ERIK BIRCK

 


Nykarleby stad

1620 — 1970


(Föredrag hållet vid stadens 350-årsjubileumsfest 23. 8. 1970.)

 

 

 

 

 

 


Särtryck ur Svenska Folkskolans Vänners kalender 1970

[ ]= Min kommentar.

 

[Se tillhörande innehållsförteckning om den inte finns i menyn till vänster.]


Nykarleby stads historia erbjuder forskaren mycket av intresse. Tack vare det faktum, att staden aldrig vuxit utöver småstadens ram, kan man i dess historia följa stadsväsendets utveckling i detalj i dess olika aspekter från grundläggningen på 1620-talet fram till våra dagar. Nykarleby stads historia återspeglar även, rikets och landets historia på ett levande och för forskaren inspirerande sätt, och ger dessutom tillfälle till person- och kulturhistoriska studier samt litterära betraktelser i rikt mått.

Jag skall i det följande i all korthet taga upp några problem i stadens historia och samtidigt söka teckna en bild av utvecklingen i stort.

Kring stadens grundläggning har en hel del mytbildning uppstått. Som bekant bildades Nykarleby socken år 1607 genom att delar av Pedersöre och Vörå socknar sammanfördes med Leppo (Lepo) by vid mynningen av Lappo å (Lapuanjoki) till en ny församling. Åtgärden var ett utslag av Karl IX:s handelspolitik, som riktade sig mot bondeseglationen och handeln på landsbygden, landsköpen, som ej så noga kunde kontrolleras av konungens skattefogdar. De stora socknarna, Pedersöre och Mustasaari, borde även delas för att minska prästerskapets och öka kronans inkomster. Ingen prästman skulle få ha mera än 200 besuttna bönder i sin församling; fanns det flera, skulle det byggas kyrkor för de byar, som låg längst bort från sockenkyrkan. Delningen ägde rum på senhösten 1607 och möttes av missnöje bland prästerna i Pedersöre och Vörå, som ej ville medverka till att minska sina löner genom att avstå hemmansrökar till det nya kapellet.

Namnet på den nya socknen har ibland knutits till konungens namn Carl IX — Niecarleby, och ibland till Karby, Södra Karleby eller Karlaby i motsats till Norra Karlaby. Socknens tidigaste sigill och vapen anses bl.a. stöda den förra åsikten. Härtill kan läggas, att lantmätaren Claes Claesson 1649 och 1651 på sina plankartor över staden kallar den Nie (Nije-) Carleby stad. Ännu 1756 talar kommissionslantmätaren M. G. Fillmer om Nycarleby stad i

3


Nje Carleby socken, liksom efter honom hans kollega N. Myrman 1760. Å andra sidan kallas den nya socknen i det Kgl förläningsbrevet till Jacob De la Gardie av den 14 dec. 1608 ”den Nyie Sochn Lappi Nye eller Yttre Lappi”, i motsats till Lappo by (Lapua) högre upp vid älven. Konungen själv synes alltså inte ha känt till namnet Niecarleby socken. Det forna namnet på kyrkbyn, Lepo by, bibehölls ännu i jordeboken 1665 och först i jordeboken 1675 kallas den Kyrckio by. Lepo eller Leppo har som bekant länge kvarlevat som en lokal benämning på kyrkbyn och fortlever ännu i holmnamnet Leppogubben vid åmynningen [samt i vattendistributionsbolaget].

Den första kyrkan byggdes i Leppo by, med början troligen 1608 eller 1609. Den 5 nov. 1610 beviljades Nykarleby socken 10 tunnor säd till kyrkobyggningen, vilket antyder, att byggandet då ännu pågick. Kyrkans namn S:ta Birgitta är som bekant knutet till en sägen om en vallfärd år 1375, som tre personer företog till Vadstena för att åkalla den heliga Birgitta och därigenom vinna bot för sina sjukdomar. Detta är första gången Leppo by nämnes i historien.

Själva stadens namn var emellertid från början Nycarleby, vilket framgår bl.a. av privilegiebrevet av den 7 sept. 1620. Ett ofta upprepat påstående är, att staden skulle ha grundlagts redan 1617. Denna uppgift måste betraktas som helt gripen ur luften. Detta framgår av flera bevarade brev och handlingar från denna tid. I Gustaf II Adolfs resolution på Österbottens allmoges besvär den 25 okt. 1617 talas sålunda vidlyftigt om marknadsplatser och om handeln, men ingen antydning förekommer om någon ny stad. Riksregistraturet, där alla utgående skrivelser infördes, saknar också varje antydning om något sådant nämnda år. Först i febr. 1618 sändes häradshövdingen Filip Scheding till Österbotten för att ”rannsaka och beskåda de hamnar, som mestadels med landsköp pläga besökas” och som kunde bli städer. Eftersom det var lång väg mellan de redan grundlagda städerna Uleåborg och Vasa, var konungen sinnad att anlägga en ny stad i Pedersöre. Där kunde de bönder, som hade lust, slå sig ned, så snart de kommit överens och ansökt om privilegier hos konungen. Nykarleby socken nämnes överhuvudtaget inte i brevet bland de tilltänkta platserna för en stad.

