En man gick genom stormen. Leo Ågrens liv och diktning av Gösta Ågren.

KATASTROFERNAS ÅR

Av ett brev den 17 december 1955, när "Motsols" utkommit, framgår, att lillasyster Ingas schizofreni nu brutit ut. Och följande brev är daterat den 20 mars 1956 - generalstrejkens månad:

"Farsan bor som du kanske vet hos Erik nu. Han är ganska frisk än och på gott humör. Det har ju börjat våras nu så vi kanske ser något slut på denna vintern också ... Inga bor ensam på Fårholmen och verkar att må ganska bra.

Vi är ju som sagt fortfarande i strejk som du vet. Min strejkförmåga håller emellertid nu på att ta slut. Det är ju räntorna den här månaden också. Och pank är jag. Du kommer kanske ihåg den där julnovellen i Ny Tid. Tidningens ekonomi torde väl ha förbättrats mycket nu efter den här strejken, så kanske du kunde övertyga kamrat Backman om nödvändigheten att sända mig en liten hacka i honorar för berättelsen."

Det är detta år planen på den historiska romantrilogin "Kungsådern" växer fram, men den berörs inte i breven, antagligen därför att författaren ännu prövar och söker. Han utger ingen bok under 1956. Hösten 1956, strax efter det jag hamnat som beväring i Dragsvik, åtta år efter Leo, får jag ett odaterat brev:

"Ja, du har en lång räcka grå dar framför dig nu, som du väl redan kommit underfund med, men jag kan ju trösta dig med att de första veckorna är längst även om man undslipper pimsning ...

Annars skall jag tala om för dig att jag är bilägare nu. Det blev jag i hastigt mod. Och har djupt ångrat mig. Jag har en gammal Ford sportbil, lite påminnande om det där nazigrinet vi såg i Hesa, men med betydligt proprare yttre. Jag gav sextionio tusenmarkor för den, lite dyrare än K-125:an som du ser. Jag fick börja med att byta kylare i monstret. Och induktion till strömfördelaren. Jag har redan hunnit bli motorklok som du ser. Men nu går den ganska skapligt, fast olja dricker den som en krokodil, men så länge den går så, om jag nu orkar ha den, det är inte det billigaste att ha ett åk med en V-8 motor.

Pappa mår dåligt som vanligt, men direkt alarmerande verkar inte hans tillstånd att vara. Fast man vet ju aldrig.

Jag fick beställning på en novell till Stockholms-Tidningen. Har du hört? Kärlek, sociala förhållanden, lämpad för läsekretsen - hm."

Pimsning är trakasseri från befälets sida, den vanligaste formen av utbildning i Finlands armé.

Den 18 november 1956 är nästa brev daterat. Leo har just recenserat Agnes Rögårds "Obesutten", berättar han. Och:

"För övrigt har jag sålt min gård i stan och flyttat till Fårholmen. Vi får ju som du vet sådana där infall ibland. Jag får jobba, bara skiftesveckorna nu om jag vill, så jag skulle få bättre tid till skriftställeri. 50.000 i förtjänst fick jag på den, om det intresserar dig. Men den summan räddade jag mig med nöd och näppe från konkursen. Annars har jag mycket riktigt krockat med min bil - med bussen ...

Inga och pappa befinner sig i stort sett i oförändrat tillstånd. Ja, pappa har nästan blivit lite bättre nu igen. Han är seg så det förslår. Du får ursäkta min kortfattenhet. Jag måste till jobbet nu och har lång väg."

På Fårholmen öster om stadscentrum befinner sig fars gård, som nu stått tom, eftersom Inga vistats på sjukhus.

Det tragiska året 1957 medför ett första brev från Leo den 10 februari:

"Jag har nyss besvarat ett brev, som jag hade av N.-B. Stormbom, daterat den 15 januari. Han ville ha uppgifter i anledning av en essä, som han skall författa om våra moderna bygdeskildrare. Jag avgav ett fem sidor långt svar om mitt liv och leverne."

I den intensiva och långvariga litteraturdebatt, som inleddes i september detta samma år, skulle termen "bygdeförfattare" komma att inta en central plats. Men ännu verkar Leo inte att ifrågasätta den.

Vardagsbekymren tätnar:

"F. ö. ser det ut som om jag skulle bli utan jobb nu på torsdag. Det har blivit en del trubbel på arbetsplatsen, som jag vid tillfälle närmare skall utreda för dig. Och nu har jag sagt upp mig och om intet oförutsett inträffar slutar jag om tre dar. Lika bra kanske. Jag har jobb som växer mig över huvudet i alla fall. Men det är ju de där stålarna ... Jag bor nu Lotsgatan 34 (8.000:- per månad), som du torde observera vid eventuell permission och brevskrivning ...

P.S. Pappa är rätt dålig nu. Bra om du kunde ordna en permis."

Leo vågade sluta på tryckeriet, eftersom han innehade ettårigt statsstipendium för sitt litterära arbete under 1957. Det innebar inga rikedomar, men dock en mager månadslön.

