka dit och titta.

Ångbåtsbryggan var på 1800-talet inte den enda lastningsplatsen vid Andrasjön, eftersom G. M. Hedström lät anlägga en egen lastningsbrygga för sin privata export vid den strand som nu kallas ”Kisors”, med flera magasin och spår för rullvagnar. Pråmar och mindre skutor kunde direkt angöra bryggan medan större fartyg ankrade utanför på fjärden. Resterna av stenpiren är idag förlängda rätt långt ut för att ge läskydd åt utankrade småbåtar. Stranden på bägge sidor om piren har utjämnats och nya villatomter har inritats och bebyggts, inte många tiotal meter från vattenbrynet. Både vid ångbåtsbryggan och vid Hedströms brygga lämpade fartygen i tiden sin ballastsand på stranden i stora mängder. Som barn fann vi nöje i att plocka vackra kiselstenar och snäckskal av exotiskt, kanske tropiskt ursprung ur sanden. Vid Kisors har jag också hittat ett par kritpipor.

Jag gjorde med stöd av skriften ett försök att datera och närmare bestämma mina pipors ursprung, men kom inte längre än att de troligen är av engelsk tillverkning på senare halvan av 1800-talet. Men kanske det gjordes pipor i Sverige också, så vem ska veta.

Ångbåtsbryggan, eller ”storbryggan” som vi vanligen benämnde den, var en uppskattad badplats för pojkar och flickor på 1930- och 40-talen. Soliga dagar var det säkert att man där hittade sina kompisar, komna från villorna eller från staden på cykel. Ibland låg gänget i långa rader och soltorkade på bryggplankorna efter simmandet, och låg man över en lämplig springa kunde man se abborrar och annan fisk som stod och slöade i skuggan under bryggan. De kraftiga träpollarna vid bryggkanten passade utmärkt som trampoliner när man ville visa sin förmåga att dyka med huvudet före i en elegant båge. På kvällarna satt ibland metare på pollarna, och det berättades att man då och då till och med fått stora ålar, som tydligen trivts i bryggkistorna. Längst ut på träbryggan stod ett stort skjul som för oss tjänstgjorde som omklädningshytt, och vars innerväggar var fullklottrade med de för sådana utrymmen obligatoriska symbolerna, uppmaningarna och undervisande bilderna.

År 1946 byggdes på initiativ av Nykarleby Idrottsklubb en anspråkslös siminrättning med hopptorn i två våningar ytterst på träbryggan. Bryggans inre trädel gjordes med talkokrafter till dansgolv. Anläggningen invigdes högtidligt med tal av stadsfullmäktiges ordförande Karl Finnström och premiärhopp från trampolinen av en nioåring vid namn Mauno Huhtikangas. Dansgolvet nyttjades flitigt för sitt ändamål några somrar tills bräderna började ruttna. Alla dessa konstruktioner liksom själva träbryggan är idag borta, ersatta av en sten- och grusvall som en förlängning av den gamla stenpiren. Hamnen som helhet utgör nu en välutrustad marina, småbåtshamn, skyddad för alla vindar av såväl den gamla piren som av en nyanlagd söder därom.

Vill man veta mera om tillkomsten av Andrasjöns hamn, vägen, ångbåtsbryggan, järnvägen och fartygstrafiken, finns detaljrika uppgifter att tillgå i Nykarleby stads historia, del III. (E. Birck 1988), samt på Internet.

Den s.k. vaktstugan, som än idag står i sin s.g.s. ursprungliga skapnad invid vägen nära ångbåtsbryggan, har genom tiderna hyst hamnvakten, ibland med familj. Under tiden för tågtrafiken tjänstgjorde den dessutom som järnvägsstation. Av de vakter jag minns är ”Pitterkonckon” den tidigaste, en mycket originell och amper tant, redan till åldern kommen. Hur det märkvärdiga öknamnet tillkommit vet jag inte. Hennes riktiga namn var Maria Pettersson, och hon hade i yngre år tjänat som kock på större segelfartyg och därigenom fått se mycket av världen. Som tonåring satt jag många kvällar i stugan och lyssnade på hennes skrönor från gångna tider. Hon var en god berättare med en förkärlek för kusligheter och övernaturliga företeelser.

