Ett särskilt kapitel utgjorde alkoholförsäljningen och utskänkningen (jfr d.a. II s. 301 ff., 342 ff.). Brännvinstillverkningen skulle enligt 1865 års förordning ske i fabriker under statens övervakning och utskänkningen av brännvin regleras enligt 1873 och 1879 års förordningar genom bolag. Vinsten skulle årligen, sedan vissa avdrag gjorts, överlämnas till kommunens förfogande för något allmännyttigt ändamål.

Staden hade vid denna tid ett flertal öl- och brännvinsbutiker. Bonden Johan Lithén som ägde Singsby brännvinsbränneri i Mustasaari, fick sålunda i dec. 1878 rätt att under år 1879, senare förlängt till 1880—1882, idka partiförsäljning av brännvin genom sjömanshustrun Maria Boman i gården nr 12 [Nessler] vid dåvarande Rådhus Boulevarden. 1 jan 1879 berättigades C. Nylund att under två års tid försälja destillerade spritdrycker i minut i sin handelsbutik i gården nr 19 vid dåvarande Södra Torggatan samt Nykarleby vin- och spritvarubolag (A. Häggblom, C. Nylund, A. Westlin, M.J. Hedström, J. Sundström, Å.M. Gyllenberg) att under ett års tid få sälja destillerade in- och utländska spritdrycker i parti och minut genom änkefru Johanna Hellund i gården nr 41 vid Norra Torggatan. Detta tillstånd förlängdes i febr. 1881 på två år för rådman A. Dyhr, vars hustru Hildegard skulle sköta försäljningen. I gården nr 43 vid Norra Torggatan [Bankgtan 2, Sandqvist.] skulle bolaget under två års tid få sälja in- och utländska spritdrycker utom brännvin genom rådmansänkan Johanna Sundström. Tillståndet förlängdes senare till 1885. I mars 1879 fick handl. P. Aug. Lybeck rätt att under två års tid i parti och minut sälja cognac, rom m.m. i sin gård nr 40 vid samma gata [Bankgtan 8, Nordea.] och i okt. s.å. Kimo bränneribolag att i parti försälja brännvin i gården nr 41 [Bankgatan 6, f.d. restaurang von Döbeln.] genom sjömansdottern Selma Fleen. Nykarleby utskänkningsbolag (P. Aug. Lybeck, C. Nylund, K.F. Forsius och G.M. Hedström) berättigades att under 1880- och 1881, senare förlängt till 1882—1883, få försälja brännvin i parti och minut genom handl. E.A. Waselius i gården nr 39 vid Norra Torggatan (senare Wiks hotell) och kapten Alex. Dyhr i sin ägande gård nr 44 vid Kyrkogatan. Bolaget fick även rätt att under samma tid utskänka brännvin genom jungfru Karolina Brunberg i gården nr 2 vid Södra Tvärgatan och tullvaktmästaränkan Maria Holmström i gården nr 32 vid Norra Torggatan [Korsningen Gustav Adolfsgatan -Bankgatan, SO, f.d. länsmanskansliet].

I jan. 1880 fick svenska undersåten frk Pauline Fagerlund tillstånd att på gästgiveriet, då inrymt i Sundströms gård nr 43, utskänka brännvin och destillerade spritdrycker åt resande och spisgäster för två år framåt, senare förlängt till 1885. Kapten G. Serlachius, Jakobstads ölbryggeri, anmälde i sept. om ölförsäljning i gården nr 79 vid Nybro Boulevarden genom kaptenskan Amanda Lingonblad. Kimo bränneribolag anmälde i dec. om partiförsäljning av brännvin i gården nr 11 vid Rådhus Boulevarden genom handlandehustrun Maria Ahlqvist under år 1881.

Sistnämnda år i jan. fick ölbryggaren Josef Herler som i juni 1880 inköpt Nygårds ölbryggeri, grundlagt 1884 [bryggeriet fanns år 1876], tillstånd att utskänka öl i gården nr 22 vid Skolgatan [Gustav Adolfsgatan, f.d. Blomström], senare nr 17 vid Södra Torggatan, genom sjömanshustrun Albertina Fleen samt i gården nr 99 vid Norra Staketgatan genom sjömansänkan Maria Löfsten under år 1881, senare förlängt t.o.m. 1885.

