Zacharias Topelius

†

[Z. Topelius.
Gipsgjutning 1898 av Jakob Johan August Tavaststjerna.
Finna.fi/Stiftelsen för Åbo Akademi.]

I natt nådde oss budskapet om att Zacharias Topelius dukat under för den sjukdom, som sedan ett par veckor fängslat honom vid sjuklägret. Döden inträffade klockan half 12 i natt.

Under hela sin långa lefnad ett föremål för sitt folks kärlek och oskrymtade beundran, har den gamle skalden lagt sitt hufvud till ro. Lyckligare än mången annan stor man öfverlefde ej Zacharias Topelius sitt rykte; tvärtom, ju silfverhvitare hans lockar glänste, desto innerligare och enigare samlades hela hans folk omkring honom, såsom barn kring sin fader, såsom lärjungarne kring sin mästare. Och senast, då Sylviasångarens 80 år firades, framvisade vårt land den sällsynta taflan af en nation i högtidsglädje, rörd och stolt hyllande den man, som i sig representerade det bästa af hvad som rördes i det finska folkets hjärta, dess sega och förtröstansfulla tillit till framtiden, dess kärlek till hvad fädren bygt, dess ljusa tro på idealerna, dess lågande fosterlandskänsla och trohet mot sig själf.

Med Zacharias Topelius har den siste af de stora män gått bort, hvilka på sina skuldror burit hela det nya, om sig själf medvetna Finland. Men om äfven stödet fallit, har byggnaden redan sin egen grund, densamma på hvilken vårt lands store läromästare bygt, och den grunden skall ej svika. Just det, att i enig kärlek kunna samlas kring en enda personlighet, hvilken så starkt och ungdomskäkt som Topelius burit den ideella världsåskådningens banér, det förutsätter hos folket själft en stark och ljus tro på de makter som sist och slutligen ändå hålla nationernas öden i sin hand.

Från att ha varit den älskade och beundrade skalden, den oförliknelige tecknaren af vårt lands skiftande historia, blef Zacharias Topelius alt mer den gode, gamle siaren, den vördnadsvärde vise, som från sitt björkomkransade Tusculum talade manande, varnande, kärleksvarma ord till sitt folk. Och på hvilka ideella bragder kunde icke denne vise gamle blicka tillbaka! Huru hade han icke först tändt hjärtan i låga genom sina melodifagra, af lyrisk inspiration och formfulländning öfverströmmade dikter, där hans unga folk kunde se alla sina varmaste känslor och sitt lands vänaste natur återspeglade! Huru hade icke med Fältskärens berättelser hans rykte flugit öfver all nordanlanden, ja, bortom hafvet till den nya världen! Huru hade icke hans skaldeintuition i dessa häfdateckningar framtrollat förgångna tider och deras karaktäristiska skepnader, så historiskt liffulla och dock omgjutna af den älskvärdaste diktkonsts skimmer! Och ständigt lade han nya blad till dessa sina evigt gröna skaldelagrar, och ännu i sin senaste höst sjöng han, med samma blida värme, samma äkta inspiration, ja, han modulerade sin sång efter de nya toner, som sedan hans krafts dagar begynt ljuda, om han ock innerst förblef främmande för den skarpare realismen i dem. Föddes så barnaskalden inom honom, den oöfverträfflige, af alla barnagenerationer älskade sagodiktaren Topelius. Och nu hade han segern på sin sida, nu visste han att han var älskad af gammal och ung, af hög och låg, af alla i sitt land, svenska som finska talande. Och för mer än de enkla ljungblommor, som ungmön med brännande kinder ville strö för hans fot, eller de lysande lagrar som hans skaldesnilles beundrare ville räcka honom, skattade han det friska barnaleendet, bifallet från de tusen små munnarna hvilka öppnades af förtjusning då „farbror Zachris“ förtalde för sina vänner om Björken och stjärnan, om Pikku-Matti med de trasiga byxorna och det modiga hjärtat, om févärldens under, om fosterlandets gröna natur och stora minnen. På det monument, som ett tacksamt Finland skall resa åt sin storhjärtade skalds minne, smyger nog ett lyssnande syskonpar till sin sagoberättares sida. För alla ädla intressen, för konstnärlighetens uppblomning, för kvinnans kamp för sina rättigheter, för bildningens utveckling hos det unga släktet, för djurens ömma skydd, för de fattigas och vanlottades bispringande — för alt egde Zacharias Topelius ett varmt hjärta, en gifmild hand, en inspirerad dikt, ett väckande ord. Han blef tolken för alla sitt folks sträfvanden, och särskildt i hufvudstaden fick aldrig hans kända, kära gestalt saknas, där ett slag slogs för skönhet, sanning och rättvisa. Runeberg och Topelius, de voro de poler, kring hvilka den fosterländska hänförelsen rörde sig, Runeberg, det stora minnet, Topelius, den store arftagaren. Nu virar äfven kring Topelius namn minnet sin dunkelgröna krans. Med aldrig slocknande kärlek skall Finlands folk ihågkomma den, som så fagert sjungit dess fröjder och sorger och så trofast inspireradt riktat dess blickar mot eviga ideal.

