| |
Torget vimlade redan av folk
som trängdes mellan de talrika stånden.
Mycket som ögat ej skådat förr
kunde man nu beundra.
Stånden
med frukt och sällsynta delikatesser
var som magneter, kring vilka man
ständigt trängdes.
Frågorna haglade tätt om priser och
sorter,
äppelstopen fylldes av rappa försäljerskors händer
och tömdes försiktigt i böndernas tomma korgar.
Smaka man
fick på frukter man förr ej skådat:
päron och druvor
och apelsiner,
forslade hit från soliga länder i Södern.
Penningbörsen kom fram och man köpte
av dem några påsar,
skinande vita
med bilder av frukter uppå
och namn med en främmande
klang:
Scheweleff, Smirnoff kunde man läsa på dem.
Barnen trängde
sig otåligt fram
förbi böndernas vadmalsbyxor
till borden
och köpte för några slantar
röda och gula, glänsande
karameller.
Mödrarna mindes de små, som gråtande stannat
hemma
och ej fått komma med på den efterlängtade resan.
Åt dessa köptes nu lakritspipor och -remmar,
stundom också
en påse papperskarameller
på vilka man läste det magiska
namnet Fazer.
Mycket beundrades papprets färggranna bilder
med rosor,
lekande kattor och björnar
på Islands isiga fjäll.
Sockergrisar
och viborgskringlor
hade en strykande åtgång.
Men vad
nu? Vem skriker därborta vid ståndet?
Säkert en munvig man, en lustigkurre, som lockar
folk i skaror att köpa
hans billiga alster.
En mästare är han i konsten att sälja.
Duger ej dussinet skedar, slår han utan att tveka
en par skedar till
för samma pris
och höjer sin vara till skyarna.
Tungan löper
som smort
och kvickheter haglar beständigt
och skratten ökar
hans iver.
Ännu ett par skedar till och ropen ökar
och tävlan
om vem som skall få dem har börjat.
Så håller han på
från morgon till kväll,
skämtar, säljer och ropar sig
hes.
Nöjd med sitt köp är envar
men ännu en stund
skrattar man hjärtligt
åt Halpa Heikkis kostliga humor,
innan
man ger sig i väg
till nya sevärdheter.
Trångt det är
om platserna närmast stånden
man knuffas och trängs och larmar.
Ännu måste man pröva på Lyckans hjul
som lockar med
vinster runt pilen:
speglar, kammar, pennor och tvålar
och huvudvinsten
en - väckarklocka.
Allt för ofta gäckar dock lyckans gudinna,
pilen stannar en bit från den åtrådda vinsten.
Nu blir det
trängsel igen, då massan
nyfiket tränger sig på
mot våghusets sluttande brygga.
Där står en liten man,
av alla känd under namnet Fäbo sjöman,
som kommit till marknan
i dag
för att roa folket med skämtsamma visor.
Nu drar han en
skepparhistoria
och folket skrattar och roas av gyckelmakarn,
som styrkt
sig med droppar,
nyss köpta från stam-apoteket.
Plötsligt
börjar han klättra,
vig som en ekorre uppför stegen
till
våghusets tak, upp till dess högsta krön
och står där
stolt som kapten på egen skuta
och spejar ned på den brokiga
skaran,
på ett vimlande människohav, som böljar av och an
från Föreningsbanken till Andelshandeln,
från Wiks och till
Laquists café.
I massor strömmar nu folket till.
Då
klättrar han ned igen och sjunger visor
om sjömän på
krogar i städernas hamnar.
Folket är givmilt och slantar klirrar
i mössan.
Men ropet skallar: Köp lyckans stjärna!
Kom och
läs vad stjärnorna har att förtälja!
Kom se den blivande
hjärtevännen!
Skrattande köper de unga flickorna
lyckans
stjärna och läser med spännande blick
om vännen och äventyren,
som väntar.
Även från torgets motsatta hörn
där
cirkustälten står resta,
ljuder en knastrande harskramla gällt
och strax därpå ett skri,
så vilt, att det ryser på
ryggen.
Förskräckta vänder sig människorna om
och
tror sig skåda i syne:
en man så svart som natten
och med
tänder vita som snö,
skriker nu ut sitt vildmarksrop över torget.
Massan ilar strax dit,
först pojkar i vilt galopp,
så männen
i tunga stövlar
och kvinnorna sist med fladdrande kjolar.
Med häpnad
i blicken står man nu här
på stadens torg i dess höstliga
skrud
och gapar som aldrig förr
på ett väsen från
Afrikas djungler,
en tvättäkta neger, som glad likt ett barn
viftar och grinar mot massan.
