MINNEN FRÅN EN SVUNNEN ÄLV

av

Lars O. Schalin

 

Åren 1922 till 1930 bodde jag som pojke i Nykarleby i nära anslutning till älven. I sitt övre lopp kallades älven för Lappo å och i sitt nedre utlopp till havet för Nykarleby älv.

   

Den 25 juni 1981 strömmar vattnet kring stenarna i Ragnören, men ...
Den 25 juni 1981 strömmar vattnet kring stenarna i Ragnören, men ...


... den 22 januari 1983 är forsen på grund av kraftverksbygget rensad och fullständigt utplånad.
... den 22 januari 1983 är forsen på grund av kraftverksbygget rensad och fullständigt utplånad.
Foto: F.L.

Mina första minnen från älven gäller främst det älvavsnitt där den första kraftverksdammen byggdes. Den blev kanske ett par tre meter hög om jag minns rätt och förlades till forsen nedströms bron — kallad Nybroforsen. Kraftversbyggnaden förlades till östra älvstranden. År 1926 när kraftverket startades bodde familjen i den sk Heikelska Gården. För min inre syn ser jag fortfarande den första tända ellampan hängande ner i en ledningssladd från taket. Nedströms kraftverksdammen fanns ytterligare det älvavsnitt som kallas Ragnörn som idag inte längre är en fors men som i min barndom var en kraftigt strömmande älvfåra. Jag tror det var apotekarens motorbåt jag en gång såg komma tuffande genom motströmmen. I dunkelt osäkert minne har jag faktiskt en svag aning om att jag själv suttit i en motorbåt som sakta segat sig upp mot strömmen. För den som saknade egen framdrivningsresurs fanns en möjlighet att med mannakraft förhala båten manuellt. Längs ena stranden löpte en stig och en draglina fästes i båtens akter. Sedan var det bara att hala och dra medan en i laget såg till att fören hölls ut från land rakt mot strömmen. Mina minnen från Ragnörn är från mitten av 1920-talet. Idag har Bottenhavets yta sjunkit med 70—80 cm och forsrensning har förvandlat Ragnörn till en stilla flytande älv. År 1926 flyttade familjen till Vernamo som av församlingen inretts till prästgård. Här bodde vi fram till våren 1930 när familjen flyttade från Nykarleby. Mina minnen från Vernamo-tid omfattar älvsträckan från Storbron uppströms till ungefär Jutbacka Gård. Enligt erhållna uppgifter skall denna älvsträcka kallas för Stads- eller Juthforsen.


Enligt vad jag minns bör dock älvsträckan delas i minst två avsnitt. Det första avsnittet skulle sträcka sig från Storbron till och med de delvis halvt översvämmade öarna i mitten av älven. Jag kan tänka mig att detta avsnitt tidigare kallats Stadsforsen. Sedan följde ett kortare avsnitt med relativt lugnt vatten fram till ungefär den vattendrivna kvarnen på Vernamosidan och Joupers mekaniska verkstad på andra sidan älven. Uppströms dessa två var forsen strid på grund av en märkbar fallhöjd. Ovanför forsen på södra sidan av älven låg sedan Jutbacka Gård. Enligt vad jag tror mig minnas kallades sistnämnda fors för Rajåkersforsen. Troligen är dock Juthforsen ett mer korrekt namn.

 

"Det vita är något mindre än tidigare efter renoveringen." Hösten 2001.



Stadsforsen. Fotograferat i samband med "den sista färden". Bortom storbron skymtar formar vid kraftverksbygget. Vyn har en viss likhet med Ny-Carleby från 1845.
[Stadsforsen. Fotograferat i samband med ”den sista färden”. Bortom storbron skymtar formar vid kraftverksbygget. Vyn har en viss likhet med Ny-Carleby från 1845.
Foto: FL den 16 juni 1984.
Nästan samma vy en vårvinterdag.]