4




Efter att ha studerat de lokala förhållandena beslöt Scheding emellertid att placera staden i Nykarleby socken i stället för i Pedersöre. Det var således Scheding, som utsåg Leppo by till stad. Byn låg vid Lappo älvs utlopp och ansågs bättre än en stad vid Pedersöre kyrka kunna förmedla handeln med inlandet. Bönderna i Leppo by uppmanades nu att anhålla om stadsprivilegier. Sommaren 1619 återkom Scheding för att rannsaka bl.a. om marknadsplatserna och kunde nu med större eftertryck driva på de motsträviga bönderna att söka få en stad till Leppo by. Samma år hade konungen för att utöva påtryckning förordnat, att de ej vidare skulle få segla till Stockholm utan endast till Vasa och Uleåborg.

Bönderna visade sig emellertid fortfarande motsträviga och likgiltiga för saken. De ville ha sin bondeseglation tillbaka. Ståthållaren Erik Hare fick därför den 17 april 1620 Kgl befallning att allvarligt uppmana fullmäktige för de planerade nya städerna Nye- och Gamla Karleby att bege sig till Stockholm för att anhålla om privilegierna. Dessa utfärdades sedan den 7 sept. s.å. Samma dag fick dr Olof Bure befallning att resa till ”Norlanden” för att avrita de orter, som var bestämda för de nya städerna i Gamla och Nye Karleby samt Torneå socknar, så att gator, torg och annat ”skickeligen motte disponeras och ordnas”, avteckna tomterna i längd och bredd efter platsens lägenhet och utrymme, så väl för dem, som framdeles kunde ”tillkomma”, som för dem, som redan uppgivit sig vilja flytta dit.

Samma dag fick även den nye ståthållaren Christoffer Wernstedt i uppdrag att å konungens vägnar underhandla med skattebönderna i de byar, som skulle inrymmas i de nya städerna och försäkra dem, att deras ägor skulle betalas ”nöyachteligen” så att, de godvilligt skulle avstå och lämna dem.

Allt detta blev även verkställt. Stadsplanerna uppritades av Bure och under vintern höggs och släpades timmer till de nya städerna för husbyggandet. Först under sommaren 1621 började husen resa sig. Konungen uppmanade den 21 maj d.å. Wernstedt att driva på arbetet så att byggningarna blev färdiga och städerna funderade efter den ritning, som Bure gjort. För att påskynda arbetet utnämnde Wernstedt nu sin sekreterare, Gabriel Ljungsson, till borgmästare i Nykarleby. Redan till riksdagen 1621 sände

5


 

 

Prestgården Nijecarleby Elf 8. Kyrkan. 2.  Josef Jacobssons gård [Torget och husen där] [Stadsbäcken] 1. Rådhuset Notarium Explicate [Förklaring] Geometrich Afritningh Öfver Nijecarleby stadh rå och staketer [?] Regularitet aftaget Anno 1649 Claes Claesson Scala Ulnarum [Skala i alnar, totallängd ca 300 m] 5. Tysk Peers gård 9. Skolan 3. Kort Bockmöllers gård. 6. Länsmansgården 7.Postmästargården. 4. Carol Nilssons gård. Onyttig mark och berg [?] Slet mark på denna sida [?] Berg och  onyttig mark [?] Böndernas Bodar Stora Hafvet går utanför 200 250 300 350 400 450 500 150 100 50 [Östra storgatan] [Rådhus- eller Storgatan] [Ågatan]

Lantmätaren Claes Claessons karta över Nykarleby 1649. Riksarkivet,
Stockholm.
1. Rådhuset. 2. Josef Jacobssons gård. 3. Kort Bockmöllers gård.
4. Carol Nilssons gård. 5. Tysk Peers gård. 6. Länsmansgården.
7. Postmästargården. 8. Kyrkan. 9. Skolan.

[För pekaren över de röda prickarna för att se beskrivning.
På torget finns länkar till bilder av husen som fanns kring det vid stadsbranden.]


6


staden en representant. Först följande år var den dock så pass färdigt bebyggd, att den kunde börja fungera som stad med magistrat och borgerskap. Detta förklarar, varför stadens första sigill bär årtalet 1622 och icke 1620.

Det är således häradshövding Filip Scheding, dr Olof Bure och landshövding Christoffer Wernstedt jämte konung Gustaf II Adolf vi har att tacka för tillkomsten av Nykarleby stad. Karl IX, som dog 1611, har ingenting att göra med stadens grundläggning annat än i sin allmänna ekonomiska politik, och årtalet 1617 bör helt utmönstras, då det gäller fundationen.

