[Knappt tre veckor efter att Ann-Britt efterlyste bild tillhandahöll Elisabet Sund bastun fotograferad från sydväst av Holger Haglund en rimfrostdag i januari 1956. I högerkant ladan som fanns på Roosas lindon. Delförstoring.
(Inf. 2009-09-30.)]
Bastun bestod av ett litet omklädningsrum med väggfasta bänkar och ett litet bord.
Väggarna var beklädda med stående spontade bräder, mörknade av ålder.
Inredningen bestod av en oljelampa på väggen, en spegel och en knoppbräda att hänga handdukar och kläder på. Det fanns även både fotogenlampa och stallslykta, som togs med in i bastun.
En dröm för ett fan av den lantliga inredningsstilen!
Basturummet är väl inte så mycket att orda om – där fanns själva bastuugnen med grytan för varmvatten, bastulaven, trallar på golvet, träsåar både för kallvattnet och att bada barnen i. Man sköljde sig med rent vatten med skopa eller rätt ur ämbaret efter ångbadet och insåpningen.
Visst kände man sig ren! Själva miljön var ju avstressande och förstärktes av den genuina doften av vedeldad bastu. Även det att man förflyttade sig från hemmet, gjorde att själva tvagningen markerades på ett positivt sätt. Att rödlemonad hörde till, gjorde inte bastubadandet helt fel för oss barn ...
Då bastun eldades gick inte bara gårdsfolket, utan även grannarna i tur och ordning.
Vatten togs ur en öppen källa, som fanns på andra sidan Grev Tottgatan,
eller också bar man med sig i ämbaren från brunnen hemma.
Mellan basturummet och den lilla farstun fanns en dubbeldörr, som gick att öppna i väggens hela bredd, så att man därigenom fick ett stort rum under bykdagar.
Genomtänkt lösning i mitt tycke!
Ännu under 50-talet tvättades i bastun. Det var inga små mängder tvätt utan regelrätta bykdagar det var frågan om.
Vittvätten kokades i lut i bykgrytan, för vitt skulle det vara.
Det fanns en förlaga till pulsator-tvättmaskinen i en trävariant, som såg ut som en träså på ben.
Tvättningen utfördes så att man med en typ av vev med skovel, ”rörde runt” kläderna, som fick sig en riktig bearbetning i vattnet.
Tvätten sköljdes för hand i såar av trä, vreds ur för hand och
forslades hem för att hängas på linor dragna kors och tvärs mellan björkstammarna. Vilket slitgöra!
Allt skulle ju sedan strykas och manglas.
Under min tidiga barndom åkte vi med lastbil till Bennäs och manglade i Martha-stugan därstädes.
Senare manglade vi i Svanströms mangelstuga intill gamla mejeriet och även i stadsbastuns tvätteri.
Vi har alltfort en s.k. kallmangel ståendes på vinden och varför den inte användes i större utsträckning, vet jag ej.
Allt detta innan el-mangeln blev var mans egendom ... Hur hann husmödrarna förr?
Så har jag då förlorat mig i minnen igen en stund ...
Mvh,
Ann-Britt,
inbiten Källback-bo
[Korsningen Mathesiusgatan-Grev Tottgatan uppe till vänster. Bastuns tak och bakvägg kan skönjas i ringen, nedanför den ”Atto” Marklunds bilskrot och ”Roosas lado” nere till höger. Detalj ur foto från 1964. Efter att Ann-Britt fick se denna bild dök ännu fler minnen upp:]
Bakom bastun odlade fammo potatis.
Potatislandet var stenigt och tungarbetat, men av någon anledning var det kvinnornas uppgift.
Så har det i alla fall berättats mig av faster ”Lisa”, d.v.s. Elisabet Ahlström. Även under min uppväxt odlade vi potäter i landet nedanför bastun.
Källan fanns strax nedanför backen en bit in från gatan.
Det växte en björk strax intill. Ännu idag kan man ana, att det finns en vattenåder alldeles nedanför stenmuren mellan vår tomt och granntomten.
Länge trodde jag att det var ytvatten från tomten ovanför, men även vid långvarig torka kan man få marken att ”gunga” på vissa ställen.
Medan far levde, gick han med slagruta och kom fram till ett ställe som visat sig speciellt vattenmättat.
|
