1 Januari 1850

Tornklockan ljuder i natten. Hör!
       Så sällsam är nu dess klang.
Till nya siffror sig visarn rör,
       när dånet ur malmen sprang.

Nu ringes det gamla till ro, till ro,
       nu ringes det nya till strid;
ett släkte bäddas i grafvens bo,
       ett annat står upp bredvid.

Det nittonde seklets dag har nått
       sin strålande middagsstund;
nu klyfves i morgon- och aftonlott
       århundradets långa rund.

O dag af sorger, o dag af ljus,
       af strid och af segerpalm!
Din sol har gått opp i blod och grus;
       skall kvällen gå ned i kvalm?

Din sol har gått opp i glans och storm,
       och mörkret har flytt för den;
ha skyarna ren bytt färg och form,
       och stundar en natt igen?

O dag af sorger och längtan, om
       vår väntan du så bedrog,
då låt oss dö, förrän kvällen kom,
       och innan vår fröjd du tog!

Men om du en framtid skänka vill,
       som löftena skön och ny,
o slut ännu ej vårt öga till,
       förrän vi ha sett den gry.


Zacharias Topelius (1850) Sånger II.