Ett föreståndarjobb i ”ödemarksbyn”

Nu finns Nåpe på världskartan! Vem skulle ha trott det, den senhöstdag 1934 när jag kom till Markby, ödemarksbyn, som jag hade hört talas om som ”Körran”.


Nåpe var ett av de nya underliga namnen jag fick lära mig förutom Kalljärv, Skutas, Dalas, Listisbacka och Musikas. Musikas lär komma från att den första inflyttade var en ryss (musik).
     De var alla avsides belägna gårdar, men så fanns ju gårdsgrupper som Brojälon, Långholmen, Övrangåln och Nedrangåln. I själva centrum, Rudbacka, fanns mejeri, skola och butik.
     Det var till Nykarleby handelslags filialbutik jag var på väg efter de glada åren i Veikars där lönen var minimal och min bostad bestod av en säng i butiken och samlingsrum, så jag satsade på att bli filialföreståndare i Markby. Cykelfärden dit var mödosam, vägen gyttjig och i det närmaste ofarbar genom myrar med martallar och mossa. Rena rama ödemarken!
     — Vad har jag givit mig in i, tänkte jag.
     Äntligen, trött och hungrig, kom jag fram. Jag hade bott i en tom stuga i Nykarleby i tre dygn under tiden jag bekantade mig med arbetet i Nykarleby handelslag. Frukosttimmen var för kort för att hinna göra upp eld och koka något. Halvfärdiga fabrikat fanns inte då. För resten var jag alldeles pank.



Nåpe var en ny bekantskap för blivande filialföreståndaren Nelly Fågelbärj, f. Svedvall.

[Underst står Fagerbacka fäbodställe.]


Svårutrotade råttor

Den första jag mötte var den avgående föreståndaren Greta som sa: ”Jag har varken mat eller kaffe, håller på och bantar.” En liten filial var ingen matvaruaffär, men Vasas Työ-kansa fanns, likaså saltströmming i fjärdingen. Och vatten lär ju vara en hälsosam dryck. Det stillade den värsta hungern.
     Följande dag hittade jag mjölkstället, Alfredas, och köpte smör från mejeriet. Ingenting verkade inbjudande. Bättre blev det inte när läraren i byn K. J. Nordling hälsade välkommen med orden: ”Inte kommer du härifrån förrän du kommer med fötterna före”.
     Huset bestod förutom av butiken av ett litet lagerrum, kök och kammare och det uppskattade jag högeligen — innan råttorna började springa kring fötterna.
     Sedan jag kommit igång fick jag av föreståndare Backman i Nykarleby lov att avlöna två halvvuxna pojkar, Valde och Ragnar, med en ”gottagris” per råtta de fångade, men de tröttnade på grisätandet, och det blev inte bättre förrän Målar-Matt från Jeppo kom och vände upp och ner på golvplankorna.


Nykarleby Handelslags filial i Markby med skribenten själv i förgrunden.
Nykarleby Handelslags filial i Markby med skribenten själv i förgrunden.


     Fort blir man på en butik bekant med alla, och eftersom gårdarna låg långt ifrån varandra blev bybutiken en träffpunkt. Mejerikuskarna kom ju för varje dag, och tog god tid på sig. Kvinnfolket klädde upp sig och hade ibland sticksömmen med.
     Min synnerligen gode vän var Karl Björnvik [Leo Östmans mormorsfar]. Åldersskillnaden var ungefär 50 år, men vi hade samma födelsedag (28.10), och den firade vi varje år tillsammans. Björnvik hade sett mycket av världen under sina resor till Amerika. Under en resa till Sibirien skulle han ha fått gratis jord så mycket han ville mäta ut åt sig, men befolkningen bestod mest av livstidsfångar och andra förbrytare, som kateketen Lindholm försökte hålla styr på. ”Fyllbyttor” kallade han dem i breven till Anders Svedberg.
     Björnvik fann det för gott att återvända till fädernejorden i Markby. Han var mångsidigt begåvad. Jag tog illa vid mig på hans vägnar när jag läste notisen för en tid sedan om Hankmoharven där hans namn inte ens nämndes. Jag har ett tidningsklipp från Österbottniska Posten från år 1910:

     ”En harvtyp har konstruerats av bönderna K. Lundqvist och Karl Björnvik. Harven har skruvformigt vridna och sidoböjda knivar på snedställda axlar. Patentansökan har inlämnats.”