Pojkarna söker sig närmast,
männen
stannar ett stycke ifrån
men kvinnorna däremot håller sig
försiktigt bak männens ryggar.
En härold förkunnar för
folket
vilka märkliga ting man nu kan få skåda
i tältet
därinne, akrobater som viker sig dubbla
och den undersköna Dolores,
som dansar och ler
med en boaorm slingrad runt kroppen,
jonglörer
som skickligt hanterar bollar och ringar,
kostliga clowner, åt vilka
man skrattar sig sjuk.
Och sist den märkliga Sam,
så svart
som glänsande lakrits,
ett urskogens barn,
som dansar på skärvor
av glas
och slukar utan att blinka
vassa svärd och heta, fladdrande
lågor.
Allt sådant man skåda får för en billig
slant,
då föreställningen börjar om några minuter.
Människorna knuffas och trängs
för att få en biljett
till spektaklet.
Då träder en man ur hopen;
den resliga Gunilack-Gust stiger fram
och börjar tala med negern
ett främmande språk och till allas förundran
svarar denne
och grinar och gestikulerar.
Pojkarna står med gapande mun
och undrar
vad samtalet gäller.
Gunilack-Gust som jobbat i unga år
i gruvorna
nere i Kap och Johannesburg
har talat med sådana svarta gossar förr.
För honom är det blott som att träffa en gammal bekant.
Men
då pojkarna tränger sig på
och stör deras ivriga samtal,
vänder sig Gust emot dem och säger
med spjuvern i ögonvrån:
Ni ska int koma så nära, pojkar.
An segär an e hongro idaa.
Förskräckta och skrikande drar sig hopen
av pojkar och flickor tillbaka
och också kvinnorna börjar spana
efter en väg att fly genom
trängseln.
Blott männen skrattar och stannar
lugnt på
sin plats och lyss till de engelska orden,
som många av dem förstår. Då
Gunilack-Gust kom ut från cirkustältet
nöjd med allt vad han
där fått skåda
mindes han märren Freja på Andelshandelns
gård.
Dit styrde han nu sina steg
för att se om hon samsades
väl
med alla de andra hästarna.
Knappt hade hon fått en
vänlig klapp
och en rundlig högiv ur kärran,
då han
själv fick en klapp på axeln.
Där stod han nu plötsligt
öga mot öga
med Kanada-Matt, kamraten från Campbells skogar,
nyss återkommen till gamla landet.
De hälsade glatt på varann
och frågorna haglade tätt,
avlösta av utrop och rungande skratt.
De märkte dock snart att vädret blev något kyligt,
en bitande
nordan svepte in från Norrtulln
och virvlade runt med de gula löven,
som låg som ett täcke på Esplanadens gångar.
Då
föreslog Kanada-Matt med en spjuverblink i ögat
att man skulle söka
sig
litet i skydd av uthuslängan.
Där drog han fram en plunta
ur fickan
och männen tog några klunkar,
grinade illa och strök
sig med handen om munnen.
Tungan fick liv och tankarna flögo lätta
skratten ljödo i ett,
då de mindes äventyren
i British
Columbias skogar.
Det fanns så mycket att minnas,
att man ej kunde
skiljas i hast
utan styrde stegen till Granbergs café
och fann
trots trängseln en plats
i en vrå av rummet.
Här drack
de sitt kaffe vid muntert prat,
medan röken böljade grå
från pipor och cigaretter
och glammet och sorlet
stod högt
i tak.
Bekanta från när och fjärran möttes nu här
vänner, vilka ej träffats på länge,
hälsade glatt
på varann
och hade en pratstund tillsammans.
Hästbytarna firade
flitigt i dag
sina byten och köp med handslag och harjakannor.
Kommersen
gick och serveringsflickorna
sprang i ett med brickor
fyllda med koppar
och klirrande flaskor. Gunilack-Gust och Kanada-Matt
hade nu druckit sitt kaffe och strök belåtet
grisarnas socker med
flatan av handen från munnen,
reste sig upp och följde Häggbloms-Gusti,
vida känd för sin handel med hästar.
Urmakar Blomström
stod fryntlig på bodens trappa
och växlade några ord med
Matt
som nyligen köpt en klocka av honom.
Snart var de framme vid
Häggbloms port
och vek in på den rymliga gården.
Hästar
fanns där i mängd,
en del tjudrade stadigt vid stallets vägg,
andra fria från kärra,
kring vilka karlarna skockades.
En synade
hästen i munnen, en annan böjde sig ned
och granskade hovar och
ben,
en tredje mätte dess bringa och gump.
Så fick hästen
trampa runt i cirkelgång
och männens blickar följde den hela
tiden.
