MAZEPPA

ca 1974—1977

Mazeppa.

• Peter Siegfrids, bas och sång
• Harry Holmberg, gitarr och sång
• Sten Sandvik, trummor och sång
• Kjell Helsing, gitarr och sång.

Vi övade i Kliniken på Seminariegatan 3, där Oskar Kronqvists hus finns nu. Namnet ”Kliniken” var något som Peter och jag hittade på. Det lät bara häftigt tyckte vi. Vi var bra på att hitta på namn på olika saker. Men det är en annan historia. Bandet upplöstes 1977 (tror jag). Efter det bildade Peter och jag bandet Machine.

Harry Holmberg, oktober 2006.

[Drygt sju år lång blev väntan på en bild på tre fjärdedelar av bandet innan Harry Holmberg lade upp bilden på facebookgruppen Nykarleby. Peter Siegfrids, Kjell Helsing och Harry Holmberg. Trummisen Sten Sandvik saknas på bilden. Förstoring.
Foto: Kjell Helsing.
(Inf. 2014-03-04.)]

*

Det blev redan tidigt min och Harrys gemensamma dröm att bilda ett eget band och våra första steg i den riktningen skedde i form av ”övningar” där Harry trummade på plastämbaren och jag använde en badmintonklubba som gitarr. Småningom byggde jag i källaren en egen elgitarr som väl knappt ens gick att stämma ordentligt, men ljud kom det ur den och det var en bra början.

Utrustningen blev sakta men säkert bättre. Några pengar hade man ju inte som tonåring på den tiden men vår dröm var tillräckligt stark för att vi skulle söka veckoslutsjobb på Farm-Frys under vinterhalvåret. Genom att tidiga lördags- och söndagsmorgnar dra styva vattenslangar i mörker och iskyla från minkhus till minkhus och se till att djuren hade dricksvatten, finansierade vi våra splitternya HH-förstärkare, mikrofoner och annat som behövdes. Vi fick ingenting gratis och det tror jag var en bra skola – man lärde sig sätta värde på allt man lyckades slita ihop.

Den stora förebilden var nog jeppisbandet The New Kings som vi noga studerade under skoldanserna. Tack vare att de övade i före detta Joupers industrilokal i Nykarleby sökte vi oss däremellan ofta dit ut för att genom väggarna höra på när de filade in nya låtar. Musikintresset räddade oss antagligen från en hel del tråkigheter som man kunde hamna in i redan på den tiden.

SU- D A N S  i Svenska gården FREDAGEN den 14 nov. kl. 20.00     — programinslag  — inträde 5,—  SU i Jakobstad r.f.  — för medlem 2,—

Det är i alla fall starka minnen som ansluter sig till den här tiden – man var ju i sin känsligaste och mest mottagliga ålder. Jag skrev faktiskt för inte så länge sedan ner några av just dessa minnen i en liten text, eftersom det var en ganska omvälvande tid. Jag bifogar den här bara för att den kanske fångar något av de stämningar och de upplevelser som kändes så viktiga just då:

Jag är dålig på årtal så jag kan varken bekräfta eller ifrågasätta Harrys datering, men kring de åren måste det ha varit. Jag minns också bra att vi fick ”lida” för att vi hårdnackat vägrade spela den svenska dansbandsmusik som de flesta dansband anammade redan då. I samband med en intervju minns jag tydligt att reportern Sven-Erik Glader sade rent ut åt oss vid en dansbandsgala att ”ni blir nog utan spelningar pojkar”. Harrys pappa Leo som då fungerade som vår chaufför undrade efteråt försynt om det skulle vara svårt att spela svenska låtar, varpå vår trummis Sten Sandvik från Jeppo snabbt replikerade att ”he e lika lätt som ti sta å piss”. Men vi höll som sagt vår linje och spelningar fick vi nog ändå.