Tema
R. R. Eklund
1946
i Hufvudstadsbladet

Hans Ruin fick Yrjö Hirns pris

Högtalaren i dag

Svenskt beröm åt R. R. Eklund och Lorenz v. Numers

Stor antologi finsk prosa på svenska

R. R. Eklund död

Dödsannons

Radioprogrammen

Inbjudan till författaren R. R. Eklunds jordfästning

R. R. Eklunds sista färd

R. R. Eklunds bisättning

Hans Ruin
fick Yrjö
Hirns pris.

Författarföreningens stipen-
dier åt Arvid Mörne och
Mirjam Tuominen.

I går den 18 mars — Mikael Lybecks födelsedag — höll Finlands svenska författareförening sitt 27:de årsmöte med efterföljande fest för aktiva och passiva medlemmar i restaurang Royals festvåning. Efter det de val som böra äga rum på årsmötet förrättats fick styrelsen följande sammansättning: ordförande Ragnar Ekelund, viceordförande Paul Nyberg, övriga styrelseledamöter Elmer Diktonius, Olof Enckell, Ingegärd Lundén-Cronström, Th. Warburton och Emil Zilliacus med Lorenz von Numers och Atos Wirtanen som suppleanter. Till medlemmar i förstärkta styrelsen utsågos Hjalmar Dahl, Harald Hornborg, Bertel Kihlman och Solveig von Schoultz. Revisor blev Victor Hoving med Quido Simberg som suppleant.

— — —

Sedan detta pris utdelats övergick ordföranden till de övriga stipendierna och understöden, varvid de passiva medlemmarnas tvenne stipendier om 30.000 mark vardera tilldelades Arvid Mörne och Mirjam Tuominen. Föreningen Konstsamfundets stipendium. 20.000 mark, tilldelades R. R. Eklund.

— — —

Högtalaren i dag.

— — —

Kl. 22.20 läser Ulrika Juslén under rubriken „Kaos och kristall” aforismer av Atos Wirtanen och R. R. Eklund. Musikinläggen improviseras vid flygeln av Nils-Eric Fougstedt.

Förlovning har eklaterats av fil kand Karl-Gustav Fogel, Munsala, och fröken Lisa Eklund, dotter till skriftställaren R. R. Eklund och hans maka Saima. f. Pietiläinen.

Svenskt beröm åt R. R. Eklund och Lorenz v. Numers.

R. R. Eklund är en av de allra finaste stilisterna bland de nu verksamma Finlandssvenska författarna, skriver Stig Carlson i Expressen. Med en säker blick för de väsentliga detaljerna odlar han sin nyansrika prosa, och bakom det overklighetens fönster, där han oftast befinner sig, avslöjar han nya och överraskande sammanhang. Hans senaste bok — ”Loggbok på landbacken” — är en av intimsiten R. R:s bästa böcker. Till det yttre är det hel anspråkslösa vardagsfunderingar om årstidernas växling, om barndomsstaden, om skrivandets hemligheter o. s. v. Men gör man sig besvär med att syna de ofta aforistiskt utformade formuleringarna litet närmare — och det är de väl värda! — så skall man upptäcka att de ger ifrån sig en atmosfär av förfinad tankeverksamhet och en verklig ömhetskänsla gentemot diktandet. Här finns både resignation och hård spänst, grubbel och gott humör och som en extra tillsats i den R. R:ska brygden hittar man som alltid den ömma, varsamma ironin — aldrig använd som gift i pilarna men den får en verkan som en extra kittling i det demokratiska sittfläsket. ”Loggbok på landbacken” är en sådan bok som man gärna stoppar i fickan och bär med sig och plockar fram då och då.

— — —

Stor antologi finsk
prosa på svenska.

Den länge väntade stora prosaantologin Finska berättare I—II har nu utkommit på Holger Schildts förlag. Den har redigerats av Olof Enckell och Mika Waltari och ger den första fylliga och representativa presentationen av den finska prosans mästare i svensk tolkning. Antologin börjar med ett avsnitt ur Aleksis Kivis Sju bröder i Elmer Diktonius’ kongeniala nyöversättning, och sammanlagt är 27 av den finska litteraturens ledande namn företrädda med utvalda brottstycken ur sin produktion. Varje brottstycke inledes med en presentation av respektive författare, skriven av någondera av de båda redaktörerna. Innehållet i antologin framgår av följande förteckning:

— — —

18) Artturi Leinonen: Profeten, övers. av R. R. Eklund.

