|
BALLADEN OM TRÄSKGUMMAN
och hurusom hon sjörålevde och då och då
fram-
trädde ur skuggorna.
I töckniga senkvällars höst
då vinden stillnat
sjoken hängde spindelvävsgrå i alarna
och den rostbruna årstiden var inne
syntes hon sirligt sorgesam
färdas över Jinjärv strandens lågvatten
träskgumman
Bittida en morgon förde hon sålunda sin man i följe
över tidigkrusningen
Varje gång hennes gäckande varelse varslades
förnam fikenblickarna
att hon utbytt sin klädnad
än bar hon så svart helgdagsdräkt
med översta kjolen endast två kvarter lång
såsom vid Antas Aadolas väldiga varsling
än vadade hon kring lockande
i uppkavlad vardagsdräkt
som inför Lisabrit och Stina Lovis
vid träskets lid då brytande lövkärvar
Gärdsla närgångna män mäktade hon ock
färdades därefter hur långt som helst ut
över träskets vatten utan att sjunka
och då åskan kom om somrarna hixtade hon varnande
ända till tre gånger
men ingen boare hade hört talas om
att hon någonsin
gjort det ont var.
|