*                *
*

Zacharias Topelius föddes den 14 jan. 1818 å Kuddnäs gård nära Nykarleby, Österbotten. De förhållanden, under hvilka han uppväxte, voro egnade att utveckla gossens poetiska anlag. I barndomshemmet ljödo från hans moders, Katarina Sofia Calamnius', läppar Franzéns milda sånger. Då han vid elfva års ålder sändes till skolan i Uleåborg, kom han att bo hos några släktingar, som hade lånbibliotek. Där fick han läsa romaner efter behag, hvarigenom hans lifliga fantasi fick näring och hans stora berättaretalang erhöll sina första väckelser. Efter faderns död (1831) kom Topelius till Helsingfors, där han hade lyckan att en tid framåt få vistas i J. L. Runebergs hem, då medelpunkten och samlingsplatsen för en grupp af unga fosterlandsälskande män. Det personliga umgänget med Runeberg var för T. i hög grad väckelserikt. Runeberg var tillika hans lärare i ämneskrifning och förstod att genom snillrika anmärkningar uppodla hans stil. Det är ett bevis såväl på elevens själfständighet som på lärarens skicklighet, att T:s älsta poem, som uppstodo just vid denna tid, icke blefvo efterbildningar af Runebergs, utan från första början inslogo en ny riktning. Denna omständighet gjorde, att Runeberg knöt stora förhoppningar vid T:s gryende skaldegåfva, och han yttrade själf till den unge nybörjaren: „Jag gläder mig öfver att du går din egen väg och ej är någon apa“.

[Löpande text i tidningen.]

• Vid femton års ålder blef T. student (1833),
• promoverades till filos. magister 1840,
• tog filos. licentiatexamen 1844
• och promoverades till filos. doktor 1847, efter att hafva disputerat med en afhandling De modo matrimonia jungendi apud fennos quondam vigente (Om sättet för äktenskaps ingående hos fornfinnarna).
• Åren 1846—51 tjänstgjorde han som e. o. amanuens vid universitetsbiblioteket, och under samma tid var han lärare i historia, statistik och svensk språklära vid Helsingfors lyceum.
• 1852 utnämdes han till lektor i historia vid Vasa gymnasium, men tillträdde ej tjänsten.
• 1854 utnämdes han, utan ansökning, af universitetets kansler till e. o. professor i Finlands historia.
• 1856 företog han en längre utrikes resa och publicerade i „Helsingfors tidningar“ (1856—57) reseskisser från Tyskland och Frankrike under rubrik Söder om Östersjön.
• 1863, då historiska professuren delades i tvänne, förordnades T., likaledes utan ansökning, till förste ordinarie professor i finsk, rysk och nordisk historia,
• hvilken professur han 1876 utbytte mot den i allmän historia.
• 1875—78 var han universitetets rektor, och sistnämda år tog han såsom emeritus afsked från sin professur. Han erhöll då statsråds titel.

