Ett femtiofemårsminne

Den första september 2025 var en märkesdag, för då var det 55 år sen jag började på ettan i Nykarleby Centralfolkskola, som hösten 1974 bytte namn till Nykarleby Centralgrundskola. Tänk att man gått i folkskola! Det hade jag ingen aning om. Det var ju sånt som föräldrarna gjorde. Men en hel del av läroböckerna var rikssvenska och skrivna för Lgr 69, Läroplan för grundskolan 1969.

Minnet kan ju svika när jag efter så många år försöker rekapitulera, men till största delen torde de stämma. Eftersom jag inte har så många minnen just från ettan blir det en del utvikningar till annat som hände under de sex åren i Normen.

Läsåret 1970–71 var ett märkesår på två sätt. Det var det sista året med lärarkandidater från seminariet. Kommer ej ihåg, men antagligen satt den ordinarie läraren bak i klassen när de blivande lärarna övade att undervisa. Sillén hette en. Det var också sista året med undervisning på lördagar, men man slutade ”redan” klockan 12.

I maj hade vi vandrat på led från barnträdgården till Bildningens Borg, gemenligen kallad Stenhäktet, för inskrivning.

På den tiden skulle skolväskan vara en brun läderportfölj och sådan hade köpts från Pihlainens. Den stora dagen följde papporna Nils och Bror Åström Mats och mig till skolan. Av för mig okänd anledning hamnade både Mats och jag i sammansatt klass med tvåorna med Göta Nielsen från Jakobstad som klasslärare.

Klass 1 och 2 hösten 1970. Fredrik i mitten i brun skjorta och vit väst. Namnen.

Sen fortsatte det i samma stil, förutom på tvåan när jag gick i min ”riktiga” klass med Svea Broman som klasslärare. Trean med fyrorna, klasslärare Yngve Svarvar från Kvevlax. Honom hade jag först stiftat bekantskap med som entusiastisk och företagsam ledare på Roparsands sommarkoloni. Fyran med treorna, klasslärare Erik Reipsar och Myrtel Nyholm från Munsala för treorna. På femman och sexan med ”lantisarna” som vi kallade dem, från Socklot, Kovjoki och Ytterjeppo skolor, klasslärare John Fors.

(Ett exempel i den långa raden av hur allt och alla hänger ihop är att samma dag som detta, publiceras också en NTC-historik där Johan Holm som jag lärde känna på sommarkolonin figurerar. Ett annat är att Myrtels dotter Lena har en son med min forna kollega på ett arkitektkontor i Stockholm.)

Andra lärare än de jag hade som klasslärare var Henry Grönlund och slöjdlärare Göran Vikström. Reguel Lindén kom 1975 och undervisade i historia och kanske teckning. Det hade ju varit naturligt med tanke på hans konstnärsskap. Inger Backlund från Ytterjeppo var lärare i finska och kanske i andra ämnen. Hon var en hejare på luftgevärsskytte, kanske t.o.m. Finsk mästare? När Gun-May Kangas kom minns jag inte.

Skolväskan/portföljen var något i den här stilen med bärrem, men utan hörnbeslag. Typen var en allroundväska som även användes av pappa som matväska när han utförde sitt värv på Nykarleby kraftverk som linjemontör. Nuförtiden används väl portfölj endast vid bandymatcher.

Vi välkomnades till bildningsborgen mitt i staden av de äldre med att kallas ”föstakaliser”.

”Tanten” hälsade välkommen på ett mer propert sätt och vi skrev namnlappar och tejpade på pulpeterna, som var av den gamla modellen med ett lock i framkanten som dolde pennrännan och hålet för bläckhornet, som dock redan då var överspelat.

Vid presentationen blev jag väldigt konfunderad när Ann-Viol sade sig heta Olli i efternamn. Hon hette ju Kaleviolli! Reslige profilen Kalevi Olli bodde i Langraden och kallades alltid med förnamn och efternamn sammandragna, alltså Kaleviolli. Han är far till många bevingade uttryck, till exempel: ”He e bra så läng ja får vara frisk o mora har arbeiti.”

Vid lunchtid frågade Göta om vi ville stanna kvar och det ville jag, men pappa missuppfattade, så vi gick hem. Men för att ge tillbaka för ”föstakaliser”, gick vi till barnträdgården, satte oss på stenen närmast gungorna och kallade i vår tur småttingarna för något nedvärderande okvädningsord.

