Gunnar Willmans långtradare


Från min barndom kommer jag ihåg Gunnar Willmans långtradare som stod parkerade på Gustav Adolfsgatan mellan Bank- och Borgaregatan. Lång i långtradare kommer inte från att fordonen är långa utan från trad i betydelsen lång handelsrutt.

Att det nu finns fakta om åkeriet beror på att:

   
1. Leif Westerlund skrev några ord om Gunnar Willman.
2. Stig Haglund noterade det och skickade nedanstående bilder på Willmans långtradare.
3.

Jag kontaktade Elisabet Sund för att via henne få lite fakta av svågern och f.d. lastbilschauffören Roger Sund:

Det fanns många chauförer, Tage Lahtinen var en som körde länge åt honom. Hans bror Håkan körde också liksom Bengt Willman, Sven Markkula, Karl-Erik Åman, Erik o Kalle Långsjö och eventuellt Söderlunds Leif o. Kari.

4. Eftersom jag hade Leif Söderlunds mailadress kontaktade jag honom:

 



God morgon!

Läste ditt meddelande sent i natt och började dra mej till minnes flydda tider. Lite sömn blev det, men det går över. Ringde upp broder Kari, som satt i Grästorp [söder om Vänern] med pajad växellåda, eftersom han har mycket bättre namnminne.


Fotografierna

På den tiden skulle det vara bilder ur flera vinklar och de behövdes för TIR-besiktningen. Jag har själv varit med många bilar till fotografering. Innan EU skulle även bilarna som vi körde här inom Norden vara plomberade. Bilderna skulle visa var plomben skulle sitta. Numera behövs det inte.

TIR enligt wikipedia:

Transport International par la Route eller Transports Internationaux Routiers är en fransk förkortning för en internationell tullkonvention som betyder att man förtullar sin last i hemlandet och därefter förseglar lasten. I de länder som är TIR-anslutna kan då lasten färdas utan att bli stoppad vid tullens gränskontroller för en tulldeklaration.


Chaufförerna

Olof Frostdahl, då kallad ”Loffa”. Numera kallas han Hjalmar eftersom han har det som andra namn, vill man vara elak ”tattar Hjalmar” eftersom   han är svarthårad och rätt mörkhyad.
Magnus Frostdahls bil.
Kalle Frostdahl.
Bo-Erik Löv. ”Lövin”.
Långsjös pojkarna hade du redan och Lahtinens likaså.
Erik Suomivirta kallades här omkring ”Tusi”. Ute i världen bland finsktalande ”Piikkilanka”, han prydde nämligen sin överläpp med en spretig mustasch.
Han förolyckades i en båtolycka alltför ung tillsammans med Torolf ”Toffa” Sundholm, son till paret Sundholm som skötte Gulfmacken i stan. Toffa och Tusi körde på en sten i hög fart och drunknade, sorgligt ...
Bengt Willman, ”BengGa”. Ingen felskrivning, det andra g:et ska höras tydligt annars blir det ett ”svenskt” uttal.
Hans Forsman, ”Hasse” från Esse vill jag minnas.
Peter Rundell, ”Essi sjöman” kallad, han gillade det inget vidare så det var väl ett öknamn, de andra är väl mer åt smekhållet.
Karl Johan Kronqvist från Socklot var en tid anställd men köpte en bil av Gunnar och började på egen hand. Han har haft eget åkeri sedan dess, numera trappar han ner och har väl ett par bilar kvar.
Sven Markkula. [Hade även sportaffär.]
Sven Fors från Munsala har också haft eget i många år. Nuförtiden är det sonen Kent som övertagit i eget namn.
Sten Ekman från Socklot.


Minnen

Flera finns det men minnet sviker. Det var bl.a. en gosse från en av grannbyarna här som skulle börja i det som på den tiden var drömyrket. Första resan för honom blev en liten katastrof och därmed den sista. Vi skulle följas åt flera bilar ner till Lahtis och lasta malt på Lahden Polttimo. Av någon orsak märkte han inte att vi stannade i Hämeenkyrö på kaffe och skvallerpaus. (På den tiden hade vi inte comradio och mobil så det samlades prat på hög då man ju oftast körde ensam.) Nå vi trodde att han hittar väl ensam men då han inte var där på natten vid framkomsten och inte dök upp under tiden vi lastade, anade vi ju oråd. Willman visste inte heller nåt då vi ringde hem. Senare kom det fram att han kört vilse i Tammerfors och av någon outgrundlig anledning kört ända till Åbo!

Det var nog säkert billigare att tanka här. Jag minns att på en av bilarna jag körde hade jag en extra tank på 700 liter under släpet. Lastade i Jakobstad två husvagnar som skulle till Tromsö. Tyvärr så hade både Willmans och Paul Nyholms åkerier fått körförbud i Norge p.g.a. för många alltför tunga lass. Nyholm kringgick förbudet genom att måla ”Seinäjoen Kaukokiito” (som han också ägde) på bilarna som gick på Norge.

