M I N N E S R U N O R

V. K. E.  W I C H M A N N

Den 21 januari 1938 avled i Helsingfors förre seminariedirektorn Viktor Karl Emil Wichmann, 81 år gammal.

V. K. E. Wichmann föddes i Lumijoki den 24 augusti 1856. Student år 1877 från Uleåborgs gymnasium fortsatte han sina studier vid universitetet och avlade filosofiekandidatexamen 1882.

Hans studietid inföll under den vaknande språkstridens inom de akademiska kretsarna »Sturm und Drang»-period, och i denna strid blev han en av förgrundsgestalterna. Den Freudenthalska svenskhetsväckelsen inom Nyländska studentavdelningen hade ett tiotal år tidigare tänt de ungas sinnen, men inom den österbottniska avdelningen, vars flesta medlemmar på grund av härstamning voro svenskar men till sina åsikter finnar, härskade fortfarande den Snellman—Yrjö-Koskinenska andan. Det officiella språket var finska, och svenska språket var helt undanträngt, de svensksinnade medlemmarna mycket illa tålda och utsatta för stark påtryckning i avsikt att förfinskas.

Mot detta förtryck uppträdde i slutet av 1870-talet avdelningens få svenska medlemmar med V. K. E. Wichmann i spetsen. På hans initiativ bildades den 13 mars 1881 den fria studentsammanslutningen U. V., där kampen för det svenska språkets likställdhet med det finska inom Österbottniska studentavdelningen fortsattes. Han var den orädde, medryckande ledaren, som med sina manande tal, sina ungdomligt djärva dikter och sin egen hänförelse för det berättigade i sin strävan väckte sina kamrater och entusiasmerade dem för den sak han gjort till sin: det svenska språkets och de svenskes rätt.

Efter att under kortare tider ha verkat som lärare vid Viborgs svenska lyceum, Viborgs realskola, Kuopio realskola, Kadettkåren i Fredrikshamn samt vid H. Tavaststjernas flickskola i Helsingfors utnämndes Wichmann vid 27 års ålder år 1883 till lektor i historia, pedagogik, psykologi och geografi vid Nykarleby seminarium, vilken tjänst han innehade till 1916. Från 1912 var han därjämte seminariets direktor. Under ofärdsåren blev denna hans verksamhet avbruten i september 1903, då han av politiska skäl blev tvungen att taga tjänstledighet och lämna landet. Han vistades därefter i Stockholm och verkade som lärare vid särskilda skolor, tills han i juni 1905 kunde återvända till hemlandet och ånyo upptaga sin verksamhet vid seminariet.

Efter erhållet sökt avsked 1916 var han en kortare tid lärare vid Åggelby svenska samskola samt senare vid Ålands samlyceum. Under fyra år tjänstgjorde han även som arkivarie vid Sjöfartsstyrelsen samt föreläste därjämte i krigshistoria vid olika truppförband i Helsingfors.

Det var dock vid Nykarleby seminarium han utförde sin största livsgärning. För detta sitt kall var han sällsynt väl skickad både genom sina mångsidiga humanistiska studier, sin lyckliga pedagogiska begåvning och sin sunda idealism, men framför allt genom sin allmänt mänskliga själsläggning.

Hans elever voro vuxna ynglingar med mottagliga sinnen, och hos dem vann hans rika ande den starkaste genklang. Det torra, strängt vetenskapliga var honom främmande. Entusiasmen för allt stort och skönt i verk och lära var det väsentligaste, kärleken till Gud, fosterland och modersmål det bärande i hela hans lärargärning. I denna kärlek blev han själv stor i sina elevers ögon, och i denna vann han sina största framgångar som pedagog: att få sina lärjungars hjärtan att likt sitt eget klappa för allt stort och skönt.

Det är främst som lärare i historia hans elever minnas honom. Det var glans över hans framställning av det historiska skeendet och kanske ännu mera över hans karakteristik av de historiska gestalterna. Hans egen hänförelse för det storvulna, hans sällsynt goda framställningsförmåga och den medfödda skaldebegåvningen kunde ibland giva framställningen en subjektiv färg, men eleverna rycktes med av hans tändande ord och värmdes av hans egen hänförelse. Därför voro hans lektioner högtidsstunder, och därför blev han för sina elever mer än läraren. Han var hövdingen och vännen icke blott under den tid, de voro hans elever, utan för hela livet.

Redan tidigt och i synnerhet under ofärdsåren blev V. K. E. Wichmann en av förgrundsgestalterna inom det fria fosterländska folkbildningsarbetet i det svenska Österbotten. På olika orter startade han ungdomsföreningar och brandkårer, och vid medborgerliga och fosterländska fester var han en eftersökt och uppskattad festtalare. Efter sin flyttning till Helsingfors var han av olika organisationer i det svenska Nyland en ofta anlitad föredragare, och år 1929 företog han vid 73 års ålder på kallelse av i Amerika bosatta finlandssvenskar en föredragsresa till U. S. A.

Redan i unga år väckte V. K. E. Wichmann uppmärksamhet genom sin litterära produktion. Under pseudonymen Gånge Rolf utgav han diktsamlingarna »På fria banor» 1880 samt »Dikt och Drapa» 1881. Dessa följdes senare av »Bilder och ballader» samt »Maning och Minne».

Hans diktning, präglad av götisk anda och kraft med ett tillflöde av dyrkan av den germanska och ariska rasidéen (J. Landquist) har förliknats vid en trumpetstöt, avsedd att väcka den svenska akademiska ungdomen till medvetande om sin stamkänsla och till kamp för sitt språk och sin kultur (Bernhard Estlander).

Många av hans dikter, isynnerhet de som blivit tonsatta, ha varit och komma länge att förbliva lystringssånger för svenskfolket i Finland, och den kärlek till svenskt språk och svensk kultur, de först väckt, lever kvar ute i svenskbygderna, där hans lärjungar efter förmåga hålla hans anda vid makt.

Hans diktning avstannade med åren. I stället ägnade han sig med iver åt pedagogiskt och historiskt författarskap. Utom läroböcker: Finlands uppfostrings- och undervisningsväsendes historia, Allmän och Finlands historia för folkskolan, Gamla och medeltidens historia för skolans högre klasser har han utgivit Nykarleby stads historia, Tenala sockens historia, Finlands lotsverks och fyrväsendes historia, Nylands infanteriregementes historia, Kungliga Vasa regementes historia, Finlands flottas och sjökrigsväsendes historia, Borgå frivilliga brandkårs historia m. fl.

Under sitt långa och verksamma liv innehade direktor Wichmann många kommunala och medborgerliga förtroendeposter. Under en lång följd av år var han bl. a. medlem av stadsfullmäktige i Nykarleby. Åren 1908 och 1909 var han medlem av lantdagen, och då Svenska Finlands folkting sammankallades, invaldes han även uti detta.

Om det stora anseende han i olika kretsar åtnjöt vittnar hans hedersledamotskap i talrika sammanslutningar i eget land, i Sverige samt t. o. m. i Amerika.

Gånge Rolfs starka stämma har tystnat. Den frejdade vikingen har nått sitt Valhalla. Men minnet av vad han i sin styrkas dagar varit skall länge leva i tacksam hågkomst.