”Nyykaabibässin” vid stationen

Stationshuset revs någon gång på åttiotalet. Före det hade byggnaden använts som bland annat leksaksfabrik, telegrafstation, bostad, scoutlokal, stadens första lekskola, Tallbäcks metallverkstad och Emil Grön hade sin plåtslageriverkstad där. Planer fanns en tid att använda det som epidemisjukhus. Lokstallets sista användningsområde var som brandstation. Staden fick en statlig bredspårig järnväg 1949. Under ”min tid” bedrevs endast godstrafik. Signalen när tåget passerade Kovjokivägen var startskottet för en snabb cykeltur till stationen. Det var speciellt spännande med de långa ryska tågen som levererade fisk till mink- och rävfoderköken. I början på åttiotalet ryktades det om att banan var nedläggningshotad. Jag tänkte då att det kunde vara roligt att ha ett foto på tåget, så jag cyklade till stationen och fick beskedet att det senaste tåget gick för en månad sedan, och när nästa skulle komma, det hade stinsen Nybäck ingen aning om. Efter att rälsen brutits upp hittade jag en rälsspik som förvaras i mitt kuriosakabinett med bland annat en frystorkad groda, beck från beckbruket, en rysk tändsticksask och en kolbit som jag hittade vid banvallen, kanske den har ramlat från lokomotivet. Pojken till vänster är J. L. Birck som arbetade vid järnvägen. Erik Birck har citerat hans vedermödor.