Nåväl, meningen var att jag skulle lossa vagnarna i Kilpisjärvi nära tullstationen. På väg oppåt så övervärderade jag min förmåga att hålla mej vaken, somnade vid ratten och vaknade i diket. Bilen var helt oskadad, lasten likaså för diket var grunt och brett. Det enda som skett var att bränslet i tanken under släpet till stor del läckte ut p.g.a. lutningen. Nuförtiden skulle det betyda stor utryckning för brandkår och fan å hans mormor. På den tiden var folk mera praktiska. En buss stannade, chauffören kom och såg på det hela. Det här gick ju bra, bara att köra opp på vägen igen! var vad han ansåg. Sagt och gjort. Detta skedde strax innan kommungränsen Pello-Kolari. I ett hus på andra sidan vägen sov folket sött under hela operationen, det var ju tidigt, omkring 6-tiden. Gissa om jag hölls vaken resten av resan! På återfärden fick jag se att turen varit på min sida, en liten bit tidigare hade jag kommit genom en bergsskärning som inte alls såg trevlig ut.

På senare tid körde jag åt Dan Sandås samma rutt med malt från Lahden Polttimo till Mack:s ölbryggeri i Tromsö, världens nordligaste bryggeri. Det höll jag på med i 17 år 1–2 resor/vecka, varenda gång stället passerades kom jag ihåg
händelsen. Detta var första gången jag somnade vid ratten, samma år skedde det en gång till men det är en annan historia.

Efter cirka 40 år bakom ratten är man nu en glad pensionär.Sedan årsskiftet rattar jag endast i nödfall en liten Citroën. Detta borde man ha börjat med tidigare, som det ju tydligen än en gång bevisats, ärligt arbete gör ingen rik. Dessutom har arbetet blivit mycket stressigare med nya EU-regler som inte för till annat än att man blir slav under KLOCKAN! Bättre var det förr – då fanns en frihet som nutida kuskar bara kan drömma om.

Många historier finns att berätta, men då tar nog strömmen i vårt kraftverk slut. Jag har så småningom  tänkt gräva mej igenom min kökkenmödding av gamla foton men det är ett ganska skrämmande projekt, jag har en utdragssoffa full med bilder, brrrr ...

Åkeriet var ju som en yrkesskola för oss som började köra från dessa trakter. Så gott som alla kuskar jag känner ungefär i min ålder har kört där.


Slutet

Åkerierörelsen upphörde abrupt i böjan på 1970-talet och Gunnar flyttade till Holmsund och drev där en inhägnad parkering för Vasa-båtresenärernas bilar. Själv träffade jag honom inte, men flera av hans gamla kuskar talade om att dom sett och talat med honom. Det var nog en sorglig historia det hela. Han hade ju 10 bilar som mest, det var då jag började 67–68 nångång. [Gunnar med fru bodde på Nygatan 18 mitt emot min faster Elisabet, så jag träffade honom ofta när jag var på besök hos henne.]

Man borde ju egentligen skriva ner sina hågkomster, även prata med dom andra som minns. Man märker ju hur mycket som man själv har glömt bara tack vare att du tog upp saken. Konstigt nog börjar man  minnas mer och mer då man börjar tänka efter.

Kanske bäst att låta det dra ett tag och se om det blir nåt ...


Leif Söderlund, maj 2009.





En Volvo 495 trailerdragare med påhängsvagn uppställd på torget framför Normen, vars vedlider skymtar till vänster. 12500/8000 är bärförmåga/egenvikt. Förstoring.



En annan Volvo trailerdragare med påhängsvagn uppställd på Sollefteågatan söder om Normen. Förstoring.



En Volvo 495 trailerdragare med påhängsvagn uppställd utanför ”KAP-PAS” på Gustav Adolfsgatan. 12500/8000 är bärförmåga/egenvikt. Förstoring.



En Volvo 495 lastbil med texten ”TITAN” på kofångaren uppställd utanför Sjöbloms på Bangatan. Viktuppgifter: 4000, 11900 och 8000. Förstoring.



En Scania-Vabis trailerdragare med påhängsvagn uppställd utanför Normen. Notera den vita överdelen! Till vänster Kyrkbrunnen och ett ”korgbollsmål”. Förstoring.



En Vanaja och två Volvo mellan busstationen och Normen. Samtliga har delad framruta. Notera Sisuns avgasrör som slingrar sig upp i luften, att den saknar TIR-skylt och torglyktan! Förstoring.



En boggielastbil med släpvagn med mycket text på kapellet. Förstoring. Vägbyggnadsarbeten ser ut att pågå i esplanaden, vilket tyder på att det är fotograferat 1968. Nykolit-Trevira-presenningarna syddes vid Karlon. Sparbankens skylt uppe på ”Grönhuset”.


NYKOLIT - TREVIRA PEITTEET
OY KARLON AB
UUSIKAARLEPYY PUH 20300

NYKOLIT - TREVIRA PRESENNINGAR
OY KARLON AB
NYKARLEBY TEL 20300



Volvo av nyare modell med 9300 kg bärförmåga och 17900 kg totalvikt. 7000/6000 är axeltrycket på resp. axel på boggien. Förstoring.



