Den här avhandlingen är den första mer omfattande studien av R.R. Eklunds (1895 1946) författarskap. Det övergripande syftet är att erhålla en tematisk helhetsförståelse för Eklunds kvalitativt högtstående aforistik. En viktig kontext är den estetiska idealismens tradition, särskilt så som den framställs hos tänkare som Schiller, Schopenhauer, Kierkegaard och Nietzsche. Det centrala resultatet är att de flesta teman som behandlas i aforistiken på något sätt kan relateras till Eklunds skrivblockering. Eklund kallade själv sin aforistik fragmentariska betraktelser, och den här benämningen utreds i förhållande till aforismgenrens utveckling i allmänhet. Eklunds subjektiva, reflekterande aforism visar sig inte vara någon enskild företeelse, utan de subjektiva och de reflekterande dragen är allmänt förekommande utvecklingslinjer för den modernistiska aforismen under början av 1900-talet. Detta i motsats till den allmänna tendensen i Eklunds författarskap, vilken är en rörelse bort från modernismen, något som här granskas via hans syn på Edith Södergrans poesi. Jag undersöker också framställningen av naturen i Eklunds texter, och då närmast inom ramen för den fantasi om en återgång till barndomen som naturen framkallar. Jag granskar förhållandet till naturen i Eklunds aforistik via två motsatspar som Eklund ofta återkommer till: ute inne och natur kultur. Begreppet det sublima, så som det framställs av Kant och Schopenhauer, anknyter också till natursynen i Eklunds författarskap, och särskilt till det eklundska nyckellandskapet slätten. Eklunds dyrkan av genier och historiens stora män relaterar förutom till bl.a. Schillers konstteori också till det sublima, och granskas som en konstnärlig strategi för att mildra kraven på litterärt skapande. Den här skrivproblematiken visar sig vara en slags kungstematik i Eklunds författarskap, som all annan tematik kan underordnas. Den har också konsekvenser som går utöver skrivandet. Eklunds aforistik är intimt knuten till ett jag, och när skrivandet hotas, hotas också jaget. Eklunds konstsyn, som ofta framställs som en kamp mellan en romantisk-nietzscheansk och en schopenhauersk estetik, kan bäst förstås som en strategi för att komma över skrivblockeringen. Strategin är lyckad åtminstone såtillvida att kampen med skrivandet blir det viktigaste ämnet för Eklunds kompromisslösa och djupt personliga författarskap.

På 1200-talet var Västerskogen bara en ö med kala bergshällar och Kepalod stack upp som en klippa mitt ute i havet. Från Lillsocklot sträckte sig en lång udde till Byön och längre ut fanns en samling små holmar som idag kallas Holmskogen. Från början av 1700-talet sträckte sig strandlinjen ungefär där byvägen finns idag.

Man kan anta att de första människorna som slog sig ner i Socklot kom samtidigt med landhöjningen, först som tillfälliga fiskare och småningom som fasta bosättare.

Socklot by fanns redan på 1400-talet. Under århundraden har Socklot genomgått ständiga förändringar. Gårdar har byggts och gårdar har rivits, eller flyttats. Den allra största flyttningen av bondstugor skedde i samband med nyskiftet på 1930-talet. Då försvann viktiga delar av den typiska radbyn där bondstugorna stod på rad längs byvägen.

Den här boken handlar om alla dessa gårdar som funnits eller finns och om människorna som bott i dem från början av 1800-talet till år 2000.

Doris Liljeström ombads av sin son att skriva något om lantbrukets gamla redskap och arbetsmetoder. Hon gjorde mer än så. Hon skrev en hel bok om livet på den gård utanför Jakobstad där hon växte upp.

I boken ser hon på sin omgivning och sina medmänniskor med frågvishet och glad blick. Skisserna av det genuint agrara är personliga, men har också en fängslande allmängiltighet.

Boken är en tidsresa från mitten av trettiotalet till femtiotalets mitt. Landet upplevde två krig, men också tekniska sociala omvälvningar, vilka förändrade livsvillkoren, inte minst på landsbygden.

Vid ingången av 1975 sammanslogs Nykarleby stad med Munsala, Jeppo och Nykarleby landskommun. Därmed var tiden som självständig kommun för landskommunens del till ända.

