Majniemi. (Topelii
sommarhem.)
Sagans hulda änglaboning, diktens
ljusomhöljda gård,
fast av tidens vemod härjad, står
du lik en minnesvård.
Ålderstigna rönnar, alar viska milt
»Det var en gång
Sagokungen bodde här och skrev sin saga,
sjöng sin sång». Lyssnande till vindens susning och till
vågens veka röst,
återgav han, vad han kände i sitt
eget djupa bröst.
Kär var honom här naturen, kärt var
detta sommarbo.
Långt från larm och strid och oro fann han här
sitt hjärtas ro. Mången gång hans blick har spanat bort
mot dunkla skogars rand,
När han styrt sin lilla farkost hoppfullt ut
från lummig strand.
Kanske såg han Finlands framtid morgonny i
klarnad syn.
Skimra likt en purprad strimma fjärran långt vid österns
bryn. Men nu klagar sorgens bölja. Borta är naturens vän.
Tom är sagans hulda boning. Dock hans ande lever än.
Här är
ännu sol och trevnad, samma frid som förr här rått,
Men
ett nyfött släkte vandrar stigen, där den gamle gått. |