Därtill påstod hon sig vara synsk, och kunde skrämma mig till en rysning i kvällsmörkret med sina historier. En åldrig vän till henne vid namn Mats Nyberg hade vid den tiden dött i Nykarleby, och gumman sade sig ha vaknat mitt i natten av att det knackade på vaktstugans fönster. Hon steg upp, gick till fönstret och fick se Nyberg stå där utanför, lätt diffus i konturerna. Vålnaden vinkade långsamt med handen åt henne, vände sig om och vandrade iväg mot staden. Hon förstod genast vad synen betydde, och fick bekräftelse följande dag på att hennes gamla vän hade dött samma natt, och att han på detta sätt velat säga farväl till henne.

Redan som barn hade hon vetat med sig att hon besatt en övernaturlig förmåga. Sålunda hade hon stått på stranden i sin hemby, någon kustby söderöver, samma kväll år 1874 som tragedin med ångfartyget ”Österbottens” brand inträffade på Bottenhavet utanför Räfsö, miltals utom synhåll för henne. Till sina föräldrars förvåning hade hon gång på gång sjungit en strof med orden ”skeppet brinner på havet ...”

Om jag minns rätt, efterträddes ”Pitterkonckon” först av Ossian Östman och sedan av Hjalmar Sund som ”hamnkapten” (som sysslan faktiskt benämndes i stadsmyndigheternas protokoll). Sund bebodde vaktstugan med hela sin familj flera somrar, tills han avlöstes av Mauritz och Tekla Söderlund. Stugans huvudingång från vägen hade nu stängts och ersatts med ett gångfönster, därifrån Tekla sålde läskedrycker och snask samt sina goda hembakta munkar som man minns med välbehag. Numera är stugan i privat ägo.

Vattnet i Andrasjöfjärden har de tre till fyra senaste decennierna varit dåligt till sin kvalitet, men alltid ändå dugligt att bada i enligt de mätningar som regelbundet gjorts. Man minns med nostalgi hur man metade abborrar på två och tre meters djup på trettiotalet, och såg när de slök kroken med agnet. Siktdjupet idag är i bästa fall en meter, men ofta, i synnerhet på vårarna efter islossningen, bara tio centimeter. Huvudorsaken är givetvis älven, som vid nordliga vindar fyller hela fjärden, ibland hela skärgården med sitt vatten som efter alla sentida utdikningar och utsläpp från jordbruk, pälsdjursfarmer, frysanläggningar och svinhus m.m. antagit en färg av humlestarkt öl. Vid ihållande sydvindar åter, som gör att älvvattnet pressas ut i havet genom passagen norr om Alörn och att skärgården i övrigt fylls av havsvatten, kan Andrasjöfjärdens vatten bli relativt rent.

Man måste ändå komma ihåg att älvens vatten alltid varit mer eller mindre humushaltigt eftersom redan Topelius för 170 år sedan beklagade sig över dess färg. Att fjärdens vatten trots det var klart ännu på trettiotalet, antyder att någon förändring har skett senare. Troligen har bottnen i närheten av älvmynningen grundats upp av slammet på ett sådant sätt att strömmarna lättare leds inåt fjärden. Landhöjningen kan också ha bidragit.

En obehaglig konsekvens av älvvattnets intrång på fjärden är att de långgrunda stränderna försumpas i allt ökande omfattning, och att eutrofieringen i vattnet tilltagit till den grad att motorbåtsfärder besväras av att man måste rensa sjögräs från propellern med jämna mellanrum. Strandvassarna som nu står i täta ruggar på andrasjöstranden fanns överhuvudtaget inte i min barndom, kanhända till en del tack vare boskapen som betande vandrade längs lötet och höll växtligheten i schack. Något som också påvisar det nutida skrala läget i fråga om vattnets kvalitet är att spiggen helt lyser med sin frånvaro, och att löjorna som tidigare snurrade på i stora stim nära vattenbrynet minskat avsevärt. Andra fiskarter, abborre, gädda, lake, braxen och mört finns däremot i ganska normala mängder, vilket ju antyder att föroreningen i huvudsak består av humus som inte är giftig, men som vissa fiskarter inte tål.