Målar-Fi och Backmåsa Sander

Målar-Fi bodde i en liten stuga i närheten. Hon kom ofta till butiken och hade alltid något att berätta. En gång när hon kom gående från en annan avlägsen by berättade hon att de nyligen hade köpt radio i gården och en finsk gudstjänst pågick. Fi frågade då om de förstod finska och fick svaret: ”Nej, men tå an ropar så hårt å har toki gåvor”.
     Backmåsa Sander kom med sin mejerihink varannan dag, han satte sig till rätta, stoppade pipan full och väntade ut den sista mejerikusken och en liten stund till då han underhöll mig med roliga berättelser. Sonen, f.d. emigranten [J. R. Backlund], blev senare känd och uppskattad i Nykarleby.
     I Brogälon firades dubbelbröllop då Anna och Alice Finne gifte sig. Och Viljam kunde berätta som ingen annan och hustrun Xenia var inte sämre. Det kom ungefär ett barn i året och undra på det när Xenia sa: ”Bara Viljam hänger byxorna på sängkanten så blir jag på väg”.
     Hulda Bro gav mig ett par vackra kaffekoppar till avskedsgåva, och dottern Elvi var den vackraste brud jag sett i Nykarleby kyrka.
     Sedan kom Finnegårdarna där Erik nämndeman, gift med Ester från Sandås, bodde och jag ofta var gäst. Ester bjöd alltid på mat då hon hade kokta grisfötter. Det låter otäckt men var en delikatess av högsta klass. Brodern Fingal gift med Aini bodd i stamgården.
     Fingal hade varit den ledande kraften inom ungdomsföreningen, men strax innan jag kom hade en väckelse gått fram och Fingal blev då ledare av de nyfrälstas skara. Det hindrad inte att vi blev goda vänner och när han senare i Sverige gav ut en bok fick jag den med en vacker dedikation.
     Mina grannar på Rudbacka var ovärderliga. Alfred var mitt fasta stöd, till honom kunde jag vända mig med alla bekymmer, och bättre granne än hustrun Ester kunde jag in önska mig.


Ungkarlen Karl

Joelas Mari ville mig bara väl. Det var rent av rörande när hon kom och varnade mig för inbitne ungkarlen läraren Karl Nordling. Hon hade hört att han besökt mig och vill nu säga att jag inte skulle fästa mig vid honom för han menade inget allvar med besöken. Hennes omtanke var så uppriktig att den kunde har rört mig till tårar. Jag tröstade henne med att det inte fanns någon risk, vi var från samma trakt och jag var bekant med hans mor och syskon.
     Hans mor satt mest hos mig när hon var på besök hos sonen. Jag tycket om henne, vi hade mycket att tala om.
     Ett av samtalen vi hade minns jag tydligt, hon berättade om när hon 1918 var på besök hos sonen Oskar, som då var lärare i Markby. Oskar skulle ”sjunga ut” som det hette, på en begravning och han kom då i köket och funderade tillsammans med sin mor, vilken psalm som passade att sjunga. Mamman frågade litet närmare om den döde, och så kom de då överens om en passande psalm, som Oskar gick att öva på vid harmoniet i skolan.
     Just då kom inkallelseordern. Det var inte lång tid han hade på sig, men han hade några räkenskaper som han ville reda ut. När han tog avsked sprack en tår ur Ökat och han sade: ”Hälsa Elin”.
     Oskar stupade i Tammerfors, svårt sårad, vilket K. Vestin skriver om i boken ”Melins Kompani”.
     Litet längre fram i byn fanns Övrangåln med tre bröder Blomqvist med familjer, den stora familjen Kronqvist, familjerna Bäck och Emaus, Nyblom och Björklund samt Sandströms där Leo Ågren var som kovakt i sin barndom. Jag har sparat den hemvävda handduk som Katrin gav som avskedsgåva.


Inspirationskälla

Dahlbackaskogarna lite längre fram var rika på villebråd, så herrarna från Nykarleby hade sina jaktmarker där. Eftersom de övernattade kom de i kontakt med folket och omsatte deras berättelser i noveller.
     T.ex. Paul Verner Lybeck, Matts Mattson Dalabacka och Ernst V. Knape fick stoff till dikter och berättelser direkt ur folklivet. Knape fick också tillfälle att utöva sitt yrke. Gamla mor i huset de övernattade i klagade över dåliga ögon. Då berättade Knape att han var ögonläkare och så undersökte han hennes ögon och ordinerade medicin så hon blev alldeles bra.
     Under min tid i Markby var föreningsverksamheten ganska livlig. Nyblivna ”storpojkarna” Arne och Levi var båda aktiva. Vi spelade teaterstycken och fick ibland besök av ”artister” utifrån.
     Sally Salminens bok Katrina kom ut och Emil Nylund, affärsman som han var, köpte den och lånade ut den mot en liten avgift till intresserade läsare.
     Efter fyra år i Markby fick jag erbjudande om tjänst i en nyinrättad butik på Masun, Oravais fabriks område. Det var med vemod jag lämnade byn och vännerna.



Flyttlasset väntar och grannarna kommer för att ta adjö. Övre raden fr.v. Elna Nystrand, Mari Björnvik, Alvina Sandström, Elna Martola och Ester Nygård. Sittande fr.v. Elna Nygård, Nelly Fågelbärj, lilla Alf Nygård och Margit Finne.
Flyttlasset väntar och grannarna kommer för att ta adjö. Övre raden fr.v. Elna Nystrand, Mari Björnvik, Alvina Sandström, Elna Martola och Ester Nygård. Sittande fr.v. Elna Nygård, Nelly Fågelbärj, lilla Alf Nygård och Margit Finne.


Nelly Fågelbärj
, Jakobstads Tidning den 12 maj 2003.
Lars Pensar tillhandahöll.


Läs mer:
Nykarleby Handelslag m. b. t. 1917—1959.
Fler artiklar och notiser ur tidningen.
(Inf. 2007-09-03, rev. 2014-07-22.)