Pappas ord för att skrämma oss från att gå ner till ån gjorde den ännu mera lockande. Det var omöjligt att låta bli att gå dit. Att vara förälder på den tiden var inte lätt. Men jag tror man hade en mera realistisk syn på tillvaron tiden efter kriget. Det hade funnits värre saker s.a.s. Dethär hände sig i början på 50-talet.

Tidigt lärde vi oss när upplevelserna var värda det stryk vi visste skulle komma. På den tiden agades barn för att lära sig var gränserna går. Gränser som dagens barn söker. Vi tog på intet sätt skada, vad jag vet. Det gav bara trygghet och framför allt den spänning som behövdes för att få vara barn i en värld med vatten vid hemstranden och tusen fuffenssaker att göra däromkring.

En gång kom jag hem och hade drunknat. På den tiden togs is till mejeriet på vårvintern och en fyrkantig vak blev kvar på ån, utmärkt med stora granruskor som varning. Under de kalla marsnätterna hade det frusit en tunn isskorpa på vaken. Den var svart och genomskinlig med infrusna bubblor och otroligt lockande. Att gå på den var som att gå på svart glas. Vi visste att Näcken eller Å-gobbin lurade därunder färdig att få sig ett lekande barn som sin årliga tribut för de nöjen ån gav, för så hade pappa sagt. Men inte hade vi tid att tänka på sånt när spänningen och äventyret kittlade i magen. [”Bronnsgobbin” som bodde i brunnen skulle man under min uppväxt också akta sig för.]

Jag föll med ena benet i ett hål vi inte sett. Alla barn sprang förskräckta därifrån åt alla håll. Jag drog upp benet med ett genomvått byxben och skyndade hemåt över isen. Smög mig upp på vinden, tog av mig byxorna och lade dem över värmeelementet att torka. Hoppades att ingen har sett att jag kom hem och hade drunknat.

Följande dag kom ”Schanzen”, (direktorn för seminariet) fram till mig i skolan där jag stod i kö för att gå in i klassen. Han böjde sig ner och sade något om att det tydligen gick bra där på isen igår. Jag hoppades desperat och generad att han inte skulle skvallra! ”Sch, säg int na,” sa jag.

Tilllsammans med några lärarkandidater hade han varit på väg till övningsskolan över isen samma dag det hände och sett alltihopa. Pappa och han var goda vänner och Schantzen visste antagligen att vi var varnade för att komma hem drunknade och hade kanske därför inte nämnt incidenten för min pappa. Det hade ju gått bra.

Jag var fångad av ån, den började tidigt ta sig en genväg genom mitt blodomlopp på sin väg ut till havet. Vad vattnet i ån och dess stränder gett mig under hela uppväxten är svår att ge ord för. Dammen under stilla sommardagar var vår lekplats då vi lärt oss simma. Att ligga där i solen och peta i vattnet och bara vara barn. Doften. En alldeles särskild å-doft.

Solveigs barndoms- och nuvarande hem. Från öster,
Floraparken. Seminariets verkstadsbyggnad, nuvarande
skolkansliet skymtar till höger.
Foto omkring 1900.

Nedanför Kristliga Folkhögskolan fanns en holme intill stranden med stora gamla träd. Småstock hade samlats i lävattnet här och där eftersom props om vårarna släpptes genom stockrännan. Ypperligt virke att bygga flotte av! Hopspikade med rostiga spikar och gamla bräder, knappt så de höll ihop, paddlade vi ut på ån. Över till klappbryggan eller till ”Magadaskar”, den lilla holmen på andra sidan där vi metade aborrpinnar. Flytvästar, vad var det?

Bland stenarna nedanför dammen samlades lekande braxen i massor på försommaren. Kvickt hoppande med magra fölben på stenarna fångade vi med händerna de som fastnat och sprang hem med en sprattlande bred fisk. Vi metade snorgersar som ingen ville ha. Föga visste vi tragiken med att fisken inte kom längre, de kunde ju inte nå sina lekplatser då dammen var i vägen. Det var bara roligt att de var så lätta att fånga.

Nejonögon var förbjudet att fiska mindre än tvåhundra meter från dammen. Det hade varit för lätt annars som de samlades i massor och sökte sig till sina lekplatser uppströms. Hur kunde de veta, deras föräldrar hade ju inte heller sluppit förbi dammen? Kanske en genetiskt betingad reflex.

Nattetid tjuvfiskades nätingar, nejonögon, friskt, med långa håvar. Poliserna kom ibland och lyste men oftast sågs det mellan fingrarna. Vi hade Lundin och Snellman, poliser som bodde i stan. En till fanns, en stor, rödbrusig, respektingivande och bastant polis, men jag minns inte för mitt liv vad han hette. [Hauta-Aho kom Solveig på att polisen hette.]

Nyrökta nejonögon på rågbrödsmörgås, ännu varma, gott! Min pappa tyckte de passade bäst att röka p.g.a. sin höga fetthalt.