ANDRASJÖMINNEN FRÅN MIN UPPVÄXTTID

Mitt tidigaste minne i samband med Andrasjön är från min fem- eller sexårsålder, ett minne som i all sin enkelhet fortfarande kan förmedla ett skimmer av ogrumlad lyckokänsla när jag manar fram det för min inre syn, nu sjuttiofem år senare. Jag satt i en hemsnickrad barnsits gjord av gula lådbräder bakpå min pappas cykel, på väg till den nya villan. Det var vår, med löven nyss helt utspruckna, och när vi kom ner till den del av vägen som nu heter Andrasjö strandväg, tyckte jag att morgonsolens glitter i lövverket i träden vid dikeskanten var förunderligt vackert. Därtill kom förväntningarna på alla de upplevelser som jag visste förestod på villagården och vid stranden: lekarna i sanden på gårdsplanen, de mustiga dofterna av bottendy och våt sand vid vattenbrynet, löjstimmens lek i grundvattnet, fågelsången. Allt detta och mycket, mycket mera bidrog till att skapa en stark bindning till detta ställe i barnets av distraherande vardagsbekymmer oberörda sinne, en bindning som sedan dess inte minskat i styrka trots att såväl miljön som förhållandena i min personliga situation ändrats radikalt.

Utflyttningen till villan på våren betydde en arbetsam dag men emotsågs alltid av mig med förväntan. Arbetsdryg på grund av den stora mängden flyttgods som skulle medhas. Man hade inte då en skild uppsättning hushållsattiraljer och sängkläder m.m. för villan som de flesta har nuförtiden, utan allt släpades fram och tillbaka. På flyttdagen körde Alfred Sund sin buss in på gården och lastade in godset. Jag minns att jag beundrade hans styrka då han ensam hanterade också tunga saker. Höstflytten tillbaka ingav en alltid vemod, och gör det än idag.

På den tiden, tidigt trettiotal, omgavs villan av ung lövskog, al- och björksly, som ju alltid är de första trädslagen att invadera upplandningen vid stränderna. Vattenbrynet fanns då på ett avstånd av högst trettio meter från villan, ett avstånd som sedan dess vuxit med etthundra meter på grund av landhöjningen, slamdepositionen från älven och de inrullande sandbankarna. Vassruggar såg man inte annanstans än vid stränderna kring Långörn och Alörn, och i stället trivdes starrgräs, kärrviol och kabbeleka på vårt löte. De ständigt vandrande korna skötte om att all annan växtlighet hölls i schack. Mellan gårdsplanen och landsvägen fanns ett högvuxnare lövskogsparti som senare blev en passande djungel för Tarzan med anhang, d.v.s. jag och mina kompisar. Där satt vi ofta uppklivna i de högsta träden och tittade ut över lövhavet, och uppgav då och då det kännspaka Tarzan-vrålet som vi lärt till fulländning. Detta var i slutet av trettiotalet då Tarzan-filmerna med Johnny Weissmuller hade sin högsäsong, och det var fest varje gång Bio Scala visade en sådan. De sju (?) böckerna som fanns i stadsbiblioteket om djungelhjälten omläste man gång på gång. Tor-Björn Carlsson, Jörgen Sjövall och Göran Gleisner var mina medlöpare på djungelstigarna. En gång föll Göran ner från sitt träd och undgick med knapp nöd att perforeras av vassa stubbar som blivit kvar efter slyröjning.

