Bland sorterna fanns Citronsoda, Messina (blodapelsin) och Valencia (apelsin). På etiketterna står vidare: Stig Sandberg, Bäckby 16 och 1/3 l. Telefoncentralen i Bäckby var för övrigt en av de sista i landet som automatiserades. Fick etiketterna av Stig Sandberg.

Att Söderlunds försäljning hade en föregångare framkommer i Gunda Åbonde-Wickströms minnesbilder från ca 1948—1957.

Efter sista kröken mot ångbåtsbryggan fanns på höger hand ett hus där Aina Sund sålde limonad och kanske annat. Vi brukade i alla fall bunkra limonad där (röd och grön) då vi skulle fara ut till Markusholmen i början på 50-talet. Och också tidigare då vi gick i simskola vid Andrasjön eller bara var och simmade köpte vi limonad och Ainas grisar där. Vid stora magasinet växte gullklöver. Det var en ballastväxt förklarade tant Ellen (Backman) som var småskollärare.

Hamnvaktsstugan såg nog inte ut sådär pimpinett … Den var omålad eller hade avflagad rödmylla och trappa mot vägen. Limonadkorgen hämtade man i ett skilt häbbre efter att man betalat i farstun.

Aina var legendarisk. Vid ett tillfälle prejade en bil ner henne och cykeln i diket efter en fotbollsmatch. Den bekymrade bilföraren steg ur och frågade "hur gick det?" "NIK vann" sa Aina.

Bra historier brukar med tiden förekomma i olika varianter. Lars Pensars version:

Haldins buss stötte omkull Sunds Aina, som på frågan hur det gick, svarade "NIK, två mot noll".

Även Jorma Metso har minnen av den tidigare försäljningen:

SITT HÄR TRÖTTA VANDRARE Vill minnas att Söderlunds sommartid bodde i hamnkaptensstugan vid Andra sjön. Röd och gul lemonad fanns till försäljning och förvarades i magasinet där nu trötta vandrare kan sitta och vila sig. Fotograferat den 28 juli 2005.

Varje gång jag ser skylten blir jag lika glad över denna "vardagsomtanke" — men samtidigt tänker jag på de fina sittplatserna som försvann när simhuset revs.

Mats Blomqvists minnen:

Mitt kom-i-håg om hamnvakterna säger Östman - Sund - Söderlund i huvudsak. Sedan tror jag det var två somrar en ung familj som bodde i hamnvaktsstugan. Jag tror inte jag någonsin visste vad de hette, men jag tycker mig minnas 1-2 småbarn. Ledtråden till hågkomsterna är, att alla tog sitt dricksvatten från vår brunn.

Det var intressant med telefonen inne i hamnvaktsstugan. Pappa ringde ofta i skolärenden till Helsingfors under somrarna på 1950- och 60-talet. Ingen automatisk telefontrafik då, utan samtalen beställdes via "riksen". Det kunde dröja länge innan ett samtal från lilla Nykarleby förenades till H:fors, så pappa kom oftast hem för att vänta. Sedan kom Aina med andan i halsen springande för att säga, att nu är samtalet förenat. Ibland var det ju duktiga åskväder under sommarsamtalen. Pappa berättade att då kunde det stå ett blått sken runt apparaten, induktionsströmmarna var så starka. Det igen berodde på att telefonen var den sista länken av den långa linjen från stan och där koncentrerades all elektrisk laddning.

En sommar när vi skulle åka därifrån och ringa efter taxi var det ett sådant åskväder att telefonen slagits ut. Då cyklade min äldre bror, Jan-Anders, i simbyxorna upp till stan och tingade Sund att komma och köra oss på kvällen till tåget i Jakobstad.

Litet lättare nu med mobiltelefonerna.
(Inf. 2006-05-24.)

Läs mer:
Karl Wenelius minnen.
Boden fanns tidigare vid ångbåtsbryggan.
Fler kiosker.
(Inf. 2006-03-11.)