Den 5 april 1957 kom ett telegram ut till de dystra dynerna i Syndalen i Västnyland, där jag just enligt order tränade pistolskytte utan att sätta ett skott i tavlan:

"Far död. Leo"

Samma dag skrev han ett brev:

"Hoppas du kan sticka hem på permission till nästa söndag. Som av telegrammet framgick - jag hoppas du fått det - dog far i går klockan 18.45. Vi tänker begrava honom nästa söndag. Det var kanske sorgligt att du inte fick träffa honom innan han dog, han var klar och redig in i det sista och när han fyllde sextio hade han arrangerat en liten bjudning för oss och patienterna på sjukhuset. Men det var hemskt att se hur han tacklade av nu på slutet.

Vi var hos honom hela dagen i går, på eftermiddagen hade vi farit hem en stund, när vi kom tillbaka var han död."

Jag undrar varför jag inte minns fars begravning. Det undermedvetna har stängt in den i ett djupt valv.

Under våren flyttade Leo till Munsala, hyrde en gård av diktaren och bonden Evert Huldén på kyrkbacken i Munsala och startade Munsala Bok- & Blomsterhandel. Den gården börjar numera tillhöra litteraturhistorien. I skrivande stund ägs och bebos den av författarinnan Anita Wikman och journalisten Hans Wikman.

Leo hade blivit arbetslös och han var ännu alltför märkt av de komplex, som klassamhället inympar i folkets barn, för att våga tro på sina möjligheter som författare i ekonomisk mening. Därav affärsföretaget. Den 18 juni 1957 berättar han i ett brev hur butiken går:

"Kommersen är ganska ringa, men dock inte så usel som jag i pessimistiska ögonblick trott. Jag har sålt mycket blomplantor i vår av Lennart Engstrands fabrikat. En del blommor har också gått åt, men däremot minimalt med böcker. Om man med energi, pengar och arbete försökte driva fram affären nästa år så kunde den nog kanske bli till något ...

Du minns ju det där hysterianfallet som Gunhild hade den kvällen du var hemma ... det ser ut att bli lite allvarligare, verkar nästan som en neuros. Så du ser att bekymren hopar sig. Hon var på Juthbacka semesterhem i tio dagar, men det ser nog ut som om hon behövde ytterligare vård.

Ja, något vidare att skriva om vet jag inte just nu. Jag får nog till sist säga som Dan Anderssons Paljaka-Anders. Kom och hjälp mig bära, pojkar, det vart liksom lite för tungt det här."

1956-1957 växer "Kungsådern", första delen i trilogin med samma namn, fram, men Leo nämner den som sagt aldrig i breven och talade nog inte mycket om den när vi träffades. Jag minns, att den väckte min häpnad när jag fick ett exemplar sent i november 1957: en ny, alldeles oväntad värld öppnades för mig vid läsningen.

Den innebar ett så hisnande steg vidare i Leos författarskap, att han kanske av den anledningen länge var alltför osäker för att vilja diskutera den.

Sommaren 1957 var den i varje fall färdig och det, som händer denna tragiska sommar, kommer framförallt att återspeglas i trilogins andra del, "När gudarna dör", som kom ut 1959. Jag har citerat den magnifika vandringen mot seklets hårdaste storm, den vandring, som djupast var författarens skallgång efter sin unga hustru i nattmörkret i skogen.

I det brev, där han berättar om detta, nämner han också en roman, som sänts till Söderströms. Det är emellertid inte fråga om "Kungsådern", som redan är antagen. I nästa brev, daterat den 30 augusti 1957, preciserar han:

"Ja, den där boken, jag sänt in till Söderströms, det är märkligt nog en detektivroman. Lite grann i stil med din utgjutelse i JT, men inte helt. Jag försöker också lägga några synpunkter på brottet som samhällsföreteelse. Ja, man får se vad de tycker."

De tyckte tydligen inte. Boken trycktes ej och manuskriptet är sannolikt spårlöst försvunnet numera. Min "utgjutelse" i Jakobstads Tidning bestod av en novell, en parodi på den tuffa, amerikanska deckargenren, som synbarligen slog an på Leo: han nämner den ett par gånger.

Så snart efter "Kungsåderns" färdigställande kan han naturligtvis inte ha varit redo för ett nytt, stort verk, men även om den bistra förlagskritiken nu måhända gjorde gott, så skulle den - känslolöst och insiktslöst tillämpad - om några år bli en av de katastrofalt negativa faktorerna i Leos liv.

Detta är i och för sig inte kritik mot lektorerna - deras uppgift är att värdera manuskript. Men det är, för förläggaren, viktigt att känna till författarens yttre och inre situation. Ingen levande konstnär förmår gå uppåt på en graderingsskala, som en mekanisk robot. Det måste finnas marginal, frihet för andning. Man måste få sjunka för att ånyo kunna stiga.

Leo berättar i samma brev, att hustrun är intagen på sjukhus och att han själv på nytt sökt anställning vid Jakobstads Tidnings tryckeri:

"och det kan ju hända att jag får, Söderströms tycks ha tryckt på dem lite grann, förbindelser är viktiga som du vet. Jag skulle få höra i morgon hur det blir  ... Det närmast till hands liggande förefaller att vara att jag skulle få tillbaka mitt varannan veckas skiftesjobb med varannan vecka ledigt."

Han började arbeta som typograf igen. I en annan passus i samma brev flyger fanor och klingar spel:

"Det är bra om du kan komma hem till söndan, vi planerar nämligen så smått att ha en diskussionsafton - helt privat - på Nörråkers med samling av alla österbottniska författare vi kan få tag på. Det skulle bli första lördagen i september. Om det nu blir av. Huldén och jag skulle liksom stå värdar för samlingen. Så försök om du slipper."