Ungefär vid samma tid visades Leni Riefenstahls film om de olympiska spelen i Berlin 1936 på en biograf i Jakobstad, och min pappa tog mig och Tor-Björn med i bilen (familjens första, en fyrkantig Oldsmobile) för att åka och se den. Pappa, som verkligen månade sig om att ordna sysselsättningar för oss pojkar, tyckte efteråt att vi också kunde ställa till olympiska spel vid villan. Så skedde, och grenarna var längdhopp, dels med sats, dels utan, rodd med ”lillsmackon” (det fanns en större också) tur-retur från stranden till en remmare ute på fjärden, löpning, terränglöpning runt tomten utanför staketet och längdhopp från en svängande gunga. Det sista tillgick så, att gungbrädet som man satt på och som var upphängt i långa rep, sattes i så våldsam svängning som man vågade, varpå man hoppade av framåt i rätt ögonblick. Jag tror att hopplängderna rörde sig om sex–sju meter. Troligen fanns det flera grenar som jag inte minns mera. Spelens deltagare som var desamma som i ”djungeln” bjöds efteråt på saftkalas.

Stranden, fjärden och skärgården var ändå det centrala i villalivet för oss ungdomar. Min pappa som alltid varit en ivrig seglare sörjde också medvetet för att väcka vårt intresse för båtar och sjöfarande. Han byggde själv våra jollar varav vi hade två, ”lillsmackon” och ”storsmackon”, till typen en förbättrad version av den i trakten gängse, flatbottnade och mycket ranka ”fjälasmackon”. Större stabilitet och allmänt förbättrad sjövärdighet nådde han genom att göra bottnen bukig i både längd- och tvärriktningen. Båtbyggandet innebar för mig långa tråkiga stunder då jag alltid sattes att ”hålla emot” med en yxklack eller en tung slägga när borden skulle spikas.

Storsmackon, tungt lastad. Förstoring.

På den tiden hade pappa också låtit bygga en segelbåt på varvet i Jakobstad efter ritningar som han gjort själv. Den var marconiriggad, hade en rätt rymlig ruff och en originell förpik som kallades clipperstäv. Pappa ville ge båten namnet ”Svanevit”, men vi andra tyckte det lät för larvigt så den kom att kallas helt enkelt ”skutan”. Vi småpojkar satt ofta på dess däck och metade där den låg utanför villan vid sin boj. I det dåtida klara vattnet såg man abborrstimmet som stod i skuggan av den djupa kölen, och man kunde hänga kroken med masken framför nosen på en fisk som sällan vägrade nappa bara man vickade litet på betet. I ruffen fanns ett skåp med en kaffeservis, och den använde vi oss av när vi lekte pärlfiskare. Vi tog faten, strödde ut dem runt båten och dök sen från däcket och plockade upp ”pärlmusslorna” från bottnen.

Skutan.

Intresset för sjölivet tog sig också andra uttryck. Så till exempel byggde min far åt min bror Håkan och mej en modell av en så kallad vedskuta med två mäster, storsegel, fock och klyvare. Den seglade alldeles utmärkt, och tålde stark vind tack vare den gjutna blykölen. Den fick namnet ”Stormfågeln”. En sommar vande vi vår unga katt vid att sitta i det rymliga ”lastrummet” vilket den tycktes trivas med. Så hände en gång att vi släppte båten med katten att segla rätt ut från stranden. Vinden var frisk, och snart guppade ekipaget mitt på fjärden. En motorbåt kom förbi, man stannade och begrundade den egendomliga seglaren och fortsatte, säkert mycket förundrade. Vi på stranden fick snart bråttom att ta smackon och ro ifatt för att hindra katten att nå Markusholmen och landstiga där.

Katten seglar.

Pappa och Håkan byggde också andra seglande leksaksbåtar, alla på samma konstruktionsprincip med klinklagda bord av enkelfaner överdragna med lackerad segelduk. Därtill köpte pappa åt mig som en födelsedagspresent en i minsta detalj trogen modell av en tvåmastad allmogeseglare av Vexalatyp. Också den seglade bra, och vi ställde ofta till kappsegling mellan ”Stormfågeln” och denna. Svårigheten med seglandet var att i frisk vind hinna springa med båtarna och sköta rodret, stagvändningar och skotning. – ”Stormfågeln” är ännu idag i gott skick trots sina ca sjuttio år, och har ”seglats” av både mina barn och barnbarn.