En tid simmade vi i ån efter bastun. Hoppade i från slätdammen. [Lågdelen som utgjorde dammens östra del.] Visste att det var djupt och bra. Vattnet var brunt som svagt kaffe, en aning äckligt, men varmt. Det var ju inte så rent som på skären. Att gå i från stranden undvek vi, man sjönk ner i en brun, bottenlös massa. Så fick vi konstiga utslag och slutade.

Vattennivån var ju lägre än nu. Det fanns ingen strandpromenad. Innan staten expropierade stränderna löpte alla tomter längs vår sida av ån ända ner till vattnet. Men en smal stig gick mot bron längs stranden. Stranden var brant, på vissa ställen stupade den nästan lodrätt. Stigen smög sig på en smal, lerig hylla, ibland ända ner till vattnet, så upp genom dunklet av björk och al. Tog man sig upp med andan i halsen från det kalla, hala och farligt nära, svarta vattnet genom att hålla sig i kvistar och grenar kom man upp i ljuset och värmen. Där öppnade sig en liten äng med en bäck och nedanför Bircks stod en pytteliten lada bland humleblomster och daggkåpa. Över en liten bäck fram till bron och de knotiga gamla tallarna nedanför brostuguberget. Brostugu-Edit bodde med sina två kattor året runt i Brostugan.

Nybroforsen och Solveigs barndoms- och nuvarande hem.
Från öster. Seminariets staket skymtar till höger.
Foto omkring 1900.

”Skåda frassan miin, skåda frassan miin!”, kunde hon säga när de satt på Holmströms butikstrappa och väntade tills hon handlat färdigt. På Kyrkogatan koncentrerade sig stadslivet. Där fanns bokhandel, post, Holmströms med sina tyger och specerier och Blomster-Amandas affär, samt apoteket.

Apotekare Wilkman hade skäristuga på Kilogrundet. En stockstuga med ett rum med öppen spis och sovbritsar längs ena väggen. Wilkman fiskade, men han misstänkte att någon annan vittjade hans nät och han ville ha reda på vem tjuvfiskaren var. Han hade också sett att någon tullat hans flaska med 96:an i stugan som på den tiden inte låstes. Det skulle stå öppet för att ge tak över huvudet åt såna som behövde, ved och lite brännvin skulle också finnas. Men någon hade hittat hans egen flaska som han gömt. Wilkman vidtog vissa åtgärder varefter han bad dåtidens stadsläkare ta kontakt om det kom in någon patient som pissade blått. Det gjorde det och tjuvfiskaren blev fast. …

Tillbaka till stan. Bland Brunnsholmarna nådde trädgrenarna långt ut över vattnet. Ofta paddlade jag dit i kanoten, filosoferade och drömde ljuva flickdrömmar där under träden.

På vintrarna plogade man upp en skrinnskobana på ån, stolpar monterades med belysning. I påskatid samlade man ihop till en kokkobrasa intill bron. Högst uppe på den sattes en stor trasdocka som symbol för mörkrets makter och som minne från häxprocessernas tid. Bilden av den där brinnande dockan etsade sig in i mitt minne.

Vi hade också en egen kokkobrasa nedanför vårt hus där pappa gömt ett fat med cellulosalack. Den brann längre än stans egen.

Husen vid Kyrkogatan och kyrkan från dammen.
Foto: Solveig Sjöskog (2003).

Så i islossningstid skulle man tippa datum när isen gick. Ett märke på isen passerade bron och den som tippat bäst fick, ja, vad fick han? Det minns jag inte.

Intill vårt hus låg loomon. Det var också allmän skräpplats. ”Buck i åen!” hette det om sånt man inte ville ha. Därför var alla ställen ett eldorado för ungar att leka i, bland skräp och bråte i vattnet och kärringar som skrek och hotade med kvasten på stranden. Längst ner i loomon rann en bäck ner till ån. På en fimpbetäckt avsats stod burkarna, (seminaristerna) och rökte, därav namnet ”Sluckarnas dal.” Där .sökte vi fimpar och smög in bakom seminariets utedass och tjuvrökte, men fimparna tog slut för snabbt och var inte värda stryk.

... Som det inte fanns vattenklosetter inomhus hade seminariet utetupp. Där uppe fanns hål i en lång rad längs ena väggen, man utförde sitt tarv i muntert samspråk. Då kom vi på det! Vi pekade på bakdörren där skiten kördes ut med seminariets häst, Boy, och var helt överens om sattyget, ähum, hysset, som härmed skulle följa. Vi väntade tills steg hördes i trapporna, förberedde gummisprättan, dvs slangbella på svenska, och öppnade latrindörren försiktigt på glänt samtidigt som seminaristen satte sig på hålet. Schvong med lite småsten. En svordom och så försvann ändan och ett ansikte kom i stället. Fort ladda om och schvong en gång till och så var det bara att ta till schappen. Innan burken fått på sig byxorna och hunnit ner för de femtielva trappstegen hade vi hunnit långt.

Det var bara ett bland otaliga – hyss.