Huru såg då den nya staden ut? Den av Bure uppgjorda stadsplanekartan har ej bevarats i original, men återges i Claes Claessons tidigare nämnda kartor från 1649 och 1651. Stadsplanen som sådan bestod praktiskt taget oförändrad fram till branden 1858. Fyra rader av rätvinkliga kvarter sträckte sig längs åstranden, vars kurvor de följde. Hela det inhägnade stadsområdet mätte något över 1.000 alnar eller 600 m i sin längsta längd i riktningen nordnordost—sydsydväst och c:a 420 alnar eller 252 m i högsta bredd från åstranden mot ostsydost. Stadens huvudgata, Rådhus- eller Storgatan var c:a 360 m lång. Den slutade med en bro över stadsbäcken, som i nordnordost begränsade bebyggelsen åt detta håll. Dessutom fanns det två andra längsgående gator, av vilka den västra, Ågatan var c:a 270 m lång, och den östra, Östra storgatan, något över 360 m lång. Vid ån nedanför kyrkan, vid Nybroforsen och vid bäckmynningen låg böndernas och fiskarnas bodar. Stadsplanen var i själva verket på medeltida vis anpassad efter denna rad av strandbodar, såsom fallet var även med Torneå och andra av Olof Bure planerade städer. Från raden av strandbodar gick tvärgatorna, sex till antalet, i riktningen västnordväst—ostsydost på ett undantag när.

Tomternas antal var c:a 20. Hela staden rymdes mellan nuvarande rådhuset och museet samt ån och Esplanaden. Torget låg ungefär på nuvarande apotekstomten [före detta apotekstomten vid korsningen Kyrkogatan-Borgaregatan] och var c:a 60 x 42 m, inberäknat gatorna, eller 2.520 m² stort. Som jämförelse kan nämnas, att det nuvarande torget är c:a 7.075 m². Vid torgets

[En jämförelse mellan den gamla staden och dagsläget.]

7


östra sida låg rådhuset. På berget intill det nuvarande museet stod väderkvarnar. Vad seglationen beträffar, betecknades den som god allt intill Åminnet och sedan ett stycke upp i älven, dock inte in till staden. Fisket betecknas som medelmåttigt. Staden räknade vid grundläggningen 60 rökar, d.v.s. hushåll, och 1640 en befolkning om 240 personer.

Då Nykarleby 1648 utsågs till residensort för landshövdingen, fann man vissa oregelbundenheter i stadsplanen störande. Detta var ju de reguljära rutplansstädernas tidevarv. Finlands generalguvernör Per Brahe gav därför den tidigare nämnde Claes Claesson i uppdrag att reguljera Nykarleby stadsplan. Detta uppdrag utförde Claesson 1649, från vilket år den nämnda reguljeringskartan föreligger. Claesson ville betrakta stadens yttre kontur som en stor rektangel i enlighet med principerna för tidens svenska stadsplanering, och drog i dess längdriktning längs huvudgatan upp en bred axel, som tangerade torget vid rådhuset. Detta förslag gillades tydligen inte, och 1651 framlade Claesson ett nytt, där han delade upp staden i två rektanglar med dubbla kvadratrader. Intet av dessa förslag genomfördes, utan Olof Bures stadsplan blev, såsom tidigare nämnts, i huvudsak bestående till branden 1858.

Av Bures stadsplan framgår, att den år 1620 befintliga kyrkan låg på den nuvarande kyrkans plats innanför stadsgränsen. Avståndet till närmaste tomtgräns i norr var c:a 45 m och till dåvarande skolan knappt 48 m. Mellan kyrkan och närmaste stadstomt i nordöst låg en rad bodar, troligen kyrkstugor.

Bures stadsplan visar ej, huru tomterna var bebyggda. Det gör däremot kommissionslantmätaren Gullich Wislanders geometriska karta från 1750, som tillkommit på befallning av Kgl Maj:t och till följd av landshövding Gustaf Abraham Pipers upprepade skrivelser samt magistratens skriftliga begäran av den 26 nov. s.å. Den visar i detalj stadens utseende vid denna tid, med varje hus utmärkt jämte gator och gränder m.m. samt räknar dessutom upp tomtägarna. Tomternas antal har vuxit och är nu 113. Längdgatornas antal är 4 och tvärgatornas 6—7, vartill kom talrika gränder av olika längd och bredd. Bebyggelsen har ökat framför allt i nordost, där 23 nya tomter utstakats öster och norr om stadsbäcken. Dessutom hade nya tomter uppstått söder och sydost

8


om kyrkan, som såsom tidigare nämnts låg på nästan exakt samma plats som den gamla kyrkan. Stadsstaketet har samma sträckning som förut och de båda tullstugorna, den s.k. Döbelns gård i söder och nuvarande museet i norr, är utsatta, liksom den dåvarande bron över älven. Till kajen vid Nybrobacken ledde en bro nedför den branta åbacken, och i forsen utanför, den s.k. Stadsöhren, fiskades såväl lax som sik och nejonögon. På de nya tomterna öster om stadsbäcken bodde fiskare, arbetskarlar, änkor och annat fattigt folk. Källbacken var endast delvis bebyggd. Väster om älven är ingen bebyggelse utmärkt.

