Det var ett synnerligen rikt liv, helt ägnat vår folkskola, dess utveckling och främjande, som ändades då skolrådet Hjalmar Björkvall den 17 okt. 1958 avled. Det är ·få människor förunnat att vid fyllda åttio år med kropps- och själskrafter obrutna stå mitt uppe i den gärning, varåt hela livet ägnats, för att sedan plötsligt, efter en kort beredelsetid utan plågor och smärta, få höra rösten av Den, till vilken man städse litat. Du gode och trogne tjänare, gå in i din Herres glädje. Den nåden unnades Hjalmar Björkvall, och den utgjorde kriteriet på att hans livsgärning var fullödig.

Hjalmar Björkvall var en Ålands son. Född i utskärskommunen Brändö den 2 jan. 1878 förnam han tidigt kallelsen till den verksamhet som skulle bli hans. Nykarleby seminarium skänkte grundutbildningen, men hans brinnande intresse för lärarens gärning och hans rörliga intellekt drev honom vidare, och genom självstudier, kursdeltagande och upprepade studieresor byggde han upp en kunskap om och ett intresse för skolproblem, som blev sällsynt rikt. Och folkskolan blev han trogen. Efter elva års verksamhet som lärare i Fiskars övertog han befattningen som överlärare vid Nykarleby seminariums övningsskola. Trettiotre årgångar lärarkandidater i Nykarleby fick under Hjalmar Björkvalls ledning taga sina första stapplande steg som lärare i »Normen». Och denna ledning var både fast och faderlig. Det fanns väl ingen som hade lust att opponera sig, då Hjalmar Björkvalls slutomdöme hade givits, men det fanns väl heller knappast någon som, då råd behövdes och begärdes, gick ohjälpt från hans kanslirum. Principfast, sträng och fordrande mot andra, men först och främst mot sig själv, och med en varm grundton av kärlek till och förståelse för såväl skolans elever som for de ynglingar, vilka vid utbildningsanstalten danades till arbetare på folkundervisningens fält, var Hjalmar Björkvall en stor tillgång för Nykarleby seminarium.

Men längtan tillbaka till hembygden och önskan att få arbeta för dess väl levde stark inom överlärare Björkvall. Hans studier hade givit honom kompetens för folkskolinspektörstjänster, och då befattningen som inspektör för folkskolorna i landskapet Åland år 1944 blev ledig sökte och fick han tjänsten. Därmed blev han en viktig kugge i självstyrelsen i öriket i sydväst. Under de år han arbetade på Åland, som inspektör för hela landskapet till år 1948 och till sin död som inspektör i staden Mariehamn, var han oavlåtligt verksam. Vid lärarkårens möten var han en trogen gäst, alltid aktiv genom att lägga ut och förklara lagar och förordningar, att i detalj redogöra för tolkningar och ställningstaganden.

Hans klara framställningskonst med icke så obetydliga stänk av humor ryckte alla med. Han var sannerligen inte tveksam inför direktioners och lärares spörjande frågor. Han kunde både lag och evangelium. Och hans inspektionsbesök i skolorna gick i en kombinerad anda av allvar, saklighet och gemyt. Han improviserade övningar i sång och deklamation, drog fram ur fickorna sångböcker, lexikonhäften och karameller, vilka han fördelade enligt salomoniska principer. Han berättade om sina resor och upplevelser, och han talade värmande till barnen om deras plikt mot föräldrar, hem och hembygd och om vad vår Herre väntar av dem som goda barn, som ungdomar och som vuxna människor.

Skola och uppfostringsverksamhet var Hjalmar Björkvalls huvudintresse. Men hans sunda mänsklighet och hans vittfamnande verksamhet och arbetslust förde honom också till andra värv. Han var en kommunalman med erfarenheter från stadsfullmäktigebord, från social-, hälsovårds- och skattenämnder. Kyrkliga frågor intresserade honom i så hög grad, att han upprepade gånger utsågs till lekmannaombud vid landets kyrkomöten. I sju år redigerade han tidningen Österbottniska Posten i Nykarleby, och mycket ofta mötte man i skilda tidningar signaturen Hj. B., alltid under läsvärda och intressanta artiklar, behandlande än aktuella skolfrågor, än reseskildringar från olika delar av vår värld. Ty resor var dock livet för Hjalmar Björkvall. Han såg det mesta av vår egen världsdel, och Asien och Afrika gästade han också. Han hade en sällsynt förmåga att inhämta, uppbevara och återge intryck från sina resor. Och han levde bokstavligen upp, då han fick berätta om sina rika upplevelser i och intryck av främmande länder, människor och förhållanden. Hans största upplevelse var väl besöken i Palestina, där den åländska pilgrimen bokstavligen fick vandra i Mästarens fotspår. Varmt religiös, ordningsälskande och omutligt principfast, men med en humorfylld glimt i ögonvrån, var Hjalmar Björkvall en märkesman, på folkskolans område i vårt land. Vital och vänfast, vaken och vittberest är egenskaper som gjorde honom till en charmerande människa.