Den kommunala förvaltningen skildes från den kyrkliga i mitten av 1860-talet. Någon historik över Nykarleby landskommun har inte skrivits. Orsaken kan diskuteras, kanhända har man ansett att en historieskrivning till stora delar skulle sammanfalla med Nykarleby stads historia? I en del avsnitt i Nykarleby stads historia del II och III av Erik Birck kan man finna belägg för detta. Våra byar är geografiskt splittrade och de saknar ett eget gemensamt centrum. Byarnas kommersiella centrum har alltid varit Nykarleby stad sedan staden grundades i början av 1600-talet. Stadens donationsjord, cirka 1800 hektar, styckades då ut från Lepu by. Resten av Lepu by blev Kyrkoby. Kyrkobyn kom att omsluta staden på alla sidor. Nykarleby stad, Kyrkoby och Forsby har gemensamma fiskevatten samt en del landområden.

Landskommunens administration kom att koncentreras till sockenstuguberget där sockenstugan stod. Sockenstugan användes som samlingsplats både för kommunala sammanträden och andra samlingar.

Ett stenkast söderut på andra sidan av infartsvägen till staden österifrån låg tingshuset (där byggnadskontoret numera finns) och mitt emot tingshuset på östra sidan av vägen stod lånemagasinet. Samtliga byggnader stod på samfälld mark som ägdes av staden, Kyrkoby och Forsby. Under nyskiftet i slutet av 1900-talet blev den samfällda marken stadens egendom. Sockenstugan och lånemagasinet försvann från området. Endast en gedigen oskriven historia blev kvar.

Forsby-Ytterjeppo Hembygdsförening r.f. har i denna publikation försökt lyfta fram en del av denna historia tillsammans med några andra minnen och bemärkta personer som av olika orsaker fallit i glömska.

Publikationen har sammanställts av Anita Strandberg på basen av det material som Forsby-Ytterjeppo Hembygdsförening r.f. har samlat på sig under ett antal år. Materialet har utökats med en del fotografier och information, som ofta också finns publicerad på webbsidan och kulturgärningen www.nykarlebyvyer.nu, som upprätthålls av Nykarlebybördige Fredrik Liljeström.

Gustaf Strandberg

Alla har vi en hel bok med berättelser inom oss. Det gäller bara att få berättelserna uttryckta i text. Varje dag sker något nytt och utvecklingen idag är enorm. Det sägs att samma dag som du köper en ny dator är den föråldrad. Därför är alla dessa dagar söm vi levt en otrolig berättelse av stora viktiga händelser och små detaljer som gärna kan berättas vidare, så att också nya släktled kan ta del av hur livet gestaltat sig före data- och mobiltelefonens tidevarv.

Det känns bra att Nykarleby Arbis med hjälp av bl.a. Svenska Kulturfonden har gjort det möjligt att samla en del av dagarna i skriftlig form. Målgruppen för projektet var vuxna över 50 plus. Sammanlagt 14 personer, av vilka en deltagit på distans, har deltagit i projektet och träffats några tisdagsförmiddagar under hösten 2011 och våren 2012. Det har varit mycket trevliga sammankomster i Rådhuset. Berättelserna har inte varit någon bristvara. Den ena berättelsen har gett upphov till den andra och det har varit mycket givande och inspirerande att hålla i trådarna för projektet.

Under kursens gång berättades många historier. Till en början berättade vi och lyssnade till varandras berättelser. Då vi kom vidare i projektet, började vi skriva ner dem. Många är nedskrivna i denna bok, men flera av berättelserna finns dock kvar och nya dagar kommer med nya berättelser. Vardagen kan vara mycket intressant och ibland märker man att mycket av det som var vardag en gång, inte kan eller får utföras idag. En del dialektuttryck har även fått utrymme i texterna för att inte försvinna helt.

Ett varmt tack till alla som delat med sig av sina berättelser, såväl muntligt som skriftligt, och bidragit till kursen och därmed gett nya generationer möjlighet att ta del av dagar från förr.

Nykarleby, maj 2012
Gurli Dumeli
– som haft förmånen att ta del av alla berättelser och gemenskapen.

I sina noveller skriver Peter Sandström om manlighet på ett ömt, skört och rått sätt. Han skriver också om kråkor, tigrar och morsor i vindlande berättelser som spretar och stretar, men som alltid pekar mot ett: hur svårt och nödvändigt det är att leva i något som kunde kallas kärlek. På ett febrigt och nästan sensuellt vis försätter Peter Sandström läsaren i den varma, dallrande dagen. Längtans och väntans ljus. 

För många av karaktärerna handlar det om att söka sig fram till insikten om hur världen hänger ihop för att sedan, när bilden är klar, tvingas titta bort eftersom det visar sig vara en lärdom som blir alldeles för massiv att ta emot. Det som är sant och äkta finns alltid någon annanstans. 

Till dig som saknas är Peter Sandströms femte bok. Han är känd för att vara en dyster, rolig, brutalt ärlig och ständigt sökande skildrare av den finländske pojken och mannen. 

