stora ofreden, i Finlands historia namn på den ryska ockupationen av landet 1713—21 under stora nordiska kriget. Erövringen av Finland vidtog efter den ryska segern vid Poltava 1709 med belägring av Viborg och Kexholm; dessa fästen föll 1710, varefter landet låg öppet. Georg Lybecker, som dittills lett försvaret, avskedades 1713; hans efterträdare C.G. Armfelt uppgav samma år Hfrs. 1714 led Armfelt ett avgörande nederlag vid Napo (se d.o.) och var därefter tvungen att skeppa över sina trupper till Sverige. Kajaneborg kapitulerade dock först 1716.— Pesten härjade under s. sista gången i Finland; bl.a. förlorade Hfrs i den fruktade farsoten ca 1 185 invånare, eller ungefär 2/3 av sin befolkning.

Flertalet tjänstemän och ståndspersoner begav sig på flykt undan fienden, och även förmögnare allmogemän flydde över havet till Sverige. I vissa delar av landet, som redan blivit utarmat på grund av missväxt 1709—10, sökte den kvarblivna befolkningen skydd i de stora skogarna mot ockupanternas framfart, utskrivning av krigsfolk och hårda beskattning. Mest led de landsändar som låg vid allfarvägarna och därför direkt berördes av krigshandlingarna: Egentliga Finland, Nyland, Åland och i synnerhet Österbotten, där båda arméerna gick härjande fram. Den ryske överbefälhavaren Michail Galitzin (se denne) försökte i viss mån stävja sina underlydandes övervåld. Ledningen av civilförvaltningen (utom i ö. Finland, där överkommendanten i Viborg styrde), som dittills handhafts av den militära ockupationsmakten, övertogs 1717 av greve Gustaf Douglas, som dock snabbt gjorde sig ytterst impopulär. Landet indelades i fem lagmanslän med inkallade tyskar från Östersjöprovinserna som lagmän; de lägre tjänstemännen var till en del inhemska. För den kyrkliga förvaltningen inrättades i Åbo, Österbotten och Viborg organ, som motsvarade domkapitlen. Rätt många präster hade stannat i sin församling. Även rättsväsendet organiserades trots brist på kompetenta domare. S. upphörde genom freden i Nystad, varefter ockupanterna småningom lämnade landet och flyktingarna samt de deporterade och krigsfångarna kunde återvända. (Yrjö Koskinen, Lähteitä isonvihan historiaan I, 1863; J. Gummerus, Muistelmia Ison vihan ajoilta, 1913; K.O. Lindeqvist, Isonvihan aika Suomessa, 1919; K.A. Cajander, Isonvihan ajoilta, 1931; E. Hornborg, Karolinen Armfelt och kampen om Finland under stora nordiska kriget, 1952; W. von Koskull, Finlands rättsväsen under s., 1952; A. Oja, Länsi-Suomen maatalous isonvihan aikana, 1956; S. Dreijer, Åland under stora nordiska kriget, 1970; O. Rimpiläinen, In labore et aurumfia. Luterilaisten seurakuntien papinvirkojen hoito Isonvihan aikana Suomessa, 1978; Ockuperat område, red. N.E. Villstrand, 1983).


Uppslagsverket Finland (1985).


Lilla ofreden kallas rysk-svenska kriget 1741—43.


Läs mer:
Innehållsförteckning till kapitlet Stora ofreden.
Nils Erik Villstrand har även skrivit Skogen, Bonden och tjäran.