Från min barndom minns jag fortfarande några speciella magasinsbyggnader på älvstranden ovanför Storbron härstammande från den tid då staden var en sjöfartsstad. Bland barndomsminnena på Vernamo-tiden minns jag också påskbrasorna som tändes på någon av öarna ute i älven. Enligt min far härstammade seden med brasor från hednatid då avsikten var att skrämma bort häxorna. I familjen var vi fyra pojkar i rad med mig som äldst och min yngsta bror som föddes strax efter flyttningen till Vernamo. För oss andra tre var älvstranden en lockande men farlig lekplats. En gång ramlade min bror Ture i kvarnrännan och drogs först med av strömmen innan vi pojkar med förenade krafter lyckades få upp honom på land. En annan gång trillade min lillebror Rafael i strömmen mellan stenarna nedanom kvarnen. Den gången var det nära att gå riktigt illa innan han kunde dras upp på en sten. Som vuxen förstår man ju hur svårt särskilt min mor måste ha haft det med alla olika tillbud. Sin oro skrev hon ner i två sagobetonade berättelser som finns bevarade.


Den vattendrivna kvarnen kördes bara sporadiskt men den var spännande för oss pojkar med sina roterande och dånande hjul. Ungefär mitt emot kvarnen på andra sidan älven låg Joupers smidesverkstad med en vattendriven hammare som jag tror senare byttes ut mot en maskindriven. Till mina minnen från det här älvavsnittet hör också min första skoldag. Den dagen tog min far mig i sin hemsnickrade båt och rodde mig i lugnvattnet nedan om kvarn och verkstad över älven till skolan.


Mest fascinerande från Vernamo-tiden var dock islossningen och stockflottningen i älven varje vår. Den fors som låg uppströms kvarn och verkstad och som troligen kallades Juthforsen hade en märkbar fallhöjd och i mitten av forsen fanns ett antal uppstickande stenar. När det var dags för islossning kom isen i stora flak drivande ner mot forsnacken. När de stötte mot stenarna reste sig en del på högkant, andra bröts sönder i omkring halvmeter tjocka mindre stycken och alltsammans störtade i ett dån utför forsen till något lugnare vatten längre ner. En vår minns jag särskilt när istäcket uppströms inte ville släppa och därför orsakade översvämningsrisker. Min far tog oss pojkar med för att se på skådespelet när man försökte spränga sönder isproppen. Så länge vi såg på blev varje laddning bara till en hög smal pelare från isen upp i luften.


Efter islossningen kom stockflottningen igång. Det som vi i våra dagar bara kan se på film kunde vi pojkar se i verkligheten på nära håll från stranden. Mitt i forsen på nämnda stenar bildades alltid stora s.k. stockbröt. På något sätt måste ”stockjunkarna” ta sig ut till bröten. Där gällde det att på något sätt få lös de nedersta stockarna som låste bröten. När bröten så lossade gällde det att kvickt ta sig undan mot land. Det var ett skådespel att se gubbarna hoppa från stock till stock. Vad jag minns lyckades man alltid utan större missöden. När man lyckats få huvudmassan av stockarna att gå nerför gällde det att rensa stränderna. Då hände det att vi pojkar kom i direkt kontakt med gubbarna. De här minnena från stockflottningen hör till de starkaste från Nykarlebytiden. Till sist kan jag berätta om ännu ett älvminne. Någon gång under Vernamotiden tog vår far oss med ett stycke högre upp i älvdalen. Här fanns en älvnipa med öppen sand. Älvnipan var full med hål tillhörande en koloni med backsvalor. Såvitt jag kan erinra mig är detta enda gången i mitt liv jag sett backsvalor. [En koloni fanns även i sandtaget vid Nålörn där Farm-Frys byggde ett fryseri.]

I nutid lär ingen mera kunna få del av de älvupplevelser jag här berättat om. En ny mycket högre damm har byggts och forsarna är försvunna.

Ytterligare ett älvanknutet minne: Undrar hur många Nykarlebybor som idag vet hur en neting ser ut. Om jag istället frågar efter ett nejonöga, som är den allmänna benämningem, går det kanske bättre men skall det dessutom komma från en stadsfors går det inte alls. I min barndom kunde man på höstkanten gå ut på Nykarleby torg och köpa en hink med levande nyfångade netingar från älven. Efter köpet av netingarna tändes en brasa i en av husets kakelugnar för att åstadkomma en glödbädd för halstring. En neting ser ut ungefär som en fingertjock ett par decimeter lång orm men har i övrigt ingen släktskap med ormar. En nyhalstrad neting är en läckerhet och kan ätas direkt från halstret eller om man så vill på samma sätt som halstrade strömmingar. Liksom strömmingen kan den halstrade netingen förvaras inlagd i ättika.



Lars O. Schalin, november 2004.


Läs mer:
Älven i kapitlet Fakta.
Innehållsförteckning till kapitlet Nejonögon.
(Inf. 2004-11-08.)