Dikter, tänkespråk. intervjuer och berättelser av mänskorna i och kring Hyddan.

Varför denna krönika? Jo, så att de flera hundra släktingar som finns utspridda i Finland, Sverige och USA skall få en orientering om sin bakgrund. ”Den som inte känner sin historia, har det svårt med framtiden” lär någon ha sagt.

Den här skriften har väntat länge på att komma till stånd. Tyvärr alltför länge, flera släktingar som kunnat berätta om gångna tider, har avlidit. Dessutom har tidens tand förtärt brev och andra dokument. Skriften gör inte skäl för att vara uttömmande, utan det som med rimlig ansträngning kunnat fås fram har tagits med.

Ett stort tack går till flera personer, som hjälpt till med att bevara och skaffa fram källmaterial. Främst Doris Dumell som tillsammans med sin make Henrik idogt letat fram och tagit tillvara material om dem av våra förfäder som funnits i Vexala. Leif Lindblom gav den definitiva knuffen framåt på hösten 2008 och kom på nytt med och gav boken dess form. Ralf Blomqvist har publicerat en fyllig släktutredning i Släkt och Bygd Nr 50 år 2006.

Per Blomqvist har noggrant bevarat information om Anders W Blomqvists och hans maka Evelinas köp- och försäljning av egendom i Nykarleby och Jakobstad. Han har dessutom under arbetets gång läst igenom materialet och gjort rättelser baserade på sina minnesbilder.

Eva Bäck (f. Westerlund) har ivrigt hjälpt till med berättelser och uppgifter från Kovjoki och hemmanet Nabban. Nuvarande brukaren av Nabban. Karl-Gustav Westerlund har haft flera intressanta dokument om hemmanet i sin vård. Ifrån Amerika har Edward Blomquist och Bernice Fagan (f. Wickman) bidragit med fotografier, brev och skriftliga sammanställningar.

Stefan Blomqvist har matat in personuppgifterna till en databas och skrivit ut släkttabeller. Därtill har ett flertal kusiner och småkusiner bidragit med upplysningar och skriverier.

Why a bilingual chronicle? ''Because we want our kindreds also in the US to get an orientation about their background. As so often, the book has been almost too long in waiting. It does not claim to be exhaustive, but data retrieved with a reasonable effort has been included. Our thanks in finding source material go lo several persons and most of all to Doris and Henrik Dumell in Vexala. We thank Ralf and Per Blomqvist. Eva Back and Karl-Gustav Westerlund have provided data about the Nabba farm in Kovjoki. Bernice Fagan (b. Wickman) and Edward Blomquist have contributed with letters, photos and written summaries from the US. Stefan Blomqvist has compiled the family trees and tables. Leif Lindblom initiated the chronicle and is responsible for the layout.

Helsingfors i september 2011 Mats Blomqvist

Boken är skriven på svenska med sammandrag på engelska. Den kommer inte att finnas till salu i bokhandeln, så vänd dig till Mats Blomqvist, tel: +358 44 3301 274 eller mats.hj.blomqvist@gmail.com om du vill köpa. Pris 30 € (+ev. porto). Upplagan är begränsad, så först till kvarn gäller.

Nykarleby 365 är vår fotobok, fotad i Nykarleby från midsommar 2010 till midsommar 2011. Boken innehåller en bild från varje dag. 16 fotografer har fotat boken som ligger på nära 400 sidor. Boken går att beställa genom att sända ett epost till barbro.julin@nykarleby.fi .

Försäljningsställen i Nykarleby bl.a. Herlers bokhandel och R-kiosken, och även bankerna.

Priset är 30 euro per bok (+ frakt om du vill att vi skickar den åt dej).

Elna i Nykarleby vinner överraskande tvåhundra euro på en skraplott. Det ger henne huvudbry och en lång vaknatt. För vad i all världen skall hon göra med så mycket pengar?

Allan vandrar harmsen längs Topeliusesplanaden. Han tänker på Margit, kontaktannonsens Kvinna med enkla levnadsvanor, som kom, och for trots de två dagsfärska berlinermunkarna han kostat på sig inför besöket.
Påminnaren i Helsingfors har upptäckt poesins märkliga förmåga att skapa kontakt mellan människors inre och yttre verklighet. Därför har han startat en ny affärsrörelse och säljer dikter och aforismer till förbipasserande.

Caroline, på kryssningsresa till Stockholm, drömmer om det stundande bröllopet med kryssningsvärden Karl. Biskop Wikström skall viga dem, och efteråt, på kyrktrappan skall Karl kyssa henne lika ömsint som prins Haakon kysste Mette-Marit.