Nörråkers hemman i Monå by är den Huldénska släktgården. Leo hade hjälpt Evert Huldén med höbärgningen under sommaren och det var då planerna på ett författarmöte växte fram. Uttrycket "helt privat" täcker inte resultatet av initiativet.

Det var fem författare som hörsammade kallelsen till Nörråkers i början av september 1957. Utom Leo och Evert var Ingmar Nykvist, Ingolf Friman och jag närvarande. Vi satt vid brasan och pratade. Vi gjorde en utflykt i bygden i lysande månsken. Söndag morgon väckte oss Ingolf Friman med "Var är vägens mål?" på sin fiol ...

Ett par tidningsreferat från diskussionen - Ingmar Nykvists i Österbottningen, Anders Huldéns i Jakobstads Tidning - födde genast en intensiv finlandssvensk litteraturdebatt, som inte inskränkte sig till kultursidorna utan också spred sig till ledarsticken. Man hade inte märkt, att en liten men kraftfull grupp folknära författare uppstått i den finlandssvenska litteraturen. Nu trädde den plötsligt fram i samlad tropp och chocken blev svår. Debatten varade hela vintern och ledde bl.a. till klassikerserien "Finlandssvenskt bibliotek".

Jag skall inte närmare referera inläggen här. Debatten i sig var viktigare än dess innehåll. Den var inseglet på, att en förändring, en demokratisering och radikalisering, hade skett. Ett resultat må dock nämnas: termen "bygdeförfattare" hade inte använts i beskrivande utan i pejorativt syfte - som skällsord. Gruppens protest gjorde, att ordet sedan hösten 1957 i stort sett varit borta ur den finlandssvenska offentligheten. (Numera har det visserligen ersatts av "skrivare" ...)

Vi bildade en författargrupp, som - givetvis på Evert Huldéns förslag - kallades Liftraser. Namnet inspirerades av den fornnordiska mytologin: efter den stora katastrofen skall livet bäras vidare av två människor, Lif och Liftraser ...

Under de kommande åren samlades vi flera gånger, till diskussioner och uppläsningar. Vi hann också ordna ett österbottniskt-norrländskt författarmöte i Kronoby 1961 innan Liftrasers medlemmar började skingras.

Den regionala och författarkooperativa aktivitet, som sköt fart under 1970-talet, är dock en tydlig fortsättning, en vandring på Liftrasers väg ...

Liffraser har inte dött.

KUNGSÅDERN

Dedikationen i mitt exemplar av "Kungsådern" är daterad den 22 november 1957. Med den här boken inleds den centrala fasen i Leo Ågrens författarskap.

Han överger här sitt eget liv och familjetraditionen som bas för fantasin. I stället går han djupt in i historien, den lokala och den nationella. K.V. Åkerbloms kanske främsta verk, "Pedersöre storsockens historia", är en viktig källa. Grundberättelsen, den röda tråd, som rullar upp i "Kungsådern" och sedan återkommer också i de två senare delarna, utgörs av striden mellan generationerna på Storsjölidens nybygge i vildmarken och Pålsgårdens härskare inne i byn. Den kampen spelar under tvåhundra år, från 1700-talet till 1900-talet.

Ändå är den bara utanverk. Varje volym tar på sitt speciella sätt upp den problematik, som Leo Ågrens hela författarskap redan inriktats mot. I den första delen, "Kungsådern", är det inte längre, som i "Motsols", fråga om någon marginal, någon möjlighet. Drängen Olof Gersson krossas, brutalt och fullständigt. Efter att ha slagit ner husbonden flyr han till Storsjöns höga strand och blir nybyggare i vildmarken. Men snart kuvas hans revolt och klasssamhället lägger sig som en tung vinter över hans liv. Ändå - och detta är ljuset i "Kungsådern" - övervintrar hans själ djupt nere i kölden. För honom själv finns inget hopp, men barnen och framtiden har mening. Livet har mening. Därför går han ut i allmogeuppbådet 1714, mot löfte om Storsjöliden för evärdelig tid ...

Det finns en möjlighet att svara, på livets mörker och samhällets förtryck. "Kungsådern" är en roman om uppror, en roman om att varje uppror är en seger och en möjlighet att leva, att uthärda livet. Den handlar om att livet är värt att offras.

"Kungsådern" saknar "Motsols" fängslande spel med tidsplanen. Den är en rak berättelse, i stort sett kronologiskt hållen. Liksom de tidigare verken är den koncentrerad, klar, med en sällsam lätthet i sin struktur. Allt oväsentligt är utelämnat, däribland ett dussin år, övervintrandets tid. I själva verket är över halva boken en omsorgsfull förberedelse till det mäktiga slutet: uppbådet, och den sista striden.

