På
rummelbacken
Jag har klättrat upp på backen
bland stenar och enrissnår.
Sen sist jag stod här uppe
har
det gått så många år. Här ser jag min barndoms
lekplats
i det gångnas förklarade sken,
där jag gungat
i tallarnas krona
och klättrat på varje sten. Här lekte
vi kurra gömma
och smögo försiktigt fram,
kröpo i
skydd av stenar
eller spejade bakom en stam. Jag vill gå den kända
stigen,
jag vill följa dess slingrande gång
och jag vet, att
där borta vid björken
skall jag mötas av fågelsång. Och
här vill jag dröja länge
ja, här vill jag sakta gå;
se, uti gräset blommar
veronican himmelsblå! Och där
är smultronstället
och här vårt hallonsnår!
Blott kära, kända platser
vid varje steg jag går. Snart
står jag vid Stora stenen,
som reser sig mäktig och grå.
med samma skrovliga yta
och samma sprickor uppå. Men nedanför
blommar backen
i flödande sommarljus.
ett fält av glansgul ranunkel,
som vajar i vindens sus. Ja, här är allting sig lika
som fordom
i barndomens dag.
Men jag är så annorlunda.
så ändrad
är endast jag. Så står jag i minnen fångad
men
ett vemod fyller mitt sinn;
jag kan se mitt barndomsrike
men jag slipper
ej mer dit in. |