Men vem är Sally, egentligen? Och vem är Rosita som författaren möter på en gata i Jakobstad?

Var just in på bokhandeln och tittade på Hällgrundboken. Ett hundratal bilder med breda svarta ramar — som en begravningsbok. Men motivkretsen är snabbt förbrukad på Hällgrund; klipporna, stugorna, hamnen, fyren och båken, Bjarne, växterna, måsarna, vitkindade gässen, labbparet i olika vinklar, olika belysning, tid på dygnet o.s.v.  Men som julklappsbok åt folk som upplevt Hällgrund och åt naturfotointresserade är den OK.

Läs mer: Fem dygn på ö blev fotobok.

Ole Hägnas var 18 år då han blev inkallad. I den här boken skildrar han sin väg från jordbruket i Österbotten till striderna vid Teeri och Tienhaara. Personligt och inträngande berättar han om utbildningen, livet i korsun, vaktturerna och patrullfärderna. Men också om humorn och kamratskapet som gjorde livet uthärdligt under en mörkt dramatisk tid i vårt lands historia.

Så länge jag minns är en bok för alla som vill veta mera om det finlandssvenska infanteriregementet IR 61 och händelserna under fortsättningskriget.

Fick en ny bok med posten idag. Lite Nykarleby, bilder på gossar som man hört namnen på, inbunden och känns stabil.

Kan beställas från Hagnäs Design per email:
(25 euro+postavgift).

Thomas Rijf, med sönerna Jacob och Carl, tillhörde Österbottens allra kändaste kyrkobyggmästarsläkte. Lägg till Jacobs son Carl Jakobsson Rijf samt Jakobs svärsöner Johan Kantlin, Simon Kronman och Gustav Sigfridsson, så är alla de kunnigaste byggmästarna med.
     Under 1700- och 1800-talet var det så gott som alltid en Rijf inblandad i byggprojekten. Vad sägs om Pedersöre, Larsmo, Kemi, Vindala, Skellefteå, Munsala, Törnävä och Kronoby kyrkor, Stora bron i Nykarleby, Storkyrkan i Helsingfors och Kungsholms kyrka i Stockholm? Thomas Rijf själv var en skicklig trä- och stenarbetare som arbetade ännu i 70-årsåldern.
     Släktkrönikan/släktutredningen Kyrkobyggarna Rijf berättar om de kända byggmästarna och om livet i Lepplax och Socklot.

Nu har min bok ”Upptäck Nykarleby i bild” kommit ut. Den omfattar 120 sidor och som titeln skvallrar om så är den fullspäckad med bilder från Nykarleby av bland annat skärgården, boendmiljön, natur och med några historiska inklipp.Själv är jag nöjd med trycket och det skall bli spännande att se hur den mottas av läsarna.

Så långt jag kan minnas har jag varit intresserad av bilder. Småningom började jag leka med tanken att med kamerans hjälp återge min hembygd.
      Naturen och miljön i Nykarleby har mycket att bjuda på. Ta bara den omkring långa strandlinjen, som slingrar sig genom skärgården från Hällgrunds kala klippor i norr till Jöusans djävulsåkrar i sydväst. Längst i öster öppnar sig enorma ödsliga myrmarker. I väster har vi Storsands drygt två kilometer långa sandstrand som inbjuder till vindsurfing, barfotavandring och bad. Mitt mellan öst och väst, mitt i jordbrukslandskapet, slingrar sig natursköna Nykarleby älv och bjuder på både forsar och lugnvatten på sin väg mot havet.
      Den här boken skall ses som en fotografisk hyllning till min hembygd, till skärgården, till landsbygden, naturen och boendemiljön. Några av bilderna kan vara en fotografisk tolkning av några Nykarlebyförfattares dikter. Andra fotografier beskriver förändringarna i boendemiljön under de senaste hundra åren.
      Jag vill visa både traditionella och fritt konstnärliga foton. I en del bilder är inte den geografiska placeringen det viktiga. Lika angeläget har det varit för mig att avbilda stämningen. Jag vill att mina bilder skall förmedla känslan av den egna upplevelsen.
      Barndomssomrarna i skärgården har satt djupa spår i min känsla för horisont, hav, stränder och båtliv. Numera handlar det om en obotlig lust och längtan att få komma ut till vår karga, stenrika men mycket fagra skärgård.
      Boken är ingalunda komplett, säkert saknas många platser medan andra ställen borde ha beskrivits annorlunda.  Allt beror på med vilka ögon man ser på Nykarleby. Men det här är mitt val och Nykarleby sett med mina ögon.
      Svenska Österbottens kulturfond har gett ekonomiskt stöd för projektet. 