Skildringen av slaget vid Napo by i Storkyro utgör några av de centrala sidorna i Leos verk. Allt kommer nära. Det är andfått, verkligt, dånande. Han är häpnadsväckande skicklig i detta ords positiva mening. När striden börjar övergår berättandet i hamrande staccato. Satserna är korta. Läsaren piskas framåt, blint, brutalt:

"Så bröstar styckekanonerna av sin första salva och helvetet brakar löst. Världen är med ens uppfylld av ett enda ohyggligt skottsmatter, eldflammor slår emot dem från alla sidor, stickande krutrök, skrän och nödrop. Ett vilt skällande stridsrop, en våg för dem framåt. Olof håller på att snäva över något, han ser att det är en människa, ur vars mun det sprutar blod. Så är det försvunnet och han anar en pik som körs emot honom. Hastigt sopar han till med bössan, vapnet slås ur angriparens hand, han nappar upp det, varför vet han inte. En man med svärd rusar mot honom, han sticker piken i magen på den angripande. Några hästar som slitit sig lösa yr förbi, en stupar rätt över honom och knuffar omkull honom över en hög med döda. En knekt tar honom i armen när han kravlar upp. - Tillbaka. Olof märker att han står ensam mot fiendelinjen. Han rusar iväg sidlänges, vågar inte vända ryggen till, någon benstelhet känner han inte just nu. Ett ögonblick blir han stående stilla och en mäktig darrning far genom hela hans stora kropp. Det ligger fullt med döda på den nyss så rena och vita strandsluttningen, blodet porlar längs ett hjulspår ner på älvens is, i forsen kämpar människor och hästar, kanonerna dundrar i ett."

Påfallande i Leos historiska romaner är berättandets karaktär av ögonvittnesskildring: allt är verkligt, mustigt, ett nu-skeende. Jag tror, att hemligheten finns i de precisa detaljerna - och inte bara i dem utan också i det faktum, att de inte understryks utan infogas nästan i bisatser, obetonade, självklara, naturliga delar av berättelseströmmen, och därmed rykande verkliga. En ryttare ränner plötsligt på Olof "i ett moln av snö", någonting "knastrar som om det brann", de skräckslagna allmogemännen i uppbådet ser för första gången motståndarna, skäggiga karlar med pälsmössor: "en har virat råa hudar kring benen till skydd mot kölden, några har spetsiga metallhjälmar". Ett stycke bakom fronten "slogs fyra raggiga hundar vilt om ett hästhuvud".

Helhetstavlan myllrar och doftar tack vare inslag som dessa i kombination med berättelsens precisa snabbhet och rytm, dess mödolösa koncentration.

Skeendet och detaljerna ges fasthet genom inslag av nästan lyrisk översiktlighet. Däremellan upplever vi händelserna genom Olof Gerssons ögon och själ. Berättaren figurerar som förut inte i texten. Han är bara det allseende ögat.

Författaren har nu övergått till att återge replikerna på dialekt, något modifierad för att den ska bli begriplig. Ståndspersoner talar lätt arkaisk normalsvenska. Helhetseffekten blir osökt ålderdomlig.

Nybygget, Storsjöliden, är kalkerat på den lilla gård, som författarens svärföräldrar brukade vid stranden av Huvudsjön, Esse sockens största sjö. På 1950-talet hade stället fortfarande nybyggeskaraktär: det låg isolerat inne i vildmarken och kärrvägen dit var rätt opålitlig. De gamla byggnaderna var stämningsmättade, den höga, skirgröna strandsluttningen smärtsamt vacker, granskogen mörk i bakgrunden. Rökbastun hade jordgolv, stugan öppen spis för värme, ljus och matlagning. Leo älskade stället.

Strukturellt är "Kungsådern" avklarnad, exakt, nästan storslaget enkel. En dramatisk och tragisk händelsekedja, berättad i ordningsföljd, pekar som en hand på uppbrottet och den hetsiga, jagande striden.

När Olof får sitt banesår tystnar berättelsen. Staccato-slamret upphör, världen mörknar:

"Olof Gersson faller sakta framstupa, känner ett ögonblick hur snön mjuk, mörk och varm kommer honom till mötes. Han sjunker beredvilligt in i dess rofulla famn.

Han har betalt sitt pris. Det yttersta pris en människa kan ge.

Olof Gersson är död.

I varje farled finns en kungsåder som inte får täppas till. Olof hade anat kungsådern inom sig. Han hade sökt följa leden, men den stängdes till för honom. Han hade inte kunnat leva utan sin kungsväg och till sist hade han stupat över barrikaderna. Han hade aldrig nått fram till det fria, mäktiga hav som han anade bortom allt.

Men han hade följt kungsådern - alltid hade han sökt den."

Klarare, och djupare, ska jag inte försöka säga det.

"Kungsådern" blev en framgång, med positiv kritik och stora läsarskaror. Under vårvintern 1958 kom den i en ny upplaga i Sverige.

I dag är det enda viktiga att den kom ut.

[Kungsådern av Leo Ågren.]

[(Inf. 2006-11-14.)]

STORMVANDRING

I författarens liv märks framgången föga. Ett par brev från årsskiftet 1957-1958 handlar om honorar, som borde utkrävas, om "en lindrigare ekonomisk malör med hot om utmätning m.m.". Och:

"Jag har f.ö. numera flyttat till en liten kåk i Lannäslund."

Stugan var verkligen liten, och dessutom utan bekvämligheter. Den var naturligtvis alltför trång. Leo skulle ju, på fritiden, arbeta där, omgiven av barnen, inklusive den utvecklingsstörda dottern, hemhjälpen och, någon gång, hustrun Gunhild. Han försökte desperat skriva den andra delen i trilogin, som han gett arbetsnamnet "Åskpilen". Det gick, naturligtvis, trögt. Ändock hinner han tänka också på andra. Den 14 mars 1958 skriver han till mig:

"försök ta upp frågan om en petition för benådning av Caryl Chessman på författarföreningens årsmöte. Han lär ju ha missat sin sista chans nu enligt tidningarna. En vädjan från nordens och ev. också Englands författare skulle kanske kunna uträtta något."