Ämnena var Religion, Omgivningslära, Modersmålet läsning och skrivning, Räkning och geometri, Teckning, Handarbete, slöjd, Gymnastik och idrott och Sång. Först i betygsboken kom dock Uppförande och Ordning och uppmärksamhet.

I religion behandlades de klassiska bibliska berättelserna som till exempel Jakobs stege och publikanen Sackeus.

Omgivningslära där vi hade den fina Hembygdsboken var ett favoritämne, möjligen det enda …

Läseboken i svenska handlade om Lisa och Lasse på Solgård och började med något i stil med Far ror, Mor är rar, Mor ser ner i ån. (En fräck variant på temat är paren Far är rar och Mor är en orm.) En tecknad färgbild av Solgård fanns i mitten. Bokstäverna inlärdes genom att på ena sidan i häftet skriva bokstäverna och på den andra klistra in bilder på sådant som började med aktuell bokstav. Vad jag minns fixade jag själv endast bokstaven J och klistrade in ett par jeans och en jordgubbe. I övrigt sköttes tråksysslan av mina storasystrar Janet och Viviann. Skrivstil inlärdes genom avskrivning av korta texter. Nils boll var en av dem. Hur var det nu? Kanske så här: Nils har fått en boll. Han fick den av far. Den är blå och röd. Inte heller den skrev jag utan pappa fick träda in och skriva hemläxan.

Det var ju så mycket annat som hade högre prioritet som skulle hinnas med. Leka med Timpo-indianer och cowboys, springa runt på byggen, leka indian och cowboy i Källbacksskogen, bygga LEGO, fynda på ”roskgräven”, cykla omkring med ”rapasmällo”, dämma i ”Attos bäck”, meta vid Blåfinoberget, klättra på Grundfeldts port, cykla till stationen och se på tåget, leka vid Hugos lindo, spela brännboll, gunga på klappbryggan, leka med småbilar utanför Haglunds, klättra i träd, bygga egna och skrota andras kojor, besöka biblioteket, gå i söndagsskola, övervaka grävnings- och sprängningsarbeten och samla sprängtråd efter salvorna, spela ishockey på gatan, kriga mot ”Frillaschacki” (i huvudsak kusinerna Backlund), skida till Kackurdunten, leka ”pickgöma”, söka pantflaskor i parker och diken, ränna pulka, kasta små fallskärmar av en plastpåse, fyra snören och en tyngd, leka med balsaflygplan som ibland var gummibanddrivna och ibland var glidflygplan, tejpa cykeln med rallytejp, leka med batteridriven motorbåt, köra sparktåg och ränna med styrkälke och så vidare.

Räkning och geometri innehöll det nya påfundet mängdlära, men det var också fina illustrationer i boken av bland annat ekorrar som räknade nötter. En av författarna var Nykarlebybördige Valdemar Westerlund. Den häftade boken var limmad med lim av synnerligen låg kvalitet så mot slutet av terminen var det mer lösbladssystem än bok. Flanellograf användes också i undervisningen. Tycker mig också minnas ett undervisningshjälpmedel byggt av en utrangerad radioapparat.

I Handarbete och slöjd broderade vi turkost våffeltyg som syddes ihop till en hylsa, försågs med snörning i ena ändan, träddes på en hushållspappersrulle och blev en penal. Övning i nätknytning som skulle ha resulterat i en håv lämnade på hälft.

I Sång sjöng vi Om man skulle köpa sig en apa. Om texten ändrats eller jag minns fel låter jag vara osagt, men nu heter den Tänk om jag hade en liten apa. Började med pianospelning men fingrarna lydde inte så spelkunskapen stanande vid Kattvalsen.

Enda minnet av Teckning är att jag till en början skrev spegelskrift, så det finns en del teckningar signerade Kirderf.

För Gymnastik och idrott fick vi på någon klass förflytta oss till seminariets gymnastiksal, kanske redan på ettan. Dock minns Peter Sandström att vi för gymnastiklärare Carl-Johan Palm skulle uppge längd, han var 1,32 och jag 1,33 och fick därför springa före honom vid uppvärmningen. Det retade honom storligen. ”Karar i arbeit” fick vi se när stadsgubbarna monterade balken för rep och romerska ringar i festsalen. Imponerades över hur de bar in balken och högt uppe på ställningen borrade hål för infästning.