Upptäck Nykarleby i bild är en fotografisk hyllning till Nykarleby, diktarnas stad. Nykarleby grundades av Gustav II Adolf och fick sina stadsrättigheter 1620. Här föddes Topelius 1818 och i mitten av seklet var över hälften av den manliga befolkningen sjömän. Efter en förödande brand 1858 fanns det planer på att flytta staden till Oravais. Men den byggdes upp på nytt med stora tomter och breda gator. Nykarleby av idag är minne och nutid, horisonter och hav.
     Leif Sjöholms bok är en upplevelserik vandring i ett kulturlandskap och i en natur präglad av kontraster och tidlöshet.

På romanens nuplan 2005 är flickan en vuxen kvinna med man, barn och ett välorganiserat liv. Jobbet är intressant men stressigt – skrivbord och anslagstavla är täckta av gula post-it lappar och hon skriver allt fler listor. Hon är duktig och klarar av vad som helst. Utan att hon förstår varför drivs hon ändå in i en utbränningsdepression som hon inte kan ta sig ur förrän hon accepterat att hon måste göra en resa tillbaka till barndomen och återuppta kontakten med en liten flicka i blå klänning och röda strumpbyxor. I en barndom som utspelar sig på sjuttiotalet i ett rött tegelhus med stora fönster. Det visar sig att flickan bär på en stor sorg och en hemlighet. En blodig kniv finns med i bilden. Och en pappa, pappa Kungen som gömmer sina flaskor bredvid skrivbordet nere i gillestugan. I Flickan i flaskan gestaltar Christel Sundqvist lyhört hur barndomens känslor av skam, skuld och sorg inte går att förtränga men hon visar också hur livsavgörande, omvälvande och terapeutiskt det är när man slutligen är redo att möta sitt förflutna.
    Christel Sundqvist (f. 1970) är uppvuxen i Nykarleby och bosatt i Vasa. Hon är pol. mag. och arbetar inom special-lärarutbildningen vid Åbo Akademi sedan år 1999. Sundqvist fick ett hedersomnämnande i Solveig von Schoultz-tävlingen 2007 (noveller) och vann andra pris år 2008 (dikter). Flickan i flaskan är hennes debutroman.

1915–1917 sökte sig 2.000 unga män från Finland till Lockstedter Lager i Tyskland för att där få sin militära utbildning i den 27:e Preussiska Jägarbataljonen. Målet var att efter hemkomsten befria landet från ryssarna, ”men istället skulle svärdet brukas mot egna landsmän. Denna tanke var tung och bedrövande oss mycket”. Bokens fem ynglingar var från Österbotten, Nyland, Åland och Helsingfors. En av dem var författarens farfar. Utgående från brev och dagböcker levandegörs ynglingarnas känslor inför uppbrottet, den strapatsrika färden över Kvarken och den hårda utbildningen i Tyskland samt återkomsten och det bittra inbördeskriget 1918.

Rötterna till August Wingren ligger djupt rotade i Socklot och i trakterna däromkring ... längre tillbaka i tiden finner man rötter från flera håll i det forna Österbotten och från trakten av Åbo. Rötter i utlandet finns främst i Sverige, men också i Danmark och Tyskland.

I början av 1500-talet tätnade bosättningen vid Österbottens kustområde, vilket [ledde till] flyttning inåt landet ....
     Bland dessa nyggare finns en del anfäder.

Augusts liv var kraftigt knutet till Grisselören. Hans själ fanns i fisket, vilket många av hans ättlingar fått i arv.
     August var en idog och morgonpigg människa. Han steg vanligen upp kl. 2 på morgonen.
     August hade många barnbarn i Socklot varför han där kallades allmänt för ”Moff ”. Han har närmare 300 ättlingar.

Pärmbilden är August Wingrens fiskarstuga på Grisselören, teckningen gjord av Josef Herler, troligtvis under 1940-talet. Framsida på bok och baksida går kanske att få till hela teckningen.

Jordbruket har varit en viktig näringsgren i Kovjoki. Byn var länge en isolerad skogsby, men sedan slutet av 1800-talet har det skett stora förändringar. Mekaniseringen av jordbruket vidtog, den första skolan byggdes och järnvägen drogs genom byn. Ungefär samtidigt öppnades den första lanthandeln. Föreningsverksamheten har varit livlig och ett flertal av de föreningar som bildades i början av 1900-talet är fortfarande aktiva.
Kovjoki är i dag inte bara en modern jordbruksby, utan många framgångsrika företag har också etablerat sig i byn.

