Nykarleby

Nykarleby, en stad, kanske efterbliven, men vacker och glad i färg. Du ser den liksom omgiven av höga berg. Som en dröm, som en ouppfylld önskan i de vita syrenernas ljus den ligger inbäddad i grönskan med sina gårdar och hus. Den håller ej stora fester, den är ödmjuk i sin själ. Men gärna tar den mot gäster, och alla behandlar den väl. Det är stundom där lite rabalder, för det mesta rent kommunalt. Men det stör ej konstnärer och skalder, som orten till hemvist valt. Kring minnet av Knape och Gånge är det redan ganska tyst, och farbror Zachris är fången i en park som en tråkig byst. Där forsens skumpärlor dugga sitt finaste silverstänk, ser du Mikael Lybecks skugga med broderns på en bänk. Och Tomas Indal ses dröja vid älven ej långt därifrån. Och i strandängens tuvor röja en inslumrad ”konungason”.

— Men de som här bo, vad leva de av? En ko och en äng, ett potatisland och en skreva med blommor, en morotssäng. Vid älven ha de en lada med sommarens doftande hö. Så leva de nöjda och glada sitt enkla liv tills de dö. Som fordom i esplanaden gå korna ännu i dag, så ha de i sekler gett staden dess lantliga behag. Den har den egentliga styrkan i sin vardagsekonomi, i sitt kraftverk och i kyrkan och även sin poesi. Och skolor har staden fyra, för övrigt är den rik på psaltare och lyra och seminaristromantik. Original och lustigkurrar fanns det gott om i staden förr. Nu för en järnväg man hurrar vid en oviss framtidsdörr. De gamla släktena sova sin sömn vid Ragnörns fors. En eftervärlds gåva är en lutande sten och ett kors. Så anspråkslös än din hållning och ringa du synes dig själv, finns det något av skygg förtrollning hos dig och din värld och din älv.