Till Wislanders karta, som jag ej här är i tillfälle att närmare ingå på, ansluter sig en av den tidigare nämnde lantmätaren M. G. Fillmer renoverad karta från 1756 över stadens torg. Kartan visar, att torget, frånräknat gatorna, var 36x47 m eller 1.692 m² stort. Vid torget låg i öster rådhuset med trappa och avstraffningspåle. Till höger om rådhuset, om man stod vänd mot torget, låg rådman Lars Neumans och till vänster handelsman Kilian Malms byggningar [modell]. Längs torgets hela södra sida låg handelsmannen och rådmannen Anders Munstrins byggning, port och mältbadstuga [modell] och vid västra sidan rådman Erik Rydmans och till höger om den rådman Abraham Collins byggningar. Hela norra sidan av torget täcktes av rådman Samuel Lithovius' byggning och gårdsplan. [modell] Tvärs över torget gick landsvägen från östra till västra hörnet och fortsatte sedan längs Ågatan över kyrkotorget norr om kyrkan till bron, där en väg ledde mot sydväst längs östra åstranden till Lappo socken och en annan gick tvärs över bron och därefter åt söder till Vasa och åt norr till beckbruket. Det är givetvis här fråga om den gamla bron, som låg ett tiotal alnar åt sydväst från södra tullstugan och tullporten. Denna bro brändes som bekant av ryssarna 1808. [Den bro som brändes av ryssarna var byggd 1806.]

Nästa karta över staden är lantmätare Abr. H. Holms efter Wislander reviderade karta av år 1806. Tomternas antal har nu vuxit till 126, och en ny kortare tvärgata sträcker sig i nordöst parallellt med landsvägen mellan de nybebyggda tomterna. Stadens gamla begravningsplats, anlagd efter beslut av den 17 dec. 1797, är här för första gången markerad. Den är på kartan en c:a 52 x 72 m

9



Nykarleby stads vapen.

stor rektangel och låg som bekant öster om det nuvarande torget, där bl.a. restaurang v. Döbeln [ligger nu år 2002 vid torget. År 2004 finns restaurangen, men dock inte längre det ärevördiga namnet.] och poliskammaren [Ämbetshuset] nu ligger, ytterom det dåvarande stadsområdet och skild från den närmaste bebyggelsen av Repslagarbanan, kryddgårdar och kålland i ett brett bälte om c:a 54 m. Långsidan sträckte sig längs Repslagarbanan i riktningen NO till N och mellan den nuvarande klockstapelns nordöstra och gravplatsens sydvästra hörn var avståndet c:a 180 m i riktningen OSO. F.ö. skiljer sig denna karta ej mycket från Wislanders. På Gyldéns kända karta från 1841, som är en kopia av Wislanders, har tomtantalet oriktigt angivits till 113. Den nya, 1815 byggda bron är inritad.

10




U
nder 1800-talet ökades tomternas antal småningom, särskilt väster om älven i Nystaden, där mellan åren 1816 och 1858 14 nya tomter bildas, nämligen nr 129, 132—135, 137—139 och sex utan nummer. Tomten nr 128 bildades här redan i slutet av 1700-talet, och tomten nr 130 var tullgården i söder, nr 131 tillhörde senare frk Lotti Dyhr och nr 136 var den Heikelska gården [Kivinen], som fick sitt tomtnummer först efter 1828.

Före branden beräknas staden ha haft ett omfång om 24 tunnland eller c:a 120.000 m². Dess största längd var då 703 och största bredd fortfarande 252 m. Det nuvarande stadsområdet är c:a 4 gånger större än det forna från tiden före branden. Längdgatornas antal var då fem, nämligen från älven räknat Ågatan (Strandgatan), Rådhusgatan, Östra gatan eller Östra storgatan, Östra lillgatan (från 1844 Trädgårdsgatan) samt den längs hela stadsplanens gräns i öster löpande 12 m breda Repslagarbanan, senare omdöpt till Östra staketgatan. Ågatan avbröts av älven vid Nybron. Rådhusgatan, Östra gatan och Östra lillgatan förenade sig i norr till Storgatan, som sedan fortsatte i den åt norr löpande landsvägen. Bland tvärgatorna från söder må nämnas Södra gatan, Södra torggatan, Norra torggatan, Norra gatan, Nybrogatan samt dess fortsättning Lillkällgatan, som gjorde en vinkel mot norr och utmynnade på mitten av Källgatan, som i sin tur fortsatte i Källbackgatan.