Vägen må ha varit lång och krokig, men så är ju också Kovjoki en by med många vägar.
     - Namnet på boken var en självklarhet. Vi har Kovjokivatten och många vägar, det kan inte bli tydligare, säger Margit Aromäki i byaforskargruppen.
     Kovjoki - byn med vattnet och de många vägarna berättar om byns historia och utveckling ända från byordningen 1742.
     Byaforskarna hittade byordningen i den gamla bykistan som står i källaren i ämbetshuset.
     - Det är bykistan som är ryggraden i hela projektet. Där finns massor av gamla protokoll och handlingar, säger Åke Åström som är kursledare.
     Ur bykistan hittades också dokumenten på Margaretha Helena Sandströms utvisning. Året var 1828 och kvinnan utvisades ur byn på grund av otuktigt och oanständigt leverne.
     Många liknande historier finns att läsa i den drygt 350 sidor tjocka boken.
     - Egentligen finns det för mycket material. Det skulle räcka till en bok till, säger Aromäki.
     Boken har tryckts upp i 600 exemplar. Nils-Erik Back har gjort layouten och ombrytning. Boken kommer att säljas bland annat på första maj-jippot vid Kovjoki järnvägsstation.

Lisa Ahlvik

Konsthistorikern Hannele Savelainen skriver om porträtt som avbildar Zacharias Topelius både som offentlig person och i familjekretsen på Björkudden. Många kända konstnärer, från R W. Ekman, C.  E. Sjöstrand, Walter Runeberg till Maria Wiik och Albert Edelfelt har målat porträtt av Topelius och i dem avspeglas också den finska konstens utveckling och den förändrade synen på konst i Finland.
Topelius skrev gärna om konstnärer och konstnärsliv och skrev t.o.m. kritik på porträtten av honom själv. Det ger ytterligare bredd och djup åt tolkningarna, eftersom han som samtida konnässörär speciellt personligt engagerad. Fotografierna av Topelius beskriver fotokonstens utveckling från dagerrotyper och officiella visitkort till privata situationsbilder i hemmet.
Boken återger också hur stormanskulten kring Topelius och hans roll som sagofarbror växer fram. I porträtten av honom ser vi en människas livscykel och en hel epok, bilder och sinnebilder.

Också stora män är människor. Vår bild av Zacharias Topelius rymmer sagofarbrorn, journalisten, författaren och professorn, upptagen av att vara med och skapa nationen Finland och dryfta dess historia.
     Merete Mazzarellas essärroman rymmer betydligt mer än så – Zacharias Topelius lust att få gå omkring i gamla, invanda kläder, hans leda vid att svara på brev, liksom hans förtjusning i att Kuddnäshuset fått dubbla fönster. Och framför allt hans oro för dottern Toini – hon som förblivit ogift, hon som kanske liknar honom mest, hon som också provocerar honom mest. Mazzarellas Topelius är Topelius, levnadshändelserna stämmer överens med uppslagsverkens, men Mazzarella är tillräckligt modig, kunnig och skicklig att förmå skildra en Topelius som inte är en samling historiska fakta utan en levande människa – full av krämpor, oro, och tvivel, men glädje också. Romanen beskriver en dag i Topelius liv, en dag lika lång som ett helt liv – i minnet lever allt det man en gång känt kvar: hon, finskan Greta, så upphetsande
     Topelius är huvudpersonen, eller är det ändå Toini?      Kvinnosaksförkämpen som är traditionellt omhändertagande samtidigt som hon modigt går sin egen väg och talar mot försörjningsäktenskap och för kvinnovänskap.
     ”Ingen saknad, ingen sorg” är elegant och spirituell som en anglosaxisk biografi, man hör den store mannens röst, man hör den intimare än någonsin förr.

Kapitel publiceras då och då.

Uudenkaarlepyyn kaupunkiin perustetaan helmikuussa 1918 vankileiri. Kaksituhatta venäläistä sotavankia ahdetaan piikkilankaaidattuun kansakoulunopettajien seminaarirakennukseen. Koko kaupungissa on vain yhdeksänsataa asukasta.

Isak Veege ska bli den längsta människan i världen. Det blir han inte, men på sin väg genom en tillvaro av stagnerade människoroller är han ändå stor som Goliat – och lika sårbar. Som en indirekt följd av sin fysiska storlek – eller som han själv säger ”på grund av olyckliga omständigheter” – blir han ålagd att utföra ett uppdrag inom ett akademiskt projekt som ska kartlägga den moderna manligheten.
     Under berättelsens gång hinner den simpla verkligheten ifatt myterna om manlighet och män. De gamla myterna avslöjas, men samtidigt skapas nya myter som är mera oberäkneliga och på samma gång betydligt mörkare.