Caryl Chessman satt många år i amerikansk dödscell, dömd för en kidnappning, där ingen kommit till skada. Han förnekade sin skuld och skrev många självbiografiska böcker i fängelset. Slutligen avrättades han i gaskammaren. (Någon möjlighet att få 1958 års finlandssvenska författarförening att engagera sig i någon som helst fråga fanns naturligtvis inte.)

Den 28 mars 1958 skriver Leo:

"Sök också om du kan driva ut ett novellhonorar från NT och värp på det tills jag kommer ner till påsk i och för Sovjet-resan. Jag kan ha novellen med då. Men jag kommer ju knappast före lördag och då jobbar ni väl inte.

Gunhild måste in på SÖD igen. Ifall jag inte får in henne före påsk vet jag inte om jag kan resa, men det skall väl bli någon utväg. Livet är fullt av små helveten."

"Jag kan ha novellen med då" — det var en hungrigare och yngre tid ...

Sovjet-resan blev av. Leo var medlem av en författardelegation, inbjuden av det sovjetiska författarförbundet, och man kom sig ända ned till Armenien. Färden blev en andhämtningspaus i en alltmera svåruthärdlig vardagsverklighet. Ekonomin byggde nu i huvudsak på typograflönen, eftersom Leo varken orkade samla sig till en bok eller till effektivt brödskrivande. Och den lönen kunde inte gärna räcka till med Gunhild på sjukhus och hemhjälp för barnen. Leo blev alltmera förtvivlad och slutligen skrev han helt enkelt ett brev till Finlands svenska författareförenings styrelse — med bön om hjälp.

Det var välformulerat. Jag satt med i styrelsen och jag minns den intensiva stämningen när det lästes upp. Man kom överens om att bevilja ett extra stipendium och att föreslå Leo till ett ettårigt statsstipendium för år 1959, trots att han nyligen innehaft ett sådant.

Det var odogmatiskt och varmhjärtat handlat. Men det var också pengar som skulle komma att "förränta" sig i hög grad ...

För Leo lättade det yttre och inre trycket och han hamnade aldrig mera i någon jämförbar ekonomisk katastrofsituation. Under hösten skrev han flitigt på den andra delen i trilogin.

Berättelsen om huvudpersonens vandring mot stormen, den som redan citerats, tillkom någon gång under våren eller sommaren. Den innebar en psykisk och konstnärlig förlossning: Leos skapande fantasi fick på ett idémässigt plan direktkontakt till hans egen vånda, hans egen kamp mot övermäktiga vindar. Boken inleds emellertid inte med stormvandringen. Denna kommer först i mitten, när strukturen från arbete, gudstro och lycka svänger upp mot sorg, revolt och död.

Jag var på besök hemma hos Leo när seklets vildaste storm föddes. Han hade berättat om sin situation, och sina fruktlösa försök att skriva. Jag såg, att han sakta fylldes av vrede. Vrede. Han gick fram och tillbaka på golvet en stund. Så slog han sig ned och började skriva. Han höll inte på särskilt länge, skrivmaskinen smattrade i kvällsskymningen. Och avsnittet om stormvandringen blev färdigt. Jag läste det.

Då hade jag nog en aning om att något hänt, men jag kunde inte veta, att det var så omvälvande. Utkastet fick visserligen vänta en tid — Leo var fortfarande låst och trängd. Men i samband med att ekonomin stabiliserades började han skriva. Det skedde under förhösten. Den 18 september 1958 meddelar han:

"Har nu bekommit den stipendiesumma föreningen anslog till mitt nödläges avhjälpande. Som du förstår kunde den inte finna en lämpligare adressat. Dock står jag fast vid föresatsen att låna dig 10.000, som du finner av inneliggande sedel ...

Egentligen är det inte så litet bittert att på detta sätt nödgas uppträda som tiggare inför föreningens styrelse, men du vet ju att inget i mitt brev var överdrivet eller förvanskat. Det har verkligen förhållit sig på angivet sätt, ja, ännu värre."

Nu arbetar han effektivt och romanen tar form. Den 7 december 1958 är nästa brev daterat:

"Gunhild har åter kommit hem. Enligt läkaren är hon ett hopplöst fall, men han ville att hon skulle få stanna hemma över helgen åtminstone. Och inte har hon ju än blivit värre av hemvistelsen, snarare tvärtom. Moffa Herman dog i onsdags, begravning nu på söndag. Mommo här fortfarande, enda möjligheten att klara hyskan.

Gerd har jag undersökt på centralsjukhuset i Vasa nu. Också ett hopplöst fall. Jag kommer enligt läkaren att få ta hand om henne i hela mitt liv. Vad sker när jag inte lever längre? Broder, jag fick stipendiet, men kanske du trots allt inte är så avundsjuk."

Nej, det var jag inte.

"Moffa Herman" är svärfar, Herman Forsbacka från Huvudsjön i vildmarken. Svärmor lämnade ensamheten ute i skogen efter hans död och kunde sköta barnbarnen en tid. Som en följd härav började lille Dan snabbt tala en av Österbottens åldrigaste dialekter.