Av någon märklig anledning fick vi lära oss att öppna böcker genom att fläka ut från mitten, vilket då gjorde att det blev veck mitt i ryggen. Pärmarna skyddades med kontaktplast eller plastfilm i olika färger. När man drog med nageln över den blev det spår som om man hade dragit en sporre över.

Skoldagarna inleddes med morgonbön då alla klasserna samlades i festsalen och en lärare framförde några välvalda ord inför dagens värv. Alla samlingarna har försvunnit ur minnet, förutom minnesstunden för Erik Reipsar när flera svimmade, jag för första gången bar glasögon och blev uttittad och den gången när John Fors visade vackra naturfoton och spelade upp Pär Lagerkvists Det är vackrast när det skymmer.

Ett annat minne av den gode John är när Mats och jag fick för oss att i det vackra trapphuset släppa ner skolväskorna från översta våningen och de råkade landa precis framför honom. Det var enda gången jag hörde honom höja rösten. I trapphuset fanns också den fina stadsmodellen.

Vaktmästare Oskar Kronqvist som bodde i sedermera Galleri Viktor hade hand om uppvärmningen som ännu då sköttes med björkved. På rasterna hjälpte vi honom att slänga in ved genom pannrumsfönstret. Ännu då stod vedlidret kvar.

De lägsta klasserna åt i matsalen i källaren i sydöstra hörnet. På vägen dit passerades de fina väggmålningarna, som behandlats på annan plats.

Då och då kom besök till skolan till exempel Hautaviita och kan hända någon missionär. Och nu när jag tänker efter så var kanske polismästare Carl Kronqvist på besök, för i gömmorna ska finnas en teckning med titeln Polisen, vår hjälpare och vän.

Om vi redan på ettan fick använda Palins läggspel minns jag inte, men i alla fall på senare klasser var de ett populärt undervisningsmaterial i åtminstone svenska och matematik. Det var ett pussel som efter att det var lagt, svängdes upp och ner och om allt var rätt fanns ett mönster utan skavanker.

På första våningen mot torget fanns musiksalen med sitt spännande episkop för bildvisning. I bakväggen fanns en liten dörr som ledde till instrumentförrådet. Det var jag med om och byggde om till städrum sommaren 1985. En annan form av AV var skolradioprogram som spelades upp på magnetofon. På senare år ställdes en TV upp i hallen på nedre våningen. Där samlades vi ibland för att se på i mitt tycke mindre viktiga sportutsändningar. Erik Reipsar var den förste jag såg vid en OH-projektor.

WC-stolarna var gammaldags högspolande och ”pissrännan” en gjutjärnshistoria som med största sannolikhet var från skolans begynnelse. Småningom utbyttes den mot en rostfri.

Ett fascinerande inslag i skolan var vinterträdgården på övre våningen. Ett rödmålat lågt spjälstaket omgärdade en hörna med gröna växter, ett akvarium som skolan fått 1945 med sjöhästar (fanns det verkligen det eller var det bara några anspråkslösa småfiskar?) och några stora snäckor.

På den tiden skjutsades inte barn till skolan utan man gick och cyklade, även till barnträdgården. Vintertid tog man sparken och åtminstone om det var skidtävling, kanske andra dagar också, skidade man. Stor igenkänning med Populärmusik från Vittula där Matti skidade på snödrivorna intill vägen och vid gatupassage blev det backe ner och sen backe upp. De yngsta eleverna hade sina cyklar närmast Esso och sen fortsatte cykelställena med parkering i åldersordning norrut. Christian ”Kiska” Palm hade en mycket speciell blå cykel med profilerad ram, vit långsadel och inbyggt styrstångslås. Ulf Haglund och många andra hade cyklar med långsadel och högstyre. Själv fick jag nöja mig med en vanlig. Vid Bankgatan mitt emot Föreningsbanken fanns en gul skylt med texten SE DIG FÖR! Ofta lästes den bakvägen till RÖF GID ES! Antar att det var det första ordet som var lockande.

På skolgården i övrigt fanns väl inte så mycket annat än två fotbollsmål och möjligen en metallställning för två gungor och en höjdhoppsställning med madrass. Efter att vedlidret flyttats till Kampen blev fotbollsplanen större och också farligare eftersom den kom närmare Sollefteågatan, så ett stängsel av metallnät sattes upp. Föreningen Hem och skola fixade småningom klätterställning, gungbrädor och gungor.