Bredden på huvudgatorna översteg ej 9 m. De var redan år 1767 liksom salutorget stenlagda; tidigare hade de varit belagda med träkavlar. Tomternas storlek var 200—2.000 m². Nästan hälften hade en mindre areal än 500 m² och 78 % var under 800 m². Endast 6 tomter hade en storlek mellan 1.500 och 2.000 m². Tomterna hade genom delningar blivit alldeles oregelbundna, vitt skilda från de kvadratiska tomterna i Nykarleby efter branden. Inga planteringar eller allmänna parker fanns. Visserligen hade ett 10-tal av stadens tomter av enskilda inretts som trädgårdar, men endast för ägarnas behag och trevnad. Bland dessa var den Lithénska trädgården, av stadsborna döpt till Fåfängan, den förnämsta. Delvis på denna plats d.v.s. mellan apoteket och älven ligger i dag den plantering, som i arv mottagit samma namn. De kryddgårdar och kålland, som fanns, var som tidigare nämnts belägna utanför

11


stadens hank och stör [D.v.s. hägnad; hank är vidjeband varmed störarna i gärdsgården hålls samman.], dels tätt öster om staden och dels norr om staden. Några praktbyggnader fanns ej i det dåtida Nykarleby. I litteraturen finns ett och annat omdöme, som belyser förhållandena. Så t.ex. skriver Porthan till Calonius: ”Den 16 juli (1794) reste jag genom Nykarleby, den sämsta stad jag under denna resa härtills sett, illa anlagd, illa bygd, utan rörelse och utan duglige handlande...” Zacharias Topelius säger i sina Dagböcker, då han erhållit underrättelse om att Fredrikshamn brunnit: ”Jag tänker på vårt ruckliga Nykarleby — stackare! Stackare om icke Guds skenbarliga finger bevarar dig... [Dagboken för den 4 juni 1840.] Det är dumt tillställt med den här staden.” På ett annat ställe talar han om det på arkitekturens vägnar tämligen vanlottade Nykarleby.

Vi har också några källor, av vilka man kan få en tämligen god uppfattning om bostädernas storlek. Bland dessa är fönsterskatten en. Man skattade för varje fönster och följaktligen finns i mantalslängderna antalet fönster i varje gård angivet. Detta var åren 1806—1808. Staden hade då 140 byggnader:

7
hade
endast
1
fönster
33
2
23
3
27
4
14
5
9
6
27
hade
flere än
6

De flesta husen var således små kåkar med tak av näver, tills detta taktäckningsmedel utdömdes 1836.

Bland andra skatter ägnade att belysa tidens förhållanden, må här nämnas följande

1) rättigheten att spela kort. De, som betalade denna skatt var år 1806 till antalet 12, nämligen
borgmästaren Stenman stadsnotarien Bärlund
handlandena Daniel Juthe Johan Turdin
Samuel Kempe Carl Backman
Johan Juthe Adolf Hammarin
apotekaren Kantzau vaktmästaren Matts Salin
skomakaren Nils Hellström och stadskirurgen Zacharias Topelius.

12


2) Skatt för hundar, dels onyttiga, dels jakthundar. Av den förra kategorin fanns ingen i staden, av den senare 5.

3) Skatt på chaiser och chaiskärror. De lyckliga innehavarna av sådana var 14, medan s.k. slädrackor ägdes av endast 2 personer.

4) Vidare hade man skatt på fickur, olika för sådana av guld och sådana av annat material. Av guldklockor fanns 5 st. hos 4 ägare. Borgmästaren Carl Jacob Stenman ståtade med 2, medan handlandena Carl Backman, Adolf Hammarin och rådman J. J. Kempe hade varsin. År 1808 tillkom den 6:tte guldklockan hos sjökapten Reinhold Backman. Andra än guldklockor hade 32 personer.


Efter denna utflykt på skattepolitikens område återkommer jag till bostadsfrågan. Vi såg att av fönstrens antal att döma flertalet hus var helt små. Endast 10 hus hade 13 eller flera fönster och kan således kallas stora sådana. Det största var byggt på tomten nr 22, belägen vid torget, och hade tidigare ägts av rådman Lithovius och senare av rådman Nils Aulin och av rådman Adolf Hammarin. Det hade icke mindre än 24 fönster. Det därnäst största var det Calamniuska huset, som tidigare tillhört bl.a. rådman Collin, ett tvåvånings ålderdomligt hus, antagligen uppfört strax efter stora ofreden. Detta hus hade 22 fönster och var Zacharias Topelius' moders hemgård. Därpå följde i turen det Jutheska huset med 21 fönster, delvis uppfört i 2 våningar och beläget i torgets södra hörn. Här bodde den unge stads- och provinsialläkaren Zacharias Topelius, också såsom gift, tills han 1814 överflyttade till Kuddnäs. — Nästan alla hus var rödmålade.