— — —

R. R. Eklund
död.

Natten till fredagen avled i sitt hem i Munksnäs efter en längre tids sjukdom medarbetaren i Nya Pressen, författaren Ragnar Rudolf Eklund.

Det är när kamraterna från ungdomstiden går bort som man känner det isande greppet om hjärtat och starkare än annars har en förnimmelse av att ens egen tillvaro redan har blivit en skuggtillvaro. Hur lysande och frisk i färgen är inte den bild av ungdomsvärlden som man bevarar i minnet! Hur intensivt upplevde man inte då det sköna, med vilket allvar och vilken hängivenhet sökte man inte det sanna!

Det var under den första upptäckartidens glädjefyllda vånda som R. R. Eklund och jag kom att mötas och hur det gick till att vi blev bekanta är ganska betecknande för den intellektuella ungdomen på den tiden. Det skedde i van Goghs tecken. Jag vill minnas att det var i Studentbladet jag hade skrivit en artikel om van Gogh, vars heta och tumultuariska livskänsla jag just hade upplevat, inför en tavla i Ateneum. Då kom det ett brev från en tankfull och drömmande yngling borta i Vasa och jag tyckte att det var mycket fascinerande. Korrespondensen fortsatte och blev allt mera intim. Man kunde skriva brev på den tiden! Det är mer än en livslång vänskap som för mitt vidkommande har blivit grundlagd på detta sätt per korrespondens och med anledning av något som man läst och blivit gripen av. Kanske gör ungdomarna så nu för tiden också, jag vet det inte, men jag har för mig att de är bra mycket mera blaserade än vi var och inte så snara till att öppna sitt hjärta för en okänd själsfrände.

Den drömmande ynglingen från det österbottniska slättlandet kom sedan till huvudstaden som medarbetare i Dagens Press och debuterade ungefär samtidigt (1919) med den lilla volymen „Jordaltaret”. Hans förandligade, prerafaelitiska profil har alltsedan dess ingått som ett egenartat och världsfrämmande inslag i helsingforslivet: det var inte så många som visste vem den tystlåtne mannen var, men det kunde man se på honom att han inte hörde till dem som armbågar sig fram här i världen för att säkra sig en plats i solen. De stora viddernas ensamhet och tystnad lådde vid hans kläder på något hemlighetsfullt sätt och han rörde sig bland människorna som var han icke en av dem. I själva verket var det nog så att han aldrig riktigt kunde finna sig tillrätta i tillvaron, aldrig kunde få någon hemkänsla i den: han var fången i barndomslandet och kunde aldrig frigöra sig från sin hemliga längtan ”tillbaka”. Det blev också barndomstiden och den oskuldsfulla tryggheten i moderns hägn han sökte sig tillbaka till i sina sista verk.

När man betraktar R. R. Eklunds sparsamma produktion som helhet får man nog det intrycket att den gömmer på något oförlöst och att det som han skrev aldrig kom att uttrycka det som rörde sig innerst inne i honom, den nakna själen. Liksom han såsom människa tycktes lägga ett visst okränkbart avstånd mellan sig och sina medmänniskor så lade han också ett avstånd av kylig intellektualitet mellan sina känslor och sina ord. Han utlämnade sig icke, han var rädd om sin egnaste hemlighet, liksom det folk är som han hörde till. Han visste det själv och kände det säkert som en hämning. Några av de mest gripande reflexionerna i hans böcker handlar just om detta. I „Grått och gyllne” — som enligt min mening är hans starkaste bok — ett förnämligt verk som kommer ett stå sig och att bli läst så länge det finns allvarlig andlig strävan och bildningsentusiasm i vårt land där han uttryckt det med en hänvisning till sin bundenhet vid den gamla älskade österbottniska slätten:

„Har du nu gamla kära slätt skalat av dig din storhet, då jag kan finna mitt väsen uttryckt i dig? Flack som du synes mig min tillvaro, min indolens återfunnen, jag i dina markers dröjande vila min vanemässighet i din jämna följd av dagar och år. Jag står som ett ensamt träd på dina vidder, böjande sig för vindar från alla håll, dömt att stå där det står.

Kära gamla slätt, jag känner ett hat gro i bröstet. Djärvt och leende står ett rikare landskap för min längtan: men det är ett Kanaan sett från Nebo: dit in skall du icke komma.”