Förutom vid Reipsar-dramatiken gick livet sin gilla gång med några få undantag när. Anders Fors fick en gång för sig att dra ”tjikelbein” på Göta Nielsen och en gång var en tingest med den förklarande texten ”Oskars kordong” upphängd på anslagstavlan i trapphuset. Kan tänka mig att ”Lunken” var den skyldige. Ett år hade till vår stora spänning och förtjusning ett stripteasetält slagits upp på torget i samband med marknaden. Det förevigades på många pojkars marknadsteckning.

Skolhälsovården var väl den samma då som nu; vägning, mätning hörsel- och synkontroll, vaccination av ”pickatanten” hälsosystern Birgit Renvall och kontroll att vaccinationsskyddet var tillräckligt med små plåsterlappar på bröstet. Läkaren Seidel kom en gång om året och kollade lungor och hjärta. Det var stor tandläkarbrist, så under flera år blev det inget tandläkarbesök. Om behov av glasögon konstaterades, blev det inte ”hela skrindan till Mariannelund” utan ”en busslast till Vasa” där ögonläkare Kirsti Wittfooth provade ut glasögon. Varför det inte dög med optiker Hans Kloss eller Öström i Jakobstad vet jag inte. Och apropå glasögon, tänk att man en tid kring sekelskiftet kunde köpa sådana i Nykarleby! Anne-Maria Willman nämnde hälsovården och till den hörde också fluortanten Regina Ahlnäs. Kanske utdelningen började redan när jag gick i Normen, men har minnen endast från högstadiet av den.

Roliga timmen i slutet på veckan torde ha hafts på alla klasser, men det enda minnet av den förutom Pratkvarnen är att Ghita Kronqvist och Maria Malmsten var ena hejare på att hitta på programinslag. Stod det Roliga timmen i läsordningen eller smögs den in under något annat ämne?

I lingontid skulle två liter lingon levereras till köket som sen kokade sylt. Döm om min stora förvåning när jag härom dagen såg att traditionen finns kvar! Åtminstone i Karlebytrakten där Carina Grönlund gift Nilsson hade plockat ”skollingon” med sitt barnbarn. Lingonplockandet ett är mina vackraste barndomsminnen. Hela familjen åkte till skogs, solen sken och det var så där hög och klar luft som det bara kan vara på höstdagar.

Sen hände väl inte så mycket på höstkanten innan det var dags för Luciafirande där en Nykarlebystjärna som kunde vickas bars av en stjärngosse.

När julfesten närmade sig monterade ”stadsgubbarna” en ljusblå scen med ljusramp och ridå i festsalens södra ände. Sista dagen innan julfesten ritade vi julmotiv på svarta tavlan, kanske vi klädde en julgran och fick springa uppe på den spännande kallvinden. Där fanns bland annat teaterrekvisita bestående av svärd och hjälmar. Vad den stora ”lådan” var till för framkom drygt femtio år senare.

Vi passade även på att kolla i planschförrådet ovanför lärarrummet. Där hade också  NSKK (Nykarleby Skolors Kristliga Kamratgrupp) sina sammankomster. Googlade, fick en träff och till min stora förvåning fanns gruppen kvar ännu 2013! Klickade på länken och kom hit. Rundgång som så många gånger tidigare.

Intill planschrummet fanns förrådet för övrigt undervisningsmateriel som allsköns uppstoppade fåglar, vävarfågelbo, kanske ett strutsägg och Notre Dame i kork. Kunde inte förstå varför man hade en modell av en halvfärdig kyrka, men det var innan jag lärde mig att strävbågar är ett arkitektoniskt element. Tycker mig också minnas ett tellurium. I rummet under tornet utspelar sig ett skottdrama i en novell av Peter Sandström.

Efter dessa utvikningar åter till julfesten. På ribbstolen närmast scenen var ett program i jätteformat upphängt. På det fanns bland annat Tablå, d.v.s. ett spel om Jesu födelse, ungefär samma som i Kråkguldet. Om det var på ettans eller någon annan julfest låter jag vara osagt, men en gång spelades När månen vandrar på fästet blå … Johan Willman kom ihåg att John Fors ända till pensioneringen var ”teatergeneral”. Ett av de sista åren uppträdde Stefan Sandås med klarinettspel. Ringlekar var inget för oss pojkar så vi gömde oss under scenen tills faran/dansen var över. Avslutning uppe i klassrummet, men på ettan fick vi inget betyg. Det första kom på våren.