Bryggeriägaren Josef Herler var född i Eichstadt i Bayern den 4 maj 1830. Han hade 1863 flyttat till Sverige och därifrån hösten 1865 till Nykarleby, där han vann anställning som bryggmästare vid Koski bryggeri, som låg på västra älvstranden nedanom Värnamo. Han gifte sig 1868 och flyttade s.å. till Gamlakarleby och 1877 till Kuopio. År 1880 flyttade han tillbaka till Nykarleby, där han s.å. inköpte Nygårds bryggeri av J. Kerrman och J.A. Lybeck. År 1884 köpte han även en del av Nygårds hemman av Jakob Engs arvingar och 1885 den tvåvåningsbyggnad, som då innehades av J.A. Lybeck, som var ägare till en annan del av sagda hemman. Herlers hemmansdel såldes efter hans död 1899, medan tvåvåningsbyggnaden 1917 övertogs av bokhandl. och skådespelaren Josef Herler d.y. och pietetsfullt restaurerades av denne. Han bodde där till sin död. Bryggeriägare Herler var gift med Karolina Elisabet Silfverberg (f. i Jakobstad 1844) och hade 5 söner och 3 döttrar. Herler, som behöll sin rom. katolska tro genom livet, var en skicklig yrkesman, till naturen gemytlig och hjälpsam, en human och god husbonde för sina anställda, omutligt redbar och omtyckt av alla. Bryggeriet övertogs efter hans död av sonen Alfred Herler (f. 12.1. 1872 i Gkby, d. 19.1. 1933 i Nkby).

Nygårds bryggeri som 1895 utvidgats med en vattenfabrik, nedlades 1910 av Alfred Herler. Det inköptes då av bryggmästaren J. Söderholm, som emellertid gick i konkurs 1915 för gäldande av maltskatt à 10.000 mk. Det inropades på auktionen av bryggmästaren Hjalmar Lagqvist från Stockholm (f. 19.4. 1865). Bryggeriet hade då varit nedlagt över ett år, men sattes nu åter i funktion.

Ölavsmakning i Nygårds bryggeri. Från vänster Alfred Herler, Alexander Björklund och August Kjerulf. Foto början av 1900-talet. Herlers museum. [I tunnorna finns från vänster till höger och uppifrån och ner: Bock Öl, München 15/11, Lager Öl 22/12 och Pi[lsner?] Weis Öl 15/11 och Porter 19/11.]

Efter Carl Grundfeldts död 1883 anhöll hans efterlevande att få fortsätta handelsrörelsen för att realisera det efterlämnade lagret av viner och spirituosa. Ansökan beviljades. Rörelsen bedrevs från 1885 i gården nr 65 med änkefru Pauline Grundfeldt som förestånderska.

Genom ovannämnda försäljningsställen av olika slag såldes på 1880-talet minst 10.000 ltr brännvin per butik och år. Minuthandeln kan ej beräknas och härtill kommer ytterligare försäljningen av övrig spirituosa samt ölhandeln, vars omfattning ej heller kan fastställas. För att åtminstone i någon mån minska det ohejdade spritflödet beslöt magistraten att med tillämpning av en ny kejs. förordning av 1886 h.o.h. förbjuda partihandeln med brännvin och att utskänkningen skulle begränsas till ett enda ställe utom gästgiveriet. Minutförsäljningen överlämnades uteslutande åt utskänkningsbolaget, som fick behålla sina två utskänkningsställen. Utskänkningen av andra in- och utländska spritdrycker skulle överlämnas till två personer eller bolag. Priset på spritdrycker fastställdes till lägst 6 mk per kanna (=2 1/2 1tr). År 1892 kom en ny kejs. förordning, som medförde att utskänkningsbolaget 1893 upphörde med sin verksamhet. Det hade sedan sin tillkomst 1875 gått med en avsevärd vinst, år 1892 exempelvis 9.412 mk, vartill kom reserverade medel från 1891 och värdet av bolagets inventarier, tillsammans 10.315:51 mk eller nära hälften av stadens budget. Reservfonden utgjorde 4.577 mk och anslogs till en fond för en blivande fattiggård, medan den övriga vinsten som vanligt fördelades för olika kulturella, sociala och kommunala ändamål.

