F ä r j - E r i k:

Äldre och yngre Nykarlebydiktare

„Skaldestaden“ är väl det mest motiverade namnet på Nykarleby. „Nordens Betlehem“ är bara resultatet av något hugskott. [Betlehem användes dock redan i början på 1800-talet.] „Skolstaden“ kunde ju även gå an men det finns andra städer med flere skolor, säger Färj-Erik i denna artikel, vari han presenterar några Nykarlebydiktare.

Skaldestadens första diktare var  Z. Topelius,  vars skaldeådra går tillbaka på till landet Zion. Alltjämt räknas han både här och i Sverige som en av våra stora. Hade han inte varit en sådan mångsysslare, skulle hans diktning blivit ännu gedignare. Han gick helt upp i sin tid och därför är mycket av vad han skrivit inte mera aktuellt, men han har även tidlösa saker, och dit kan vi väl räkna en hel del av hans sagor och sagospel och flera dikter. Hans far var även förfaren i pennans bruk, men gjorde sin största insats i att uppteckna gamla sagor och sånger.

Mikael Lybeck är skaldestadens andra stora namn. Han var en av våra finaste psykologer. Både i sin lyrik och dramatik är han en formens mästare: manlig, frasfri, stoisk. Dock hade han en inre värme och ett romantiskt skaparlynne. Han var en av våra främsta diktare.

Paul Werner Lybeck skulle säkert ha blivit en utmärkt „bygdeförfattare“, om han förunnats flere levnadsår. Men redan i sin första och enda bok [Den siste majgreven och andra österbottningar, utgiven postumt] hann han visa lejonklon: must och humor, som är en sällsynt vara på våra breddgrader. Alla känner väl Matts Mattsson Dalabacka, trots språkfanatismen är den en av våra hurtigaste bygdeskildringar.

R. R. Eklund är även född och uppvuxen i Nykarleby. Han var jämväl folklivsskildrare. I Himmelstimran visar han sig äga en frodig humor. Han har på ett utmärkt sätt skildrat sin barndoms-Nykarleby. Främst är han dock skald och som sådan koncentrerad och stark. Han är en av våra främsta ordkonstnärer, som med kärlek och stränghet hamrat gedigna dikter av vårt gensträviga svenska språk. Men det var inte bara form han krävde utan även inlevelse i dikten. Han skrev: „I dikten gäller det väl slutligen endast att  v a r a.  Att vara som  m ä n n i s k a.  Alla andra kvalifikationsgrunder är av andra rang.“

Joel Rundt fr. „förstaden“ Kovjoki har på ett utomordentligt sätt skildrat sin hembygd och dess folk i helg och söcken. De bästa av hans dikter och psalmer är pärlor. Han har en strong form med ett vekt och känsligt innehåll. Han är vår sista stora diktare av den gamla skolan, men han uppskattar till fullo även den moderna dikten och anser att det bästa av det gamla och det nya är jämbördigt. F.ö. går han sin bana fram som en stilla och försynt gentleman med tolerans och förståelse för allt och alla. Vi lyfter på hatten för denne diktens ödmjuka tjänare. Joel Rundt har även idkat en omfattande verksamhet som översättare. Sålunda har han översatt Saimaa Harjamaas dikter och levnadsteckningar på ett glänsande sätt. Dessutom har han översatt tusentals dikter från finska till svenska från texten till Finlandia till schlagers. Han har därigenom varit en god brobyggare mellan svenskt och finskt och Finland—Sverige. För detta arbete har finnarna inte förstått tacka honom. De har stora kulturfonder, men dessa behåller de för sig själva. Men vore de gentlemän, så skulle de ge Rundt en stor penning. Alla finnar vill bli översatt till svenska, men ingen förstår ersätta översättaren.

*  *  *

Utöver dessa infödingar i Nykarleby har flera som vistats här längre eller kortare tid i Idyllen känt sina skaldeådror svälla över och förty producerat både vers och prosa. En av dessa var  Ernst V. Knape,  som vackert besjungit vår slättbygd och dess folk. Österbottningarnas vandringslust o. jorden-runt-resor var honom en gåta, som insprerade honom till fina dikter. F. ö. var han även filosof och skrev tankedikter. Flera av hans dikter skrevs till melodier och själv skrev han även melodier och var således en „diktonius“.

Viktor Karl Emil  Wichmann eller Gånge Rolf skrev även under Nykarleby-tiden (direktor för seminariet) sina vikinga-, patriotiska- och historiska dikter, vilka under Bobrikofs tid hade större betydelse än man nu skulle kunna tro. Hans grinande dikt „En nyårsnatt på fjällen 1719“ skulle just nu kunna läsas med utbyte i talkör. Den skildrar krigets fasor och är en mäktig fredspredikan.

Författarinnan Mirjam Tuominen som nu betraktas som vår främsta novellist med psykologisk djuplodning och modern ordkonst, levde även en tid i Nykarleby och gick och drömde i stadens parker och har här skrivit åtminstone en bok.