Förrän universitetet öppnade sina portar för T., hade han en lång följd af år varit tidningsutgifvare. 1841—60 redigerade han „Helsingfors tidningar“, där en stor del af T:s dikter och berättelser först såg dagen. Där började han 1842 binda den oförvissneliga krans af sköna sånger, åt hvilka han gaf namnet Ljungblommor, och hvilka sedermera utgåfvos häftesvis (1:sta h. 1845, 2:dra 1850, 3:dje 1854) samt utkommo samlade 1860 (8:de upplagan 1888; flere af dem öfvers. på tyska och engelska). „Ljungblommor“ utgöra det hufvudsakliga af T:s ungdomsdiktning. Hvad han diktat under sin mannaålders dagar utkom 1870 i samlingen Nya blad (4:de uppl. 1883), och dikterna från hans ålderdom ingå i samlingen Ljung (1889). Genom dessa tre diktsamlingar, som innehålla de mest olika stämningar från ett rikt sångarelif, har T. förvärfvat sig namn såsom en af de mest framstående lyrikerna på svenskt tungomål. Till skilnad från Runebergs klassiskt enkla och rena diktning är T:s lyrik till sin innersta natur romantisk. Öfveralt i T:s diktning möter man romantikens symboliska uppfattning af naturen såsom en spegelbild af människovärlden. Han låter innehållet icke sällan uppgå i idel stämning, ja drifver stundom den „romantiska ironin“ så långt, att läsaren stannar i ovisshet om diktens andemening. Äfven romantikens „långa längtan“ har T. besjungit i flere dikter (t. ex. På Roines strand), och denna längtan tager sig icke sällan på rent romantiskt manér uttryck i en poetisk sträfvan hän mot „det oändligas strand“. Det är i främsta rummet den franska romantiken och i synnerhet dess främste målsman, Victor Hugo, hvars inflytande spåras i T:s skaldskap. Romantiken ensam skulle icke förmått bära T:s diktning så långt, men det finnes äfven ett annat mäktigt källsprång i hans lyrik. Hans sångmö är fast rotad i fosterjorden, och fosterlandskärleken har gifvit upphof till flere af skaldens bäst lyckade och varmaste dikter (Studentvisa, Vasa-marsch, Islossningen i Uleå älf m. fl.). Finlands natur har han besjungit i härliga toner, och dess minnen dallra ofta i hans bröst, som då vidgas och af fullaste hjärta jublar eller sörjer. I detta afseende står han vid sidan af sin store mästare Runeberg, ehuru den fosterländska dikten hos honom ej når upp till Runebergs lugna storhet och kraftiga inspiration, utan ofta lider af retoriska öfverdrifter. En varm fosterlandskänsla är i hvarje händelse den tändande gnistan i T:s sång, som därigenom får ett högre och bestående värde. Näst efter de fosterländska stämningarna äro de religiösa öfvervägande hos T. Såsom medlem af psalmbokskomitéerna af 1868—69 och 1875—79 har han författat en mängd psalmer, hvilka ingå i den numera antagna nya svenska psalmboken för Finland. Men äfven sina världsliga dikter ger T. icke sällan ett religiöst slutackord och låter oss veta, att sången har sitt egentliga fäste och sin rot i Gud. Med denna uppfattning hos T. blifva äfven de stora naturolyckorna medel i Guds hand, hvarmed han bestraffar folken för deras synder (Septembernatten 1867). Konservativ i vanlig bemärkelse är T. dock ej. Han ställer sin lyra äfven i framåtskridandets tjänst och slår dess strängar för folkfriheten, för andens rätt och ljusets segrar (Svarta gardet, Herr Meyer m. fl.). T:s diktning i sin helhet utmärker sig genom en innerlig känslostämning, en ideal uppfattning af lifvet, en väckelse att ställa målet högt och en glödande maning för sanning och fosterbygd, alt detta uttrykt i en formrik versbyggnad och en smältande diktion, som göra den synnerligen egnad att omsättas i musik. Åtskilliga af T:s dikter hafva också på tonernas vingar flugit kring Norden.

De karaktäristiska dragen i T:s lyriska diktning återfinnas äfven i hans berättelser. Äfven dessa hafva till allra största delen publicerats i „Helsingfors tidningar“, som redan på 1840-talet innehöllo omkr. sjuttio smärre skisser med ett ungefär lika brokigt innehåll som i Blanches „Bilder ur värkligheten“: brottmålshistorier, skolpojkstreck, studentputs, reseäfventyr, spådoms- och spökhistorier, t. ex. Den gamle beckbrännaren, Lindanserskan och Den evige studenten (alla från 1844), Vattenmärket (1846), Toholampi (1850). Det mystiska, det romantiska och det historiska äro redan här inväfda i hvarandra på ett sätt, som är eget för T., och som gjorde läsningen af hans berättelser så spännande för publiken, att hvarje nytt nummer af „Helsingfors tidningar“ afbidades med otålighet. 1850 utkom i nämda tidning Hertiginnan af Finland (utg. i bokform s. å.), den „längsta inhemska novell, som dittils pröfvat finska tidningsläsares tålamod“. Den tog publiken med storm. Framgången sporrade T. att slå ett nytt och ännu mer afgörande slag. Den 29 okt. 1851 publicerade han i sin tidning första början till Fältskärns berättelser, dessa romantiska skildringar ur Finlands och Sverges historia, som nu intaga ett af de främsta rummen i Nordens romantiska literatur. De fortgingo sedermera nummer för nummer till in på året 1866 och utgåfvos ej långt efter publicerandet i tidningen i bokform (fem „cykler“ af dem utkommo, 1853—67, 8:de uppl. 1883; öfvers. på danska samt, delvis, på tyska och engelska). Den historiska novellen var en konstart, som lämpade sig synnerligen väl för T. Hans studier hade tidigt fört honom till historien och likaså hans arbeten, t. ex. texten till „Finland framstäldt i teckningar“ (1845—52), som innehåller en mängd smärre historiska skildringar. För T:s rika fantasi var det en lätt sak att förflytta sig i det förgångna och „känna mänsklighetens stora hjärta klappa i tidehvarfven“. Härigenom blefvo dessa fortgående skildringar ur Sverges och Finlands gemensamma historia lefvande och åskådliga, och de hafva varit af icke ringa betydelse för skaldens egen nation, emedan de hos henne hållit vaket medvetandet af att tillhöra ett folk, som kämpat för ljusets sak under Gustaf II Adolfs fana. Vid sidan af och under fortgången af denna stora romancykel offentliggjorde T. i sin tidning äfven en mängd smärre noveller, dels med, dels utan historisk bakgrund. Dessa hafva sedermera jämte de tidigare nämda skisserna utgifvits samlade under rubriken Vinterkvällar (2 „cykler“, 1880—81; delvis öfvers. på danska och tyska). Samtliga dessa noveller äro af en mer eller mindre romantisk karaktär. Det är sällsamma historier, psykologiska gåtor och fixa idéer, hvilka utgöra skildringens föremål. Hvarje tilldragelse är liksom förebådad af en komet och människornas öde fastkedjadt vid någon hemlighetsfull talisman. T:s flödande berättaretalang och fängslande stil förneka sig emellertid ej häller i dessa noveller. Ännu på sin ålderdom har han utgifvit en större historisk berättelse, Planeternas skyddslingar (1889; öfvers. på danska).