Redan den 20 januari 1959 är romanen färdig:

"Är det så att du alltfort är hänvisad till 7.000 mark i månaden som teknisk på Kontakt? I fall att det ser alltför arbetslöst ut där nere så är du gärna välkommen på någon tids gästning hit upp för att dela mitt hårda bröd om du känner dig nertryckt av huvudstadens anonyma hårdhet. — Efter det du genomläst mitt sistfödda manus har det genomgått en rätt grundlig bearbetning — namnet har bl.a. ändrats till När gudarna dör — och värket sändes in till förlaget för några dar sen. I övrigt har jag haft en produktiv tid nu och förutom boken har en radiopjäs skådat dagen och omsatts i pekunier à 22.000 mark, minus förstås den förbannade skatten. Växeln lånade jag ihop några extra tonni [tusen] till och löste in i sin helhet för att slippa den och öppenhålla möjligheten till ev. framtida kredit. Ity har jag en osäker fordran på dig på 5.000 mark just nu."

Jag led av ungdomsarbetslöshet och Leos goda hjärta förnekade sig som vanligt inte. De här åren var en enda blodstörtning av död, sjukdom och vansinne — och alltsammans virvlade i en häxdans runt Leo. Mitt i detta förblev han sig lik — hjälpsam, hänsynsfull — och mitt i detta tog det ena mästerverket efter det andra form. Det är kanske inte så egendomligt, att hans aktiva författarbana blev lika kort som Dan Anderssons: inom åtta svåruthärdliga år samlade han sitt livsverk. Efteråt, i lugnare dagar, fanns ingenting att tillägga.

Den 27 januari 1959 skrevs nästa brev:

"Hade i dag samtidigt brev av dig och dr Appelberg. "Jag ber att hjärtligt få lyckönska er till att ha skapat detta nya mogna verk." Det låter något, smeker författarinbilskheten. Han svällde och han åter svällde, till dess han sprack, det arma djur, för att citera en obetydligare författare.

Som sagt, han planerar tidig höstutgivning och önskar ingen omarbetning. "Jag har faktiskt ingenting som jag ville ändra på." ...

Annars har jag utöver författarskap ägnat min tid åt arbete samt läsning av de grekiska tragedierna. De är väl värda ett studium. Utöver detta studerar jag filosofi och psykologi samt Dostojevski. Min energi saknar gränser just nu. Det enda den väjer för är engelska språket.

Apropå det: läs Schopenhauer. Hur kan han kallas filosof? Tidevarvens störste idiot.

Men Dostojevski, vilken utomordentlig diktare är han ändå inte. Och så kommer de dragande med sina kanoniserade palsternackor.

Eljest kanske jag sticker mig ner till huvudstaden nån gång i vinter. Jag har en känsla av att för Kungsådern III kommer att behövas källstudium i myckenhet ... Men ännu har jag inget uppslag. Det börjar bara stiga upp några diffusa konturer i hjärnan. I alla fall skall jag söka utnyttja den toppform min arbetsförmåga tydligen just nu befinner sig i.

P.S. Möjligen tar jag mig ett par månader ledigt från det verkligen — rent kroppsligt sett — föga betungande JT-jobbet i vinter ...

P.P.S. Kan du möjligen skaffa Hertzberg: Vidskepelse i Finland?

P.P.P.S. Glömde alldeles novellerna. Är positivt inställd i hög grad. Men mina bästa noveller är svåråtkomliga. Vi kan diskutera saken om du kommer upp ... Boken borde bli både läsvärd och säregen, trots att jag annars inte är förtjust i novellsamlingar. — Förbered gärna A. så inte arbetet görs i onödan."

Det var Dostojevskis moraliska problematik som engagerade Leo så djupt — ja, det omdömet måste väl gälla flertalet av den ryske författarens läsare. Leos egen problematik, med både moraliska och existentiella inslag, är klart besläktad med idédiskussionen i Dostojevskis verk, kanske särskilt "Bröderna Karamasov".

Reaktionen mot Schopenhauer gäller väl snarast den upplösande pessimism, som hotar inom Leo själv. Han tystar sin inre ångest med hjälp av utfallet mot pessimisten Schopenhauer.

Den kanoniserade palsternackan är Boris Pasternak (1890-1960), som fick nobelpriset 1958. Han är en av den ryska 1900-talslitteraturens stora lyriker, men priset aktualiserades väl närmast av politiska skäl, eftersom han året innan i Italien publicerat sin enda roman, "Doktor Zjivago", där han tar ställning för den vita sidan i skildringen av revolutionsåren i Sovjetunionen. De häftiga angreppen i pressen, b.l.a. från det sovjetiska författarförbundet, fick honom att avsäga sig priset.

Våren 1959 kom Leo ner till huvudstaden och vi gjorde en resa i Nyland tillsammans. Han intervjuade gamla rödgardister för "Kungsådern III", den, som så småningom blev "Fädrens blod". Vi besökte b.l.a. förre rödgardisten Magnusson i Borgå landskommun. Jag minns den prydliga stuginteriören och den rakryggade gentleman med vit mustasch, som berättade så lugnt om det oerhörda. Historien om kvinnan, som kastade ett matpaket över taggtråden vid Dragsviks koncentrationsläger och såg sin man skjutas när han försökte plocka upp det, berättades, tror jag, av Magnusson. Den kom att ingå i "Fädrens blod".

