|
»Gata i Nykarleby». Akvarell av Mikael Lybeck från 1891.
[Var är detta målat — på Källbacken?] |
När rådman Lybeck hösten 1864 inflyttade i denna
nya av honom själv ritade gård, var yngste sonen redan ett par månader
gammal. Familjen hade då under de sex första åren efter branden
haft sin tillflyktsort på Nygårds hemman, som ägdes av rådman
Lybeck. Nygård ligger ungefär tio minuters väg söderut från
den nya Lybeckska gården, på samma strand av älven som denna,
endast några stenkast från kyrkan och bron. Vill man se Mikael Lybecks
födelsehus på nära håll, klättrar man från bron
uppför någonting som närmast påminner om en kullrig byaväg
och upptäcker då snart en grönvit
tvåvåningsbyggnad, som klänger överst på den höga
älvbrinken, snett ovanför bryggeriet och kvarnen, med fasaden mot älven
och västersolen. Här, i en kammare mot nordväst, vaggade Augusta
Lybeck sin sistfödde under de första månaderna av hans liv.
Förbi
Nygård leder vägen vidare söderut, mot Rajåkern nere vid
älvstranden. Den platsen hade sin märklighet i stadens liv, det var
nämligen där man oftast samlades den spänningsfyllda förvårsdag
då älven sköt; till sena kvällen dröjde man ofta där,
herrarna vid sina toddyglas och damerna vid sina kaffepannor, och fick man i mörkningen
vandra hemåt med oförrättat ärende, fanns det kanske mer
än en gång någon trogen själ som stannade kvar för
att vaka sig till den ärofulla uppgiften att få bulta upp hela staden
ur dess sötaste sömn med budskapet om att den stora stunden var inne!
En annan och vida namnkunnigare Nykarleby-märkvärdighet
har man på väg till Rajåkern inom närmaste räckhåll.
Det gäller bara att ett stycke bortom Nygård vika in på en dikesren
och följa den fram till älven. Stranden stupar här brant mot vattnet,
med naken klippgrund nederst; och ute i älven, flere meter under oss, simma
tre små lummiga holmar så tätt vid varann att ögat knappast
kan skilja dem åt. Det är Brunnsholmarna vi ha framför oss, omslingrade
av älven, som i väster under den motsatta strandbrinken forsar fram
mellan tusen stenar, men här, nedanför våra fötter, flyter
blank och trög på väg till kvarndammen. Ett stycke till vänster,
där strandstupet är mindre brant och grönskan en gång var
tät och frodig, dölja sig de sista rostiga spåren av Nykarleby
surbrunn, som under minst ett sekel, ungefär mellan 1770 och 1870, samlade
en hel liten kurortssocietet och lockade till sig långväga gäster,
till och med från Sverige. Här stod ända till år 1893 det
lilla brunnshuset, åtta meter långt och fem meter brett, med stenfoten
nästan nere i vattenbrynet och med ett golv, som enligt Topelius bucklade
sig som en rännbacke; mitt i golvet öppnade sig en lucka genom vilken
brunnsgästerna klevo ner för att få sig sin klunk ur den hälsobringande
surbrunnen. Dans och munterhet rådde här på Topelius' tid, och
ännu långt senare, glädjen stod ofta högt i det låga
taket; tarvades det omväxling i förströelserna eller en solidare
spis än källvatten, steg man ut på den lilla träaltanen över
älven och travade över en rucklig och smal spång bort till den
största och närmaste av Brunnsholmarna.
Brunnsholmsvärdshuset i Nykarleby, med kvarnen i fonden. |
Sedan början av 1800-talet smög sig här ett miniatyrvärdshus
lika tätt till vattenbrynet som brunnshuset på andra sidan. Fryntligt
och gästfritt öppnade det för besökaren sin vinkelbyggda famn
med lilleputtsverandan till höger. En större lekstuga liknade det, där
det lockande klev nästan ända ut i älven, blinkande över till
sin ännu mindre granne på andra sidan, i tryggt samförstånd
om att hälsokurerna här i världen äro av mångahanda
slag och två tjuvar väl ha rum på samma marknad. Här fanns
kägelbanan,
där Mikael Lybeck rullat så många klot. Här serverade »mor»
eller »moster» Marie under sin regeringstid de ättiksströmmingar,
nejonögon, sikar och lamm, vilkas rykte säges ha spritt sig ända
ned till Aura å. Här dröjde man på lördagskvällen
kvar vid sin tuting, tills skymningen föll och höstmånen tände
sin silverlykta. Här var småstadstristessen bannlyst, så länge
det bodde »en liten gud, vid namn toddy, i glasen». Forsen susade
och sjöng, medan ögat förlorade sig i den tavla Mikael Lybeck tecknat
i dikten Där älven rinner kring Holmensbro:
Vi blicka omkring oss, se månen glo
ur alarnas trasiga nät av
grenar
och lyssna till forsens ständiga brus
runt tusen och åter
tusen stenar.
I branten mitt över står garvarns hus,
gaveln
lyser mot rönnarna ljus;
den gamla kvarnen, i skuggan där nedan,
sover kring hjulet för länge sedan.
En vecka till ända —
fred över bygden.
Då ropar någon: »Mari, mor Mari,
apotekarn är här och vill brygga i,
ge än en flaska till brygden! [Hela
dikten.] När apotekarbrygden var tömd
till sista droppen och älvbrinken stod hög och mörk, bröt
man slutligen upp och anträdde lyst av månen sin hemfärd längs
den andra och lika smala träspång, som från kvarnen ledde snett
över kvarndammen och ända fram till värdshusväggen.
Bryggeriet i Nykarleby. |
Det var ett stycke innehållsmättad
Nykarleby-historia som plånades ut, när krigsåren 1914—18
gjorde slut på Brunnsholmsvärdshuset. Med det försvann en minnesrik
liten idyll.
Men den stora idyll som heter Nykarleby ligger orörd kvar
omkring oss, och av den få vi det djupaste och mest samlade intrycket, om
vi på återväg från Brunnsholmarna vandra ut på stadsbron
över älven och dröja där en stund, medan junikvällens
bleka sol dalar bak trädtopparna. Mot söder skymtar Jutbacka
i fonden, Brunnsholmarna simma öde och övergivna på sin blanka
vattenbricka, den vita kvarnen och det röda bryggeriet spegla sig i älven,
och ovanför dem höjer Nygård sin ljusa gavel ur en gyttring av
små röda hus, fångande i sina fönster den sista återglansen
av purpurn i nordväst. Klappbryggorna tiga vid stränderna, där
häggar, rönnar och björkar luta sina mjuka bågar över
vattnet. Forsarnas dämpade brus stiger och sjunker på vågorna
av ens eget blod, och någonstädes i en gränd ringer en koskälla
sin lantliga aftonsång. Doften av hundrade häggar böljar omkring
oss, buren av älvens lugna och svala andetag. Över vårt huvud
säger Kuddnäs i norr sitt godnatt åt Jutbacka i söder. Och
där man står på bron, känner man det som om hela det lilla
Nykarleby i junikvällens stillhet smöge sig så tätt till
sin pulsåder, älven, att ropet av bästergök från skogskanten
på västra stranden utan svårighet spänner sin melodiska
båge tvärs över staden, bort till broder tröstergök
i skogsbrynet i ost.
Erik
Kihlman (1932) Mikael Lybeck, liv och diktning, sid. 35—42.
Fortsättning på kapitlet.
(Inf.
2004-11-07.) |