Man skulle kanske kunna säga att det var det självförglömmande hjärtats Kanaan han längtade till samtidigt som han visste att det inte var honom givet att beträda det. Hans uppgift var en annan. Han måste liksom så många andra intellektuella under individualismens epok komma till rätta med den inre tvedräkten i sitt väsen och han gjorde det på ett föredömligt sätt: med en intellektuell ärlighet och en etisk ansvarsmedvetenhet som präglar varje rad av hans hand och som skapat hans kristallklara stil. Där fanns mycket hos honom av förälskelse i det jordnära, och han har gett många skildringar av folk och landskap som har den vardagsgråa musten och tyngden över sig, men ändå var det nog den etiska kvaliteten som mer än något annat präglade hans stil, gedigenhet karaktärsfullheten, den genomlysta äktheten. Där låg säkerligen ett gammalt arv av sträng österbottnisk religiositet i hans ethos och det var väl det som predestinerade honom till att bli en dyrkare av traditionen, av det konserverande elementet i människans liv. När han först framträdde kunde man i hans syntetiserade, lyriska prosa märka tydliga expressionistiska tendenser och jag minns mycket väl med vilken entusiasm Edith Södergran och jag anammade dessa poem till det ”måttlösa”. Men efter hand blev det de gamla gudarna som tog makten i R. R. Eklunds diktning och som bestämde hans livshållning. Det var till dem det altare blev rest som tog form i hans produktion: att det skulle bli ett altare och inte en stridsfanfar det förebådades redan i hans första bok, såväl i namnet som den första satsen som lyder: „Det blev ett altare.”

När budskapet om att R. R. Eklund låg för döden nådde mig tog jag fram „Den gåtfulla gästen” en bok som han skrev en gång efter att ha återvänt från dödens närhet. Jag läste den under samma sena timmar då den svaga livslågan i hans bräckliga kropp slocknade, och det var en ganska gripande lektyr, ett vittnesbörd om hur han sökte sig in till livets hjärta medan döden närmade sig. I några rader formulerade han ett tack för livets gåva som nog hör till de enklaste varmaste och ödmjukaste man kan tänka sig: „Jag tackar och prisar dig, du spindelväv som bär upp mitt liv, du sällsamt knutna nät av darrande trådar, du svaghet som ofta brustit men städse fogats samman av samma starka hand, som håller världarna som en lekboll.”

*

R. R. Eklund föddes i Nykarleby 1896. Han blev student 1914 och inträdde samma år som medarbetare i Vasa-Postens redaktion, därifrån han ett par år senare överflyttade till Vasabladet. Åren 1918—19 var han redaktör för Tammerfors Aftonblad. Vid Dagens Press engagerades han 1919 och via Svenska Pressen, där han ett par år var teater-, litteratur- och konstkritiker, övergick han vid tidningens senaste namnbyte den 1 januari 1945 till Nya Pressen. År 1920 var R. R. Eklund redaktör för Studentbladet och åren 1921—39 helsingforskorrespondent till Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.

RADIOPROGRAMMEN
ONSDAGEN DEN 4 DECEMBER.
HELSINGFORS I:

7.55—8.10 Morgonandakt. 8.15—17.55 Som Lahtis. 17.55 Barnprogram. 18.20 Hörbilder. 18.35 R. R. Eklund. En uppläsning med inledningsord av J. O. Tallqvist. 18.50 Riksdagskrönika. 19.00 Som Lahtis. 19.15 Väder o. nyh. 19.30 Som Lahtis. 22.10 Väder o. nyh. 22.20 i blickpunkten. 22.30 Som Lahtis. 23.10 Vårt land.

Svenska författarföreningens deputation vid båren.
[Ingegerd Lundén-Cronström eller Solveig von Schoultz andra från vänster.
De övriga är Elmer Diktonius, Ragnar Ekelund och Olof Enckell.]

[Peter Gullback kolorerade med AI. Otroligt så kraftfulla verktyg det finns nu! Nu tror vi att det från vänster är Solveig von Schoultz, Ingegerd Lundén-Cronström, Olof Enckell, Elmer Diktonius och Ragnar Ekelund.
Förstoring.
(Inf. 2025-09-18.)]

R. R. Eklunds jordfästning förrättades i går i Sandudds kapell. Bakom den vita kistan, som var smyckad med senhöstens blomster, stod en kandelaber med brinnande ljus. Sedan kapellet fyllts av den bortgångnes anhöriga och vänner, intonerade P. Raussi på orgel Bachs koralfantasi Nun kommt der heilige Heiland, varpå sångerskan Aino Aaltonen sjöng Händels aria ur Te Deum.