Utskänkningsbolagets upphörande medförde inga större förändringar i alkoholhanteringen i staden. Maltdrycker skulle fortfarande utskänkas på två ställen i staden och spritdrycker på gästgiveriet ensamt. Utminuteringsrätten av brännvin tilldelades två och av andra spritdrycker likaledes två särskilda ställen i staden. Nykarleby vin- och spritvarubolag fick rätt att sälja in- och utländska spritdrycker i parti och minut och Nykarleby brännvinsutminuteringsbolag samma rätt till försäljning av brännvin. Sistnämnda bolags vinstmedel för 1894 utgjorde 10.874 mk. Vilka mängder alkohol det vid denna tid var fråga om, framgår av att under år 1895 vid Vasa läns 4 brännerier tillverkades 608.059,91 ltr brännvin, reducerat till 50 % styrka vid 15°C. Härtill kom all importerad utländsk alkohol jämte öl o.a. jämförbara drycker.

Marielunds utvärdshus vid hamnen fick rätt att som förut utskänka brännvin och sprit till mat. Det hade tillkommit 1878 för servering av smörgås, öl och kaffe för ångbåtspassagerare och låg invid stadens ångbåtsbrygga. Ett skjul hade nämnda år uppförts för ändamålet. Föreståndarinna var sjömansänkan Maria Löfsten till 1883. År 1884 fick handl. Robert Ahlqvist rätt att arrendera ett 1 1/2 tnld stort område norr om rådman Nylunds villa på den plats där fru Löfsten haft sitt brödstånd, men något mera österut. Där uppförde Ahlqvist ett värdshus och fick rätt till utskänkning av brännvin, viner och spritdrycker. Efter Ahlqvists död s.å. överflyttades rättigheterna på hans änka Maria Ahlqvist. Efter henne uppkallades stället till Marielund.

Änkan Ahlqvist fick även 1884 rätt att övertaga mannens s.å. av magistraten beviljade rätt att idka värdshusrörelse på Brunnsholmarna. Från den 20 maj 1892 innehade handl. P. Blomqvist som 1886 öppnat handel med vin och spirituosa i Grundfeldts efterföljd, rättigheterna på Marielund, som han inköpt. Han avled 1893 och rättigheterna övergick till handl. A. Söderlund, som köpt Blomqvists fastighet och lösöre av arvingarna, och 1894 till restauratören A. Kankkonen, som med jungfru Brita Maria Sarlin (f. i Nkby 1826, d. där 1908) som föreståndarinna drev restaurationen i fortsättningen. Under många år förestod "Moster Mari" eller "Tant Mari" även serveringen på Brunnsholmarna. År 1897 övergick rättigheterna till änkan Greta Broo, som köpt Marielund.

Nykterhetstillståndet i staden ingav vid denna tid allvarliga bekymmer. Den 18 april 1886 hade en nykterhetsförening bildats på orten. Den drev snart under prästerskapets ledning en kraftig propaganda mot alkoholmissbruket. Redan 1889 hade 86 av stadens fruntimmer vänt sig till stadsfullmäktige med en petition om förbud mot utskänkning av starka drycker. Den blev utan nämnvärt resultat, sprithanteringen var för viktig för stadens finanser. I jan. 1897 gjordes en ny framstöt med prosten K.V. Petrell i spetsen. Särskilt allmogens superi under stadsresorna påtalades. Konsumtionen av starka drycker hade snarare till- än avtagit. T.o.m. den allmänna säkerheten på stadens gator under marknadstider och även på lördagarna var hotad. Då fördes det värsta oväsende ofta sent in på natten, vilket inte var ägnat att inge någon fridfull sabbatsstämning inför den stundande helgdagen, framhöll Petrell. All utskänkning av starka drycker borde därför avskaffas eller inskränkas till minsta möjliga. Skrivelsen var undertecknad av 6 stadsbor. Några nämnvärda inskränkningar i rusdryckshanteringen för tvåårsperioden 1897—1899, vilket närmast varit avsikten med adressen, vidtogs dock ej av stadens myndigheter. Handeln med alkoholvaror var såsom tidigare nämnts stadens förnämsta inkomstkälla vid denna tid, och man kunde ju såga av den gren man satt på, i synnerhet nu, då järnvägen planerades.

Enligt nådiga förordningen av den 2 maj 1895 tillkom det stadens myndigheter, att bestämma antalet näringsställen. För åren 1899—1901 bestämdes därför av stadsfullmäktige, att minuthandeln med brännvin endast skulle få ske genom Nykarleby Utminuteringsbolag och att utskänkning av spritdrycker endast fick ske på gästgiveriet. Maltdrycker skulle få utskänkas på två ställen och avhämtas på ett ställe. Detta innebar en avsevärd inskränkning av sprithanteringen i staden. År 1899 var de nämnda utskänkningsställena J. Herlers gård nr 11 (sjömansänkan Greta Andersson) och kronolänsman E.O. Söderströms gård nr 43 (f. handl. Johan Häggblom och hans dotter Hulda) samt för avhämtning urmakaren Johan Blomströms gård nr 22 (frk Emilie Bergh).