Kappsegling 1935. Jag och Håkan, nallar i båtarna. Notera att det på den långa strandsträckan norrut från vår strand inte finns en enda villa, där det idag syns ett tiotal. De ljusa fläckarna är betande kor. Förstoring.

På 1940-talet när Håkan, fem år äldre än jag, vuxit till tonåring, blev han intresserad av att bygga sina egna farkoster. Den första blev en två meter lång rätt unik skapelse som kunde både paddlas och seglas. Konstruktionen var densamma som för ”Stormfågeln”, faner överdragen med segelduk. Med ”tvåmetersbåten” gjorde han t.o.m. resor till havs, bland annat till Mässkär.

Göran Gleisner och jag i tvåmetersbåten.

Senare på fyrtiotalet köpte Håkan sig en egen segelbåt, en rätt klumpig halvdäckad liten farkost som fick namnet ”Plimsollarn”. Vår ”skuta” hade pappa vid det laget bytt mot en bil, men skaffade sig snart en annan segelbåt, köpt från Jakobstad av Alko-direktören Gunnar Löf. Den bar namnet ”Flanör” och gav oss mycket nöje under många år till dess att pappa blev sjuk och vi inte längre orkade sköta dess underhåll, vinteruppläggning m.m.

Flanör i bleke. Förstoring.

Såväl med ”skutan” som Flanör gjorde vi ofta segelturer i skärgården bara för nöjet att få vara till sjöss. Men våren 1942 köpte vi en liten stuga på Laxön av Richard Kisor, och den blev därefter vårt främsta utflyktsmål. Platsen heter Guttaberget och ligger egentligen inte på Laxön utan på insidan av Fröjsöns yttersta del som gränsar till Laxön. Fröjsön var på den tiden väglös vildmark med ett rikt djurliv, bland annat en fast boende havsörnsfamilj. Ibland hände det att vi startade hemåt sent på kvällen och att vinden dog ut helt under färden. Då Flanör saknade hjälpmotor blev det ingen annan råd än att jag fick hoppa i släpbåten, smackon, och roende bogsera oss hem. Det kunde dröja till småtimmarna innan vi kunde förtöja vid ankarbojen utanför villan. – Laxöstugan är såld för länge sedan.

Bogsering i natten.

Så förflöt villalivet sommar efter sommar medan jag växte upp, och har så fortsatt i 81 år utan avbrott för min del. Störningar har förekommit i idyllen, men mycket få. Ett par incidenter innehållande vissa smått lustiga poänger skall jag ändå relatera:

Den första inträffade någongång på 1930-talet. En inbrottstjuv hade i vår frånvaro försökt bryta sig in genom att bräcka upp ett köksfönster med något slags spetsigt stålverktyg. Otursamt för honom hade den yttersta spetsen brustit och blivit liggande på en list nedanför fönstret. Min far poliskommissarien tog vara på den lilla stålbiten, och kunde följande dag haffa en luffare som hade ett verktyg med avbruten spets. Då brottytan hos den lilla biten stämde exakt med verktygets var saken klar, och luffaren som hade flera villainbrott på sitt samvete kunde befordras till straffdom. – Detta var för övrigt det enda inbrottet (eller försöket) som vår villa utsatts för genom åren.

På 1940-talet, efter kriget, blev det en rätt livlig verksamhet på Torsöfjärden, med fartyg som lastade timmer för export. En vacker sommardag när en kompis och jag gjorde en segeltur med Håkans ”Plimsollare” med avsikt att runda Alörn, mötte vi en barkass med ett tiotal tyska sjömän, alla ansenligt dryckesrörda, och tydligtvis kommande från ett fartyg ute på Torsö redd. Sällskapet skrålade tyska sladängor med skrovliga röster, och i deras kölvatten guppade åtskilliga tombuteljer. – Detta var upptakten till den andra händelsen genom tiderna som involverat våldsverk vid vår villa. När vi efter seglatsen kom upp till villan såg vi genast att något hade hänt. Stora grenar hade brutits från tallarna på gårdsplanen, blomsterrabatterna vid trappan var nertrampade och saker låg kringkastade överallt. Min mor hade varit ensam hemma när hon såg huliganerna landstiga och närma sig huset. Hon låste genast dörrarna, men skränfockarna började bulta på och fordra att bli insläppta. I sin panik gjorde hon det enda rätta, hon smet ut genom köksdörren, rusade genom skogen till närmaste grannens, fru Järnefelts villa, utan att skocken på andra sidan märkte det.

