Arkadisk morgon

Vid niotiden på morgonen,
då korna hade mjölkats
och släpptes ut ur båsen,
hörde det oss gossar till
att köra de hungriga kreaturen
ut till bete i stadens skogar,
som sträckte sitt gröna bälte
ett stycke från Kovjoki-grinden
långt mot gårdarna i Lippjärv.
     I små grupper kom korna
från närbelägna gårdar
och pojkar, som var barfotade
och klädda i randiga tröjor
drev på dem med höga rop.
I handen bar vi ett videspö
och redan ett vinande slag i luften
gjorde att korna ökade raskt på stegen,
ehuru de gärna slickat
några gröna strån invid dikeskanten.
Svärmar av flugor surrade
runt den brokiga flocken av kor,
vars svansar gick som klockornas pendel
och svalorna flög som pilar
av och an över kornas ryggar
och minskade skaran av plågoandarna.
     Plötsligt blev det liv i hopen,
då tvenne ledar kor med sänkta huvuden
började stångas mitt på den trånga vägen.

Och förrän vi gossar hann fram
för att skilja de kämpande korna åt,
vräkte vår Brungås med väldig kraft
Hägglunds-Villis Stjärna
med dunder och brak
mot Bollstöms-Katrinas bräckliga gärdsgård,
som icke tålde den kraftiga stöten
utan brakade ömkligen samman.
Hastigt rätte vi upp den igen
och satte några trodor
tillbaka på deras rätta plats
och körde på kreatursflocken
för att fortast möjligt
komma bort från platsen,
förrän Katrina upptäckt malören.
     Längre än till Andra backen
behövde vi icke följa dem.
Men innan vi hunnit dit
ville korna alltid dricka vid bäcken,
som flöt genom ängarna nere i dalen
mellan de båda backarna.
Detta var alltid en högtidsstund
både för oss och för de törstiga korna,
som sökte sig ned på båda sidor om vägen
för att dricka av det klara vattnet.
Begärligt sög de långa klunkar därav
och njöt av dess friska, härliga smak.
En sädesärla sprang vippande av och an
invid de drickande korna
och fångade flugor och mygg.

Här vid bäcken hade korna ingen brådska.
Också vi pojkar stod vid dikeskanten
och följde med blicken det rinnande vattnet
som alltid tycktes ha bråttom.
Med bubblor och skumtappar på
kom det från okända marker.
Tysta stod vi och undrade
varifrån vattnet kom
och varthän det skulle.
Vi hade på våra strövtåg
följt dess stråt genom Frihems-ängarna
men långt därifrån måste dess källor vara,
kanske i Forsby-skogarna,
kanhända fick bäcken sitt vatten
från Kaffemossens och Matapalls
soldränkta kärr.

Så stod vi och fantiserade
och tyckte oss följa
vattnets stråt genom smala diken
ned förbi Kärleksstenen,
utmed järnvägsvallen
och renat av dess fina sand,
mötte det nya flöden,
växte i styrka,
kom till ett litet vattenfall,
bildat av några stenar i fåran.
Det gjorde slingrande bukter
men hittade alltid den rätta vägen.
På sitt sorlande sätt
talade vattnet till korna
och tjusade också vårt öra.

Från vattnet lyfte vi blicken
upp mot den blåa himlen,
där stora, vita sommarmoln
seglade över Lippjärv och Kovjoki.
     Då korna hade stillat sin törst,
dröjde de ännu en stund vid bäcken.
De hade god tid, ty hela dagen
låg framför dem.
Även de riktade blicken uppåt,
sträckte på halsen för att utröna
den kommande dagens väder.
Klumpigt, med tunga magar,
av det myckna drickandet,
sökte de sig med möda
upp på vägen igen
och fortsatte färden
med ledarkon i spetsen
mot dagens betesmarker.
Också vi pojkar följde dem ännu en bit
upp till Andra backen,
tills vi såg dem lämna vägen
och söka sig mellan stammarna
in i skogens famn.

Där skulle de ströva den långa dagen
bland lingon- och blåbärsris
för att hitta en öppen plats,
där gräset lyste grönt i solen.
På kärrens farliga gungfly
fanns blott ängsull och kråkbärsris
och tuvor med doftande pors
och dvärgbjörk och tvinande tallar.

Men även om födan var knapp,
så hade de mycket annat i stället:
skogen slöt dem milt i sin djupa frid,
tallarnas kronor susade högt över deras huvuden,
granarnas kvistar och asparnas täta buskage
gav skydd mot bromsar och mygg.
Markerna sträckte sig vida
med slingrande, barriga stigar.
Inga hindrande gärdesgårdar
stängde dem inne som fångar.
Fria som himmelens fåglar
var dessa kor i den susande skogen.
     Först då skällornas klang dog bort
vände vi åter hemåt,
stannade ännu en stund vid bäcken
och såg på det rinnande vattnet.
Ljusets strimmor spelade
över bottnens krusade sand,
där spåren av kornas klövar
ännu kunde skönjas.
De spåren plånades ut inom kort
men minnet av soliga mornar,
fyllda med färger, dofter och sång,
lever kvar som ett outplånligt,
ljusomstrålat Arkadien.



Axel Lindholm (1979) I kyrktuppens hägn.


Läs mer:
Som vallpojke och "kuddhöling" i Nykarleby på 1890-talet av J. L. Birck.