Så några ord om befolkningen. Vad var det för slags folk, som bodde i staden? Det var relativt få tjänstemän, som behövdes för den lilla stadens skötsel. I spetsen för förvaltningen och rättskipningen stod sedan stadens grundläggning en borgmästare med ett antal rådmän vid sin sida — tidigast 5 till antalet, senare 3 och nu 2. Dessutom fanns notarie och kassör. Såsom statsverkets funktionärer hade vi postmästare med biträden och tullförvaltare med skrivare och tullbevakare. Medicinalväsendet sköttes under

13


1700-talet av fältskärer. Den första läkaren var Z. T. d.ä., som 1811 utnämndes till stadsläkare och 1812 dessutom till provinsialläkare. Apotek fanns från och med 1782. Först 1830 fick staden sin första examinerade barnmorska.

Till skolstaten hörde under tiden 1641—84, då trivialskolan fanns på orten, dennas 4 lärare, och därefter endast 1 pedagog, som en tid samtidigt var pastorsadjunkt. Han var även den enda läraren, då pedagogin uppgick i den lägre elementarskolan, men senare anställdes en lärare till, då skolan blev tvåklassig. Prästerna bodde på landsbygden, ehuru deras verksamhet också omfattade staden; endast sockenadjunkten bodde tidvis där. Den stora delen av befolkningen utgjordes dels av de egentliga borgarna med burskap, och dels av personer, såsom sjömän, fiskare och arbetskarlar, utan burskap och således utan rösträtt. Handelsyrket hade städse stått högt i det gamla Nykarleby. Från början av 1800-talet utvecklade sig sjömansyrket så att t.ex. 1845 över 50 % av stadens manliga befolkning över 15 år idkade detta näringsfång. Bland hantverkarna möter oss bl.a. repslagare, tunnbindare, handskmakare, finsmeder, kardmakare, nålmakare, blockmakare, schatullmakare m.fl.


Den gamla staden förstördes nästan totalt genom branden den 12 jan. 1858. Den nya stadsplanen uppgjordes av länsarkitekten i Tavastehus län, Carl Albert Edelfelt, fader till den kände konstnären. Den moderniserades och ändrades något 1912 av lantmäteri-ingenjören Thure Heikel. Denna stadsplan är för välkänd för att här beröras. Det dåtida Nykarleby finns för övrigt detaljerat återgivet gata för gata och hus för hus i en modell från 1916, [skall vara 1910—17] gjord av konstförvanten, typografen Joel Nilsson, och uppbevarad på Normalskolan, tyvärr i numera demolerat skick [Restaurerades 1989—90 av Hilding Haglund.] Den nuvarande stadsplanen har som bekant uppgjorts av arkitekten Olli Vikstedt 1966. Edelfelts plan innebar en radikal förändring gentemot den tidigare gällande. I det Nykarleby, som växte upp efter 1858, fanns med undantag av kyrkan, skolhuset, Heikelska gården, tullstugorna och en del mindre byggnader i nordöst, ingen likhet med det äldsta Nykarleby. Vikstedts plan kommer i sin tur att helt för-

14


 

ändra det Nykarleby vi tidigare kände som idyllens, delvis i enkel empirarkitektur uppbyggda, vackra och harmoniska stad, med breda, snörräta gator, stora byggnadstomter med lummiga trädgårdar, esplanader och parker.


N
u några ord om stadens öden i äldre tid. Utvecklingen under 1600-talet gick ej med någon större fart. Befolkningen ökade långsamt till år 1660, då den uppgick till 660 personer, det högsta i invånarantalet på 1600-talet. Men så kom ett bakslag. Folkmängden gick ned med hälften. Orsakerna till detta var säkerligen många. Konkurrensen på handelsmarknaden med det år 1653 anlagda Jakobstad gjorde stort avbräck i utvecklingen. Uppkomsten av det år 1652 upprättade grevskapet Carleborg bidrog säkert i sin mån till att försvåra förhållandena. Detta grevskap, som i söder sträckte sig till halva Vörå och Lappo, hade av drottning Kristina skänkts åt hennes gunstling Clas Tott, en son till den från 30-åriga kriget kände Åke Tott. Själv torde han icke ha uppehållit sig här, men hans fogdar eller s.k. hauptmän förde å hans vägnar spiran i grevskapet. Bland dessa må här nämnas en Freese, en Verne och en Forsman, den finländska stamfadern för släkten Forsman, Koskimies och Yrjö-Koskinen.

