Under rönn och syren


Blommande sköna dalar,
Hem för mitt hjertas ro!
Lummiga gröna salar,
Der vår och kärlek bo!
Soliga barn af luft och ljus,
O jag förstår ert tysta sus,
Blommande sköna dalar,
Hem för hjertats ro!


Säll i syrenens skugga,
Söker jag här mitt hägn.
Rönnarnas dofter dugga
Finaste blomsterregn.
Regnet slår ned i hjertats vår;
Hela dess verld i blommor står.
Säll i syrenens skugga
Söker jag mitt hägn.

Kom, du min vän i skogen,
Kom, vid min sida sjung!
Skogen är evigt trogen,
Våren är evigt ung.
Lifvet förgår som qvällens fläkt;
Evig är vårens andedrägt!
Kom, du min vän i skogen,
Vid min sida sjung!


Älskade blåa öga,
Le som i fordna dar!
Låt hvita rönnen snöga
Blommor på det som var!
Skänk glad åt qvällens dagg din tår!
Vakna på nytt till sol och vår!
Älskade blåa öga,
Le som fordna dar!


Blommande sköna dalar
Stråla af sällhet då;
Klarare våren talar,
Bättre vi den förstå.
Aftonen rodnar, vakan slår,
Stilla en doft ur hjertat går.
Blommande sköna dalar
Stråla sällhet då.


Zacharias Topelius (1855).


Under rönn och syren är daterad den 21 juni 1855 [mitt under brinnande Krim-krig] och ingick två dagar senare, på midsommaraftonen, i Helsingfors Tidningar. Den infördes sedan i Ljungblommor 1860, där den står på andra plats i sviten Sylvias visor. I alla senare upplagor är trycket oförändrat.

Dikten skrevs när Topelius bodde såsom gäst hos sin goda vän kommerserådet Henrik Borgström på Turholm utanför Helsingfors. Sången hör till de högst beundrade i Topelius' lyrik. Vetterlund (s. 22) kallar den ett »underverk av doft och blom». August Strindberg räknade Blommande sköna dalar till den vackraste poesi han visste; i skådespelet Midsommar (1900) låter han barnen sjunga visan i tonsättning av Herman Palm. I Finland sjunges dikten oftast till melodin av menuetten i Mozarts Don Juan.

Diktens budskap om naturens förmåga att värna och försona har — som i kommentaren till Sylvias visor tidigare framhållits — såsom bakgrund den svåra psykiska press, som förföljelserna på grund av Topelius' ställningstagande under orientaliska kriget åsamkade inte bara honom själv utan också hans maka. Det varma och innerliga tonfallet kan tolkas så att skalden, när han skrev denna Sylviavisa, alldeles särskilt hade sin hustru i tankarna, liksom han haft det när han diktade Under häggarnas doft. Men en rätt inställning till poesin i Under rönn och syren är knappast betjänt av en så hårddragen biografisk tolkning, att man — såsom Granér (s. 184) gör det — med Emilie Topelius identifierar föremålet för poemets åkallan:


Kom, du min vän i skogen,
Vid min sida sjung!

Älskade blåa öga,
Le som i fordna dar!


Granér skriver: Under rönn och syren »är i eminentaste mening en Emiliedikt. Den vän i skogen, som skalden ber komma och sjunga vid hans sida, var hon, det älskade blåa öga, som han vill se le som i forna dar, var hennes».

Till detta kan sägas, att diktens stämning av ljus och i alla riktningar öppen naturandakt hänger nära samman med den rikedom på associationer, som det svävande bildspråket frammanar. Emilies närvaro i skaldens tankar, när han skrev poemet, kan dokumentariskt fastställas; men diktens sjungande vän i skogen har en dignitet, som går ut över alla individuella begränsningar; hon blir identisk med den svårdefinierbara topelianska sånggudinna, som i hans finaste diktsvit bär namnet Sylvia. Och att precisera innebörden av diktens »älskade blåa öga» så att läsaren lockas att framför sig se den blåögda Emilie, är nog att förgripa sig på diktens stämning av andaktsfull obegränsning. Poemets »älskade blåa öga» har många korrespondenser i den topelianska poesiens landskap med sommarljus himmel och glittrande insjöfjärdar. Redan i ungdomsdikten Vid elfmynningen talas det om älvens »himmelsblåa moder», och om själva älven heter det:


Och i ditt blåa öga
Sig lundens fägring målat.


I Sylviavisan En sommardag i Kangasala fångas insjölandskapets skönhet i en strof, som börjar med raderna:


Och blå som en älsklings öga
Och klar som ett barndomshem
— — —


I dikten I Finlands vinter från 1863 prisas fosterlandets skönhet med orden:


Ditt blåa öga skådar gladt
Ur tusen sjöar upp, — —


Flera sådana exempel på det »blåa ögats» roll i den topelianska naturlyrikens symbolvärld kan framletas.

Om dikten Under rönn och syren se Vasenius III ss. 537 f., Grafer ss. 179—184, Pettersson ss. 34 f., 95.



Olof Enckell (1970) Zachris Topelius 120 dikter. SLS 435.