Om björkar och annat.

”Björkarnas stad” är på groda grunder att av stadens smeknamn. Samma namn som Umeå här mitt över viken. När den resande färdas genom staden t. ex. från Munsalahållet, far han först intill en björkbevuxen älvstrand, han svänger in över storbron och ser både uppåt och nedåt älven, huru björkarna lutar sig över älvbranterna. I en enda fortsättning ser han kyrkoskvärens träd och de björkar som på trenne sidor inhägnar normalskolans stora tomt. Och några sekunder senare svänger han in på esplanadgatan med dess tvenne rader björkar. I förbifarten ser han sedan björkar luta sig ut över varje plank och till vänster Topeliusparkens björkar, bakom vilka älven skymtar fram. Och då han åker ut ur staden ser han som värdig slutpunkt den gamla, ståtligt vackra björken vid Sunds gamla gård, ett dubbelmotiv som f. ö. borde förevigas innan det är för sent.

Inte underligt, om han tyckt sig färdas fram bland idel björkar. Och då har han inte sett alla de björkar som grönskar på nästan varje gård i staden, från nystaden till nästan varje liten stuga på Källbacken.

Det finns väl intet träd som ger ett sådant intryck av ljus sommarfägring som björken med dess fagra grönska och vita stam, Men den har ett fel, ett enda, som den delar med så mycket annat fagert i livet, — den blir inte gammal. Dess åldrar tycks någorlunda sammanfalla med människans. Väl kan den bli äldre än sjuttio och åttio år, men kärnan är murken och trädet faller lätt offer för stormen.

Stadens björkar, dvs dess egna planteringar såsom esplanaden är redan gamla. För 20 år sedan togs frågan för första gången upp om att ersätta björkarna i esplanaden med unga träd. Men att med ens förvandla hela den stolta raden av lummiga björkar till en lilleputtesplanad av endast manshöga träd, det verkade på många av de bestämmande som ett helgerån. Och så gjorde man början med endast den nordligaste delen av esplanaden. Visst såg det litet fnuttigt ut i flera år, men nu har träden redan vuxit sig riktigt vackra, och man vet åtminstone att de blir allt vackrare och vackrare och har livet framför sig.

[Björkar vid kyrkan. Fotograferat efter dammhöjningen 1962.]

Varför jag nu skriver om allt detta mitt i smällkalla vintern? Jo, för att vi nu står inför samma fråga igen. För någon tid sedan lämnade trädgårdsnämnden [Tänk att det fanns en sådan!] till stadsstyrelsen ett förslag om nyplantering av en annan del av esplanaden. Och nu skulle det till på köpet gälla den mest iögonfallande delen, nämligen vid torget mellan Viks hörn och andelshandeln, där stormen farit värst fram med träden. Ännu är esplanaden så lummig, att det inte märks alltför mycket om några större grenar fallit bort, eller t.o.m. om ett träd saknas. Men tecknen låter ana fortsatt mansspillan.

Stadsstyrelsen beslöt att taga sig ännu en funderare på saken. Vad säger du, min ärade läsare? Skall man i ett tag kapa bort alla de stora björkarna på denna del av esplanaden, eller skall man låta dem stå så länge de ännu verka lummig esplanad, och låta stormarna knäcka av träden ett i sänder tills luckorna blir så stora, att det hela börjar se mera slarvigt än vackert ut? Själv kan jag inte riktigt förstå, varför inte ett nytt träd skulle kunna planteras i en så stor lucka, att det finge tillräckligt ljus, då nya träd i skogen skjuter upp i mindre luckor än dessa. Men jag måste väl tro dem, som säger sig veta bättre. Det kan förklaras så, att uppväxande träd i skogen har mera livskraft än ett som blivit bortryckt från sin moderjord och omplanterat på annat ställe. Och jag medger också, att det inte skulle taga sig bra ut, om träden bleve mycket olika höjd. Vad den ifrågavarande delen av esplanaden angår, skulle amputeringen kanske inte heller verka så skrämmande under de nya trädens uppväxttid, då vi tätt intill har en rad björkar på den s.k. rådhustomten.

Medan trädgårdsnämnden nu är i farten, vilket inte ofta sker, så kunde den tag sig en titt också på andra platser i staden, sär omplantering eller tilläggsplantering vore önskvärd. Huru är det t. ex. med den ståtliga raden popplar vid älvbranten i Topeliusparken? Där har i tiotal år funnits luckor, en av dem åtminstone 25 meter lång. Här kan det inte bli fråga om fällning av de gamla träden, men enligt vad jag hört av kännare, skulle det mycket väl gå för sig att fylla de största luckorna med nyplanteringar. [Senhösten 2004 var popplarna hotade, och de fälldes i april 2006.]

Raden av björkar längs strandvägen från Storbron till bryggeriet kunde kanske också utökas åt storbrosidan. Och på tal om älvbranterna: månne naturen själv sköter om återväxten där, eller borde man hjälpa till, där de björkar börjar glesna, som ger hela strandpartiet dess lummiga prägel? Kan någon tänka sig t. ex. älvstranden i Nystaden från storbron till seminariet som en trädlös linda? Utan att tala om den fria utsikten man då hade över nystadens avträdeshus, som inte alltid vänder sin behagligaste sida mot älven. [Älvstarnden är trädplanterad, men tyvärr med olika sortesr pilar och inte björkar.]

Den s. k. Thulinska trädgården norr om parken är ett kapitel för sig. Dess tid kommer väl omsider skall vi hoppas. [Torde ha funnits vid Thulins garveri.]

Medan jag själv är i farten, vill jag erinra om den gamla gråstenskällaren nedanför kyrkan. Under vinterkriget gjorde vi den till skyddsrum genom att hopa en massa stenar på dess plana tak. Finns det ingen som vore i behov av dessa stora stenar? Eller kan staden själv använda dem för något ändamål? Huvudsaken vore att de skulle komma bort, innan bräderna som stöttar dem murknar och hela härligheten ramlar ut åt skilda håll. Den gamla källaren borde återställas i sitt forna skick också på grund av det ålderdomliga och måleriska inslag den utgör i stadsvyn.

     Erk.