Fogdarna var icke så lätta att komma överens med, men lyckligtvis hade staden vid denna tid i sin borgmästare Kort Bochmöller en synnerligen kraftfull och stridbar man, som lyckades avvärja många orättvisor och godtyckligheter. Han var visserligen icke jurist till professionen, utan gästgivare och vintappare och sedan rådman. — Karl XI:s reduktion på 1680-talet minskade den vid stadens tillkomst till staden donerade jorden till 1/5 av sin ursprungliga storlek, från 25½ till 5½ mantal eller c:a 21 km². Bland motgångarna kan också nämnas förlusten av den 1641 här inrättade trivialskolan, vilket skedde år 1684, då skolan, flyttades till Vasa. Genom bortflyttningen led staden icke blott en materiell förlust, utan förlorade också den nimbus, som ägandet av södra Österbottens enda lärdomssäte hade givit densamma. Paralleller kan här dragas till seminariets nedläggning 1970 [nedlades 1971], som torde innebära, att stadens prägel av skolstad på nytt mer eller mindre försvinner.

15


 

Två älvvyer från det Nykarleby som var: Brunnsholmarna och Mikael Lybecks födelsegård. [Lybecks födelsegård finns på Nygård, barndomshemmet syns på bilden. Den nedre bilden är svartvit i skriften.]


Svåra nödår förekom också då och då, de värsta åren 1695—97, och med nödåren följde farsoter. Senare hälften av 1600-talet var således en hemsökelsens och en besvikelsens tid för den lilla staden. Dess existens var t.o.m. starkt ifrågasatt, på grund av intriger från Vasa och Jakobstad vilka helst ville slippa denna konkurrent. Dusterna med grannstäderna var både många och långa, men viljan till liv och utveckling kunde ej kvävas.

1700-talet inleddes med stora ofreden, ehuru Nykarleby fick känning av kriget först i febr. 1714 efter det olyckliga slaget vid Napo. Då ryssarna nalkades staden lyckades dess invånare utvinna förskoning genom att betala en brandskatt om 10.000 riksdaler. Under vintern kunde man inte fly, men följande sommar flydde de flesta av stadens invånare antingen in i landet eller, och det gäller

16


flertalet, till Västerbotten i Sverige, varvid Umeå och landskommunen Bygdeå synes ha varit de orter, dit de flesta tog sin tillflykt. Först efter Nystadsfreden 1721 började småningom befolkningen återvända. Staden hade visserligen någorlunda skonats av ryssarna, men skadorna på fastigheter och lösöre uppgick i alla fall till 268.335 riksdaler, en oerhörd summa för denna tid. Stadens fartyg hade bl.a. bränts, och en stor del av den gamla befolkningen hade dött under landsflykten, dels av umbäranden, dels av farsoter. Så avled stadens borgmästare Isak Falander och hans hustru redan 1716, troligen i någon farsot. Av de gamla handelssläkterna återvände endast släkterna Turdin och Aulin. En del flyttade bort, såsom t.ex. den kända släkten Bladh till Vasa. Släkten Turdin, av vilken 4 söner kom hit från Bygdeå i Sverige i slutet av 1600-talet, levde här till 1840-talet. En av släkten, Johan Turdin, som dog 1834, var stadens enda kommerseråd. Redan på 1720-talet finner vi en helt ny köpmanskår; så stöter vi på namnen Malm, vars efterkommande sedan grundade det kända köpmanshuset i Jakobstad, vidare Juthe, Kempe, Forssén, Vessler m.fl.

Så gick det under flitigt arbete åter uppåt. Folkmängden var åter år 1730 nästan densamma som år 1700. Särskilt under tiden 1750—90 ägde ett relativt snabbt uppsving rum, men därefter följde en tillbakagång, som fortfor ända långt in på 1800-talet. Orsaken härtill var dels en allmän depression på det ekonomiska området och dels de politiska förhållandena med krig, missväxter i och farsoter. Sålunda förekom t.ex. flera koppepidemier under senare hälften av 1700-talet med 130 dödsfall. Vidare tyfus och rödsot, som också ryckte bort många människoliv.

På 1830—50-talen ägde ett stort uppsving rum — man kunde t.o.m. tala om en storhetsperiod i stadens historia. Särskilt gäller detta handelns och sjöfartens område. Talrika fartyg, också stora sådana (det största före branden var barken ”Alku” om 274 läster), byggdes på stadens varv och gick i skeppsfart också på transoceana länder, utförande från hemstaden främst tjära, plankor och spannmål och införande salt, kolonialvaror, viner och spritvaror, textilier och allt möjligt krams, avsedda icke blott för staden utan också för ett stort uppland, sträckande sig ända till St Michel, Kuopio och Joensuu. Också efter branden fort-