Volvo av nyare modell med 9300 kg bärförmåga och 17900 kg totalvikt. 7000/6000 är axeltrycket på resp. axel på boggien. Bilen har nummer 3. Notera att det finns två bränsletankar! Förstoring.



Volvo av nyare modell med 8800 kg bärförmåga och 18500 kg totalvikt. 7000/6000 är axeltrycket på resp. axel på boggien. Notera det vita taket! Torget är nu asfalterat. Förstoring.




En DAF med påhängsvagn uppställd på torget öster om Normen. Bilen har nummer 10. Förstoring. Leif Söderlunds kommentar:

DAF:en körde jag en hel del med. Den var begagnad då den köptes från ett Jakobstadsåkeri. Han hade också köpt en splitt ny DAF och den fick Håkan Lahtinen köra.


*             *             *

Per Hauta-ahos kommentar:


Hej Fredrik !

Det var kul att läsa om Gunnar Willman. Leif Söderlund (vi är nära släkt) kommer kanhända inte ihåg alla som körde för Gunnar. Faktum är att min far Martti Hauta-aho (en av det gamla i gardet, se bl.a.bilder från Liljedahls ny bygge) 1964 sålde sitt eget lastbilsåkeri och började köra för Gunnar. Han var en bland de första som hämtade fiskrens (minkmat) i Norge. Enligt uppgift så var de första resorna med en Volvo Viking utan släp. Det var nog inte stora lass, men sedan hängdes ett enaxlat släp på lastbilen. Lassen var maximala för bilen, det vill säga (nu blir det teknik av det gamla slaget) att om man körde en bil som var överlastad och motorsvag upp för en backe, så kunde motorn vända vid backkrönet och alltså börja gå baklänges. Detta var väldigt farligt för det var svårt att få stopp på en sådan motor. Ett sätt var att kväva motorn med t.ex. en bra plånbok! Det här är sådant som inte händer mera i dagens bilar.

Jag var som yngling på den tiden (1966)  på jobb vid ”gulfas i Nykabi” och tankade då bl.a. Gunnars bilar som då hade vuxit i storlek till bl.a. Volvo Titan. Deras tankar rymde 600 liter. Det var förmodligen billigare att tanka i Finland. På den tiden servades Gunnars bilar på Gulf; tankades, byttes oljor,smordes, däckarbeten, m.m. 

Är det nån som kommer ihåg vad bensinen kostade på den tiden? Det fanns att tillgå 94 oktan och 99 oktan. 99 oktan kostade 1967 i Nykarleby 0,67 per liter. Alltså  67 penni per liter Jag kommer så bra ihåg det för det var samma som årtalet. [1978 kostade mopedbensin 2,10.]

Med vänlig hälsning Per Hauta-aho
(Inf. 2009-05-14.)

*             *             *

Johan Willmans inlägg på på Transport Nord-Norge:

Nord-Norge blev bekanta trakter för många chaufförer och bilägare från mina hemtrakter under tiden med ”Torskrallyt” d.v.s. från mitten av 60-talet till slutet av 80-talet.

Här i Nykarleby fanns också många foderkök och i mitten av 80-talet tillverkades under hösten 1000–1500 ton pälsdjursfoder PER DYGN bara här inom Nykarlebys gränser och då behövdes mycket ”fiskavskär”. Ännu idag tillverkas en del foder och lass med foderfisk kommmer till våra trakter varje vecka, men mängderna är betydligt mindre än för drygt 20 år sedan.

Åkerier från Nykarleby som haft regelbunden trafik på Nord-Norge är bland andra G. Willman, B. Backlund, K-J Kronqvist, Ralf Kronqvist, Magnus Frostdahl, Fors Transport och NTC Transport. Dessutom kan man nämna att Paul Nyholm var hemma härifrån och startade upp sin verksamhet i Munsala, som i dag är en del av Nykarleby. Dan Sandås har också koppling hit bl.a. som delägare i och vd för NTC Transport. Några av foderköken hade även egna bilar som gick på Nord-Norge. Farm-Frys hade i långa tider två bilar som gick i skytteltrafik mellan hemstaden och Ishavskusten. Keppo Foder hämtade också nu som då hem något lass med egna bilar men oftast användes de inom Finland.

Numera finns det inget åkeri härifrån med regelbunden trafik till Nord-Norge. Men flera chaufförer från trakten kör åt Ahlbäck, så fortfarnde finns kontakt uppöver.
(Inf. 2010-01-17.)


Foto: Rafael Sjöblom omkring 1970.
Stig Haglund digitaliserade bilder och Leif Söderlund berättade det mesta. Dessutom medverkade Elisabet, Bjarne och Roger Sund och egentligen också Lars Pensar eftersom det var han som ursprungligen fick Rafaels negativ.


Läs mer:
Willmans gamla gård.
Willmans i Finlands handel och industri i bild IV (1971).
Innehållsförteckning till kapitlet Fordon med mera.
Presentation av Nykarleby–Øksfjord tur-retur. September 1964 och augusti 2010 av Aage Weber.

Webbplatsen Lastbilsfoton.
Webbplatsen Vasabåtarna.
Lastbil på wikipedia.
(Inf. 2009-05-11, rev. 2017-08-27 .)