Själva jordfästningsakten förrättades av pastor Harry Wentzel, som först i ett synnerligen varmt och vackert tal skildrade sin vänskap med den bortgångne, en vänskap, som inleddes vid sjukbädden och som blev djup och uppriktig. Han riktade också en sista gripande hälsning från R. R. Eklund till dennes anhöriga och vänner. Sedan de tre skovlarna mull fallit på kistan och de anhöriga nedlagt sin blomsterhyllning, trädde R. R. Eklunds arbetskamrater vid Nya Pressen fram till båren. Deras tack och saknad tolkades av chefredaktör A. Grönvik. Som yttrade:

Drömmen och dikten fyllde R. R. Eklunds väsen. Men vår uppgift är inte att mejsla vården över drömmarpilten, grubblaren och diktarn, utan bara ett bära fram ett enkelt tack från hans vardagsomgivning för hans vardagsgärning som journalist. Han var tidningsman i mer än tre decennier, från det han lämnade skolan ända fram till i höst då sjukdomen bröt honom. I huvudstadens svenska middagstidning var han den som längst varit med i verket. Han tillhörde redaktionen i Dagens Press, i Svenska Pressen och i Nya Pressen och representerade en personlig länk mellan så många skiftande skeden i bladets liv.

Från sin redaktionsstol såg han tidens bränningar slå med brus och dån mot pressens vågbrytare. Han såg gestalter göras väldiga av de stora ordens och de smarta rubrikernas virtuoser och störtas och sugas bort av nästa ödesvåg. Han hörde maskinerna i hektiskt tempo smattra fram en segermarsch för teknikens epok. Men han kände sig inte besegrad. Sensationernas och rekordens kraftigaste magnater lämnade honom oberörd, därför att hans jag inte var hårdmetall. Hans pansar var själ. Den stämma han lyhört lyssnade efter genom det mekaniserade bullret var den undertryckta och glömda: vox humana.

Världsfrånvarande, menade mången. Säkert frigjord från den värld där anden är bannlyst, men så mycket mera förtrogen med den, vars värdeskala bär finare mått än de fysiskt förnimbara.

I sitt arbete på redaktionen var han inte kräsen i fråga om uppgiften. Stora artiklar och paradsidsgods gjorde han sällan. Men har var mycket kräsen i fråga om halten i det manuskript han lämnade ifrån sig. Ingenting var för honom så obetydligt att han inte mitt i de brådaste timmarnas jäkt stöpte det i en vankfri språkform. Liksom han i diktens stunder förenade lågmäldheten med en stark konstnärlig ambition, så gjorde han i vardagens tidningsmöda alltid ett fint hantverk, vars kvalitet vi kände som en heder för yrket.

Själv var han inte de många ordens och de exponerade känslornas man. Kände vi honom rätt så ville han knappast att vi skulle låta talet bli långt vid hans sista färd. Men blommor gladde hans hjärta. Vi lägger tacksamt och med vemod en krans vid hans bår från den tidning där han var en trogen medarbetare i mer än ett fjärdedels sekel och från kamraterna där.

Finlands Svenska författareförening representerades av Elmer Diktonius, Ragnar Ekelund, Olof Enckell, Ingegerd Lundén-Cronström och Solveig von Schoultz. Elmer Diktonius frambar hälsningen. Han yttrade:

På Finlands svenska författareförenings vägnar, och som en av Ragnar Rudolf Eklunds äldsta litterära vänner, ber jag få yttra några djupt kända saknadens ord.

Så när Du var oss, käre Ragnar, men dock så fjär; en sällsynt trofast vän men ändå en skygg främling. Vem kände dig ut och in, vem tordes säga: just sådan är han, Ragnar! Sist och slutligen var Du livet igenom den ensamme, lille drömmarpilten, vars känsliga profil Du med så varsamma fingrar format i den vackra boken om Din tidigaste barndom. En ensling var Du, en särling, ett original — därför höll Du Dig borta från dussinmänskornas enfärgade skara. —

Du bar slätten i Dig, de österbottniska viddernas tystlåtna kraft, men också deras vemod. „Kanhända är slätten mitt väsens sannaste symbol”, skrev du för 20 år sedan i det lidelsefullt tankedigra verket Grått och gyllne,