De romantiska dragen i T:s novellistik i förening med hans stora intresse för barnavärlden hafva gjort honom till en synnerligt lycklig sagoförfattare. Såsom sådan har han utvecklat ett mästerskap, som söker sin like i den svenska literaturen. Redan 1847—52 offentliggjorde han 4 häften Sagor. Sedermera författade han till barntidningen „Eos“ och „Trollsländan“ en mängd sagor, dikter och skådespel, hvilka ingå samlade i Läsning för barn (7 böcker 1865—91; många uppl.; delvis öfvers. på franska, tyska, engelska, norska och ryska). Stort inflytande har T. öfvat på Finlands och Sverges ungdom genom dessa sagor och genom de båda läseböckerna Naturens bok (1856; 10:de uppl. 1887) och Boken om vårt land (1875; 6 uppl.), ehuru från pedagogiskt håll berättigade anmärkningar gjorts mot såväl språket som innehållet i dessa läseböcker. I sina sagor förstår T. att „med den varmaste sympati omfatta barnalifvet i alla dess former, han ger rik näring åt barnens fantasi, han utvecklar i sina sagor den rikaste skatt af munterhet och godt lynne, men vid alt detta går genom hans sagor och läseböcker en djup och mäktig underström af de högsta idéer, framstälda under den enklaste form; och framföralt är det fosterlandet, för hvilket han får de ungas hjärtan att klappa högre och varmare“. Såsom exempel härpå må nämnas sagorna Björken och stjärnan, Pikku Mattioch Fästningen Hjelteborg.

T. har uppträdt äfven såsom dramatisk författare, ehuru mindre själfständigt och ursprungligt. Hans förnämsta skådespel, Efter femtio år (1851, 2:dra uppl. 1881; öfvers. till franska och engelska) och Regina von Emmeritz (1854; 3:dje uppl. 1881), äfvensom Brita Skrifvars (uppl. 1868, otrykt) och texten till operan Kung Carls jakt (1852; musik af Pacius) äro egentligen dramatiseringar efter någon af hans noveller. Såsom rena tillfällighetsstycken måste åter betraktas Ett skärgårdsäfventyr (1858), Veteranens jul (1859) och Prinsessan af Cypern (1860), ett fullblodigt romantiskt skådespel, ett försök att införa Kalevalamytens gestalter på scenen. De sistnämda jämte Titians första kärlek utkommo samlade under titeln Dramatiska dikter (1861). En ny samling med denna titel, afsedd att innehålla alla T:s skådespel, begynte utkomma 1881, men blef ofullbordad. T:s skådespel äro, äfven de, påvärkade af romantiska förebilder. Det mest berömda och det, som längst bibehållit sig på scenen, „Regina von Emmeritz“, betecknade T. själf som „ett ungdomsarbete under inflytande af Victor Hugos dramer, särskildt Hernani“. Från denna förebild härröra styckets starka effektmedel. Ett äkta drag af T. är den patriotiska hänförelse, som ger sig uttryck i skådespelet.

Äfven på andra områden än de nu nämda har T. deltagit i sitt lands intellektuella och konstnärliga sträfvanden. Så blef han 1847 sekreterare i Finska konstföreningen, hvilken befattning han sedermera utbytte mot ordförandeskapet, som han bibehöll till 1878. Vidare var han 1864—89 ordförande i konstnärsgillets styrelse. På bägge dessa platser har han värkat mycket för den finska konstens utveckling. Som en hedersbelöning för sin skaldevärksamhet erhöll han 1873 Svenska akademins Karl Johanspris och vid dess hundraårsfest, 1886, dess stora guldmedalj.

Efter sitt afskedstagande har T. lefvat på sitt vackra landställe Björkudden i Östersundom skärgård nära Helsingfors.