Direktor K. J. Hagfors från landet Nedervetil skrev länge sina ypperliga krönikor i Österbottniska Posten på ett så enkelt och flärdfritt språk, att det var ett sant nöje att läsa det änskönt man inte alltid gillade hans spirituella reaktionära åsikter. Dr Hagfors skrev även en bok, „Dagens hjälte“, men den gick underligt nog inte alls trots hans fina kåsörpenna. Han berättade för mig, att han även hade skrivit en annan bok, en bok om kärlek. — Men den i kärlek föga bevandrade förläggaren anade kanske pornografi och gav inte ut hans „Mykleri“. Nej, dr Hagfors var ingen författare, men en gudabenådad krönikör. En författare skall vara arkitekt och äga dramatisk gestaltningsförmåga samt fantasi.

Även Alex. Slotte, Frans Forsblom, Hjalmar Krokfors m.fl. kan tänkas ha fått sin poetiska väckelse under sin seminarietid i Nykarleby och där jämte den stora säkerheten att behandla modersmålet i skrift, det sistnämnda avseendet var de K. J. Hagfors en god lärare och många av hans disciplar har blivit flinka journalister, varav flera alltjämt hedrat sin lärare med ett enkelt och klart språk.

Leo Ågren från en annan „förstad“ till Nykarleby, är åter född till författare och äger just de egenskaperna dr Hagfors saknade. Då jag läste hans debutbok Hunger i skördetid, blev jag duperad av hans klara språkbehandling. Han var ju en färdig författare. Visst var det någon överflödig sida i hans f.ö. så koncentrerade bok, men den var väl uppbyggd med en fast ram. Hans andra bok Motsols var även ett mästerverk trots sitt lilla format. I Sverige fick denna bok en mycket god kritik. Erik Gamby skrev i Uppsala Nya Tidning om Motsols bl.a.:

„Genom sitt stora register och sin klara behärskade stil utgör Leo Ågren den största talang, som på många år har framträtt inom den finländska litteraturen, och han uthärdar jämförelse också med de bästa av de unga prosaister, som framträtt på rikssvenskt område“.

I sin tredje bok Kungsådern har han nått ännu längre och har nu också fått höga betyg av våra egna kritiker. Den gossen har framtiden för sig med sin enastående naturbegåvning. Vi väntar med spänning på Kungsådern II.

Gösta Ågren, en yngre bror till Leo från samma förstad har även slagit sig på författarskap och redan gett ut tre böcker och den fjärde en prosabok torde utkomma till julen.

Gösta Ågrens deby var en diktbok Kraft och tanke, vilken kom ut 1955. Här röjde han redan en personlig stil och en självständig livsuppfattning med en social rättfärdighetslidelse.

1956 gav han ut en prosabok Jordlös bonde, vari han skildrar sin barndoms by och sin egen barndom. Han nådde högst i sin barndomsskildring och man skall gå till Tavaststjernas Lille Karl för att få en så äkta inlevelse i en pojkgrabbs inställning till livets olika faser.

För ett par veckor sedan utkom hans tredje bok. Folkvargarna, en diktbok, som han tillägnat sin mor. Pärmen pryds av en vinjett som symbol för människans livskamp inte minst i atomåldern. Boken förefaller att vara ett mellanarbete, men den är inte mindre märklig för det. Här finns flera starka dikter med socialt patos och fredstendens utan att vara propaganda. Men han har även på sitt eget originella sätt diktat ett par gripande personporträtt av fattiggårdens gamla kvastbinderska, gamle hästbytaren Andersson och Storsatan, som rymde från Fattiggården och frös ihjäl i en lada. Gösta Ågren har många strängar på sin lyra. Hans bok bjuder på friska naturglimtar och litet kärlek, men mest livsfilosofi t.o.m. ateistisk sådan. I flere små dikter är han lyrisk, men f.ö är hans fria dikt njutbar även när han har tyngre motiv. Hans slutdikt heter „Sång om livet och döden“ och har av någon betraktats som en programförklaring. Själv betraktar han inte sina dikter vara så märkvärdiga. Han sade i Jakobstad vid en uppläsning, att man inte bör söka världsgåtornas lösning bakom varje egendomlig ordsammanställning i en dikt. — Nej, Ågren är ju även „Lekare“ och njuter tydligen även av den vittra leken. Men i motsats till de många vitterlekarna som producerar i sig granna verser utan mening och tankar, så framstår Ågren som en kämpande progressiv diktare med tankar, mål och mening, något som inte bara Liftraser efterlyst. Gösta Ågrens bok, om ock något hastigt ihopkommen, har mycket positivt att bjuda på och är otvetydigt en framgång, som inger förhoppningar om ännu lödigare prestationer. Men redan nu hävdar han sig, den stolta gossen från Nykarleby, på ett hedrande sätt inte bara i raden bland diktarna i skaldestaden utan bland svenska diktare i gemen.

Färj-Erik, signatur för Erik Viljam Fågelbärj.
Österbottniska Posten nr 19/1958.
Lars Pensar tillhandahöll.


Läs mer:
Fler artiklar ur tidningen.
(Inf. 2004-12-15, rev. 2009-12-17)