Gigant är en roman om styrka och svaghet, en bok om män som drömmer om att vara älskare, krigare, magiker.

Kyrkans festskrift klar – Sankta Birgitta kyrka 300 år

Festskriften som beskriver vår kyrkas historia är klar och ges till försäljning lördagen den 11.10.2008 vid försmlingens Jubileumsfest. Från måndagen finns den till salu vid församlingens pastorskansli och vid Nykarleby bokhandel. Pris 25 €.

Kyrkans festskrift – Sankta Birgitta kyrka 300 år – publiceras lördagen den 11 oktober i församlingshemmet. Boken är rikt och vackert illustrerad (ca 90 färgfoton) och skriven i populär och lättläst stil. Den ha ca 150 sidor. 

Författare: Helge Hedman, Lars Pensar, Ull-Britt Gustafsson-Pensar, Pehr Tonberg och Mats Björkstrand. Stiftets biskop Gustav Björkstrand bidrar med en hälsning och kyrkoherde Lars-Johan Sandvik står för förordet. Den vackra layouten har skötts av Linnea Ekstrand. Redaktör för boken är Rabbe Forsman.

Festskriften är en mycket lämplig bok som present och som julgåva.
     Tack vare kronologisk översikt och en del andra förteckningar kommer boken att tjäna som ett värdefullt dokumenterade arbete för lång tid framöver.

Innehåll

Vår kyrka – Sankta Birgitta
S:ta Birgitta kyrka i Nykarleby, 300 år
Biskopens hälsning
Varför heter kyrkan Sankta Birgitta?
300 år – eller 400?
Topelius och kyrkan
Kyrkligt och världsligt
Tre gravhällar
Klockors klang
”Gåvor heliga, outsägliga ...”

”Så varför då denna bok om september 1808?
     Varför denna rätt dystra berättelse om nederlag, sjukdomar, stölder och mord?
     Svaret är enkelt. Allt är inte mörker. Inbäddat i nederlaget finns också en triumfatorisk seger.
     Det handlar om slaget vid Jutas utanför Nykarleby på eftermiddagen och kvällen den 13 september 1808.”

September 1808 är en dramatisk månad i Österbotten. I bakgrunden mullrar de stora europeiska Napoleonkrigen. I Oravais och vid Jutas drabbar svenska trupper samman med ryska förföljare i två av det finska krigets mest kända slag.

Med hjälp av samtida ögonvittnesskildringar letar Nils Erik Forsgård efter individen i kriget och människan i soldatleden. Han skildrar enskilda slag och bataljer, men också krigets inverkan på lokalsamhället. Forsgård tecknar dessutom en snabb bild av några utvalda konstnärer och intellektuella i det begynnande 1800-talets Europa.
     Och över allting, över hela Europa i denna september månad, svävar ”värdenäs plågoris Napolion Bonapart”.

Nils Erik Forsgård är född i Nykarleby år 1968. Han är docent i idéhistoria vid Helsingfors universitet och chef för en tankesmedja i Helsingfors.
     Som författare är Forsgård känd för de kritiska reportageböckerna 10115, Berlin (2005) och Heartlands – Anteckningar från en resa genom USA (2007).

En höstrmorgon ger sig Johannes Thomasson ut på dagens första promenad, för att få fart på den gamla kroppen och lederna. Det är den 28 eptember 2006. Men promenaden tar honom i en helt annan riktning än han tänkt sig. Han stukar sin fot, och i samband med det blir han bekant med den tystlåtna pojken Mika, och med Mikas mamma som en gång köpte ett hus av Thomasson och hans hustru. Och han träffar Agnes som bor i lägenheten ovanpå hans. Thomasson är änkling; tolv år har gått sedan han förlorade sin hustru i Estoniaolyckan, den största fartygskatastrof som drabbat Europa sedan andra världskriget. För honom är hon ändå närvarande, dagligen, och hans orgelbygge är nära förbundet med hennes öde.
     Thomassons stukade fot inleder en kedja av händelser där kärleken, arbetet, åldrandet, kroppen och döden tar plats – allt sådant som vi ständigt måste förhålla oss till.

Robert Åsbacka visar här sin stora skicklighet som författare. Hans berättelse är på en gång enkel och intrikat. På ett suveränt sätt utvinner han dramatik och stora känslor ur ett till synes vardagligt stoff.

”Med ullvantarna, 'påsavantarna', gick det bättre att få tag om de hala slingrande varelserna, som ofta i stora mängder sög sig fast i cementblock och stenar. Vantar användes nog också för att undvika att nättingarna sög sig fast i händerna.”

