Marsch för Nykarleby
Frivilliga Brandkår

En owän, den wärste bland alla,
Har dragit emot oss sitt flammande swärd.
Till hjälp höras klockorna kalla,
Till wärn för den hotade härd.
Den wilde, som hemmen föröder,
På kraft och på mandom han likwäl ej rår.
Till kamp emot honom då, bröder,
Och segern en gång skall bli wår!

Bland flammor, som frossande fräsa,
Tyrannen han yfs på sin glödande tron,
Men ilsket begynner han hwäsa,
När fram rycker rask division.
Hwart än han i wrede sig wänder,
Han motas så skummet kring slangarna yr.
Till sist öfwer rykande bränder,
Besegrad och slagen han flyr.

När sedan wår owän är slagen,
Och godset är bärgadt och branden är släckt,
Då samlas de raska gelagen,
Ty glädjen med modet är slägt,
Att glamma kamrater, tillsammans,
Wår möda är lyktad och dagen är wår.
Så sjungom med fröjd och med gamman,
Hurrah för wår hurtiga kår !