Storkyro
och Verdun
När det stora slaget stod i Storkyro
den
19 februari 1714
i snöyra och hopplöshet
då stupade
där bland många andra
en officer vid Kungliga Björneborgs
regemente.
Likplundrarna lät honom behålla skjortan
—
den var alldeles för blodig —
stövlar, svärd och fingerringar
däremot
var ännu gagneliga ting för levande män. En
vän förde honom till Nykarleby
liggande i ett kistlock. Och
där vilar han nu sen tvåhundrafemtio år
under kyrkans golv
till stor förnöjelse för skriftebarn
och kvasiarkeologer. Jag
vet inte vad han tänkte
under sina sista dagar
men när jag ser
honom vet jag
att slaget vid Storkyro inte var en ond saga —
jag
vet att tvåtusen män kunde
stupa på en timme
redan 1714.
Och då förundrar jag mig mindre över det som skedde
tvåhundra
år därefter. |