På vår veranda hade stått ett tiotal flaskor med blåbärssaft och på bordet en gräddkanna och en sockerskål med ett visst antikvärde. Allt detta hade de roffat med sig när de avlägsnade sig efter att ytterligare ha härjat omkring en god stund. När pappa senare kom hem från arbetet och såg förödelsen blev han lindrigt sagt tvärarg och jag insåg att det skulle bli en epilog på tyskarnas föreställning. Följande dag tog han kontakt med hamnmyndigheterna och fick veta namnet på fartyget som lastat på Torsö redd, och dess vidare destination som visade sig vara Jakobstad. Dit skulle det komma nästföljande dag. Pappa åkte dit, uniformsklädd. När fartyget lagt till vid kajen, gick han genast ombord och visades till kaptenen, redogjorde för det inträffade på god tyska som han inhämtat under sin jägartid i Tyskland, och skrädde inte orden. Kaptenen var tydligen en rättrådig handlingens man, för han bad pappa följa honom ner på däck för utredning av det hela. Nerkomna beordrade kaptenen hela besättningen att omedelbart ställa upp sig på led på däcket, och den tyska disciplinen gjorde att så skedde inom ett par minuter. Så blev följande kommando att varje man som varit delaktig i härjandet skulle stiga fram. Och fram kom de, en efter en. Också stöldgodset kommenderades fram, och en av mannarna hämtade sockerskålen och gräddsnäckan som han undergivet överräckte åt pappa. Därmed var denna incident tillända. Om pappa krävde någon ersättning för förstörelsen minns jag inte.

Vad de skyldiga fick för straff vågar man knappt tänka sig, men troligen förnekade sig inte den tyska grundligheten härvidlag heller.

Av dramatiska händelser måste jag också nämna åskvädret den 12 juli 1972, trots att det inträffade långt senare än min ungdomstid som jag beskrivit ovan. Det var alla åskväders moder vad tordönet och blixttätheten beträffar. Dagen hade föregåtts av nära två veckor med tropisk hetta, bland annat sju dagar i sträck över 30 grader, tillika med en ångande, tryckande luftfuktighet. Varje dag hade åskan hörts av, men på avstånd. Det här ovädret låg över Andrasjön en dryg timme och nerslagen utmed stranden mellan ångbåtsbryggan och Bådan var oräkneliga, flera av dem i vår omedelbara närhet. Ett par höga träd runt villan visade spår av viggarna. Dessbättre antändes inte skogen tack vare ett skyfallsregn som ackompanjerade det rasande fyrverkeriet. När ovädret upphört gick jag genast ner till stranden för att få en överblick, och såg fyra rökpelare mellan vår villa och Bådan, och folk som sprang med ämbar från och till vattenbrynet. Två villor, Torsten Jakobssons och Hannes Sundbergs brann ner, Åströms (f.d. Torbjörn Carlssons) uthus antändes [och en kulblixt for genom villan] men kunde räddas, och ytterligare ett uthus, minns inte vems, tog eld men släcktes. Uppe i staden hade blixten också grasserat. En grisfarm brann, Oy Karlon Ab (sedermera Oy Abeko Ab) träffades, och eldistributionen stördes. – Ett åskväder av den magnituden har nog inte upplevts vid Andrasjön varken förr eller senare, åtminstone inte under min rätt långa livstid.

Detta var ett axplock ur mitt minnesförråd som gäller Andrasjövistelsen, ett förråd som jag hoppas ännu kan utökas, men nu av sådana upplevelser som står tillbuds för en åldrande Andrasjöfantast.

VILLABEBYGGELSEN

(Se villornas platser på tomtkartan nederst med ledning av numreringen i texten.)

