Ensam
I
ensamhetens stunder,
då dagen känns mig tung,
min tanke går
tillbaka
till tid, då jag var ung.
Hur skönt det var att leka
i barnens glada hop,
då sommardagen fylldes
av muntra skratt och
rop! Vi strövade i hagen
och sprang i skog och mark.
Vi kände
ingen trötthet,
var lem var frisk och stark.
Vår dag var ljus
och rolig,
frisk som en vårlig bris.
För oss var hela livet
skönt som ett paradis. Men snart blev lek till allvar
och arbetet
tog vid.
Med hem och barn och make
kom mödans bråda tid.
Vi hade med- och motgång,
ibland kom sorgebud.
I alla livets skiften
vi litade på Gud. Nu är jag gammal, ensam
och vaknar varje
dag
till skröplighet och plågor
av allehanda slag.
Det
svindlar i mitt huvud,
min syn är ganska klen
och mina händer
darrar
och foten tung som sten. Jag sköter dagens sysslor,
trött i mitt lilla rum.
Allt är så tyst omkring mig
och
själv jag sitter stum.
Med vem skall väl jag tala,
hur gärna
jag än vill,
då alla forna vänner
ej mera finnas till? Fast
jag är glömd och ensam,
så är jag trygg ändå.
På Jesus kan jag lita,
han skall ej från mig gå.
Och
när min tid är ute
och uppbrottstimmen slår,
då
står han vid min sida;
ett saligt slut jag får. |