Det nämnda utskänkningsbolaget hade bildats den 18 febr. 1899 av normalskolföreståndaren K.F. Spolander och handl. Axel Kisor. Bolagets verksamhet skulle, försäkrade de båda bolagisterna, liksom förut bedrivas "till nykterhetens och sedlighetens befrämjande under allvarlig sträfvan att gagna samhället". Vinsten skulle till 3/5 överlämnas till stadskassan och till 2/5 till kommunikationsfonden för den blivande järnvägen, allt enligt nådiga förordningen av den 9 juni 1892. Redan 1899 frångicks de ovannämnda bestämmelserna. Handelsbiträdet Ivar Holstius fick övertaga Alfred Herlers tidigare beviljade rättigheter till handel med svagare rusdrycker i gården nr 41 och dessutom rätt att i samma gård sälja in- och utländska spritdrycker utom brännvin. Utminuteringsbolagets rättigheter skulle utövas av kaptenskan Anna Dyhr i gården nr 44 och av f. sem. verkmästaren Isak Thors i gården nr 18.

Sjömansänkan Greta Broo sålde Marielund till bonden Johan Bonäs 1901. Fru Anna Emilia Sund var föreståndarinna 1901—1902. Följande år inköpte staden hotellet för 1.348:78 mk. Handl. A. Kankkonen förestod fortsättningsvis gästgiveriet i gården nr 20. År 1902 tillkom ett nytt utskänkningsställe i det att Nykarleby sällskapsklubb bildades. Den existerade till omkring 1909, varefter den liksom flera av sina föregångare tynade bort. Jungfru Hulda Winqvist fick emellertid rätt att utskänka spritdrycker åt klubbens medlemmar och gäster i stadsfiskalen Fritz Olsons gård. Gästgivaren Kankkonen klagade över det intrång han lidit i sina rättigheter, men förgäves.

För perioden 1903—1905 gällde samma förordningar som för föregående period för sprit- och maltdrycker. Utminuteringsbolaget sålde in- och utländska spritdrycker och viner genom sjöman J.W. Jakobsson i gården nr 19 vid S. Torggatan, handl. Kankkonen utskänkte spritdrycker och brännvin på gästgiveriet i gården nr 20 och i hotellet vid hamnen. Frk Hulda Winqvist höll restauration på Brunnsholmarna och bryggeriägaren Alfred Herler utskänkte öl genom urmakarhustrun Amanda Blomström i J.W. Nesslers gård nr 18 samt genom Helena Johanna Holstius i gård nr 45. Herler sålde även öl till avhämtning genom sjökapten Gustaf Nyman i dennes gård nr 38. I dec. 1904 köpte hovmästaren Arthur Karlsson gästgiverirörelsen av Kankkonen. Gästgiveriet bytte därefter ägare nästan varje år. Marielund uppläts 1906 till Nykarleby absoluta Nykterhetsförening, som där skulle uppehålla ett nykterhetskafé under seglationsperioden. I maj 1907 såldes Marielund till segelsällskapet Ägir för 1.475 mk. Perioden 1906—1914 medförde f.ö. inga nämnvärda förändringar.

Situationen var fortfarande allt annat än tillfredsställande. Nykterhetsföreningens ordf., prosten K.V. Petrell framhöll i en skrivelse i febr. 1913, att medan rusdryckshandeln i andra städer inskränktes, hade den i Nykarleby snarare ökats än minskats. Sommarrestaurationen med nästan oinskränkta rättigheter hade tillkommit och rusdryckshanteringen på stadshotellet (gästgiveriet) utvidgats. I Nykarleby var rusdryckshandeln i gång 40 timmar i veckan, mot 16 i Vasa och Jakobstad. Därav hade följt, att i synnerhet lördagstrafiken blivit ovanligt livlig i staden. Från Jakobstad återvändande landsbor "köra sina hästar skummiga för att hinna förse sig med rusdrycker" före kl. 15 i Nykarleby. Arbetarna från Jakobstads fabriker och vid forsrensningen i Jeppo och Alahärmä "färdas skocktals på velocipeder till Nykarleby om lördagarna i samma ärende", sedan de utfått sin veckopenning om fredagarna. Lördagarna blev därför oroligare än andra dagar i veckan och utskänkningen åstadkom även i omnejden "upprörande ledsamheter och uppträden i hemmen". Den s.k. 2. klassens restauration — stundom kallad 3. klassens — borde avskaffas och tiden för 1. klassens restauration förkortas. Noggrannare eftersyn rörande utskänkning åt minderåriga och redan berusade borde införas och iakttagas.

