Nu vill jag vandra vägar tiotusenmila 
igenom världar utan gräns och slut. 
Jag söker alltings rot, jag finner ingen vila, 
det finns så många ting att forska ut. 

Nu vill jag fara över öde isar 
mot nya hav och obekanta land 
och genom öknarna, där ingen svalka lisar 
min törst och släcker samumvindens brand. 

Och jag vill dyka ned, där djupets monster simma, 
och se dess undervärld i fosforprakt. 
Och till de mörka rum, där bergens skatter glimma, 
allt djupare jag spränger mina schakt. 

Och jag vill lyss till det förgångnas röster 
och söka mänskans spår i seklers sand, 
där dagen engång tändes över sagans öster 
och lyste över mänsklighetens barndomsland. 

Och jag vill söka de fördolda krafter, 
som styra allt och verka genom allt, 
som tända, brinna, reda livets safter 
och bilda alltings grund och ge det dess gestalt. 

Och jag vill ila genom rymdens eter 
och färdas genom millioner år 
och med mitt fjärrglas spåra rymdens väldigheter 
och söka stjärnors banor, följa solars spår. 

Mitt väsens mörka gåtor vill jag tyda 
och livets ursprung, blodets heta svall, 
och jag vill lyssna till och höra, hur de lyda, 
de obönhörligt stränga bud jag lyda skall. 

Och jag vill söka svar på andens frågor; 
det är det största, djupaste jag vet. 
Jag söker ljus, jag forskar, tänder lågor, 
— som alla slockna inför dig, o evighet. 


Joel Rundt (1934) Den gröna muren.