Vad gäller den novellsamling, som nämns i brevet, så kan jag inte för mitt liv erinra mig den — trots att det tydligen är fråga om ett initiativ från min sida.

I varje fall är idén om möjligt ännu bättre i dag ... Leos brödskrivande resulterade under de här åren — vid sidan av artiklar och recensioner — huvudsakligen i noveller. Han sparade dem tydligen inte, men att plocka fram dem ur tidningar och tidskrifter borde inte vara någon oöverkomlig uppgift — och synnerligen lämplig för t. ex. en litteraturstuderande. De skulle tillsammans bilda en färgrik och omväxlande novellbok. Förr eller senare måste det arbetet göras. I denna bok återges en novell från 1956, som prov på Leos novellistik. Den återfinns i ett avslutande appendix.

Den 14 mars 1959 meddelar Leo om sin förestående ankomst till Finlands svenska författareförenings årsmöte:

"Antikrist kommer. Vill dock på förhand meddela att han vid tillfället kommer att vara iklädd himmelsblå kostym. Vi borde kanske konferera ifall det inte vore skäl att Liftraser upphyrde ett lämpligt antal frackar för tillfället. Fan ta deras klädtvång och snobbfasoner. Låtom oss läsa lusen av dem.

Annars griper religionsdebatten omkring sig som en skogsbrand. Jag är nästan invecklad i våldsam polemik i landets hela tidningspress. Men jag kommer nog snart att ge fan i alltihopa, eftersom det inte ligger några pengar i saken."

Tydligen har årsmöteskallelsen innehållit någon passus om klädseln  ... Religionsdebatten startade genom en artikel av Leo i Jakobstads Tidning den 12 februari 1959, "Jehovas moral". Reaktionen bland läsare och skribenter blev enorm. Medan debatten ännu pågick publicerade redaktionen en statistisk översikt: 71 debattinlägg hade då insänts och 57 publicerats. 49 inlägg hade skrivits av "troende". Av dessa hade 18 uttalat sympati för inledaren Leo Ågren även om de ogillat hans åsikter. 19 inlägg hade skrivits av tvivlare eller "icke troende". Övriga inlägg hade varit svåra att inrangera i någondera gruppen. 10 debattörer utgjordes av "kyrkans män" — av dem hörde 3 till statskyrkan och 7 till olika frikyrkor.

Debatten spred sig också till andra tidningar och höll på i många veckor. Leos avslutningsfras i brevcitatet innebär inte, att han debatterade livsåskådningsfrågor för pengarnas skull — den är hans vanliga, balanserande grimas.

Några nya sanningar upptäcktes väl inte i debatten och i efterhand är dess betydelse framförallt symptomets: verkligheten höll på att förändras — och därmed idéerna. För Leos författarskap är den såtillvida betydelsefull, att den just färdigskrivna romanen "När gudarna dör" på vad man faktiskt kunde kalla ett yttre plan handlar om uppbrott från religiös tro.

För Leo själv har emellertid det existentiella sökandet aldrig tagit sig formen av någon "tros"-problematik. Tanken på en personlig gud, vars vilja uttolkas för folket under högtidliga riter av trollkarlar med månadslön, är ju alltför absurd för att kunna tas på allvar. Människornas ångest, deras behov av tröst tar Leo däremot på allvar:

"Vårt livs värde ges ju genom kampen mot det onda. Hela vårt liv är ju en kamp mot vidrigheter av olika slag. Vår glädje och lycka består i att vi lyckats övervinna något ont. Men avskilj nu det goda från det onda. Hur skall det gå till? De två hör ju olösligt samman. Både regn och solsken krävs i vårt liv."

Så varnar han i "Jehovas moral" för kristendomens dualism. Och han understryker, att han liksom andra bestämda religionsförnekare är religiöst lagd. Outtalat: det är därför han protesterar mot religionen.

Efter vårresan i Nyland är sommaren brevtom och jag nås inte av några underrättelser om hur arbetet på "Kungsådern III" fortskrider. En odaterad brevlapp meddelar i oktober 1959:

"Har flyttat till barnrikehuset Genvägen 2 (C-trappan, III våningen, nästan 17.000 per månad) … Bra kritik överlag".

"När gudarna dör" har utkommit.

NÄR GUDARNA DÖR

Jöns Olofsson besitter torpet Storsjöliden i denna andra del av trilogin. Han betalar tungt arrende till Rasmus på Pålsgården, som dessutom lurar av honom hans morsarv — halva Storsjöliden. Men Jöns behöver rot och mening i livet och därför tror han på Gud — ända fram till den dag då hans hustru och små barn dödas och Storsjöliden bränns ner. Då  ...

Då går han, mot seklets hårdaste storm, genom vildmarken till byn.

För att hämnas?

Kanske.

För att söka rättvisa?

Måhända.

Men det visar sig, att han inte är ute efter vare sig hämnd eller rättvisa. Själv vet han inte vad han söker. I så fall skulle han ju ha funnit det. Hans hämnd är halvhjärtad, ty han drabbas av medlidande. Rättvisa söker han närmast likgiltigt, med blicken hela tiden riktad bortåt, och det stör honom föga, att ingen rättvisa ges, att han själv anklagas för sin hustrus och sina barns död och i skallgång jagas genom skogarna. Han är likgiltig, och det står klart, att han inte tänker sig något annat än en snar död. Men dessförinnan måste han finna något, och han söker, går mållöst, en jättelik gestalt, genom nattmörkret i byn. Himlen är utan gud, och livet har ingen mening.