Att nykterhetsvännerna hade anledning att vara bekymrade över den spritflod, som vid denna tid redan länge sköljt över Nykarleby, framgår bl.a. av utminuteringsbolagets räkenskaper. För att taga ett enda exempel från ett normal år kan nämnas att år 1911 såldes för 153.340 mk alkoholvaror i staden.

Under året hade varor inköpts för 130.657 mk. Lagret vid årets ingång värderades till 19.168 mk. Bruttovinsten utgjorde 34.215 mk och hela budgeten balanserade på 184.040 mk. Utminuteringsbolaget var sålunda stadens överlägset största affärsföretag, vars budget med ungefär 3,7 ggr överskred stadens.

Utminuteringsbolaget fortsatte emellertid sin verksamhet till världskrigets utbrott, då totalförbud inträdde den 1 aug. 1914. Bolagets innestående dyrbara lager skulle dock få säljas ut. Under tvåårsperioden från den 1 juni 1915 fick utminuteringsbolaget följaktligen rätt att fortfarande utskänka spritdrycker på gästgiveriet. Detta skulle indelas i en 1. och en 2. klass. Den förra var avsedd för resande och för den bildade allmänheten och öppen kl. 10—16, den senare för allmoge och kroppsarbetare och öppen kl. 18—20. Minuthandel fick ske kl. 10—17. Maltdrycker skulle ej få utskänkas, men däremot nog försäljas för avhämtning i bolagets butik.

Vid stadsfullmäktiges sammanträde den 9 dec. 1917 meddelade bankdirektör Spolander i egenskap av verkställande direktör för Utminuteringsbolaget, att bolagets lager numera så gott som h.o.h. realiserats och att detta skett på ett för delägarna fördelaktigt sätt.

Nettovinsten var 9.459 mk, varav 7.719 mk upptagits till betäckande av de första krigsårens förluster. Sedan årets löpande kostnader avdragits återstod 991 mk. Det återstående lagrets bokförda värde 2.350 mk överfördes till reservfonden. Bolagets vinavdelning uppvisade för 1917 en nettovinst av 1.562 mk. Reservfonden steg till 11.687 mk. Det osålda vinlagret var bokfört till 150 mk. Herr Spolander föreslog därför, att inventarierna skulle försäljas och bolaget upplösas. Så skedde även. Den 25 april 1918 beviljade stadsfullmäktige bolagets styrelse full decharge, och bolaget var därmed upplöst. År 1919 genomfördes förbudslagen, som varade till 1932, då den upphävdes genom folkomröstning och en nuvarande alkohollagstiftningen tillkom.

Utminuteringsbolaget hade under den tid det existerade varit stadens mest vinstgivande företag. Utan dess vinstmedel skulle staden ej ha klarat sina dåliga finanser. Från 1889 reserverades vinstmedlen i en särskild fond, kallad Utskänkningsbolagets vinstmedelsfond. Vinstmedlen ökade nästan för varje år.

Stadens andel av vinstmedlen i  % av inkomsterna före uttaxeringen :

Som exempel på vinstmedlens fördelning kan följande uppgifter från bolagets senare år anföras. För år 1908 fördelades vinstmedlen på följande sätt:

Utminuteringsbolagets utdelningar av vinstmedel upphörde såsom nämnts praktiskt taget med kriget. Vissa anslag beviljades dock ur de odisponerade vinstmedlen för 1914. Nykterhetsföreningen fick sålunda 200 mk, fattigvårdsstyrelsens ordf. 100 mk och staden för täckande av inkvarteringskostnaderna 2.000 mk. 4)

Erik Birck (1988) Nykarleby stads historia del III, sid 294—301.


Nästa kapitel: VII. NYKARLEBY AKTIEBANK, BONDFÅNGERI I SINO PRYDNO.
(Inf. 2005-09-10, rev. 2008-01-30.)