Kanske det var vinterfriluftsdagar alla år, men den enda jag minns är den i februari 1975 som inte blev inställd som jag mindes, men avfärden till Andrasjön uppskjuten efter att föreståndare Erik Reipsar hastigt insjuknat och förts från skolan i ambulans. Han efterträddes av Eva Sundstén. Bo Kronqvist blev vikarie i finska.

På Floradagen den 13 maj plockade vi skräp i diken i stadens omgivningar och fick som tack en glass tillverkad vid Jakobstads Glassfabrik i Sandsund, startad av Jeppobon Oskar Sundell. Brodern Tores glass hade tidigare sålts i staden. Kolsyreisen som användes för kylning och fräste och försvann framför ögonen var spännande.

I maj var det också trafiksäkerhetsövningar vilket innebar att man fick lära sig hur man grupperar när man ska cykla i esplanaden. Det avslutades med en tävling ordnad av TALJA där en hinderbana med klossar, koner, gungbräda och stolpar skulle passeras på kortast tid och utan att stjälpa omkull hindren. Pris från det är en röd bläckpenna och en gång fick jag delta i en trafiksäkerhetstävling i Munsala med Benny Törnroos som ledare.

Trafikundervisning en viktig satsning för livet. Henry Grönlund till vänster. Notera stingpinnen! Ur grundskolans årsberättelse 1977–78. Det andra fotot i den. Förstoring.

Vårens klassresa blev inte längre än till Herlers museum, men vi fick rödlemonad och grisar, bagarmästare Holger Haglund guidade oss, så det blev bra i alla fall. På tvåan blev det cykeltur till Andrasjön, trean en busstur till Kyyjärvi, fyran till Jyväskylä där vi såg Laajavuori hoppbacke och var uppe i vattentornet.

Färdkosten var vanligen Malaxlimpa med medwurst och gurka.

På femman besökte vi med sexorna Tammerfors och bodde i studentrum med utsikt över bangården. Det var mumma för en tågintresserad som tidigare bara sett bangården i hemstaden, dit det kom på sin höjd ett tåg i veckan. Haihara dockmuseum var väl måttligt intressant, även om jag tycker mig minnas att där fanns en liten docka från forntida Egypten. Att först besöka Särkänniemi akvarium och sen åka upp i  Näsinneula var dock en höjdare i dubbel bemärkelse. Lite som Per Aspera ad Astra.

På sexan var resmålet Åbo med femmorna. Vi pausade vid Öjskogparkens sommarteater med vridläktare och John Fors visade ett hus som han inspirerats av när han byggde sitt eget vid Jakobstadsvägen 3. Väl framme stod rundtur i imponerande Åbo slott, besök på Klosterbacken där man kunde köpa karameller i strut och Domkyrkan på programmet. Vi övernattade i Mynämotelli i Mynämäki. Varje sommar när vi passerar det går tankarna till klassresan.

Klass 5 och 6 våren 1976 på vridläktaren i Öjskogsparken i Närpes.
Förstoring och identifiering.

John Fors.
Foto: F.L.

Tre tuffingar vid Åbo domkyrka:
Peter Sandström, Mats Åström och Ulf Haglund.
Förstoring.
Foto: F.L.

Så här moderiktig har väl långhårige Fredrik Liljeström aldrig varit varken före eller efter detta fototillfälle på Klosterbacken: Ny jeansdräkt av märke Weekend, vit skjorta av indisk bomull, platåträskor av märke Klostertoffeln, pärlbälte. Till det en KODAK Instamatic och fyra karamellstrutar. Om uppvikta byxben var ett resultat av moderiktighet eller för långa byxben minns jag inte. En kam i bröstfickan saknades dock. Men när jag bar polotröja hade jag som många andra ett silversmycke hängande utanför kragen.
Foto: ?

Fredrik och en okänd femma på en rastplats. Trodde att Haldin & Rose brukade köra vid klassresorna, men här är det en SCANIA från Oravais Trafik.
Foto: ?

Huruvida ettor deltog i Stafettkarnevalen minns jag inte, men eftersom jag aldrig varit sportintresserad dröjde mitt första besök till den ända till trean på gymnasiet, då vi åkte dit på klassresa.

Med tiden dyker kanske fler minnen upp. Men oj vad det blev mycket Sandström här!