M I N N E S R U N O R

HEMBYGDENS SÅNGARE

Ernst V. Knape

I en av sina skönaste dikter har Ernst V. Knape sökt giva en syntetisk bild av den svensk-österbottniska folkkaraktären, av de evigt längtande och farande männen från slätten och havet.

Själv en äktfödd son av samma folkstam har han i denna dikt givit oss en bild av sitt eget kynne. Född i en svensk, österbottnisk kuststad har han i sin barndom och sin ungdom sett floderna gå genom slätten, sett havet häva sig i rastlös oro och hört hembygdens starka forsar sjunga. Folkets, flodernas, forsarnas, havets oro brann också i hans blod. I hans sinne levde och sjöng samma gåtfulla längtan till fjärran land som hos de andra ynglingarna och männen i havets och slättens gammalsvenska bygd. Denna längtan bort allt längre och längre, var arvet från släkte till släkte, vikingasönernas långa arv. Det är till Amerika männen från slätten och havet i nyare tid plägat resa, sedan en gång i avlägsen tid vägen till Miklagård, det gamla guldlandet, blivit stängd. Det ser ut som en talande tanke, att Ernst V. Knape, sedan han ägnat sig åt vetenskapsmannens kall, styrde kosan förbi de europeiska kulturländerna och företog en studieresa till Förenta Staterna: han färdades på sina fäders färdevägar; de svenska österbottningarnas gamla stråt var också hans. Men samma längtan, som drev honom ut, drev honom också tillbaka. »Ständigt blicka de bygdens söner — bort mot slätternas blånande rand, — fjärran de längta till hemmet, och hemma — längta de åter till fjärran land.» Som kommunalläkare i Nykarleby hade Ernst Knape sin stora tid och sina lyckligaste år. Då strålade hans väsen av kraft och livsglädje och inspiration. Än en gång ledde hans väg ifrån hembygden, men ledde sedan åter tillbaka. »All vår längtan till hemmet går — en gång när trötta vi varda.» Härjad av en tärande sjukdom bosatte han sig slutligen åter i sin barndomsstad, Gamlakarleby, och i den svensk-österbottniska hembygdens bidande, svarta mylla fann en trött man den långvarigaste viloplatsen.

Det är den svenska och österbottniska nationella idealiteten, som skänkt det bärande och väsentliga stämningsunderlaget åt Ernst V. Knapes författarskap. Han är den svenska hembygdens diktare. Den finlandssvenska jorden och bygden har i honom funnit en hänförd sångare. När vårkvällen faller över den vida slätten med dess enstaka träd och hus och tranornas flock på sin flykt mot norr tecknas av mot en bleknande rymd, känner sig skalden såsom jord av bygdens jord och ande av dess mäktiga ande. Han andas in de tunga dofterna från vårens fuktiga och starka lerjord. Och på samma gång känner han sig svag och liten inför denna jord, som rymmer hela växandets och livets stora hemlighet. »Jag är dvärgen, som lyss, hur den mäktiga jätten — sover sig krafter till morgondag.» Från bodar och stigar har han hört dragspelet spela och locka med de gamla låtarna, som namnlösa fäder en gång satt ihop för att ge uttryck åt sina sorgsna och glada känslor. Och i sällsynt hela och klara dikter har han sedan givit ord åt de gamla melodiernas sorg och glädje. I sin Sommarmarsch har diktaren klätt de gamla låtarnas jubel i ny form. I den lilla visan om Anna-Mi har han givit ett gripande uttryck åt de namnlösa fädernas vemod inför den outrannsakliga förgängelsens gåta. Såsom få andra har Knape i sina noveller givit en bild av den svensk-österbottniska befolkningens liv. Han har skildrat sälskyttarnas tunga liv och deras vilda brännvinsorgier ute i det yttersta drivisbandet; Han har beskrivit ungdomens nöjen på de raka och jämna vägarna, där velocipederna bära fram långa rader av svenska ungmör, och i ungdomsföreningshusen, där den vickande dansen glider över breda bjälkar och tiljor. Han har berättat om den unga bondens arbete på åkern och glädje i kammaren hos sitt unga viv. Allt detta är skildrat med skarp iakttagelse, med impressionistisk livfullhet och med kärlek till slättens och kustbygdens folk.

Den nationella hänförelsen är den starkaste och mest framträdande stämningen i Knapes diktning. Men vi finna där också ett annat djupt personligt drag. På den långa sjukbädden, i det tunga lidandets år får skaldens produktion ett starkt inåtvänt och grubblande drag. En ensam man kämpar en årslång kamp för sin själs frid och en åldrande grubblare söker efter svar på förgängelsens och livets gåtfulla problem. Själskampen och grubblet har skalden skildrat i ett vackert, säkerligen alltför förbisett skådespel, »Biskop Thomas», och i en räcka dikter, vilka redan vittna om slocknande inspiration och bräckta krafter. Svaret på sitt årslånga grubbel finner diktaren slutligen i en ödmjuk religiositet. När biskop Thomas lidit sitt livs stora nederlag, längtar han efter en stilla klosterträdgård i Visby, där han skall få vila i ensamhet och luttras i stillhet. När Knape brutits ned av sitt öde, längtar han på samma sätt till den stilla plats, där barndomens sagor susa på hans faders gård och där han i ensamhet skall lära känna sin Gud.

Ernst V. Knapes liv vigdes åt många uppgifter, medan det ännu var starkt och rikt. Han var en framstående vetenskapsman. Han var en nitisk arbetare i det praktiska och offentliga livet. I vårt frihetskrig gjorde han en betydande och krävande insats. Diktningen blev därför inte en livsuppgift framför alla andra i hans levnad. Den blev väl i de starka mannaåren endast ett tidsfördriv och en glad lek »mellem slagene», ett stundernas lätta och skimrande flarn. På sjukbädden, när det led mot kvällen, blev sångmön den goda trösterskan och den innerligt älskade vännen för den ensamme. Så kom det sig, att Ernst V. Knapes skönlitterära kvarlåtenskap blev i kvantitativt hänseende mycket tunn och mager. Så kom det sig jämväl, att denna kvarlåtenskap företer ett drag av ojämnhet, av en viss nonchalans i avfattning och stil, av fragment. Detta har väl också i sin mån bidragit till att Knape medan han ännu levde, aldrig fick det erkännande och den uppmuntran han hade förtjänat. Ute i bygderna har väl hans dikt redan länge varit en kär skatt, och hans visor ha länge klingat i det svenska folkets mun. Men i litterära kretsar var han rätt förbisedd. Det finns dock mycket av bestående värde i Ernst V. Knapes diktning, där finnas pärlor, om vilka man är böjd att tro, att de skola leva till sena sekler. Sällan har hos oss kärleken till den svenska hembygden klingat mäktigare än i den dityrambiska dikten om männen från slätten och havet. Sällan har i finlandssvensk poesi folkvisans tonfall ljudit renare och klarare än i Sommarmarschens ljusa durton eller Anna-Mis djupa vemod.

En av våra rikaste diktarbegåvningar har gått in i det stora okända.


Karl Bruhn.


Svenska Folkskolans vänners kalender (1929).


Stig Haglund digitaliserade och tillhandahöll.
(Införd 2004-10-04.)