17



satte till en början denna utveckling, men snart började det gå nedåt. Havet drog sig ständigt tillbaka och förstörde hamnförhållandena. Nya kommunikationsleder, främst Saima kanal och den österbottniska kustbanan, ledde trafiken åt annat håll och förbi staden samt grusade dess tidigare handel. Efter 1861 då handeln frigavs på landsbygden, försämrades det handlande borgerskapets ställning avsevärt på grund av konkurrensen från lanthandlarna. Det slutande 1800-talet och tiden kring sekelskiftet blev därför de många konkursernas tid i Nykarleby, krönt av Nykarleby Aktiebanks konkurs 1913, som skakade hela bygden vida omkring. Försöket att genom en smalspårig järnväg förbinda staden med kustbanan 1899 ledde till stora ekonomiska förluster, och banan såldes 1916, tack vare lyckliga omständigheter utan ytterligare förlust. Det enda inkomstbringande företaget i staden vid denna tid var i själva verket utminuteringsbolaget, vars vinstmedel finansierade en stor del av stadens utgifter bl.a. för järnvägen. Det 1873 grundlagda och 1885 av staten övertagna seminariet och den därmed förenade normalskolan tillförde staden intellektuella krafter, som i fortsättningen till stor del satte sin prägel på stadens politik, kultur och förvaltning; man kan här nämna namnen Zachris Schalin, Gustaf Hedström och Karl Fredrik Spolander.

Ekonomiskt utgjorde det stadens ryggrad, jämte det 1926 anlagda kraftverket, som utvecklats på ett för staden gynnsamt sätt. Andra kommunala företag och en del efter kriget etablerade industrier har ej haft samma framgång. Den nya 1949 öppnade bredspåriga järnvägen har gått med förlust för statsverket, upphörde med persontrafiken 1956 och hotas f.n. av nedläggelse även den. [Trafiken lades ned 1982] Den år 1864 anlagda hamnen vid Andra sjön har under årens lopp krävt väldiga utgifter utan att motsvara förväntningarna, men staden, som fick sin tullkammare indragen i början på 1920-talet, har fortfarande hamnrättigheter. [?] En stor tillgång har staden i sina länge outnyttjade skogar om c:a 1.500 ha, som i framtiden kommer att utgöra en värdefull inkomstkälla. Den nya stadsplanen, som enligt uppgift omfattar c:a 200 ha i stället för tidigare 80, har reserverat tomter för lämpliga industrier. I industrialiseringen ligger även helt säkert stadens framtid, liksom i en utveckling av turistnäringen. Härigenom kan i framtiden det dråp-

18


slag för staden motverkas och botas, som avvecklingen av seminariet innebär. Det är att hoppas att den nya grundskolan och den av staten övertagna samskolan samt Kristliga folkhögskolan även i fortsättningen kommer att i viss mån bevara stadens traditioner som skolstad.

Nykarleby stads väg under de 350 åren har icke varit en dans på rosor, uppfylld som den varit av ständiga fejder, dels med grevskapets fogdar och dels mot grannstäderna, vidare av krig, nödår och farsoter och sist av en allhärjande brand. Staden har alltid varit en av de minsta i landet, men viljan till liv och utveckling har dock förefunnits. Av den forna sjö- och handelsstaden blev i sinom tid en skolstad, en idyllens och resignationens stad, och denna håller nu på att spränga sitt skal och utvecklas till ett modernt regionplanecentrum med höghusbebyggelse och asfalterade gator, ökande trafik och industrialisering. Vad detta innebär för den enskilda individens välbefinnande och trivsel i skaldernas stad får framtiden utvisa.


Källor:
Kartavdelningen. Riksarkivet, Stockholm
Landshövdingars skrivelser t. K. Maj:t. Riksarkivet, Stockholm
Riksdagsacta. Riksarkivet, Stockholm
Riksregistraturet. Riksarkivet, Stockholm
Räkenskapssamlingen, Österbotten. Riksarkivet, Helsingfors
Städernas privilegier. Riksarkivet, Helsingfors
Wold. Backmans samling. Stadsarkivet, Nykarleby
Backman, W., Nykarleby stads personhistoria. Vasa 1938.
Backman, W., Tvenne Nykarlebystudier. Vasa 1929.
Calonius, I., Orsakerna till städerna Nykarlebys, Jakobstads och Gamlakarlebys uppkomst. Helsingfors 1957.
Eimer, G., Die Stadtplanung im schwedischen Ostseereich 1600—1715. Lund 1961.
Hausen, R., Finlands medeltidsurkunder I. Helsingfors 1910.
Hedström, E., Nykarleby. Jakobstad 1958.
Herlitz, N. m.fl., Privilegier, resolutioner och förordningar för Sveriges städer. Stockholm 1927—1946.
Karsten, T. E., Svensk bygd i Österbotten nu och fordom. II. Helsingfors 1923.
Lagus, W., H. G. Porthans Bref till M. Calonius. I. Helsingfors 1886.
Lybeck, P. W., Blad ur Nykarleby stads historia. Österbottniska Posten okt. 1908—jan. 1909.
Nyberg, P., Zacharias Topelius' Dagböcker. IV. Helsingfors 1922.
Wichmann, V. K. E., Nykarleby stad 1620—1920. Helsingfors 1920.
Åkerblom, K. V., Rec. av Wichmanns arbete i ÖP 8.10.1920.

19


Jakobstads Tryckeri och Tidnings Ab — 1970

 

 

(Rev. 2009-02-08.)