Antalet fritidsbostäder vid Andrasjön torde i detta nu vara kring 100, och bebyggelsens täthet innebär i mitt tycke en överexploatering av strandremsan. På den senast gjorda tomtkartan ligger tomterna kant i kant nästan efter hela stranden. Tomterna, som alla utarrenderas av staden, har de senaste decennierna varit mycket eftersökta och för ett antal år sedan ryktades det att någon arrendator till en obebyggd tomt erbjudits flera tiotusental mark för övertagande av arrendet.

Staden, markägaren, har vinnlagt sig om att prioritera Nykarlebybornas rätt att arrendera tomter. Sålunda stipuleras i legokontrakten att ”arrenderätten kan överföras på familjemedlem eller person som är bosatt eller har sin arbetsplats i Nykarleby och inte tidigare arrenderar annan villatomt av staden”.

I takt med den stigande levnadsstandarden och den ökande efterfrågan på strandtomter har utvecklingen av legoavgiften till staden varit snarast explosiv. Exempelvis för den tomt som jag arrenderar betaldes 36 mark 97 penni år 1970, vilket numera stigit till 187 euro (= 1115 mark), dvs. en över 30-faldig höjning. En delförklaring är förstås att årsavgiften är bunden till det alltid stigande levnadskostnadsindexet. Om vi villaägare anser arrendet dyrt, bör vi ändå betänka vad staden gett oss i utbyte: en välunderhållen asfalterad väg som plogas vintertid, elektricitet för den som vill ha det, samt en sommarvattenledning som välsignas av alla som tidigare släpat sitt dricksvatten från staden. Marinan och den allmänna upprustningen kring storbryggan skall inte heller glömmas. Nyligen tillkom därtill vägskyltar, Andrasjövägen, Kisorsvägen, Andrasjö strandväg, Bonäsvägen. För flera trivselskapande åtgärder har villabornas Andrasjöförening stått fadder, vilket vi alla är mycket tacksamma för.

Av alla de många tiotal villor som tillkommit under de senaste decennierna känner jag närmare till endast ett fåtal. Utmärkande för dessa nya stugor är den höga standarden som i flertalet fall möjliggör boende också vintertid. Av de äldre stugorna har några renoverats och vinterbonats, t.ex. f.d. Wedins ”Gammelgården” (numera Wargh) och f.d. Svanbäcks ”Gläntan”. En och annan gammal villa har rivits och gett plats åt nybygge på tomten, samt en, von Essens, förstörts genom eldsvåda.

Från min barn- och ungdomstid på 1930- och 40-talen tror ja mig minnas alla de då existerande villorna och deras beboare. Stugorna låg glest, ställvis hundratal meter från varandra. Byggnadsstilarna varierade rätt mycket, endel hus var av timmer och i många fall ditflyttade från andra ställen, andra var av bräder med sågspånsfyllning i väggar, golv och tak. Några hade två våningar, ibland med en vindsbalkong. De flesta hade dock det gemensamt att det fanns en veranda på söder- eller västersidan, i något fall inglasad. För mitt barnasinne tedde sig villorna idylliska, om också några föreföll omgärdade av en viss mystik där de låg inne i eller halvt skymda av täta träddungar. Många var ändå synliga från vägen trots att de låg bara något tiotal meter från den dåtida strandlinjen. Vanligtvis hade husen byggts på någon av de sandbankar som rullar in från fjärden med ett intervall om 30–40 år.

Jag skulle gärna här redovisa hur och när vart och ett av dessa gamla fritidshus byggts, följden av olika ägare, eventuella ombyggnader och annat väsentligt ur det förgångna, men har konstaterat att det mesta skulle stå att finna endast i olika protokoll i stadens arkiv. Att söka uppgifterna ur dessa skulle vara liktydigt med att söka nålar i en höstack. Därför får jag begränsa mig till vad jag har i mitt minne och vad äldre personer berättat för mig, samt vad som står att läsa i några lokalhistoriska tryckalster och på Internet. I en del fall är uppgifterna därtill motstridiga, varför man summa summarum bör ta vad jag i det följande anför beträffande dessa data med en viss reservation.