„mitt tecken och hemliga märke i naturens stora chifferbok? Gamla, älskade slätt, var det alltså i egenkärlek jag nalkades dig, där du låg ruvande över osägbart stora ting? Åtminstone kände jag ej det så, när jag uppdagade skönheten i din torftiga uppsyn, förnam krafterna i ditt sköte och ovan dina kala vidder såg molnmassorna stapla upp sig till majestätiska landskap, ett Guds panorama, sakta fört av hans hand från sydrand till sydrand. Hur skulle jag vågat förlikna mig vid dig? Har du nu, gamla, kära slätt, skalat av dig din storhet, då jag kan finna mitt väsen uttryckt i dig? Flack som du synes mig min tillvaro, min indolens återfinner jag i dina markers dröjande vila, min vanemässighet i din jämna följd av dagar och år. Jag står som ett ensamt träd på dina vidder, böjande sig för vindar från alla håll, dömt att stå där det står.” —

Grymma, granna och sanna ord! och så ensamma. Och egenartade makalösa i sin nobla stilkonst, som präglar allt vad R. R. E. skrivit. Varje gång man ögnar genom hans verk och de har varit till stor lisa för hans vänner i dessa tunga dar frapperas man ånyo av lödigheten i detta ädla hantverk, för stilkonst är hantverk och mycken möda; av dess inre glans och yttre form. Ragnar var en nitisk ordets tjänare som få, därför är också allt han skrivit av hållbart värde, och utstrålar en dyrtvunnen värme, som kommer att upptina frusna hjärtan i alla tid. Blotta tanken på diktsamlingen Det unga ögat gör en glad i hågen, hur bedrövad man än är. —

Nu väntar slätten på sin store son, och skall snart sluta honom i sin tysta famn. Han dog, mänskligt sett, för tidigt, men hans verk lever och är oss och kommande generationer till stor förtröstan. „Kära, gamla slätt”, avslutar han det stycke som jag tidigare citerat, „jag känner ett hat gro i bröstet. Djärvt och leende står ett rikare landskap för min längtan; men det är ett Kanaan sett från Nebo: dit in skall du icke komma.

Käre Ragnar: visst skall du komma dit in — du är redan där.

Från Hufvudstadsbladets direktion och redaktion nedlades en krans av mag. E. Ginström och red. H. Hasselström, varvid mag. E. Ginström frambar en sista hyllning till den fåmälde, avhållne kollegan. Forna klasskamrater i Svenska Lyceum uppvaktade genom dr H. Brommels, kamrer J. Berg, överstelöjtnant L- Schalin och prokurist B. Damstén varvid den förstnämnde talade till den bortgångne kamratens minne.

Från Holger Schildts förlag nedlade magister Th. Svedlin en krans och gav i några ord uttryck för sin tacksamhet och sin uppskattning av R. R. Eklunds författargärning. Efter det ytterligare flera av R. R. Eklunds närmaste vänner hyllat hans minne med blomster, sjöng Aino Aaltonen Händels Arla ur Samson och Delila och sedan orgeln intonerat Bachs Sonatina ur Actus tragieus, bars kistan av den bortgångnes vänner och arbetskamrater under tonerna av Bachs Fuga i e-moll ut ur kapellet till den väntande vagnen för att föras till Nykarleby, där gravläggningen äger rum.

R. R. Eklunds bisättning.

Senaste söndag bisattes stoftet av redaktör Ragnar Rudolf Eklund i Nykarleby. Vid graven talade prosten J. A. Forsblom utgående från psalmen 32. Sedan graven skottats igen sjöng Nykarleby manskör och de anhöriga jämte närvarande skolkamrater och vänner nedlade sina kransar. Författarinnan Mirjam Tuominen yttrade därefter bl. a. följande:

Vi som bo här i Nykarleby har kanske en mer speciell anledning än andra att betänka att diktaren Regnar Rudolf Eklund är död. R. R. Eklund tillhör Nykarleby på djupare grunder än att han fötts här och levat här några barndomsår. Nykarleby har sett andra diktare födas och växa upp, men jag tror att ingen diktare för staden betytt vad vår vän R. R. Eklund betydde för den. Han skänkte i själva verket denna lilla stad dess själ — utan diktaren R. R. Eklund skulle Nykarleby kanske en gång vara dömt att gå in i den eviga glömskans och förgängelsens natt, vari allt oupptäckt icke uppenbarat obönhörligt sjunker. R. R. Eklund skänkte Nykarleby en själ, därför att han ensam bland alla diktare födda här ägde förmåga och kärlek att se denna själ och uppenbara den.

Till slut talade mag. Åström på manskörens vägnar, varpå denna ytterligare sjöng några sånger.