Mathias Jåfstorp, åldermannen i byn, ett första utkast till Eriksson i "Ballad", är den ende som — på sin dödsbädd — försöker skapa rättvisa. Men åldermannen dör:

"Nu hade han inget kvar att uträtta bland människorna. Ville han leva ännu, måste han tillbringa sina återstående dagar som fredlös i skogarnas djup. Han ville inte leva, sade han sig. Men han måste få klarhet i någonting. Vilken klarhet han sökte och vilken fråga han ville ställa, visste han dock inte."

Men läsaren förstår, så småningom. Jöns Olofsson, som drabbats så hårt en människa kan drabbas, söker den universella balansen, inte nödvändigtvis en mening eller ett mål — bara en moralisk jämvikt, en existentiell horisont. Finner han inte detta — då kommer hans död att försiggå i det totala, skrikande mörkret:

"Därför skakade rysningar hans kropp. Det var inte kölden som åstadkom dem, det var tomma intet."

Han söker inte Gud, ty när hans liv ödelades, tömdes också hans himmel. Han tror inte längre. Ja, så död är hans tro, att inte ens otron, bristen på tro, verkar intressera honom. Otro är ju bara en hetare form av tro.

Han ser sig inte heller omkring efter rättvisa och godhet. Ingen rättvisa och ingen godhet kan uppväga det, som drabbat honom.

Här befinner vi oss djupt inne i den problematik, som är så central i Dostojevskis "Bröderna Karamasov": att allt det lidande, som en gång förekommit, aldrig kan utplånas, förlåtas, uppvägas — att vågskålen för evigt hänger djupt nere i mörkret.

Dostojevski sökte räddning undan den insikten i en nytestamentlig mystik.

Den utvägen är stängd för Jöns Olofsson. Men när han mördas ute på den yttersta klippan, medan skallgångskedjan sakta nalkas, då har han i ett samtal med "Herren Gud Jehova" kommit till en slutbalans, som gör det möjligt att dö. Den tunga vikt, som sänker den andra vågskålen, är hans vägran att godta orätten och göra "vad ont var". Han återställde själv den universella balansen genom att inte hämnas. Ingen rättvisa, ingen godhet, kommer honom själv till del, men genom att acceptera denna individuella och samhälleliga obalans, uppnår han den större balans, som åter gör jorden, molnen och släktleden verkliga. Han kan älska den utstötta skökan och lämna ett liv i hennes sköte. Han kan dö.

Jöns Olofssons olyckor, den förföljelse, som han drabbas av, hans trots, hans kamp, hans formlösa sökande — allt är givetvis författarens eget öde, symboliskt omplanterat i 1700-talsmiljö. Det förklarar något av den självklara tyngd och intensitet, som präglar skildringen av Jöns och hans inre väg. Jag har flera gånger varit inne på arbetets upptakt, den magnifika stormvandringen, som ju direkt utgår ifrån Leos egen situation. Denna enhet mellan författare och huvudperson kom sedan att helt prägla boken och dess idébild och att fylla dess praktfulla, blodiga mörker med bultande liv.

Strukturen i "När gudarna dör" har paralleller till "Motsols": på ett likartat sätt skjuts tidsplanen in i varandra. Vi följer Anna fram till hennes död, och återvänder sedan till Jöns' uppväxttid. Det är ett kraftfullt och avslappnat grepp och vi hittar ett annat exempel på det: historien om Rasmus sista år och hans död berättas på några lugna rader — mitt i slutets drama.

Jag har talat om en "psykisk poesi". Idébilden i "När gudarna dör" är fängslande, men djupast når texten kanske när ingenting egentligen skildras, men allt, hela den omgivande strukturen, mättat samlas i en slags tillfällig brännpunkt, ett tyst, naket ansikte mot molnen. Rader som de här har ingen egentlig motsvarighet i Leos tidigare böcker och man kunde kanske tala om en slags psykisk poesi, ett själens ordlösa rop:

"Han var någonting av sårat jättetroll och spöke på en gång. Han lyddes en stund till prästens skränande rop på hjälp inne i kammaren och hans ansikte var orörligt som hos en död. Ögonen glimmade kalla och tomma mot månskäran som just höjde sig över skogsbrynet. I konten bar han sin son Rasmus' huvud.

Nattluften svepte kall och klar omkring honom och dimman virvlade då och då upp ur sänkorna invid vägen. Han gick tungt och likgiltigt mot Pålsgården."

Det är nog bara "Ballad" som kan tävla med "När gudarna dör" om positionen som Leo Ågrens största bok. Själv "upptäckte" författaren romanen, nästan chockartat, några månader efter publiceringen. I ett brev, daterat den 28 mars 1960, skriver han:

"Jag läste i den och häpnade över att jag faktiskt alldeles själv hade skrivit denna bok. Har det hänt dig någon gång? Läsningen gav mig styrka och tillförsikt inför framtiden, men samtidigt också en känsla av ett oerhört ansvar."

[(Inf. 2006-11-22.)]

Gösta Ågren (Skrivor 1984) En man gick genom stormen. Leo Ågrens liv och diktning.
Stig Haglund digitaliserade.


Fortsättning: Uppbrott.