Nejonögon, eller nättingar, väcker känslor. Glödstekta hör de till höstens läckerheter, menar somliga. Andra vågar inte ens smaka på dem då blotta åsynen väcker motvilja. Det hjälper inte ens att påpeka att de älskats av såväl antikens romare som det medeltida franska hovet.

Med stor insikt och ett imponerande bildmaterial beskriver professor Nils Storå nejonögonfisket i Nykarleby älv, där yrkesfiskare trängdes med småpojkar i ullvantar för den finaste fångsten.

I denhär boken får man veta mycket om nejonögonen eller nättingarna, vad de är för varelser, hur man har fiskat dem, tillrett dem och salufört dem. I Nykarleby älv har nejonögon fiskats redan innan staden grundades och för stadsbor i många generationer har detta fiske haft en ekonomisk betydelse.Kraftverksdammen har dränkt de forna nättingforsarna en efter en. Det traditionella fisket med forsbockar och ”språtakassar” bedrivs inte mera här, men på 1960-talet kunde bokens författare, Nils Storå, som ung folklivsforskare både studera fisket i älven och intervjua utövarna. Materialet från fältstudierna bildar grunden till den mångsidiga bild som här ges av nättingarna – en läckerhet för många, en fasa för lika många.

Till läsaren

Nykarleby har i decennier ansetts vara en skolstad. Det finns många belägg for detta. Redan några år efter grundläggningen verkade en pedagogi i staden.
     Den berömda trivialskolan 1640 lade grunden för det bildningsintresse, som sedan fortlevt genom sekler. Nya initiativ har förts fram genom enskilda mänskor, t.o.m från sådana som bott på annan ort och som insett bildningens betydelse för landsdelen. Som exempel kan nämnas Carl Synnerberg och Zacharias Topelius.
     Nykarleby seminarium med dess övningsskola har med visshet haft de mest djupgående effekter för staden och hela det svenska språkområdet. De unga lärarna fick vid övningsskolan sin slutliga avslipning, innan de erhöll formell rätt att bli folkfostrare. En stor del utförde sitt livs gärning med semmarieutbildningen som grund. Andra blev skolledare och administratörer ända upp i de ansvarsfullaste ämbetena (Cavonius, Winqvist, Lindgren, Norrback). De sista bland dessa avslutar under detta decennium sin gärning.
     Med denna redogörelse över den 100-åriga normalskolbyggnaden vill vi ge en översikt över dess öden och betydelse. Som inledning ges ett kort omnämnande av tidigare skolor i staden och sambandet mellan seminariets verksamhet, den ”gamla normalskolan” och den nya delen. Den senare delen i framställningen presenterar Normen efter att den blev kommunägd och hur den inlemmades i stadens skolväsen som grundskola.
     Under några år lekte tanken på en berättelse, men blev lagd åsido, då del blev tveksamhet över värdet och intresset för en större allmänhet. Skolans rektor, Eva Sundstén, tog upp saken mot bakgrund av att det under 2008 är etthundra år sedan byggnaden togs i bruk. Det blev för mig en utmaning bl.a. genom att jag under tio år verkat vid skolan och sedan under nära tjugo år haft stadens skolväsen som arbetsfält. Erfarenheten av detta och vetskapen om vad ”gamla Normen” betytt för många tidigare elever, lärare och lärarkandidater, gjorde att jag lovade ge ett bidrag.
     Eva Sundstén står för huvuddelen av berättelsen om skolan som kommunal grundskola.
     Till skolans rektor och till redaktör Leif Sjöholm, som bearbetet bildmaterialet, riktar jag ett varmt tack för gott samarbete. Det är ett sannskyldigt grupparbete vi åstadkommit.

Nykarleby i februari 2008
Pehr Tonberg

STADSNAMN I NYKARLEBY

– en socioonomastisk studie av ortnamn och attityder till dem

I mer än hundra år har teatern varit en av de finlandssvenska ungdomsföreningar­nas livskraftigaste verksamhetsformer. Aktiviteten har möjliggjorts av mångas samfällda entusiasm, av en mängd eldsjälars insatser både på och utanför scenen.

Den här boken presenterar några av dessa uf-teaterns eldsjälar. Tillsammans med otaliga andra teaterentusiaster har de sett till att uf-teatern fortfarande blomstrar runtom i svenskbygderna, både på lokal nivå och till exempel i form av de årligen återkommande sommarteatrarna.

Boken utkommer med anledning av Finlands Svenska Ungdomsförbunds 100-års-jubileum 2006. Den vill samtidigt vara en hyllning till uf-teaterns alla medverkande, denna viktiga grupp av finlandssvenska kulturarbetare.