Gamla Stationsområdet 1973 — heter en bild under menyn Hädangångna hus. Det var ju min salige faders plåtslageri under denna tid. Man kan se hans lastbil med ljusblå förarhytt (jag tyckte den var så enormt stor och fin ...) och strax intill den en rulle plåt, eller plåtbal som det heter. Snacka om nostalgitripp! Jag är inte helt hundra, men jag tror att huset revs 1986 eller 1987. Sannolikt under hösten/vintern. Jag var nämligen där på min semester strax innan man skulle till och riva, det bör ha varit sommaren 1986 och kollade efter eventuella grejor som farsan kunde ha glömt kvar.

*     *     *

F.d. stationsmagasinet och stationshuset med nylagt plåttak. Ordentligt gjort med ståndrännor. I de vita säckarna vid magasinet finns troligen vägsalt. Förstoring.

Magasinet, stationshuset och i bakgrunden lokstallet som ombyggdes till brandstation 1959. Första verksamheten efter att järnvägen såldes 1916 var en leksaksfabrik, därefter följde vitt skilda verksamheter. Förstoring.
Foto de två ovanstående: Reino Kalliomäki den 27 juli 1974.

När jag var barn fick jag gå i barnträdgården. Den fanns i Nykarleby i ett hus som inte finns mer och som kallades Gamla Station. Någon gång i världen när det gick en smalspårig järnväg genom staden hade huset fungerat som tågstation, men det var långt före min tid. Det var ett par frälsningsarmétanter som hade barnträdgården och där sjöng vi ibland med liv och lust när vi gick runt i den lilla salen: ”Vänster, höger, vänster, tappa inte takten. Nu går det bra, så skall det gå, så skall vi marschera. Vänster, höger, vänster, höger …” Tanterna klappade takten med liv och lust på tamburinen. Det var tydligen viktigt att lära sig gå i takt. Det kan man säkert se ur olika perspektiv. Någon kan uppfatta det som ett slags krigslek och det var ju faktiskt inte mera än tio sen krigsslutet vid den tiden. Men man kan också se det som ett sätt att träna små barns motorik och koordinationsförmåga. Med tanke på frälsningsarmétanterna kanske båda orsakerna kan anses vara OK.

Jag håller visst på att bli gammal när dylika nostalgiska minnen dyker upp i skallen på mig, men det här med att gå i takt är i alla fall något som mina samtal med olika par i krissituationer har fått mig att reflektera över. I barnträdgården gick vi ofta parvis när vi sjöng vår lilla marschvisa och det var roligt när vi fick fötterna att lyda på rätt sätt både i takt med varandra och i takt med sången. Genom livet vill vi ju också gå parvis, men då och då är det ganska dåligt ställt med taktsinnet och ännu sämre med koordinationen av de gemensamma och individuella svängningarna. Då inställer sig osökt frågan varför det ibland är så himla svårt att gå i takt med sin partner.