M I N N E S R U N O R


VIKTOR MALMBERG


Viktor Malmberg avled i Helsingfors den 30 oktober 1936, innan han uppnått sitt sjuttionde levnadsår. Han var född i Nykarleby den 20 juni 1867. Hans föräldrar voro apotekaren Nils Malmberg och dennes hustru Matilda Sjöberg. Efter mångåriga studier i hemlandet, i Paris (Académie julién), Schola libera del nuovo i Florens, tjänstgjorde han i årtionden som lärare vid Konstföreningens skola i Helsingfors samt vid Tekniska högskolan. Malmberg var medlem av Finlands konstakademi sedan 1924, hedersledamot i Finska Bildhuggarförbundet sedan 1928. Han var även styrelseledamot i olika sammanslutningar och företag med konstnärliga syftemål.

Inom denna ram rymmes ett långt liv av hängivet arbete och skapande verksamhet. Redan vid unga år förskrev sig Viktor Malmberg åt antikens ideal. Sålunda var han inte nyskapare enligt dagens lystringsrop. Han förblev sig själv trogen i alla skiften. Han visste vad han ville och han fann det han sökte. Att uppräkna alla hans verk — bland dem en mängd s. k. småskulpturer — skulle fylla flere sidor. Hans »Vattenbärerska» på Skatudden i Helsingfors har väckt allmän beundran. Hans »Mor och barn» i marmor, hans mångtaliga större grupper och känsliga barnporträtt, hans porträtt av kända personer, hans djurskulpturer, medaljer och plaketter äro spridda i museer och enskilda samlingar landet runt. Flere av dessa konstverk i marmor, brons, trä och terracotta, äro kända och uppskattade i de vidaste kretsar. De bära evighetens prägel, så långt vi kunna räkna med evighetens år.



»Vattenbärerskan» i Skatuddsskvären i Helsingfors.


På årsdagen av konstnärens död avtäcktes i Nykarleby hans statyett »Flora». Konstverket, som skänkts till staden av ett antal nykarlebybor, har uppställts utanför skulptörens barndomshem.

Viktor Malmberg var en trägen och trofast arbetare i konstens tempellund. Han ville inte synas. Reklamen var hans fasa. Hans verks förtjänster utlades sannerligen inte av beskäftiga vänner och gynnare, och själv gjorde han intet väsen av sig. Han arbetade i stället med rastlös iver. I sin försynta förtegenhet, sitt nästan ömma linjespel skall Viktor Malmbergs livsverk förvisso överleva mycket av dagens jäktande, ofta hänsynslösa nyhetsmaken.

Som människa minnas vi den bortgångne som en sällsynt urban och finkänslig personlighet. Han spred trivsel omkring sig. Han var en stillsam, vänlig sällskapsbroder och ovanligt minnesgod förtäljare. Han läste mycket, isynnerhet reseskildringar, och hade avsevärd kunskap om och intresse för bordets läckerheter, men han nöjde sig med mycket litet av det goda och var ytterst måttlig. Han var i alla stycken en kulturpersonlighet.

Viktor Malmberg förstod de ungas strävanden och försökte städse förstå även deras övermod. Ostyrigt självsvåld gillade han dock inte. Hans österbottniska blod kunde svalla hett någon gång, men även då mäktade han behärska sig och hans tillrättavisanden blevo hovsamma. Där han inte gillade extravaganser, sade han ifrån, men han gjorde det utan att såra. Han var konstnär nog därtill. Han kunde undervisa, leda och uppmuntra som få, därom bära hans otaliga elever vittnesbörd. Hos sina konstnärskamrater och i all strävan sökte han förtjänsterna. Han hånade och förklenade aldrig.

En kunskapsrik, samvetsgrann konstnär och en god människa gick med Viktor Malmberg ur livet. Hans samtida minnas hans vänfasta väsen, hans späda gentlemannagestalt med det ädla huvudet. Minnas även hans sjungande österbottniska tonfall, som han bevarade till livets slut. Men när hans samtid blivit mull och aska, fortleva hans verk, i vilka han ingöt sitt väsens glädje och vemod, dess erfarenheter och dess längtan till skönhetens oförgängliga rike.


Arvid Lydecken, Svenska Folkskolans vänners kalender (1937).
Carl-Johan Eriksson tillhandahöll ur Jakobstads stadsbiblioteks referensavdelning.


Läs mer:
Viktor Malmberg i Uppslagsverket Finland.
(Inf. 2019-12-15, rev. 2020-01-09 .)