Var gången felfri och hurtig
och lyfte den huvudet högt?
Var stoets lynne gott och månne dess ålder stämde?
Så
stod man i flock och diskuterade länge,
gav sina bud och prutade allt
emellan.
Till sist var saken klar, man tryckte varandras händer
och
räknade upp dess pris i prasslande sedlar. Länge satt Gust och
Matt vid brunnen på Häggbloms gård
och följde det spännande
spelet,
då hästar byttes och såldes.
Så reste
sig männen, stegade ut genom porten
och stod en stund och betraktade
Storstein
vid Rummelbacken, så lik sig ännu
som den dag, då
de reste som unga
bort till Afrikas gruvor
och Kanadas väldiga skogar.
De stod en stund i stilla begrundan
över tidens flykt och årens
möda och kamp.
Framgång var det ibland
men besvikelse för
det mesta.
Storstein stod kvar som förr, tidlös och grå
men människorna åldrades fort,
lekte en tid som barn vid dess fot,
försvunno en dag för att kanske ej komma mer.
Långsamt styrde
de två sina steg
längs Karleborgsgatan, där ännu två
flyttblock
reste sig gråa som stoder från svunnen tid.
Ett
stycke framåt, vid Bankgatans hörn,
på Kovjokivägen
mötte dem marknadsstojet igen.
Här höll tattarna till.
Männen bytte hästar, magra och trötta kräk,
på vilka
revbenen lätt kunde räknas
men med rikligt sirade seltyg
och
skygglappar, rikt beprydda
med silverglänsande stjärnor.
Vigt
hoppade skaran av mörka män upp i kärran
och gav det svettiga
djuret ett piskrapp.
Trögt satte sig märren i gång,
ty
hjulen sjönk ned i gyttjan.
Ett piskrapp till, en svordom ljöd
och äntligen började hjulen rulla.
Så bar det i väg
mot Brännon
eller mot Kovjoki-grinden.
En stund stod Gust och Matt
och såg på djurplågeriet
men sökte sig snart tillbaka
till torget,
där folket trängdes kring stånden.
Ännu
köpte man smått och gott,
som kanske man glömt och skyndade
sedan
till kvarteret, där gumman och hästen väntade.
Man
fick några skarpa ord till välkomsthälsning
och frågorna
haglade tätt var man hållit hus så länge.
Men då
kvinnfolket märkte att männen blott smakat
men ej var överförfriskade,
gick åskvädret över för denna gång.
De ampra orden
var hastigt glömda
och med glädje anträddes färden hemåt.
Höstsolens bleka sken förgyllde de gråa ladorna
och en underlig
känsla av frid
sänkte sig över sinnet,
då man såg
den kära hembyn
med röda gårdar och vida åkrar och ängar.
Inga kreatur syntes mer på de höstliga fälten,
blott kråkorna
flaxade sävligt och tungt
över åkrarnas svarta tiltor
och satte sig uppe på ladutaken.
Dikena blänkte, överfulla
av vatten
mellan videbuskarnas långa rader.
Detta var hembyn, här
var det tryggt att vara,
intet av marknadens larm,
intet av trängsel
och stoj.
Här visste man vem som bodde i husen,
namnen på mänskor
man mötte,
på backar, krökar och kreaturståg. Mycket
fanns att berätta,
när äntligt man nådde hemmet,
där barnen länge väntat vid fönstret.
De fick nu sina
efterlängtade påsar
och glädjen lyste i allas ögon.
Ofta satt man sedan i höstens mörka kvällar
och förtäljde
minnen från marknadsresan.
Men ungdomen stannade kvar i staden,
ty marknadsdansen lockade mången.
På kvällen spelades upp
till dans
på Ringas [Scala], Talon [Karleborg] och Juthas [Ungdomsförenings
hus.].
Unga från Jeppo och Munsala,
från Forsby, Socklot och
Kovjoki
möttes i dansens virvlar
här på det överfulla
golvet.
Stiliga pojkar, växta från roten
svängde om med
sin flicka,
stundom i yster polska
med skratt och hixtande rop,
stundom
i svepande vals,
då man kind emot kind
svävade lätt över
golvet
mot drömmarnas rosenland. Och då Bojers' trio till
slut,
lät Höstdrömmar klinga i salen,
och tolkade känsligt
Konvaljens avsked,
i toner, fyllda av darrande vemod,
då blossade
allas kinder.
Var detta Ödets vals?
Skulle man mötas en gång
ännu?
Med bävan och hopp såg man fram mot morgondagen.
Länge, länge skulle dock alla minnas
mickelsmässmarknadens
glans
och det skimmer den gav åt livet
trots mörkret i höstens
tid. |
