Städtesystem und Urbanisierung im Ostseeraum

Nykarleby

Ostsee Städte/Baltic Towns



Stadtgründung und regionale Zugehörigkeit

Zeit von Zeit bis Zugehörigkeit
1620
(Stadt-gründung)
1809 Schweden
1809 1917 Russland
1917 Finnland


Einwohnerzahl (Stadt)

Jahr Ein-wohner Literatur
1650 568
1690 510
1730 573
1770 798
1810 701 Li
1932 1274 SU
1952 1000
1975 7400
2001 7500 Fin


Schwedisch:

Grundandet av Nykarleby stad (1620) i Nykarleby socken var en del av den mest intensiva fasen i grundläggandet av städer i Österbotten och Norrland i början av 1600-talet. Tillkomsten av en handelspolitik som har definierats som merkantilistisk, var en central backgrundsfaktor: statsmakten ansåg att det var betydligt lättare och nyttigare att beskatta olika produkter och tjänster än att fortsätta att gynna det gamla systemet som baserade sig på lanthandel. Därför grundades Nykarleby, liksom andra samtida österbottniska städer, som en ort med funktion som marknadsplats och hamn. Kung Gustav II Adolf undertecknade stadens privilegier. Nykarleby hade inte goda förutsättningar att utvecklas som stad. Den fick i praktiken inga förmåner utan avsevärd kompensation. Även om den tolv år långa frihetsperioden från kronoskatterna var viktig i sig, blev staden förpliktad att erlägga en stor hyra för sina jordägor. Orsaken var kronans brist om pengar. Utvecklingen gick långsam, och mot slutet av 1600-talet var stadens hela existens hotad.

Tack vare Nykarlebys omfattande jordområden lyckades borgarna säkra sin utkomst också med hjälp av mindre inkomster. Men det var också orsaken till att staden bevarade sin karaktär som ”lantby” så mycket längre än de så kallade äldre österbottniska städerna Vasa och Uleåborg. Inom Nykarleby registrerades en by, som staden hade fått som donation, länge som en från staden avskild enhet i mantalslängderna. I praktiken skilde sig staden inte från landsbygden. Till exempel hävdade sig lantbruket som den viktigaste näringen bland Nykarlebybor. Kronan uppfyllde inte i sin skyldighet att omplacera bönder som bodde i stadens område. Därför bodde där personer som ville inte bli borgare, men föredrog att fortsätta sina fäders näring. Dessutom flyttade majoriteten av stadens borgare från landsbygden. Deras tankevärld bevarades länge ”lantlig”. De saknade erfarenhet såväl om urbana näringar som också urban levnadssätt. Därför var lantbruket viktigt även för dem.

Nykarlebys borgare hade dessutom svårigheter rörande stadens handelsdistrikt och marknader. Då staden anlades, avskildes Pedersöre, Nykarleby, Lappo och Vörå socknar till dess enskilda handelsområde, vilka tidigare hört under Vasa. Kort därpå tillerkändes Nykarlebys borgerskap rättighet att hålla två enskilda marknader i Vörå. Kronan tillerkände också Vasa borgarna rättighet att hålla två enskilda marknader i Storkyro. Vasaborna var inte nöjda med beslutet, då Vörå socken fråntagits dem. Därför eftersträvade de delaktighet i Vörå marknader för att på detta sätt kunna återknyta handelsförbindelser med socknens inbyggare. Oaktat många resolutioner fortsatte tvisten mellan dessa två städer under hela 1600-talet.

Handeln samlades i händerna på en relativt liten borgaregrupp i alla österbottniska småstäder under 1600-talet. Utvecklingen var särskilt klar i Nykarleby där borgmästare Kort Bochmöller skaffade sig monopol på alla viktigare områden: tobakshandeln, tjärhandeln, beckbränneriet osv. Också hans efterträdare som borgmästare Henrik Hansson Kluvensik var en av de mes kända och välbärgade handelsmännen i staden.

Nykarleby var en lantstad och det hade rättighet att idka utrikeshandeln bara genom Åbo och Stockholm. Österbottens första pedagogi grundades i staden år 1624. Skolan förändrades till trivialskola år 1641 [1640]. Den flyttades till Vasa år 1684, sedan Uleåborgs trivialskola hade grundats.

Nykarlebys råd bestod av borgmästaren och 4–6 rådmän. Den första kungliga borgmästare var Anders Göransson Lythraeus som fick sin utnämning år 1648. Flera av hans föregångare hade samtidigt fungerat som kronans skattearrendatorer eller som lagläsare på landet. De hade inte lika stora möjligheter som deras kolleger i Vasa att integrera sig i staden och samtidigt utveckla den. Ur denna synvinkel var Kort Bochmöller (1653–1667) stadens första betydande borgmästare. Kronan hade bättre möjligheter att påverka valet av borgmästare i början av stormaktsvarvet men i slutet av perioden blev det nödvändigt att få borgerskapets samtycke på förhand.

Nykarleby var både svensk- och finskspråkigt. Staden utsågs år 1648 till residensort för landshövdingen och blev 1652 huvudort i grevskapet Karleborg. Förläningstiden tog slut år 1674.

Finnisch:

— — —


Kirjallisuus/Litteratur:

Björkman, Hj.: Bidrag till Nykarleby stads personhistoria. Genealogiska Samfundets i Finland Årsskrift 10 (1926).

Karonen, Petri: Kämnerinoikeudet Suomen kaupungeissa suurvalta-ajan alkupuolella (noin 1620–1660). Studia Historica Jyväskyläensia 48. Jyväskylän yliopisto 1994.

Karonen, Petri: ”Raastuvassa tavataan.” Suomen kaupunkien hallinto- ja oikeuslaitoksen toimintaa ja virkamiehiä suurvalta-aikana. Studia Historica Jyväskyläensia 51. Jyväskylän yliopisto 1995.

Karonen, Petri: De österbottniska städernas differentiering från landsbygden under 1600-talet. Historisk Tidskrift för Finland 4/2003.

Lagström, Hugo: Några Nykarleby borgarsläkter före stora ofreden. Genealogiska Samfundets i Finland Årsskrift 10 (1926).

Luukko, Armas: Etelä-Pohjanmaan historia III: nuijasodasta isoonvihaan. Etelä-Pohjanmaan historiatoimikunta 1945.

Luukko, Armas: Pohjanmaan 1600-luvun porvariston synty ja alkuperä. Historiallinen Aikakauskirja 1/1955.

Qvist, Johannes: Finlands marknader och finska landsbygdens handelsplatser 1614–1772. En historisk-geografisk undersökning. Frenckellska Tryckeri-Aktiebolaget 1909.

Åkerblom, K.V.: Borgmästare och rådmän i Nykarleby 1620–1680. Genealogiska Samfundets i Finland Årsskrift 11 (1927).

Åkerblom, K.V.: Borgmästare och rådmän i Nykarleby 1680–1750. Genealogiska Samfundets i Finland Årsskrift 12 (1928).



Hämtat från Baltic Towns den 8 maj 2009.


Läs mer:
Fler stadsbeskrivningar.
(Inf. 2009-05-10, rev. 2009-05-10.)