Grindvakterskan


Nykarleby är en idyllisk ort och en dragande punkt för lustfarande sommartid. I mjuk grönska vilar staden jungfruligt orörd. Friden och lugnet kan dock på främlingen i första hand verka oroande. Människorna äro vänliga, särdeles vänliga. Damerna äro sällan fula, gå väl och smakfullt klädda; kjolarna angenämt korta och shinglingen fullt korrekt. Vad flertalet invånare leva av är dock för den oinvigde en gåta. Emellertid se de nöjda ut och det för städerna så vanliga armodet känner man icke till här. En väl försedd klädgarderob synes fylla alla anspråk på kulturell njutning. Så förefaller Nykarleby ytligt sett.
    Vid närmare eftersinnande skall man dock ganska snart finna, att medaljen har sin frånsida. Då man passerar någon av stadens grindar, vilka i och för sig bidraga till att höja det idylliska intrycket, kan man bli i tillfälle att se en skymt av samhällets skuggsida.

    Härom kvällen rullade jag in till staden och passerade grinden över vägen som leder till Andrasjön. Jag nalkades grinden utan att den öppnades. En skock barn satt på gärdesgården eller sprungo som yra höns på vägen. Jag steg av, öppnade grinden, spanande efter den annars påpassliga grindvakterskan. Och mycket riktigt, invid kojan stödd mot gärdesgården ser jag henne stå och kräkas — blod. På marken under ligger en hög blodklumpar, väl en halv liter, som uppkastats. Förskräckt och häpen frågar jag om bloden kommer från magen eller bröstet. — "Från bröstet, det är sjukt." — Nå, varför går ni inte bort, då ni är sjuk" — "Jag kan inte, förrän det går över" blev det förståndiga svaret, som förövrigt gav vid handen, att händelsen för gumman icke var ovanlig.
    Jag fortsatte färden i hopp om att på återfärden bli i tillfälle att göra den olyckligas närmare bekantskap, men var hon då försvunnen.
    Vid efterforskningar blev det känt att gumman icke var den ordinarie innehavaren av grindvaktarsysslan, utan blott tillfälligt anställd. Detta betyder dock föga. En ensam, fattig, övergiven kvinna, lidande av en svår lungsjukdom, inneboende i "socknestugukammaren" har lämnats vind för våg, vilket inte står i överensstämmelse med kulturell anständighet i ett nutida samhälle. Saken beror kanske mest därpå att gumman lär vara för stolt att begära hjälp, ty endast den som förstår att hålla sig framme, blir hulpen i våra eljest så förträffliga samhällen.
    Om det nu ankommer på stads- eller landskommunen, att här ge gumman det bistånd och stöd hon behöver, gör den säkert detta, hoppas här

En resande.


Österbottniska Posten nr 21/1907.
Lars Pensar digitaliserade och tillhandahöll.


På kopian fanns även:

     Till grindvakter under sommaren har drätselkammaren antagit Brita Rundell, Anna Krut och Sofia Backlund.


Läs mer:
Hur vore det med grindslant? av Inger Luoma.
Fler artiklar ur Österbottniska Posten.
(Inf. 2006-03-07.)